Powered By Blogger

måndag 29 maj 2017

Sevärd.

Jag är tillbaka, inte i särskilt god form, men ändock! Det har väl inte hänt så mycket på en vecka, det känns som om jag bara har jobbat, fast jag var ledig två dagar förra veckan. Dem tillbringade vi i Bovall för att få lite omväxling i livet. Sedan har det varit jobb, jobb och jobb. Men vad är väl en bal på slottet, eller en stund i solen på altanen med mannen?

Enligt alla gällande naturlagar är det jättetråkigt väder just idag, på min lediga dag. Eftersom jag ska arbeta tisdag-fredag kommer det säkert att bli fint väder imorgon igen. Jag ber redan nu om ursäkt för ditt förstörda helgväder, men jag har jobbat färdigt halv fem på fredag och kommer under inga som helst omständigheter att tacka ja till ännu fler timmar.

Mannen har skött all markservice och matlagning under tiden och börjar bli rejält trött på det, vilket jag har förståelse för. Trots denna matleda har han serverat mycket gott och varierat på tallrikarna. I fredags fick jag till och med två rätter! Inledningsvis grillade pilgrimsmusslor på spenatbädd...


Efteråt blev det honung-, chili- och limemarinerad havskatt. Mums!


Himmel så gott det var, med en enkel potatissallad till och Leth i glaset. Det har grillats hela långhelgen och det gillas alltid. Idag blir det däremot kökslagad mat, för jag har inte alls lust att stå ute och huttra. Jag har funderat hela dagen på vad jag ska göra och i bilen på väg från optikern bestämde jag mig för pasta med senaste skörden av ostronskivling och rester av kyckling.

Just som jag var beredd att ge upp hoppet om fler skördar upptäckte jag idag att det kommer nya små svampknoppar. Jag undrar hur mycket det kan bli av en och samma odling? Vi får helt enkelt vänta och se. Och för att se bra behöver man friska ögon eller hjälpmedel. På sistone har jag haft stora problem att läsa, speciellt alla små texter på våra produkter.

Det är tydligen så att närsyntheten håller på att gå tillbaka, sakta men säkert, medan förmågan att läsa på nära håll hade försämrats drastiskt på två och ett halvt år. Det tog inte särskilt lång tid att konstatera detta, det var mycket jobbigare att välja ut bågar, som vanligt. Eftersom jag fortfarande ser lika bra som en mullvad utan glasögon är det svårt att se hur jag ser ut i bågarna.

Alla, eller väldigt många bågar, ser ju bra ut där de hänger på väggen, men hur ska jag se hur bra de klär mig när jag nästan stöter näsan i spegeln innan jag får någon som helst skärpa i synfältet? Den stackars assistenten hade ett drygt jobb med att hitta bågar i de färger jag accepterar och i de modeller hon ansåg passar mig bäst. Hon tog bilder på mig också, så att jag kunde avgöra vilka som passade.

Det är ju inte lätt att hitta ett enda par alltså och idag skulle jag hitta två! Eller ett par solglasögon. Men jag känner mig själv relativt väl och vet att jag hela tiden skulle ha fel brillor på mig om jag ska byta stup i kvarten. Därför fortsätter jag med stora solglasögon som täcker de "riktiga" när jag kör bil eller läser i soffan på uteplatsen, om det nu kommer att hända igen...

Jag trodde jag skulle komma ihåg vad bågarna jag valde heter så jag kunde visa dem för mannen, men icke! Jag tror att ett par är Karen Miller och är svarta med lite turkost i. Det andra paret är i metall, med mattsvart front och blått i skalmarna. Tror jag, alltså. Det kanske var tvärtom, eller något helt annat. Det kan bli spännande när jag ska hämta dem om två veckor.

