Badpremiär och tunggung på Malmön. #bloggswe

Lördagen blev en hit, på alla sätt. Vi hämtade syster M på vägen och åkte raka vägen till Malmön. Medan mannen repade med bandet åkte vi vidare till Draget för att bada. Där fanns redan goda vännerna L och G, visade det sig, så vi hade trevligt sällskap. Åskmolnen drog in så småningom och vi lotsades hem till J och L, där vi bjöds på kaffe innan vi åkte tillbaka till pensionatet och avnjöt en god middag innan spelningen.

Det var en härlig stämning och alla sjöng med, först i Peter Bohlins låtar om livet på Malmön, sedan i Grymlings och Magnus låtar. Extranummer blev det självklart, för publiken ville bara ha mer.
Sista setet var "party-låtar" och hela golvet gungade, så till den milda grad att jag fick hålla mig i fönsterkarmen för att inte bli sjösjuk. Jag var spiknykter, det var nog därför...

Jag rattade pansarkryssar'n hem till Bovall och vi åt korv innan vi stupade i säng. Jag först, mannen var så uppe i varv fortfarande att jag befarade att han skulle prata hela natten, men så fort han la huvudet på kudden, somnade han så gott så. M var uppe först av alla på söndagen och hon handlade lite frukostmat och fika efter morgondoppet. Vilken fin start på min födelsedag!

Besök av Underbar fick vi. Hon och hennes Linde-barn tittade in på väg hem från stugsemester på Solvik. Jag fick en fin väska i present och mannen fick en vattenmelon. Vågade inte fråga om symboliken i det...

Hamnade återigen i ett åskväder på hemvägen, när vi skulle handla på City Gross på Torp. Men det gick snabbt över och solen sken när vi kom hem till katterna.
Mannen tyckte att hummer var passande födelsedagsmat och vem invänder? Inte jag i alla fall!
Vi hade lite svårt att komma i säng, även denna födelsedag, vilket indikerar en mycket lyckad dag.

Så lyckad att jag faktiskt glömde ställa klockan för att ta emot sms från sonen igår morse. Men han fixade det ändå. Att komma i tid till jobbet, alltså. Vilken tur!

Idag ska det bakas bröd och lagas cevapcici. Skönt att det är lite svalare och att det blåser friska vindar här, vilket faktiskt är ganska ovanligt i vår vindskyddade oas.

Jag gissar att middagen kommer att bestå av cevapcici, men helt säker är jag inte. Hur många behöver man ha till 35 personer? Räcker 3 kg färs? Det är givetvis inte det enda vi kommer att bjuda på, men ändå.
Tur att vi har ledigt och kan fylla frysen med mat hela veckan.

Bäst att jag sätter igång med dagens uppgifter med andra ord.
Ha det gott och var rädd om dig!

PS. Tack för alla gratulationer!

Semester på gott och ont. #bloggswe

Jaha, nu är sista schemalagda dagen gjord i Trollhättan och över 400 mil har det blivit. Så fantastiskt roligt det har varit att jobba igen! Härliga arbetskamrater och kunder. Med kollegorna har det varit för lite tid att prata, men jag har känt mig välkommen och stämningen har varit härlig, trots en hård belastning.
Fast det är ju inget ovanligt, med tanke på var jag har jobbat tidigare; Hunnebo, Tanumshede och Nordby i semestertider är ingen barnlek, precis.

NÄL tar ju emot patienter från ett mycket stort upptagningsområde och akuten har varit mer än överbelastad, enligt våra kunder som är både personal och patienter. Märkligt att det inte blir någon förändring eller förbättring av situationen som tydligen varat under många år. Både Landsting och andra borde ha lärt sig och gjort bot och bättring, tycker jag...

I morgon ska vi dra norrut, eftersom mannen ska gigga på Malmön med Peter Bohlin and the Knotters, samt Magnus Lindberg. Syster M ska hänga på och det ska bli trevligt att umgås hela dagen. En långväga vän, med tre sköna "Linde-ungar" ska åtminstone jag hinna träffa också. Det var längesen och det ska bli så kul att ses igen. En natt i Bovall, sen åker vi hem för att ställa till med kalas!

Det ska bakas bröd, lagas mat och städas och ordnas sovplatser, det är tur vi har semester. Fast, hade vi inte haft det, hade det nog blivit svårt; för att inte säga omöjligt att få ihop ett kalas för 30-40 personer.
Jag räknar med handräckning från faster och kusinen på lördag, så känn er förvarnade nu ;)

Mannen har jobbat som en tok idag, med att plantera blommor, klippa gräset och packa upp soffmöbeln till altanen, med mera... Nu lagar han mat till mig. I'm a lucky girl, som man säger på engelska.
Fast kan jag kalla mig flicka, när jag i dagarna fyller 48? Jo, det kan jag. Är tillräckligt ung till sinnet än och hoppas behålla det länge.

