Powered By Blogger

måndag 29 februari 2016

Enkät, bu eller bä?

Jag hade ledigt idag, men så värst mycket sovmorgon blev det inte, trots nattsudd och filmkväll med bäste mannen. Jag fick som vanligt kaffe och GP serverat på sängen när han märkte att jag var vaken. Tråkigt sudoku på måndagar och tidningen var tunn, så jag var uppe tidigare än jag tänkt mig. När klockan var nästan halv ett ringde ett "dolt nummer". Jag var efterlyst...

Kollegan M var orolig och undrade om jag var på ingång. Mitt schema brukar jag ha koll på, skriver upp i vår gemensamma köksalmanacka och i min lilla portabla när, var och hur jag ska vara på jobbet. Visst kan det bli fel ibland, så jag letade reda på mitt från Medvind utskrivna schema och jag hade rätt, inget jobb planerat för denna skottdag. Hoppas det gick bra för M och A.

Världen är så himla liten, det kan jag återigen konstatera. Installatören av Viasat-parabol och dosa visade sig vara vän till en av mannens (även min) vänner. Det var ett himla tjôtande på dem under tiden installationen ägde rum. Konstaterar också att musik och bilintresse går hand i hand. Samtalsämnen saknades med andra inte för ett enda ögonblick.

Enkäter kan vara mer eller mindre roliga att delta i. I fredags svarade jag på en från Sveriges Farmaceuter. Det var roligt och befriande. Under tiden jag berättade vad jag anser om förbundet insåg jag att jag faktiskt är mycket mer bitter på förbundet än på min före detta arbetsgivare. Kronans regionchef var bara olovligt dum och inkompetent som chef.

Men en förhandlingschef på ett stort fackförbund borde veta bättre än att behandla medlemmen lika illa som arbetsgivaren gjorde. Mitt omdöme var med andra ord inte nådigt och eftersom enkäten var utformad så att jag kunde vara ganska detaljerad med vem mitt missnöje gäller kanske det finns en mikroskopisk chans att det åtminstone tas upp på en kafferast.

Fast det kommer ju inte ändra på något för min del, det hyser jag inga förhoppningar om. Det kommer att sopas under mattan, precis dit jag själv blev förpassad. Enkäten skickades ut till slumpvis utvalda medlemmar, så det var då för väl att jag inte sagt upp medlemskapet än. Dessutom kanske mitt svar inte försvinner helt bland alla 7-8000 medlemmars.

Det var verkligen en befrielse att en sista gång formulera mitt oerhörda missnöje och känsla av att ha blivit sviken, negligerad och ignorerad av de jag haft största förtroende för i hela mitt liv. Inte för att jag aldrig blivit sviken förr, det är klart att jag har, men det är skillnad på svek och svek. De andra har jag släppt för länge sen, detta var svårare för det handlar om något större och i värsta fall fler än mig.

Det blev mat idag med:



Tjocka revben är så himla gott och tacksamt att jobba med. Jag gjorde en sås på färska champinjoner och stekskyn, sen var det bara att koka lite ris och broccoli, så var middagen komplett. I morgon ska mannen laga till något. Kassler eller kycklingben, han får bestämma. På onsdag blir det hamburgare, för det är lätt och snabbt när vi går om varandra.

Ha en skön kväll, och som vanligt, var rädd om dig och din omgivning!




söndag 28 februari 2016

Historien upprepar sig...

Lite tyst och tomt blev det när "The man in black" åkte hem med sina föräldrar. Katterna har tittat fram ur sina gömställen igen, men förutom att tala om att de vill ha mat eller bli utsläppta är de ganska tysta av sig. Kvällen igår blev en lugn historia med filmtittande, vilket fick sin förklaring senare på natten. Stackars Bob har öroninflammation och vaknade med en förfärlig smärta.

Oproffsigt av mig att inte ha alvedon för barn och andra hemma, det fick bli annan tablett och den hjälpte ju så att han kunde somna om i alla fall. Otroligt nog blev hela natten lugn och jag vaknade av att Bob stod vid sängkanten och klappade Mayzan vid niotiden. Det måste ha varit rekord. Men är man inte riktigt frisk, så behöver man sova mycket.