Drygt 7000 kronor fattigare blir vi på kuppen, men jag får i alla fall två par glasögon för som Optiker M sa, det vore väl jäääkligt korkat att inte ta två par för priset av ett. Jo, fast jag kan ändå inte låta bli att tycka att själva glasen borde vara gratis, för vem i hela friden vill ha glasögon, egentligen? Det är ju en oönskad defekt, bristande funktion, en sjukdom eller vad man vill kalla det.

Att syn och munhälsa inte ingår i sjukvårdssystemet är mig en gåta och jag kommer hävda att det är alldeles galet, ända tills jag dör. Jag hade gärna betalt för bågarna, men glasen borde vara gratis. Det gladde mig ändå att Specsavers numera har gratis glasögon till barn. Det är åtminstone ett steg i rätt riktning, och antagligen är det jag som betalar dem i slutänden, men låt gå för det då...

Nu ska jag se om jag kan få ihop en middag, det kurrar tämligen högt i min mage. Jag vaknade alldeles för tidigt i morse och nu är det för sent för en "gumvil". Det gäller att hålla ut tills vi har sett fjärde Harry Potter-filmen ikväll.

Ha en mysig måndag och en fin vecka så ses vi i en blogg nära dig framåt helgen hoppas jag!










söndag 21 maj 2017

Röd, blå eller grön?

Helt enligt planen blev det inte gjort så mycket igår, jisses så skönt det var! Korsord, bloggande och bokläsning kändes som det enda rätta. Idag har vi kroppsarbetat desto mer. Byte av däck på min lilla Pärla och Pansarkryssar'n är nog så tungt, eftersom däcken förvaras på vinden i garaget och ska upp och ner. Skönt att vara två om det i alla fall...

Mannen hade för avsikt att klippa gräset, men gräsklipparen är inte av åsikt. Den har gått som en kratta på sistone, men har åtminstone skött jobbet hyggligt, tills idag då. Efter att knappt halva gräsmattan blivit klippt la den av och vägrar att starta igen. Mannen är arg som ett bi, jag tror jag ska blanda till en mojito när han svalnat lite grann medelst isvatten. Invärtes, ska tilläggas.

Jag tänker att det är en himla tur att jag inte lyckats reta upp mannen såpass någon gång att han blivit riktigt arg på mig. Irriterad och besviken på mig har han varit, men aldrig arg. Inte heller jag har varit speciellt arg på honom, förutom den gången när vi renoverade köket och han inte hade vett på att förklara hur ritningen såg ut. Den som han hade i sitt huvud, alltså.

Jag är ju inte någon tankeläsare och förstod inte "det uppenbara" utan lite förklaringar och vägledning. Då fick jag dra mig tillbaka för att inte säga något riktigt dumt, som jag måhända skulle ångra. När jag lugnat ner mig gick jag ner igen och bad vänligt, men bestämt om att upplysas om planen lite mer ingående, vi var ju trots allt två om jobbet.

Annars håller vi sams för det mesta. Faktum är att vi tänker och tycker ungefär likadant om det mesta, så det blir sällan några dispyter. Det finns vissa ämnen som bör undvikas, tycker framför allt jag, och dem får han allt diskutera med någon annan, för till slut så sitter jag bara och hummar och försöker desperat att komma på något annat samtalsämne.

Politik är sådant som bör undvikas. Vi står på varsin sida i den rödblå röran och trots att mannen är den blåe så är han helt klart en Karl-Bertil Jonsson i de flesta situationer. Numera är detta hushåll även grönt. I varje fall när det handlar om återvinning och ekologiska spörsmål. Miljöpartister kommer vi aldrig att kalla oss, ty de är alldeles för rabiata i vissa frågor.

Vi har begåvats med två soptunnor och ska alltså källsortera ännu mer än vi hittills gjort. Det är inte helt enkelt att lära gamla hundar att sitta, men det går. Därför ska vi försöka hitta ett system för källsorteringen redan i köket, under diskhon. För man går inte ut med en kapsyl, ett plasttråg eller en mjölkkartong i taget, även om det är nära till tunnorna.

