Tålamodstest.

Ibland ska man ha tur! Som att vi hämtade ett stort lass ved igår, innan det började snöa. Vi är smått ledbrutna båda två idag, men mycket nöjda med oss själva. Snabeldraken borde egentligen komma ut ur garderoben, men det får räcka med att bädda rent och hänga tvätt. Mina tummar och handleder behöver vila inför kommande arbetsvecka, hur nu den kommer att se ut.

Jag vet att jag ska vara på Apoteket i morgon och i hemtjänsten på onsdag, men det är i skrivande stund allt. Det löser sig säkert! I morgon ska förresten hela hemtjänstpersonalen i norr emigrera till söder. Såsom timvikarie får man inte veta så mycket, men det påstås att det är en besparingsåtgärd, fast det är i princip ingen som tror att det kommer att bli det. Kanske tvärtom, rentav.

Att vara timmis är lite frustrerande, för man får inte vara med på några möten och under de korta stunder vi i personalen träffas avhandlar vi vad som hänt eller ska hända med våra vårdtagare. Jag får till exempel inte ge insulin, och ibland står det en sådan uppgift i mitt insatsschema och får då byta med någon annan som har den utbildningen.

Ibland klickar det inte mellan en vårdtagare och en vårdgivare, vilket är ganska sällsynt i och för sig, men då får vi stuva om för att undvika incidenter och tråkiga situationer. Jag har hittills inte råkat ut för någon som inte vill ha mig i sitt hem och det är ju bra! Men några diskussioner om själva verksamheten hinner vi alltså sällan med, därför kan jag då och då känna mig lite vilsen.

På onsdag måste jag alltså först åka ut till Kungshamn för genomgång och rapport, samt hämta ut nycklar, mobil och bil för att åka tillbaka till Hunnebostrand eller Bovallstrand och "landet". Vi har inte längre något ställe att ta rast på. Inte heller någon självklar plats där vi kan gå på toa. Till att börja med kan vi nog använda utrymmena i källaren till Hunnebohemmet, som vanligt, men den ska tydligen byggas om och då försvinner den möjligheten.

Om jag har Bovall och/eller "landet" kan jag ju springa in hemma om jag blir kissnödig och det är ju bra för mig, men för alla andra då? Jag är skeptisk till flytten och nyttan med den, som du förstår. Det är flera av mina kollegor också, några ser sig om efter andra jobb och vissa har redan slutat och sagt upp sig. Vi har nog inte sett slutet på detta, inte på långa vägar...

Manarola, Italien.

För att koppla av och slippa bry hjärnan med svåra beslut och bekymmer har mannen och jag börjat pussla. Nej, vi har inga allvarliga problem på något sätt, men du vet, det är alltid något som ligger och gnager och det kan behövas något som får en att släppa de tankarna för en timme eller fem...
Vi blir lite maniska har jag märkt. Bara den biten också, sedan ska jag gå och lägga mig.

Behovet av en taklampa ovanför matsalsbordet har blivit smått akut i och med vår nya hobby, men vi har inte hittat någon som passar oss ännu. Vi skulle förvisso kunna flytta den som hänger över soffbordet så länge, för den gör ingen nytta där, eftersom vi har varsin läslampa när vi sitter och läser och det gör vi ju en hel del. Också. 

Vi hade egentligen tänkt åka till Torp idag och skaffa nya böcker att roa oss med när vi inte har påbörjat nytt pussel. Vi avstår dock eftersom snön yr och kan ställa till det på vägarna. Mat har vi hemma, så vi kan vänta med de inköpen också. Vi ska ha lammrevben idag till exempel. Tror vi gör potatisgratäng till.

Igår åt vi kalventrecôte igen, med klyftpotatis och grönpepparsås denna gång. Det var inte dumt alls!

I fredags var jag sugen på lite asiatiska smaker och det var ju fiskdagen. Vilken fisk had du valt? Jag valde marulk och lax, vilka marinerades var för sig i japansk soja och ingefära, respektive sesamolja och chili. Röd- och vitlök frästes i olja, Bongs asiatiska gröna fond, lite sherry, paprika, squash, morot och koriander på det, sedan var det klart! Och mycket gott, det tyckte vi båda två!

Mannen har startat TV:n och tittar på Silverado. Jag tror jag ska gå och hålla honom sällskap. Vilda Västern-filmer är alltid trevliga att se på. Såg på Mowgli igår förresten. Mycket bra film och tårarna trillade ett par gånger. En mörk film, jämfört med Disney's gamla version av Djungelboken. Stark skådespelarinsats av Rohan Chand!

Ha det gott, var rädd om dig och alla omkring dig!

Helomvändning.