Jag gjorde rispannkakor till frunch, det blev uppskattat och jag uppgraderad till mamma. Mannen blev redan för flera månader sedan pappa till Bob och hans biologiske far degraderad till "främling". Sedan kom storebror och hälsade på, det är alltid lika trevligt att träffa den unge mannen. Bra inflytande på sin bror har han också. De är så fina, båda två.

När vi blev varse att Bob redan ätit hamburgare på vägen hit igår gjorde vi ett lappkast och lagade kyckling. Också, för efter en lång betänketid kom vår adoptivson fram till att han ville ha ytterligare en hamburgare och det såg jag ingen anledning till att neka honom. Idag blir det något helt annat. Jag skaffade hem en stor laxsida, när jag besökte Willys i torsdags och den gravas just nu.

Snabbgravning igen alltså, denna gång med lakritspulver och fänkål. Jag har tidigare använt recepten för Fläder- och citrongravning, samt med ingefära, med mycket gott resultat. Här får du recepten en gång till. Det var i Icas tidning Buffé jag fann denna artikel, vilken var så intressant att jag fick läsa den om igen och spara tidningen för att lätt komma åt recepten när andan faller på.

Jag har hoppat över citronmajonnäsen som föreslås som tillbehör, eftersom majonnäs inte är mannens stora favorit. Istället är grunden cf med citroncest och -saft och lite majonnäs bara. Lite salt och en gnutta socker för att "runda av" smaken lite, sedan behöver vi bara lite kokt (pressad?) potatis och grönsaker, så kommer denna middag att bli frisk, fräsch och mättande.

Eventuellt kan det bli tal om lite ost framåt kvällen, men osvuret är bäst. Jag föreslog alldeles nyss att vi skulle titta på vuxenfilm senare ikväll och kom i samma andetag på att det kanske inte var en rätt formulerad fråga. Min fråga var att avsedd att undersöka intresset för att se på annat än de barnfilmer vi såg igår. Jag och mannen är barnsligt förtjusta i så kallade "barnfilmer", men det finns gränser...

Kanske borde vi ta upp någon av de serier vi börjat följa. Vi får se vad det blir. I morgon kommer en installatör från Viasat så att vi får andra kanaler än de dyrare vi hade innan och nästan aldrig utnyttjade. Kanske blir det ett bättre utbud att varva ner och förströ sig med, annars får vi väl överväga att avskaffa tv:n helt och hållet. Eller, nja. Troligen inte.

"Naken under vargar" är en lärorik film för många desillusionerade ungdomar att se och kontemplera över. Den är vårt första val för kvällen, men hur viktig och upplysande den än månde vara kommer jag att behöva en annan film för att inte få mardrömmar hela natten. Nazismens och rasismens fula tryne är numera mer regel än undantag att man upptäcker där man minst anat det.

I många fall beror det på ungdomens okunskap, men förfärande ofta på äldre generationers "glömska" och historielöshet. När ska vi någonsin lära oss av tidigare händelser och bli bättre på att ta hand om varandra om vi inte känner till Europas historia, vilken är oss närmast, men även slaveriet i USA, folkmord i Sovjet/Ryssland, Afrika, Mellanöstern och Asien av rasskäl och religion?

Detta inlägg började och slutade i moll, på sätt och vis. Mitten uppfattas förhoppningsvis som dur, och det kommer bli väldigt mycket så i fortsättningen också. Det är dels den tiden på året med årsdagar och dels händer det så mycket annat som är både glädjande och vemodigt på en och samma gång. Här kommer känslorna...

Banalt kan tyckas, men livet är både extremt banalt, dödligt allvarligt och understundom slätstruket och trist. Och alldeles underbart individuellt sett, åtminstone.  Låt oss därför aldrig bli likgiltiga, oberörda och okänsliga inför andras känslor och upplevelser. Vem är vi att bedöma hur det är att gå i någon annans mockasiner?

Ha en god söndagskväll och ta hand om både dig själv och din omgivning så som du är förmögen till.






lördag 27 februari 2016

The man in black.