Nästa inlägg kommer kanske på söndag, när vi är hemma igen. Om jag orkar och vill. Det är viktigt att göra det som känns bäst för en själv. Jag övar också på den saken. Man kan väl därmed konstatera att jag är en mogen flicka, antar jag. Gammal nog att veta vad jag vill och ung nog att vara lite rebell, när det passar mig.
Nästa vecka vägrar jag jobba, oavsett vem som ringer. Här ska kalasas, nämligen!

Ha det gott i värmen och var rädd om dig och din omgivning!

Verklighets(ut)flykt. #bloggswe #kattliv #sotenäskommun #npf

Tillbaka i hemmet och vi planerar att göra precis ingentingen hela dagen.
I söndags åkte vi till goda vännerna K och M i Malmö och hade en mysig eftermiddag och kväll med dem och två av deras vänner P och A, samt lille S. Fast så liten var han ju inte, precis.
Väldigt trevligt hade vi och fick så mycket gott att äta och dricka, det kan liksom inte kännas bättre än så.

Igår åkte vi över Öresundsbron, till Rödby och tog färjan till Puttgarden, för att handla inför stundande kalas. Vi kom hem igår kväll, strax före midnatt, ganska möra. Lastade ur bilen och gjorde klart för natten.
Jag var klar före mannen, han ville se till att Compiz-katten kom in, så jag låg redan i sängen när han borstade tänderna och inte hörde vilket liv det var på Mayzan.

Rätt som det var såg jag svansen på Mayzan vaja förbi fotänden på sängen och blev inte lite förvånad, för trots att grinden har stått öppen sen lille Attila lämnade oss på nyårsdagen, har ingen av dem vågat sig upp.
Grinden var tvungen att sättas upp för många år sedan, på grund av dåtidens kattinnevånare, som inte gick så bra ihop med vem som helst, dock med Attila som tillkom senare.

Jag har ju varit ganska nöjd med att Mayzan och Compiz hållit sig på nedervåningen; tycker det är rätt skönt att slippa katthår i sängen, nämligen. Förvåningen och glädjen mannen uppvisade är obetalbar, så jag "vilar min påse" eller, som man säger på engelska, "I rest my case". Mayzan sov i sängen nästan hela natten.
Compiz var väldigt sugen på att komma upp, det hördes, men han vågade inte. Än...

Han lär ta rygg på sin kaxiga syster en vacker dag, det är jag övertygad om och då blir det två hårbollar i sängen och ordningen blir återställd, på sanning. Jag är sist in, så jag får anpassa mig till urinvånarna.
Jag gläder mig åt mannens uppenbara förtjusning och är lite förvånad över att han inte hämtade upp Compiz, speciellt som han gastade så inatt. Såg allt hur det kliade i fingrarna, men icke...

Mannen var lika, eller ännu tröttare än jag, så han orkade nog helt enkelt inte. Vi somnade väldigt snabbt alla tre, när Mayzan slutat buffa runt och hittade en bra sovplats i fotänden. Ja, jösses.

Som tur var kom jag ihåg att ställa klockan för väckning klockan åtta idag, innan jag somnade.
Sonen måste ju komma iväg till jobbet i tid och tills vidare är det mitt ansvar att ombesörja detta. Inga sovmorgnar för mamma, med andra ord. Det finns kanske någon som tycker det är min plikt som mor att göra det, men sonen är vuxen och betalar skatt på sin aktivitetsersättning.

Alltså tycker jag att det är viktigt att få vardagen att fungera när man har en funktionsnedsättning, som inte är tillräckligt grav för att bli omyndigförklarad eller vara i behov av god man. Det finns fler i samma situation som min son och antalet bara växer. Vad gör Sotenäs kommun då? Skär ner i verksamheten, utarmar stödet till dem som behöver det, utan kunskap för, eller hänsyn till deras realitet och deras värld.

Betalar man skatt har man vissa rättigheter, även om den grundas på ett bidrag. Vem orkar och kan hålla reda på dessa, när ens tidsuppfattning är uppåt väggarna och myndighetsspråket är obegripligt; till och med för en bloggande mamma, som kan skriva vansinnigt högtravande insändare och andra skrivelser?

Jag vill betona att omsorgspersonalen har min respekt och tilltro, det är ledningen som har väldigt mycket otur när de tänker. Bara för att man inte bor i ett gruppboende, ska man inte behöva tåla osäkerheten som semestervikariat och stor personalomsättning medför. Vart tog förresten planen på ett anpassat boende för våra yngre med lättare funktionsnedsättning vägen?

Min son säger själv att han inte vill vara i baslägenheten, för han känner sig inte bekväm med dem som bor i samma hus och har sin trygghet där. De är för gamla, har andra och svårare funktionsnedsättningar än han och hans kompisar som har fått utflyttad verksamhet. Var finns mötesplatsen för de unga med npf-diagnoser?
En grupp som växer lavinartat, dessutom. Det vet Sotenäs kommun om...