Hur sorterar man till exempel vinkorkar? Ett naturmaterial, men i vilket kärl hör det hemma? Numera får man lägga servetter i matavfallet, det var en nyhet för mig. Chipspåsen, som man inbillar sig är av metall, ska läggas i kärlet avsett för plast. Det är lite spännande ändå, det finns fortfarande mycket att lära sig både i källsorteringsfrågan och livet.

Idag ska vi grilla karré och majs. Det blir nog bara en enkel sallad till det, precis som föregående dagar. Fiskspetten igår var alldeles perfekta och mannen var överlycklig över detta. Snacka om humörsvängningar...



Själv höll jag på att bli smått galen igår kväll, för det fanns inget godis hemma och jag behövde verkligen det. Det fanns emellertid choklad, det räddade mig från att gå bärsärk. Vissa dagar krävs det godis för att hålla humöret på en viss nivå och på så sätt behålla husfriden. Försvinner sötsuget när man går från PMS-häxa till klimakteriekärring? Hoppas det!

Nu är det dags för en mojito, vaya con Dios!




lördag 20 maj 2017

Kverulant?

En tuff vecka har det varit. Jag slutade tack och lov redan halv fem igår, det var första gången på fem veckor som jag slapp jobba till åtta. Är nu ledig i två dagar, jobbar 8-20 på måndag, sedan är det tre lediga dagar till. Trodde jag! Det visade sig, efter en titt i min almanacka och en koll med kollegan, att jag jobbar torsdag-söndag nästa vecka. Då bröt jag nästan ihop...

Men eftersom jag är den jag är så biter jag ihop och tänker på att det "bara" är fyra veckor tills jag tar semester i tre veckor. Ska bli intressant att se vilken spillra mannen får baxa runt på då. Detta mitt lilla psykbryt igår gjorde att vi ändrade våra planer att åka norrut idag. Gräset måste klippas, inte av mig dock, då får jag puffa kvadrupla doser mediciner och det får jag slippa tycker mannen.

Det ska tvättas, bytas däck och sådant som att släpa runt på snabeldraken och som är tråkigt, men nödvändigt. Mannen rastade den ena på nedervåningen i torsdags, när jag var ute med tjejerna på jobbet och smorde kråset på Pinchos i Kungsbacka. Övervåningen är ännu dammigare än för en vecka sedan och det börjar bli svårt att undvika dammråttorna...

Mannen hämtade lite bubbel igår för att fira att fira min tidiga hemkomst. Jag hade ännu inte insett hur grymt mitt schema är, så jag tog glatt itu med att fixa till salladen medan jag "tjuvstartade" på flaskan och mannen grillad kycklingklubbor. Ja, kyckling igen. Gott!



Idag åkte vi till Mölndal och hämtade marulk, vilken ska träs upp på spett och grillas. Vi unnade oss ett par kräftor också. Men vart tog solen vägen? Det är inte alls särskilt skönt på altanen där vi skulle sitta och sippa på mojitos och läsa i lugn och ro och bara njuta av värmen och varandras sällskap. Det gör vi förvisso lika bra inomhus, men framför allt jag behöver få lite sol och värme.

Instängd på jobbet från 10-20 vet man knappt hur vädret är och det är inte särskilt upplyftande att få höra av kunderna hur fantastiskt skönt det är där ute. -Jaha, vad gör du här i så fall? tänker jag surt och känner hornen växa fram i pannan. Å andra sidan har det varit ganska okej att under den värsta pollenchocken få hålla sig inomhus, så varför klagar jag, egentligen?

Jo, för människan är inte nöjd om hon inte får klaga lite då och då. Vanemässigt kverulerande står jag dock icke ut med och ägnar mig inte åt själv. Eller gör jag det? När jag gnäller på mitt schema varenda gång jag skriver ett inlägg här i bloggen, till exempel. Det kanske uppfattas som grinigt och tröttsamt av dig som följer mig? Låt mig veta det i så fall är du snäll!

