Det är som det är...

Lördag och nyss hemkomna från päronens halvtraditionella kalkonmiddag kombinerat med deras guldbröllopsdag, vilken egentligen inföll igår. Anledningen till att jag benämner middagen "halvtraditionell" är att de vid ett par tillfällen lurat oss och serverat annan mat under den årliga höstsammankomsten. Jaja, det får väl gå an då och då...

Men det är inte rätt. I år visste jag att det skulle bli kalkon, eventuellt för att pappa kanske avslöjade detta i hastigheten när vi talades vid på Fars Dag. Eller så var det ingen hemlighet, vad vet jag? Den ömma modern hade dagen till ära dessutom bakat en mockatårta för första gången i sitt liv. Det har varit jag som stått för sådan tidigare, ty hon är inte ens särskilt förtjust i den. Men pappa är!

Jag tycker hon klarade tårtan med den äran. Hon är ju rätt duktig på mat och sådant. Du vet, äpplet faller inte så långt från päreträ´t. Det är alltid lika trevligt att träffas över god mat och prata. Sedan är det skönt att gå hem och sätta sig i soffan och jäsa. Kanske ta ett glas vin till och vila öronen. För det blir gärna lite pladdrigt och samtalsvolymen ökar, vilket inte alla klarar av lika bra.

Igår var det en sorgens dag. Vi deltog vid min förste svärfars, det vill säga mina barns farfars, begravningsceremoni. Även om jag så att säga inte "tillhör" släkten längre, som min yngste son uttryckte det, så ville jag väldigt gärna hedra hans minne genom att närvara och ta adjö. Vi har alltid haft en fin relation, och jag kommer att sakna honom så på kommande kalas.

Vi hamnade vid samma bord som hans sambo Astas barn efter akten och det var verkligen inte en dag för tidigt. Vilka underbara människor! Av någon outgrundlig anledning har vi inte träffats förr, men vi bjöd in dem på stående fot till oss, när vi flyttat till Bovallstrand. Jag hoppas och tror att de verkligen tog invitationen på allvar.

På det hela taget var det en ljus, fin och minnesvärd akt som genomsyrades av glada minnen av Olle och hans musiksmak. Hur ofta får man höra Money for Nothing och Sultans of Swing under en begravning? Nu gäller det att lära sig höra dessa stycken utan att falla i tårar i framtiden. Det gäller också för Going home av och med Mark Knopfler, liksom avslutande What it is...

Ett högeligen passande avslut förresten. Jag kunde på riktigt höra Olle säga "det är som det är", inget att göra något åt. Gör det bästa av situationen, bara. När vi sår och skördar tomater i framtiden kommer jag tänka extra mycket på Olle, för han var mäkta stolt över sitt växthus och sina plantor. Han och barnens far byggde det första växthuset bakom vårt hus och sedan har han hållit igång.

Vi körde hem sonen till Kungshamn efteråt och åkte vidare till Kustcharken för att skaffa middagsmat. Valet föll på kalvkotletter som var helt ljuvliga. Eftersom det började mörkna var det för sent att jaga trattkantareller så vi fuskade och hämtade dem på Coop i Hunnebostrand.

Med hasselbackspotatis och haricotes vertes blev det en värdig avslutning på dagen och jag tror Olle hade gillat det lika mycket som vi gjorde.

I morgon ska vi krama barnbarnen och överlämna en annorlunda adventskalender i form av en bok med 24 korta sagor, en för varje dag fram till julafton. Jag kunde inte låta bli att beställa den när jag såg den. Istället för mer eller mindre onyttig lucköppning får man se fram emot en ny saga, vilket tilltalar mig väldigt mycket och jag hoppas barnen också gillar idén.

Böcker kan man inte få för många av. Jo, när man ska flytta är det lätt att känna att man har för många, för de är tunga. Apropå det har vi fått löfte om att ta en snabbtitt på vårt nya hus innan vi åker hem. Friska upp minnet lite. Bilderna i prospektet är bra att ha, men de är av naturliga skäl lite platta och fyrkantiga...

Ha en skön lördag och var rädd om dig!