Vi ska åka på en tur till vår personlige lammuppfödare och hans konstnärliga fru idag, kom vi på. Hämta två tavlor, klappa får och beundra den fantastiska trädgården, som jag bara sett på bilder än.
Så nåntingen blir det gjort idag, förutom att njuta av altanhäng, skriva blogg och ladda för att klappa till de verkliga fårskallarna som i sin dumsnåla inställning rycker undan vår trygghet och kompetenskälla.

Hoppas du har det bra, vad du än gör denna härliga dag och fortsätt så!

Hel(g)nöjd. #bloggswe

Nu känns det sådär fint!
Vi har varit ute med mannens GTO och luftat både den och oss själva på Wheels&Wings i Falkenberg.
Hade så fantastiskt fint väder och körde nedcabbat nästan hela dagen. Jag fick ta sjalen till solskydd på hemvägen, den liknade en spinnaker i fartvinden. Lyckades få en solbränd näsa likväl.

I morgon åker vi till K och M i Malmö, eller nästan i alla fall. Jag är rätt usel på geografi, men mannen säger att det de bor väldigt nära, det räcker för mig. På måndag ska vi åka till Tyskland via bron och bunkra inför 100-årskalaset. Jösses, det kan bli en tungt lastad Cadillac på hemvägen...

Bara två schemalagda dagar kvar på Näl. Känns redan lite sorgligt. Har trivts så bra med det jobbet och kollegorna. Jag har förvisso kontrakt augusti ut, så de kan ringa in mig vid behov, så det finns chanser än.
Jag väntar spänt på ett besked från Varberg också. Hur väl gjorde jag ifrån mig på intervjun?
Min första referent har antagligen semester. Har inte svarat på meddelande att samtal kommer.

Den andra referenten är en av mina nuvarande kollegor, som bör kunna svara på hur stresstålig och adaptiv jag är. Behövs det en tredje, vilket jag kan tycka är lite väl mycket överkurs; kommer jag att ange "den onämnbare" för han, om någon, vet vad jag är kapabel till i skarpt läge och utan så värst mycket backup från ledningen. "Gör det du tror gynnar kundkretsen och kör hårt". Jo, nästan ända in i kaklet.

Siffrorna var gröna när jag lämnade över. Nu har jag inte en aning om hur de ser ut. Jag vet bara att jag gick in med alla krafter jag hade och vände rött till grönt. Vi gjorde ett gott jobb, det borde räknas. Oavsett meningsskiljaktigheter om det som hänt efteråt. Min ihärdighet i att få upprättelse där, borde nästan ge mig en nominering till fredspriset eller liknande...

Nu ska jag lämna tillbaka datorn till mannen, som förutom att ha rattat bilen idag, har serverat middag.
Det blev entrecôte, squash och tomater från grillen. Jag gjorde en "gucka" och la upp sallad på tallrikarna, efter en välbehövlig dusch. Vi invigde matmöbeln på altanen och det har varit ren lycka hela dagen alltså!

Hoppas du haft det lika bra och jag önskar dig god fortsättning på helgen, semestern och veckan. Stryk det som passar ;)

Amazon vs Kommunen. #bloggswe #sotenäskommun #omsorg #autism

Hemma igen och jag är slut. Det är övervägande negativa känslor som orsakat detta.
Jag är grymt besviken på Sotenäs kommun och "arbetsutskottet", vad det nu innebär, som demonterar säkerhet och trygghet för våra mer eller mindre funktionshindrade. Vi föräldrar ska alltså i fortsättningen inte få vara enbart föräldrar, utan spindeln i nätet, för att få vardagen att fungera för våra vuxna barn.

Den som haft förmånen att märka skillnaden i förhållandet till sitt barn, när man såsom vuxna kan ringas, umgås och träffas utan pekpinnar och förmaningar, vet vad jag menar. Att hela tiden vara den som tjatar, fixar och trixa, bryter ner den "normala" utvecklingen och riskerar att förstöra hela relationen. Jag riskerar att bli en tjatmorsa som bara är jobbig och obekväm.

Jag har varenda dag i mer än ett halvår varit ansvarig för att sonen kommit till sitt jobb, därför att kommunen har en tråkig inställning till verksamheten och ansvaret för sina unga med funktionshinder.
Till en början var min son mycket välvilligt inställd till att tillhöra ett gruppboende och den service som tillhandahölls. Alltför många olika individer som skulle utföra det avtalade gjorde att det inte fungerade.

Att ha autism innebär att att man behöver kontinuitet och förtroende för personalen. När det är olika personer som ringer varje morgon, eller kommer hem för att "sätta igång" hushållsarbetet blir det för jobbigt för min son och säkert fler med honom, så han väljer att inte svara eller öppna för personalen. Med följd att inget blir gjort, vilket skapar en ångest i sig, detta att inte komma igång med sina måsten.