Det händer alltid oförutsedda saker, därför är ju bra att man inte bokar in en massa möten innan man ens kommit iväg. På så sätt blir ingen besviken på en, när man måste avboka av så triviala anledningar som hushållsskötsel eller bristande ork. Sjukdom och olyckor äger alltid laga förfall, men allt annat är väl bara en brist på planering?

Ja, kanske det, men man planerar väl inte att bli utmattad, gråtfärdig och allmänt vilsen i pannkakan? Vi är inte i toppform, varken mannen eller jag, så vi beslutade oss för att tänka smart och göra lite nytta varvat med mycket vila och vara nöjda med det. Det underlättar att planera, men man måste vara flexibel när spelreglerna plötsligt ändras.

Nu ska jag återgå till min bok, mannen har snart läst ikapp mig och det vore ju synd om han måste slå av på takten..? Å andra sidan finns det ju andra böcker att läsa tills jag släpper ifrån mig boken. Senaste nyförvärvet är en bok om Sturarna. Den kan han gott läsa istället för att flåsa mig i nacken...

Ha en skön lördag och ta hand om dig på bästa sätt, det vill säga ditt sätt!











måndag 15 maj 2017

Ladda upp, ner eller om?

Idag är det den stora laddardagen igen. Ladda kyl och frys, ladda tvättmaskin och torktumlare och ladda kraft för resten av arbetsveckan. Efter de senaste veckornas schema känns det superlyxigt att sluta halv fem på fredag och ha "sovmorgon" till elva imorgon. Nåja, jag har bett om mer timmar, för lönen behöver vi, men det tar på krafterna att jobba sju av åtta dagar.

De lediga sex av sju har blivit fem således och jag är är lika trött och rolig som en igelkott, om lördagarna. Samtidigt som jag vill utnyttja ledigheten till att göra något roligt och (om det ska vara nödvändigt?) nyttigt, så infinner sig inte orken riktigt, vilket gör mig på lite dåligt humör. Så liknelsen med igelkotten stämmer kanske inte lika bra som en nyväckt björnhona, kanske?

När jag jobbar så mycket som jag gjort blir det enkelt att dra ut på alla mina 2.5 stämpeldagar. Rapporterade idag och tänker i mitt stilla sinne att det på ett sätt ska bli skönt att slippa detta, men bara om jag får fortsätta jobba mer än 75%. Någon höjdarlön har jag verkligen inte, trots OB-tillägg på helgerna. Och i juli ska jag bara jobba måndag-fredag...

Å andra sidan får mannen och jag se varann lite tidigare om kvällarna och varje helg. Lite altanhäng och sköna grillkvällar hoppas jag att det blir i alla fall. Jag kanske till och med får vara med och laga maten, det är ju mysigt. Det händer alltför sällan att vi hjälps åt, men återigen, jag är lyckligt lottad som har en man som är duktig på att laga mat.



I fredags fick jag helstekta tjocka revben med en jättegod gräddsås. Igår blev det fisk, närmare bestämt skrei och en fin räksås som han gjorde från grunden med egen räkfond och allt. Jag får snart dra mig tillbaka från min ställning som förste fiskkock i det här hemmet, eller dela den med mannen.



Idag hittade jag kycklinglårfiléer till halva priset på Willys och dem ska jag hitta på något trevligt med till dagens middag. Jag tänker lite asiatiskt igen, fast med bulgur eller nudlar till eftersom vi hade ris igår. Något som är bra att ha med till jobbet är ju grytor och andra "allt-i-ett-rätter". Det ska vara lätt att värma, helst kunna ätas med en hand och mätta länge.