Förra inlägget var en blandning av glädje och sorg, idag kommer det bli mest positiva känslor, även om saknaden efter vår Compiz fortfarande är enorm. Det handlar om svärmor som till vår stora glädje har blivit så mycket bättre på väldig kort tid. Sedan i lördags märks stor skillnad och det är tack vare kortisonbehandlingen som startade i fredags kväll.

Många människor är rädda för kortison, men det kan göra stor nytta också! Det kan häva en allergisk reaktion, behandla astma, vissa blodsjukdomar och reumatism, bland annat. Doktor E på vår vårdcentral hade beställt flera nya prover för att kunna fastställa vad som fattades mamma S. I torsdags hade provsvaren kommit och de diskuterades med en kollega till henne.

De kom fram till att sätta in kortison som en diagnostisk behandling, då de misstänkte att svärmor drabbats av polymyalgia rheumatica. Svarar man på sådan behandling ska sänkan gå ner ordentligt och rörligheten öka drastiskt. Vilket alltså har skett! Svärmor sover bättre, kommer i och ur sängen mycket lättare, samt går utan större problem. Hon kan klä sig snabbare och hålla kaffekoppen med en hand igen. Humöret är avsevärt mycket bättre också förstås... 

Jag är så glad för att hon mår så mycket bättre, för hon har haft det riktigt besvärligt och behövt mer hjälp än hon egentligen velat be om. Det är inte lätt att hjälpa någon som är så självständig och envis som svärmor, hur gärna man än vill och kan! Får man inte, är det liksom ingen idé att försöka. Fast man kan ju sopa golvet och tvätta av det i smyg när hon är på toaletten.

Idag har jag hämtat tvätt, vilket det är en del av vår överenskommelse, så det bråkar vi inte om alls. Soppåsen ville hon dock försöka sig på att gå ut med själv, därför fick den stå kvar, trots att jag passerar soptunnan på vägen hem. Nämnde jag att hon är envis?

Nu har doktorn hört av sig för att få veta hur det gått och hon blev nog nästan lika glad som vi. Hon skriver ut mer kortison, svärmor ska lämna ett urinprov denna vecka och kolla sänkan nästa vecka. När sänkan är normaliserad börjar man sänka dosen kortison successivt för att hitta lägsta verksamma dos. Det är speciellt viktigt med tanke på att svärmor är lite benskör också.

Vi ser fram emot att mamma S blir ännu bättre, med hjälp av sjukgymnastik, mediciner och ja, sin egen envishet. Vi får säkert fortsätta att handla ett tag till, men hon pratar redan om att ta promenader "runt kvarteret om väglaget tillåter", när hon ändå ska slänga soporna. Det blir nog bra!

När vi handlar brukar vi försöka se till att svärmor får rött kött och lever med för att hjälpa upp hennes blodvärde. I lördags åt hon entrecôte till middag, för vi gjorde ett avsteg från vår fredagsfisk och hämtade en större bit än vi själva kunde äta upp.

Rödvinssås och hasselbackare. 

Nu såg kanske inte svärmors middag ut exakt såhär, men jag vet från säker källa att hon minsann unnade sig ett glas vin till maten, precis som vi gjorde! Det är inte så ofta vi äter rött kött, men ibland är det väldigt gott och det är ju nyttigt, åtminstone om man tänker på det som en källa för järn. Och det kan vi ju behöva lite till mans och framförallt kvinns.

Annan järnrik mat ska vi ha idag i form av grönkålssoppa. Det är det sista som går nu av det som syster M skaffade till jul. Uterummet är en utmärkt förvaringsplats för grönkål! Jag tror jag ska göra några chips också, bara för att det är så himla gott att knapra på. Sist använde jag chiliolja, men jag tror det får bli citronolja idag. Fräsch och uppiggande smak och doft!

Igår åt vi serranospäckad majskyckling. Skinkbitarna petade jag alltså in under skinnet på pullan, sedan fyllde jag magen med vitlöksklyftor och en lime. Skyn blev en sås, med lite sherry (förstås), en kvarts hönsbuljongtärning, pressad lime och sechuanpeppar.

Gjorde chips av resterande bitar serrano, men fick rädda de sista bitarna till upplägget innan mannen hade glufsat i sig allihop. Han var visst hungrig!

Jag blev visst ledig idag, och än har ingen bokat mig för i morgon. Lite oroligt känns det allt, men det brukar lösa sig. Ser till att vara redo för hemtjänsten nästan varje kväll. Arbetskläderna ligger framme, väskan är packad med bra-att-ha-saker och nycklar och handskar ligger i rätt jacka. Blir man väckt kvart i sju gäller det att ha ordning om man ska hinna till sju. Eller tio över...

Ha en fin kväll och vecka nu, använd reflex och var snäll mot dig själv och andra!

Känslostormar.