Min son har haft en massa tvångstankar och tics. Jag tror att det beror på osäkerhet och brist på trygghet.
Han är en självständig individ, som inte vill belasta mamma med alla frågeställningar och behov. För det är inga problem med hans förstånd, han identifierar sig dock med sina syskon och andra, som inte springer till morsan när det är nåt som inte funkar i vardagen. Problemet är han inte kan avgöra när det har gått för långt...Att ha en icke känslomässig person att vända sig till då är svaret.

Den personen, stödet och tillgången ska bort från en tjänst som arbetsutskottet i Sotenäs anser onödig, kostsam eller vad det nu kan vara. Jag har i alla år fått veta av andra föräldrar i omkringliggande kommuner, att vi har haft det förhållandevis bra. Nu ska Sotenäs istället sänka sig till deras lägre nivå. I valtider, dessutom. Hur mycket otur har de när de tänker?

Montera ner säkerheten för dem med funktionsnedsättning bara, det borgar för ökat utanförskap, isolering och kanske i värsta fall att de hamnar i fel sällskap, blir deprimerade och behöver en annan sorts omsorg. Vilka kostnader kommer inte det att innebära?
Jag är inte lite tacksam för det stöd både jag och min son har fått av habiliteringspedagogen till dags dato.
Utan henne hade sonen inte utvecklats så bra som han gjort och jag hade inte kunnat vara annat än mamma.

Till de positiva känslorna är glädjen över att bli bjuden på middag av nämnde son övervägande, det hör inte till vanligheterna. Även glädjen att träffa bästa L och andra fina vänner, samt systrarna, är av stor betydelse, förstås. I morgon ska det jobbas, liksom på fredag. Kommer att vara dödstrött, med andra ord.

Helgen är fullbokad; Falkenberg, Malmö, Öresundsbron och gud vet vad mer vi hinner med.
Risken är därmed stor att det dröjer till nästa inlägg, men hav tålamod. Denna kvinna är av segare virke än många tror och kan ha anledning att frukta detta.

Stå upp för det du tycker är rätt, dig själv och andra, i alla lägen.
Ugh, Amazon-Ann har talat!

Pirr i magen och små blåa piller. #bloggswe

Nu är den gjord, jobbintervjun...
Hade fjärilar i magen idag, till skillnad från den förra gången, men det var liksom redan klappat och klart då.
Jag blev verkligen utfrågad om allt som hänt sen gymnasiet tills nu. Var inte riktigt beredd på den passningen, men det var ju bara att vara uppriktig.

Det visade sig att ägaren Bengt var god vän med en man som sommartid bodde granne med min familj under uppväxten. En mycket trevlig man, som tyvärr gått bort nu.
Han kände och bodde granne med den RC som jag skrev kontrakt med för Apoteket AB nyss. Världen är sannerligen liten. Det känns fint på något vis.

Han hade rätt bra koll på en viss individ som jag helst inte vill tänka på längre. Kan bara hoppas att någon klok människa snart avlägsnar honom från den position han har nu, innan fler råkar illa ut.
Jag tänker hellre på framtiden och hur trevligt Varberg är. Apoteket är stort och rymligt, stor egenvårdsdel och hela fem receptkanaler med ca 200 receptkunder om dagen. Det låter toppen det!

Många yngre medarbetare hälsade jag på och det är glädjande. Inte så att äldre inte duger, men det behövs en bra åldersfördelning på arbetsplatsen, för att man ska få en dynamik och skön stämning, tycker jag.
Erfarenhet och nytänkande i harmoni; ingen hierarki och "så har vi alltid gjort här".

Hoppas att jag levde upp till hans förväntningar på en engagerad tekniker och egenvårdsspecialist. Om ett par veckor får jag besked om det. Så fortsätt gärna att hålla tummarna för mig!

För en tid sedan tog jag med mig små blåa piller hem från apoteket. Tänkte att det skulle bli mer fart då, men jag märker ingen större skillnad. Vi har i och för sig jobbat rätt hårt på sistone och så kom ju VM i vägen. Utvärderingstiden förlängs härmed till att gälla månaden ut. Lediga dagar och noll fotboll bäddar för bättre sömn och allergimedicinen får en rättvisare bedömning. Du tänkte väl inte på något annat blått piller? ;)

Dags att tänka på middagsmat. Svårt när jag nyss ätit en frunch bestående av korrrv och potatissallad som blev över i lördags. Pirret i magen gjorde det omöjligt att tänka på mat i morse, så jag får kanske åka och handla lite om jag inte hittar något lämpligt i frysen.

Jag ska mäta fönstret i sovrummet först. Det är mörkläggningsgardin-rea på Jysk, nämligen...
Kan också förbättra livs- och sömnkvaliteten och raskheten, tänker jag.
Ha en fin dag vad du än gör och ta väl hand om dig!