Vi har slarvat med matlistan på sistone, det tycker jag inte om. Det blir så lätt samma sorts mat alldeles för ofta då. Varierad kost är mycket roligare och vi som är så matglada och i grund och botten mer än pigga och nyfikna på nya matupplevelser, borde faktiskt kunna ta ut svängarna lite mer än vi gör. Det är bara det där med orken. Luften har liksom gått ur oss...

Apropå varierad kost så hade jag tre påsar med kycklingklubbor hem också. De var jättebilliga, så det gick såklart inte att låta bli. Kommer bli kanongott att grilla när det blir tillfälle, tänkte jag. Liksom karréerna av rapsgris (också halva priset), som mannen i och för sig kan välja att laga till var och hur han vill i imorgon, eller frysa in för senare bruk.

Vad har vi mer i gömmorna? Lever, vilket de flesta inte tycker speciellt mycket om. Eller alls. Synd, för det är billigt, nyttigt och lättlagat. En kund tror att mycket av vår (allmänna) trötthet beror på järnbrist numera. Det äts inte inälvsmat längre och de gamla gjutjärnsgrytorna och -stekpannorna används inte som förr. Kan nog ligga en del i det påståendet.

Korrrv har vi förstås i frysen. Vanliga och lite annorlunda. Salsiccia är den senast tillkomna korven, den som jag hade med hem i lördags, men ratade för kycklingvingar när jag var tvungen att laga mat själv. Laga och laga? Jag slängde in en näve vingar i ugnen och värmde dem under tiden som jag kokade tagliatelle och rev ost...



Det var gott och ja, jag älskar kyckling! Nu ska jag gå ut i köket och tillaga mer älsklingsmat, vad det nu blir av det hela. Den som lever får se, eller var det så att den som ser, får lever?

Ha en fin vecka och må solen skina på dig!








torsdag 11 maj 2017

Lögnaktig, jag?!

Sista dagen på min ledighet och vad har jag gjort? Det känns kluvet, för jag har gjort ingentingen, vilket var precis vad jag behövde, å andra sidan är köksgolvet fullt av smulor och dammråttorna börjar se välnärda ut. Det var väldigt nyttigt för oss båda att packa ihop och åka norrut i tisdags. Fast jag har dåligt samvete för att jag fick ställa in en date med en vän för den sakens skull...

Anledningen till vår utflykt är att min dotter fyller år på lördag och jag tänkte att det kunde vara skönt för henne att slippa laga middag efter jobbet, för en gångs skull, och samtidigt få överlämna en liten present till henne. Bästa dagen för detta var tisdag och då får det bli så! Eftersom mannen jobbar, kan man aldrig veta när, eller om, man kommer iväg, men vi kom fram i tid i alla fall.

Telefonen ringer alltid precis när jag knutit skosnörena och då kan det ta allt mellan tio minuter och två timmar innan vi verkligen är på väg. Således fick daten skjutas upp, för jag kunde inte garantera när jag skulle vara hemma igen. Ingen annan än min syster M fick besök, för vi bor numera granne med henne och vi måste ju få se hur hon har det.

Och så måste vi åka hem och ta hand om katterna och våra svampbebisar, så vistelsen blev inte så lång. Vi är dock rörande överens om att det inte ska ta så lång tid tills nästa gång, för det behövdes ett miljöombyte av många anledningar. Redan halvvägs dit slätas mannens rynkor ut och axlarna lämnar öronen. Ja, jag överdriver en aning, men tror du förstår vad jag menar...

För att kunna stanna längre måste vi alltså ha med katterna och de visade med all önskvärd tydlighet att de absolut icke ville sitta i en bur och åka bil. Inte för att vi hade tänkt det just denna gång. När jag bär ner vår röda väska i hallen vet de vad klockan är slagen och försöker rymma eller gömma sig. Det hjälpte inte ett dugg att jag talade om för dem att lugna ner sig och äta mat istället. Annars är de ganska bra på att förstå vad man säger, inbillar jag mig åtminstone.