Detta inlägg kommer att behandla både glädje och sorg av oändliga mått. Jag börjar med glädjen för att inte skrämma bort dig. Vi har äntligen fått träffa sonsonen (och hans föräldrar). Han är den sötaste man kan tänka sig och jag är världens stoltaste farmor och jag tror gossen minsann gav mig godkänt. Han somnade så gott i min famn att hemresan fick skjutas upp minst en timme.

Notera handtecknet! 

Det går ju inte att slita sig från en sådan goding, det förstår ju även den mest förhärdade människa. 92 mil tur och retur på två dagar är inget man eftertraktar i vanliga fall, men i detta fallet var det inte ens en uppoffring. Om vi hade vetat att våra nyårsgäster till syvende og sidst av olika skäl inte kunde komma, hade vi förstås stannat kvar i Dalarna en dag till. Men sjukdom kommer plötsligt och, tja...

Man får gilla läget, helt enkelt. Vi skaffade en kalkon på vägen hem, för det är bra mat som sköter sig själv i ugnen och den räcker till många. Vi trodde vi skulle bli sju personer, men det stannade vid tre. Mellansonen valde att fortsätta umgås med mig och mannen även efter vår resa, vilket vi uppskattar. Och på det viset blev ju mindre rester över också, tack och lov!

Igår gjorde jag en pastasås av allt utom två stora bröstfiléer. Dem fryser jag ner i lagom stora förpackningar och har till framtida middagar. Det lär bli sex stycken. Så inget ont som inte har något gott med sig.

Det fanns kvar lite svamp i kylen, sen tillsatte jag bara lite grädde, en kvarts svampbuljongtärning och givetvis lite sherry och svartpeppar, så var middagen klar. Inte för att vi hade särskilt god matlust, men man behöver energi inför kommande kris. Vi misstänkte starkt att en sådan var under uppsegling, nämligen...

Det är nåt djävulskap med nyår i vår familj. Vi har haft två tidigare erfarenheter av att älskade familjemedlemmar gått bort runt nyår. Det kan du läsa om här, om du vill. Det gäller våra katter. Inatt somnade vår fina Compiz in för gott. Han låg mellan oss i sängen, för att inte behöva känna sig övergiven eller rädd. Jag tror inte han hade ont eller led, han slutade bara andas när hjärtat gav upp.

Några få timmar innan hans hjärta gav upp... 

Vi har inte sovit så mycket och jag är tacksam över att jag haft så mycket att göra på jobbet idag att jag inte hunnit tänka så mycket på vår lille, men store, katt. Det känns desto mer ledsamt att komma hem och inte mötas av honom i dörren, för att sedan hoppfullt lufsa in i köket för att få mat. Jo, båda katterna tror att när någon kommer in genom dörren är det matdags.

Jag har tillbringat mycket tid med Compiz. När jag var arbetslös var han en ständig kompanjon i fåtöljen och framför allt i köket. Han missade aldrig chansen att få en smakbit när jag lagade mat. Ibland var han väldigt ihärdig och jag fick akta mig för att inte snubbla över honom. Vad skulle jag inte ge för att få ha honom svansande runt mina ben igen?

Han blev nästan 17 år och det är ju imponerande, speciellt med tanke på att han medicinerats för hjärtproblem i fler år än jag känt honom, vilket är 7. Hans syster Mayzan är lika gammal, men är tack och lov frisk. Hon var jägaren i familjen, men hon överlämnade gärna och ofta bytet till sin bror. Konstigt nog, för hon kunde vara lite brysk mot honom i andra lägen...

Compiz däremot har verkligen gjort skäl för sitt namn. Han har alltid varit den mest sällskapliga, tröstande och vänliga katten. Usch, vi känner en så stor saknad att det är omöjligt att beskriva den. Vi får försöka ta fram de fina minnena och ordna en fin viloplats för hans kropp. Själen är redan i katthimlen och där busar han med Nizze och Attila, med flera och har det bra, det vet jag.

Visst är han fin? Jag är glad att jag varit så flitig med kameran, det finns många bilder på Compiz i sin krafts dagar.

Med syster. 

Lika olika till sättet som till utseendet. Som sagt, jag hoppas att Mayzan får några friska år till hos oss och Compiz minns vi med kärlek och värme, fast med stor sorg i våra hjärtan.

Jag ska göra en fisksoppa idag, det känns som en hyllning, men också plågsamt, eftersom fisk och skaldjur var det bästa han visste. Det hände att jag lurade ut honom i trädgården för att få skala räkor i lugn och ro, men jag sparade alltid några till honom, förstås. Till Mayzan också såklart, och hon visste när det var dags att sluta frossa, det gjorde inte Compiz!

Så med denna elegi över en älskad familjemedlem vill jag påminna om att vara snälla mot varandra och alla djur.

God fortsättning på det nya året!