Passning och avslut. #bloggswe

Vi jagade utemöbler igår och precis som när vi hittade kaklet till köket i höstas, visste vi att vi hittat rätt matmöbel på sekunden. Egentligen skulle vi inte alls ha ett träbord, men det var så snyggt och praktiskt med infälld extra skiva, att vi inte kunde motstå det. Stolarna är stilrena och lätta att förvara, staplade på varann.

Mäster Olsson tipsade om kinesisk olja som tydligen är lite rödtonad, det kommer bli fint.
Katterna får lära sig att inte heller detta matbord får användas som utsiktsplats eller klösbräda. Det funkade inomhus, så jag tror nog det går bra på altanen också. För säkerhets skull har jag beslutat att den gamla soffan inte ska till tippen, utan få tjäna katterna ett tag till. Det gäller att kompromissa, även med katter.

Det fanns en riktigt snygg paviljong där vi hittade möbeln, den ska troligen hämtas hem under veckan, liksom ett parasoll. Sen är det bara soffgruppen kvar att finna rätt på. Eller loungegruppen som det tydligen heter numera. Vi har en kandidat, men ska nog kika runt lite till innan vi bestämmer oss.

Idag finliras det på altanen. Vi kan ju inte göra "som Svensson gör" och lägga trallen i endast en riktning, här är det lite mer rock'n roll, så avslut och inpassningarna är kvar. Jag gissar att "avställningslådan" kommer att påbörjas om bara vädret står oss bi. Åskluft och kvalmigt har det blivit, så nu får vi hålla tummarna för att regnet håller sig borta ett tag till, åtminstone.

Jag ska hålla mig till städning och tvätt inomhus idag. Det behövs! Ett ständigt rännande in och ut med verktyg och sågspån i kläder och hår, lämnar sina spår. It's a dirty job, but someone has to do it...
I morgon är jag ledig, men ska på utflykt till Varberg. Jobbintervjun blev bokad förra veckan och ett pirr i magen finns sen dess. Håll gärna tummarna för mig, jag hoppas så på denna chans till fast arbete.

Nu ska jag ta hand om tvätten och städa på övervåningen i alla fall.
Ha en skön söndag och var rädd om dig!

Biltankar. #bloggswe

Har åkt hemifrån halv åtta varje morgon utom tisdag, denna vecka. Då åkte jag halv sju och kom hem halv sju på kvällen. Alltså har jag kommit hem halv åtta alla andra dagar.
Sen jag slutade på Nordby, har jag levt ett relativt normalt liv och haft lite vettigare arbetsdagar, till och med som mobil resurs. För att inte tala om hur bra jag haft det som lyxhustru under arbetslösheten.

Idag när jag kom hem hade mannen laddat för en ultimat grillkväll på tu man. Såhär såg det ut:

Man kan ha det sämre, eller hur? Jag satte mig i en solstol på altanen med ett glas vitt vin och bara latade mig, medan mannen fixade veckans absoluta höjdpunkt. Åtminstone så här långt...

I morgon blir det sovmorgon. Mannen är lika trött som jag och det ska bli skönt att få slappa lite. Det behöver vi båda två. Vi ska bara ut och spana in nya möbler till altanen. Det finns en soffgrupp som ser lovande ut på bild, men men måste ses, vem vet hur den är i verkligheten?

Apropå verkligheten, så träffade jag en farbror, alltså en äldre man från min hemort, på jobbet. Det gjorde mig ont att se hur gammal och sjuk han blivit. Jag har alltid gillat honom, men samtidigt varit lite skraj för honom, sen barnsben. Den lite barska typen, men samtidigt reko och bra att ha med att göra, om du förstår. Ser jag honom hemma på torget igen blir jag glad.

En gång för länge sen ville jag bli läkare. Insåg dock att jag engagerar mig för mycket för att klara av det. Det är svårt nog att koppla bort jobbet nu, när man åker hem. Det tar på krafterna att bry sig om hur andra har det och hur de mår. Jag känner mig nästan alltid otillräcklig och skulle så innerligt gärna ha mer tid och ork att stötta dem som behöver det och skäms ibland för att jag inte kan vara till mer hjälp.

Min kloka Dr A, frågade mig vid inte bara ett, utan flera tillfällen "vem är viktigast i ditt liv, Ann?"
Jag svarade fel många gånger. För att kunna hjälpa andra måste man tänka på sig själv också. Om man inte mår bra själv, hur ska man då orka att stödja andra? Jag lärde mig mycket under våra träffar, men har en tendens att glömma bort goda råd ibland.

Jag har haft flera bra "Dr A" att prata med. Bokstavligt. Förutom den diplomerade doktor Anders, fanns Andreas och en Anders till. Utan er hade jag inte mått så bra som jag gör nu. Det finns flera andra också som bidragit till det såklart och jag tror att ni vet vilka ni är.

