Ett ögonblicks värk? #Blogg100

088.
Som sagt, tiden går med en rasande fart!
Idag fyller min förstfödde 29 år, för exakt två veckor sen fyllde min yngsta 25. Mellanbarnet blir 28 i december.
Jag säger då det...

Födelsedagsbarnet för dagen föddes en måndag, vilken råkade vara annandag pingst och dagen efter Mors dag. Dålig timing...
Hans far hade varit ute på slutövning och var fortfarande väldigt trött, trots att han sov en stor del av pingstdagen, medan jag sjöng i körens sista uppdrag för säsongen i Tossene kyrka.
Mina kompisar hade varit ute på avslutningskalas och var lite "trötta", varför jag fick ta hand om diskantstämman själv. Det gick alldeles utmärkt, med det magstödet jag låg inne med då!
Efter väl utförd uppgift fick jag tanternas välsignelse att åka in till BB, när som helst.

Vi åkte hem och när den blivande barnafadern vaknat spelade vi badminton i svärföräldrarnas trädgård. Det måste ha sett ganska kul ut. Men det var bara magen som var stor på mig, jag hade inget problem att spela som vanligt. Jag var vig som en katt, tro't eller ej.

På natten sov jag inte så bra. Sängen var ovanligt obekväm och framåt sex-tiden på morgonen var jag så hungrig att jag gick ut i köket för att göra mig några mackor. Visserligen värkte det lite i ryggen, men jag blev jätteförvånad när vattnet gick.
Jaha, bara att städa upp innan jag väcker maken, tänkte jag. Jag gjorde några mackor till, så att han skulle få nåt i magen under den långa förlossningen.

Att väcka honom var inte lätt och jag fick uppsöka toaletten, mellan försöken. Till saken hör att vi bodde i källarvåningen hos min mamma och pappa, vilka jag inte på några villkors vis ville väcka så tidigt på morgonen och helgdag, dessutom.
När jag väl lyckades få upp den trötte ur sängen, propsade han på att jag skulle tala om för hans svärmor att vi skulle åka. Mamma frågade om hon skulle följa med, men det ville inte jag. Herregud, man var väl ingen barnrumpa?!

Det gick väldigt snabbt att köra till Uddevalla den morgonen. När klockan var sju kom vi in till förlossningen och 09.07 föddes sonen. Lätt som en plätt! Inte han, han vägde modiga 4010 gram.
Det värsta med hela förloppet var att jag kräktes våldsamt en liten stund. Såpass att jag matchade den tjusiga blåa rocken jag fick ta på mig efter duschen, med mitt prickiga ansikte mycket väl.

Vad gjorde väl det? Gossebarnet var välskapt och fin och jag tänkte att detta kan jag göra fler gånger!
Efteråt fick vi veta att navelsträngen legat två varv runt halsen, men personalen gjorde inget väsen av det och jag var nog lite hög av adrenalinet; så efter den första påhälsningen på bröstet tyckte jag det var högst normalt att de bar iväg med honom.

Mitt i detta, eller möjligen lite senare kommer en sköterska in och säger att det är en orolig mormor i telefonen. Ville vi prata med henne?
Prata du, sa jag till pappan. Han gjorde henne riktigt orolig, när han bölade och inte fick fram rätt ord.
Några timmar senare kom "alla" och hälsade på. Ja, så länge sen är det, tydligen! Inga besöksförbud på den tiden inte.

Veckan efter tog jag studenten; struntade dock i utsläppet, smet ut bakvägen och tankade bebisen i bilen innan hemfärd. Så kan det gå, när man får ett "p-pillerbarn", det vill säga att han finns till, mot alla odds till hans egen (och min) stora förtjusning...

Nu sitter jag och väntar på en genomgång av hur upplägget ser ut inför förhandlingen. Onödigt spännande, känner jag. Inte så lite frustrerande att inte vara med och höra hur de beter sig. Det handlar faktiskt om mig, mitt liv och min inkomst.

När det gäller maten idag, blir det nåt enkelt. Jag är inte friskare, snarare tvärtom, därför är risken stor att jag letar upp något ur frysen.

Förhoppningsvis har jag goda nyheter att komma med i nästa inlägg.
Tills dess, ha det riktigt gott och ta hand om dig!

Fiskade upp en soppa ur frysen, det fick räcka att baka bröd idag pga en högst ovälkommen förkylning. Nässel- och ramslöksoppa, med valnötsbullar, blev det alltså! Egenlagrad hushållsost, dock bara 3 månader, för att svetsen inte höll.
Äggen är inte självvärpta!