Nåja, för att återgå till vår utflykt, eller snarare återfärd, så åt vi brunch på vägen eftersom vi inte hade något att äta till frukost. Det glömde vi ordna med dagen innan, men emedan varken mannen eller jag är så pigga på att äta förrän vi varit vakna några timmar bestämde vi oss för att lyxa till det med ett besök på ett riktigt lastbilshak och kalasade på pyttipanna.

Sedan drack vi kaffe hos Raggarn och jag fick veta att allt som står i bloggar är lögn och hittepå. Saken är den att hans fästmö skriver väldigt underhållande om deras liv och hans tillkortakommanden och han verkar inte riktigt hålla med henne. Lite oroande att han drar alla bloggare över en kam sådär, tycker jag. Jag ljuger aldrig, men erkänner att jag understundom kanske skruvar till det lite.

Missförstå mig rätt nu, Raggarn är en väldigt snäll och trevlig människa, men han kan också dra historier, så jag är helt övertygad om att han får vad han förtjänar i denna blogg och av denna hans nygamla kärlek. Jag berättar ju om vårt liv och driver med mannen då och då, men så länge det inte är på ett elakt sätt, utan med glimten i ögat och mycket kärlek, är det okej.

Eftersom jag är ledig idag faller det på min lott att laga maten, som du kanske vet. Det blir en kycklinggryta med asiatiskt stuk. Ingefära, bambuskott, broccoli, chili, morot, lök, vitlök och kokosmjölk. Det känns som att det behövs lite hetta i kylan. Nollgradigt i mitten på maj är inte okej!
Tomatplantorna fick flytta in, men champinjonhinken åkte ut för en "omstart".

Mannen får lösa matfrågan imorgon och på söndag, men på lördagen överger han mig för att roa sig på lokal. Egentligen är det vår gode väns fel eller förtjänst, beroende på vem man frågar, förstås. Jag tycker ju det är smått fräckt att bjuda med mannen och lämna mig åt mitt öde och utan mat när jag kommer hem efter jobbet. Livet är bra orättvist...

Således får allt mannen lägga manken till ordentligt och det brukar inte vara något problem. Se bara vad jag fick i måndags.

Jag önskade och fick Pasta Vongole, trots att han inte visste vad det var jag bad om. Det är inget hinder, det finns ju kokböcker och recept på Google.



Lammet från Hulanhålan sjunger på sista versen. Revben åt vi förra helgen och det finns några skånkar och någon karrébit kvar. Det är bara frånvaron av grillväder som gör att det finns något kvar alls av lammköttet.

Nu är det dags att laga mat så mannen får mat i magen innan han ska repa. Själv ska jag titta på hockeyn, såklart!

Ha en god kväll och en förhoppningsvis fin helg!










söndag 7 maj 2017

Trasig.

Jag har vilat upp mig i två hela dagar. Känns som en ovanlig lyx, fast jag hade behövt minst två till för att bli människa. Det är hårt att jobba sju av åtta dagar, 10 timmar om dagen. Särskilt när det varit långhelger och man inte hinner bli klar med tisdagens varor förrän på torsdag eftermiddag. Vi har också haft ovanligt mycket kunder, vilket i och för sig är positivt och roligt.

Imorgon jobbar jag 8-20, men sedan är jag ledig i tre dagar som jag brukar. Anledningen till att det blivit fler timmar för min del är att vi provar att bemanna upp under de dagar som har toppar, det vill säga tisdag och fredag och att några kollegor har haft semester och föräldraledighet. Lönen för heltid vill jag ju ha, men inte jobba till 20 varenda fredag.

Så det har ändrats på kommande schema. Varannan vecka slutar jag halv fem, det känns rimligare. Mannen har fått slita i köket nästan dagligen på sistone. Det har han gjort föredömligt, men jag kan väl tycka att det är lite orättvist. Å andra sidan hör jag att några av mina kollegor inte har förmånen att ha speciellt duktiga kockar till män, så jag är lyckligt lottad.