Jösses, vad djupt och allvarligt det blev idag då... Men jag lovar, jag mår fint! Är bara trött och har haft mycket tid i bilen för eftertankar. Det känns som om framtiden är ljusare och hoppfull igen, på sanning.

Önskar dig en skön lördag och helg/semester eller vad som passar dig bäst. Ta hand om dig!

Nytta och nöje? #bloggswe

Redan torsdag. Jag är svimfärdig av trötthet och värmen. Men efter i morgon är det lite glesare mellan uppdragen. Faktiskt bara fyra schemalagda dagar kvar på Björnen.
På måndag ska jag på intervju i Varberg. Det ska bli spännande och kul! På vägen hem hoppas jag att det passar att hälsa på min namne i Kungsbacka. Fast det har jag inte ens frågat än...

Altanen är näst intill perfekt nu. Mannen är, liksom sin tyvärr hädangångne far, en uppfinningsrik pysslare och han blir halvtokig av små imperfekta detaljer. Det kommer att finslipas och trixas ett tag till, misstänker jag, fast nån hobby ska man visst må bra av. Tror att tittar gillande på hela bygget och det känns fint.

Apropå hobby, så blir jag mer och mer intresserad av blommor och växter. Blir nästan rädd för mig själv. Det har aldrig någonsin intresserat mig att odla och plantera saker, varken för syns skull eller annat.
Om någon vill ha besväret att rensa och dona, kan jag gladeligen hämta potatis och annat ätbart i trädgårdslandet, punkt. Jag vill inte ha med det andra att göra, så är det bara.

Till min egen förvåning har jag faktiskt rensat i rabatten mellan skruvdragandet denna veckan och tänkt på bra lösningar för kommande ramslök och annat ätbart gott. Jag retar mig oerhört på några tomma krukor, som bara finns kvar, utan något i. Vad kan man ha i dem som ser vackert ut och samtidigt är lika tåligt som kaktusar? Ungefär den enda "blomman" jag kan få att överleva några år...

Ätbart ja. Veckans mat har bestått av grillade rester och sallader och har ätits strax innan min läggdags. Bygget och foppollen har fått bestämma. Mannen har tagit tillbaka makten över grillen och kommer att servera nygrillade karrékotletter idag, med sallad och halloumi. Det blir alldeles lagom det.

Nu doftar det härligt och jag är hungrig känner jag.
Ha det bäst och tänk på vätskebalansen i värmen!

Växlande mulnighet.

Jamen, det är verkligen spännande nu. Både vädret och jobbchanserna.
Fick ett mail idag från en person som rekryterar till apotek i Halland. Vilken färg det är på deras tröjor har jag inte en aning om, men omväxling förnöjer.
Vi är i färd med att boka en tid för intervju nästa vecka, i alla fall.

Vädret växlar från tropisk hetta och luftfuktighet liknande Brasiliens, till åska och störtregn på bara några mil eller minuter. Undrar hur spännande vädret i Varberg kan vara?
Har cirkulerat i Varberg en gång i hela mitt liv och det var i mannens Pontiac GTO för två år sen. Jag vinkade drottninglikt till åskådarna längs gatorna, medan han rattade den automatväxlade bilen.

Vädret växlade där med. Blåsigt, halvsoligt och regn hann vi med om jag inte minns helt fel. Jag vet med säkerhet att jag hade ny klänning, inköpt enbart för detta tillfälle. Jag ville ju inte sticka ut från mängden med fel klädsel i den bilen. Ångrar att jag inte köpte en sån där fluffig underkjol på El Bastardo. Fast i själva verket gick jag ifrån butiken med två klänningar och där nånstans fick gränsen gå för utsvävningarna.

Har pratat med en av mina söner i telefon idag, det var trevligt och kan leda till ännu mer trevligheter. Det gillar jag! Planera och ansöka och tigga gratis logi ligger på min lott nu. Tre personer ska i bästa fall iväg på välförtjänt semester inom en inte alltför avlägsen framtid.

Om allt vill sig väl kommer mannen och jag iväg på en något kortare resa inom överskådlig framtid. Köpenhamn är inte så långt bort och hur vädret är där har jag inte en aning om heller. Det ska bli mycket trevligt det med, för det blir pit stop i Malmö hos goda vänner på vägen, alldeles oavsett väderlek.

Mitt humör har växlat från deppighet och åskmoln till försiktig optimism och solsken på några få dagar, det är skönt. Surmulen har mungiporna uppåt igen och det är så det ska vara. I'm back on track!
Mannen kör raka vägen hem från repet nu med, så nu värmer jag på en fisksoppa till oss.

Ha det gott och pass upp för väderspänningar!

Undantag som bekräftar regeln. #bloggswe

Uppe tidigt igen då och fortsätter byggandet. Igår somnade jag nästan under fotbollsmatchen, sittande i fåtöljen. Gav upp och la mig i sängen, sen minns jag inget mer, slocknade bums.
Vaknade fem minuter före larmet gick, det tycker jag är rätt skönt. Fixade kaffe och smörgås som vi åt i sängen, bläddrande i GP. Minns inte om det hänt nåt intressant i världen. Hjärnan sov fortfarande, tror jag.

Det blev grillade amerikanska ribs och en sallad igår. Enkelt och gott.
Idag ska jag göra cevapcici, hade jag tänkt. Pastasallad till det, så vi står oss länge. Inte gott att veta hur lång tid det tar att bli färdiga med altanen. Ett oväntat problem uppstod igår och det krävdes en abrovinsch för att lösa det. Tre ljushuvuden som vi löser allt helt strålande. Förhoppningsvis går allt som på räls idag.

Vi ska även bygga en liten avställningsbänk med förvaring under. Där ska vi stoppa undan krukor och grejer, så att förrådet kan städas upp och organiseras. Regeringen, det vill säga jag, har bestämt måtten på denna bänk. Måtte jag ha tänkt rätt nu. Avställningsytan ska vara just det, inte en plats att placera ändalykten på.
Endast ljuslyktor är tillåtna där. De som blir på lyset stuvar vi in undertill, upplysningsvis.

Mannen och Mäster Olsson har åkt till byggvaruhuset, för skruvarna tog slut igår. Inte våra, tror jag, men de som ska förankra reglar och trall. En eller annan regel till behöver vi med. Det vore roligt om de kom hem med ett undantag denna gången. Det vill säga, en regel som inte ser ut som en banan i formen.
Här får du en rolig trall. Jag vet, jag är barnslig och det står jag rakryggat för.

En snabb tur till affären måste jag göra och dessutom sätta en deg. Det finns det ingen tid för under kommande vecka. 12-timmarspass varenda dag. Förvisso med restiden inräknad, men ändå...
Jag är inget roligt sällskap om kvällarna med detta schema, tycker faktiskt synd om mannen.
Men det är ett jobb som förhoppningsvis leder till något mer beständigt på närmare håll, så vi härdar ut.

Snart är det dags att shoppa möbler, kanske redan nästa måndag, med lite tur. Åh, vad det ska bli roligt och skönt när allt är klart! Sen ska vi bara rådda ihop kalaset och njuta av ledighet och en massa sol. För det har jag bestämt. Lysande plan, eller hur?

Ha en härlig dag och lev väl!

Gult kort till kommunen. #bloggswe

Lördagsmorgon och det blev lite sovmorgon i alla fall. Att sova till halv nio kändes lyxigt.
Vi ska avsluta altanbygget är det tänkt och Mäster Olsson och mannen har åkt iväg för att hämta det sista trallvirket. Underbart väder att jobba i har det blivit, så det ska nog bli en bra helg!

Under de senaste dagarna har jag fått besked som gör mig orolig för framtiden. Inte så mycket för min egen del, men för närstående. Krismöte är kanske ett lite för starkt ord, men det känns nödvändigt att träffas och diskutera vad Sotenäs kommun menar med indragning av en tjänst som är mycket viktig för oss. Vilka blir konsekvenserna för sonen, mig och alla andra som är i behov av stöd?

Som jag ser det lägger kommunen över ännu mer ansvar på oss föräldrar till barn med funktionsnedsättning och hur mycket mer orkar vi? Jag har flera gånger påtalat att relationen till min son blir lidande om jag ska vara den ständiga tjatmamman, som ska hålla ögonen på att allt funkar med jobb och skötsel av hemmet. Jag, och sonen, skulle mycket mer behöva få ha den naturliga, vuxna mamma-barn-relationen, enbart.

Hon som innehar den tjänst som nu ska försvinna, är en stödperson för oss båda två. Jag har kunnat lita på att få snabb och adekvat information och vi har kunnat bolla oss fram till acceptabla lösningar på vardagsproblem. Vem ska jag vända mig till i fortsättningen? Kommer sonen att få det stöd han behöver, överhuvudtaget?

Jag har fått vissa goda nyheter, det får jag inte glömma, mitt i bedrövelsen. Det blir förhoppningsvis något att ha som en morot; dels för mig, dels för delar av familjen som skulle må bra av miljöombyte och avslappnande aktiviteter. Det gäller bara att få ihop alla delar av det pusslet.
Hjärnan går redan på högvarv och väcker mig vid fem-tiden varje morgon. Men det ska gå!

Varför är det alltid så att när man börjar slappna av och känna sig någotsånär trygg inför framtiden, då rycks mattan undan för en? Med risk för att låta gnällig, så tycker jag faktiskt att jag har haft mer än min beskärda del av bekymmer och problem redan. Tycker att jag förtjänar lite själslig lugn och ro nu.
Det gör mina närstående också.