Fläskfilé med egenodlad svamp i såsen på tisdagen

Jag har fått så god mat varenda dag och jag är otroligt tacksam över att slippa laga den själv efter jobbet. Då orkar jag verkligen inte stå vid spisen, när klockan är halv nio och fötterna protesterar.

Kalventrecôte i fredags

Igår var vi lata och köpte fiskspett, men å andra sidan var vi duktiga och planterade tomater och jordgubbar.



Idag blir det revben av lamm på något vis. Det är inte så mysigt grillväder, därför jag tror det får bli en ugnsgrillning. Vad vi ska äta till revbenen har jag inte ägnat någon tanke än, jag är för såsig i hjärnan fortfarande. Jag har suttit med näsan i en bok och mellan varven tagit hand om den eviga tvätten. De tre arbetströjorna är så slitna nu att mannen kallar mig white trash-lady...

En vecka in i maj har vi kommit och det är ju trots allt tre veckor kvar av denna månad, då våra nya arbetskläder ska delas ut. Tyglagret brann ner i början av året, då var kollektionen redan försenad på grund av dålig kvalitet. Jag vet inte vad jag ska tänka om denna fars längre. När jag skrev på kontrakt för Apoteket AB för snart tre år sedan fick jag veta att nya kläder var på tapeten...

Därför fick jag bara en kjol, vars foder nu är i trasor. Byxor fick jag inga alls, för modellen passar bara extremt smala och smärta personer som trivs med låg midja. Två begagnade t-shirtar fick jag, och en "hittade" jag på en av alla de arbetsplatser jag tjänstgjort på sedan dess. Inga chefer har velat beställa nytt, eftersom kollektionen snart utgår. Kalla mig Tras-Ann, bara.

Det påstås att vi inte ska ha våra vita rockar längre. Lite märkligt tycker jag, eftersom i princip alla andra apotekskedjor kommit att införa dem för att efterlikna Apotekets professionella utseende. Dessutom är det väldigt praktiskt att ha rocken med rejäla fickor för pennor, anteckningsboken och andra arbetsverktyg. Jag hoppas rocken blir kvar, jag behöver och gillar den.

Nå vi får se hur det blir, nu ska jag se vad det blir av vårt lammkött.
Ha en fin söndag och en härlig måndag!


 

måndag 1 maj 2017

Kaffedramatik.

Vaknade av kramp i höger ben som inte var av denna världen. Krampen alltså. Benet är ganska normalt, om än kolikt. Det fanns inget annat att göra än att stå upp och försöka få det att släppa. Hur jag än bar mig åt, flyttade sig krampen från sida till sida, till tårna och överallt. Tänkte att två magnesiumtabletter och kaffe nog skulle få det att släppa.

Hur tar man sig nerför trappan med ett ben som vägrar samarbeta? Med svårighet, kan jag säga. Ner kommer man ju alltid, men helst utan fler blåmärken än jag redan har. Mina underarmar ser ut som om jag försvarat mig mot en våldsverkare, men i själva verket har jag brottats med en låda på jobbet. En överfull förvaringslåda under hyllorna med magmediciner. Det är inte lätt och gör väldigt ont...

Nåväl, mina vedermödor denna morgon var inte över bara för att jag kom ner helskinnad. Efter att första koppen kaffe framgångsrikt tillverkades av kaffemaskinen, gick jag ut för att hämta tidningen. Jag är visst lite veckevill, för jag insåg inte förrän då att det ju faktiskt är helgdag och journalisterna har ledigt. Fick en blöt puss av grannens hund som tröst. Något tvivelaktig tröst, men valpen är söt.

Lite kallprat med den tvåbente grannen, sedan var kaffetörsten överväldigande, varför jag gick in och tryckte på knappen till kaffemaskinen för att mannen också skulle få kaffe på sängen. Då vägrar maskinen att spotta ut något kaffe och påstår att vattnet är slut, vilket inte var fallet. Talade snällt till den, gjorde som den sa och försökte igen, men icke! Flera gånger, faktiskt.

Gjorde till och med en norsk omstart, det vill säga drog ur sladden och väntade en stund, medan kaffet i första koppen raskt försvann ner i min mage. Jag hade lite dåligt samvete för att jag inte delade med mig av dessa livgivande droppar till mannen, men han sov ju och visste inget om dramatiken i köket. Maskinen brukar ju hosta upp sig så småningom...

Men se, det gjorde den inte. Jag hade då två saker att välja mellan; väcka mannen och nesligen erkänna att jag inte får igång kaffeapparaten, eller ta till nödkaffet och Presson. Väckte mannen. Han har bättre handlag med maskiner, det måste jag tillstå, även om jag inte är speciellt oteknisk själv. Stackars mannen, vilket brutalt uppvaknande.

Efter en stund slutade maskinen att konstra och vi kunde återvända till sängen med varsin kopp ångande kaffe. Utan tidning dock. Mannen läser GP på sin padda, men det gillar inte jag, så jag tog min bok och försjönk i den tills magen krävde annat än bara kaffe. Ägg och bacon fick det bli, det är ju ändå söndag? I alla fall är jag ledig och det är det enda som räknas.

Det blir en "sådan" vecka igen. Jobbar sju av åtta dagar. 10-20, förutom lördag och söndag, då stänger vi ju tidigt, redan klockan 18. Det är väl knappast någon som undgår sarkasmen här, antar jag. Att jobba i ett köpcenter har sina för- och nackdelar, kan jag väl säga utan att säga för mycket. När jag kom hem igår serverade mannen mig en G&T i väntan på maten.



Han börjar bli varm i kläderna nu. Laxen var läcker och citronsåsen lika god som alltid och jag är lika glad och tacksam varje gång jag kommer hem och får så god mat. Idag ska vi ha short ribs, först slökokta och sedan grillade. Jag åkte iväg och för att hämta kol och lite andra saker medan mannen städade undan gamla säckar och skräp för att göra plats för våra nya sopkärl.

Nu sliter han i sitt anletes svett med att avlägsna algerna i altanvirket. Jag tar hand om tvätten och annat tråkigt inomhus. Våren är här och jag kan bara vara utomhus i korta stunder, det är inte vare sig roligt eller rättvist. Måtte åtminstone björkarna slå ut snabbt och effektivt, så är det värsta snart över. Sedan är det bara gräset, och gräsklippning framför allt, som bör undvikas...

Jag tänkte göra en somrig fördrink så småningom idag. En caipirinha eller rättare caipirissima, eftersom jag utgår från vit rom, är väl nästan det somrigaste som finns? Gin och fläder också, förstås. Varken mannen eller jag är förtjust i söta drycker, så det brukar gå åt ganska mycket lime- och citronsaft när jag tillverkar våra drinkar.

I slökoket åkte det ner en ordentlig skvätt bourbon, vilket förmodligen är det enda den duger till. Att dricka den som den är var nämligen ingen njutning, så den får smaksätta maten och framför allt sådant som ska grillas, det brukar funka. Till våra ribs blir det grillad potatis och majskolvar och förhoppningsvis en god bbq-sås av vätskan i Multin.

Imorgon ska mannen till sjukhuset för vidare utredning av vårt snarkproblem. Ja, jag säger vårt, för det är inte bara han som påverkas. Jag gör av med ganska många öronproppar på ett år och det är tröttsamt både för honom och mig att få nattsömnen störd. Jag tror dock inte att han fått några blåmärken än, jag är förhållandevis snäll när jag möblerar om honom...

Ha en fin extra helgdag och en skön kort vecka nu. Njut av solen, som lär hålla sig framme, om du har möjlighet. På återseende, hoppas jag!