Jag är glad för att mannen är en sån klippa när jag deppar ihop. I början, när vi inte hade varit tillsammans så länge, kunde jag bli riktigt arg på hans förmåga att sätta fingret på problemet. Måste du analysera mig, sa jag vid något tillfälle, när han kom alldeles för nära "sanningen". Nu tycker jag det är rätt skönt. Han är en mycket god människokännare och om han hade velat, skulle han kunna bli en utmärkt psykolog.

Vi löser problemen, när eller om de uppstår, genom att prata. Gå som katten runt het gröt är ingen bra lösning, för någon. I VM-tider som dessa kan jag tänka att man kan ha gula och röda kort, som hjälp. Fast med ett orange kort också. Blir lite osäker på antalet kort och nyanser här, känner jag...

Gult kort betyder jag vill diskutera något med dig. Orange kort betyder att nu är det allvar, vi måste kompromissa oss fram till en annan lösning. Rött kort då? Utvisning känns lite väl drastiskt i sammanhanget och det blir svårt att resonera med en som inte är närvarande, eller hur?
Nä, det blev för komplicerat. Ta upp det som irriterar dig, innan det blir ett problem bara, så löser det sig.

Själv blir jag irriterad om toarullen är tom, men har glömt det när jag kommer ut från toaletten. Då är det väl inget större problem, va? Eller att folk, speciellt på arbetsplatser, inte fyller på den övre korgen bakifrån, utan bara gläntar på luckan och knör in sin kopp. Hur svårt kan det vara att ställa koppen längst in?
Tja, det var väl allt...

Det blir något grillat idag, det var ett tag sen sist. Vad vet jag inte ännu, har tappat kontrollen över frys-, kyl- och köksavdelningen. Men det löser vi under dagen. Först ska vi ha lite mackor i magen innan vi beväpnar oss med skruvdragarna och trallar vidare.

Hoppas du har en fin dag och är rädd om dig och dina nära och kära!

Pippi Rullgardina Stödstrumpa? #bloggswe

Så var det plötsligt torsdag och jag ska uppbåda alla krafter jag har för att få till ett inlägg innan jag lägger mig i sängen; som Pippi, med fötterna på kudden. Jag börjar antagligen bli gammal, för jag minns inte att jag blev så stel och svullen i fötterna efter 10 timmar på golvet i Nordby och en hemresa till Bovall; vilken förvisso inte avverkades inom lagens råmärken, men ändå tog runt 45 min.

Eller så är det så att gränsen för när stelheten sätter in, infinner sig när restiden överskrider ungefär en timmes bilkörande. Jag föredrar att tänka så i alla fall.
Inte kan det vara så att jag är gammal redan. Det faktum att mannen och jag fyller 100 ihop, beror enbart på hans höga ålder. Men vi talar inte så högt om det...

Jag blev uppringd av en AC igår och hon frågade mig hur det hade gått vid inhoppet i Grästorp. Svarade att jag tyckte det gått jättebra och hoppades att kollegorna tyckte detsamma. Hon sa att det tyckte de och jag ska rekommendera dig i framtiden. Gissa om det kändes bra?

Idag hoppade AC för ett annat apotek in för att täcka upp på "mitt" apotek. Vi hann inte prata så mycket, men hon tipsade om flera pensionsavgångar på hennes apotek, så jag kunde hålla utkik. Det känns ju hoppfullt inför hösten och vintern.

När jag kör till och från jobbet har jag lyssnat på Peter LeMarc på sistone, vilket jag skrivit om tidigare. Idag fick han vila på hemvägen. Kände att jag behövde lite gammal skåpmat och koppla bort hjärnan en stund. Han skriver tänkvärda texter, LeMarc, men jag behövde få tänka mina egna tankar. Tänkte på allt och inget. Hade en massa uppslag till blogginlägg och nu minns jag inte ett enda av dem.

Antagligen inte i morgon heller. Om jag börjar med stödstrumpor, kan det påverka hjärnkapaciteten tro?
Jag är en jäkel på att sälja stödstrumpor, till och med till skeptiska äldre män, men använder jag dem själv?
Nej, det är för varmt på jobbet. Kjolen är en välsignelse, rocken är ett ok. Men bättre än den fula koftan jag hade förr. Inte för att den var ett måste, men tröjan var ännu hiskeligare till färgen.

Nu tror jag mannen snart ska få servera mig lite mat. Grillade revben, majskolvar och några salladsblad blir bra innan vi stupar i säng. Till lunch hade jag med fisksoppa. Nu skryter jag lite; men det får jag för jag "görsomhelst" i min egen blogg, den var förbaskat god! Mannen brukar säga att jag är en fena på fisk.
Önskar jag var pigg som en mört också. Nu liknar jag mest en blåsfisk...

Jag drar ner rullgardinen och önskar dig en fortsatt härlig kväll och en skön fredag!