Då var vi hemma igen efter utflykten till Trollhättan och Tattoo Meltdown 2016. Mannen hade ju gig med No Fear Tattoo Rhythm & Blues Revue och jädrar vad det svängde! Tyvärr var publiken oengagerad, oartig och fåtalig, så bandet fick inte den uppskattning de förtjänade. Det säger jag inte för att min man var med, jag kan vara objektiv.

Soundcheck
Förhoppningsvis blir det fler gig för bandet hade kul, vilket märktes och ljudteknikern med flera var av den fasta övertygelsen att det skulle bokas in fler gånger och tja, då måste det ha låtit mycket bra i fler öron än "närmast sörjandes"? Det är lustigt hur liten världen är, ljudteknikern visade sig vara god vän med vår övernattningsgäst Bobs föräldrar och farbror.

Bob ringde mig igår och lämnade ett meddelande, som jag bara smälte av när jag lyssnade på det. Han sa att han saknade mig och såg fram emot att komma till oss idag. Jag tror vi kommer ha en mysig kväll. Vi ska äta hamburgare, (rutiga) pommes frites och allt annat som hör till. Vi kom till och med ihåg att hämta läsk och godis, så han blir förmodligen hopplös att få i säng, men vad gör det?

Mr Bob, the man in black. 
Då kanske han sover längre än vanligt i morgon, men jag räknar inte med det. Tur att jag är ledig på måndag också, då kan jag ha sovmorgon. Det blev tämligen lite sömn inatt, för vi blev sittande efter giget och pratade med vännerna John och Louise och så vill man ju inte missa hotellfrukosten. Fem timmars sömn är lite för lite och det var ingen fager syn som mötte mig i spegeln kvart i nio...

Lite vatten och spackel så kunde jag kanske lura någon, på håll åtminstone. Vem bryr sig egentligen? Jag kände mig lite piggare i alla fall, det var huvudsaken. Efter frukost la vi oss på sängen och läste tidning och uppdaterade oss om vad som hänt i världen, läs fb, tills det var dags att checka ut, rådda ihop mannens guror och andra arbetsredskap och åka hemåt.

Nu ska jag byta till mysklänning och lösa korsord i väntan på mr Bob. Lustigt nog har det blivit så som min ena favoritsyster sa i telefonen härförleden, att vi ofta har gäster. Jag höll inte riktigt med då om att det varit så många gäster på sistone, men de senaste tre helgerna har vi ju faktiskt haft det, om man räknar med denna. Nästa helg jobbar jag, då blir det gästfritt. Tror jag i alla fall.

Ha en fortsatt trevlig helg och gör sådant som gör dig glad!










torsdag 25 februari 2016

Korkat.

Long time no see? Jag har varit ordknapp, dels på grund av trötthet i tisdags, dels för att mannen och jag tagit igen lite förlorad tid. Han har repat ovanligt mycket denna vecka, så det var bara igår han var hemma och lagade middag till mig. Ja, man går ju och blir bortskämd, med mannen arbetande i hemmet. Han är ju alltid "först" hemma och får ta den biten.

I måndags stod jag för soppan, på tisdagen blev det helt enkelt korrrv och bröd. Jag tror att mannen gjorde som jag och "kokte" korven i micron. Blir mindre disk då och går väldans fort. Igår fick jag mycket god middag, med revben, potatis, broccoli och den godaste såsen mannen har gjort någonsin. Jag visste väl att det skulle löna sig till slut, mitt ständiga tjatande om sherry...

Idag slutade jag "tidigt", redan halv sex och åtog mig att skaffa hem nödvändigheter inför helgen. Jo, min helg har börjat nu. Känns som om det var i precis lagom tid också. Har jobbat hårt för att hinna klart det som är ålagts mig. Förra veckan gick jag miste om flera timmar på ena apoteket och det märktes idag. Hållbarhetslistan har väl aldrig tagit så lång tid att ta sig igenom.

Jag körde på som en tok för att bli klar innan jag skulle ta rast, trodde jag. När klockan var halv två var jag lite matt, jag mötte med andra ord mitt Waterloo och fick inse mig besegrad. Glömde bort att äta upp andra halvan av min frukostbulle, det var dumt. I vanliga fall är jag inte beroende av regelbundna, eller mattider överhuvudtaget. Kan det vara åldern?!

Nå, vi ska inte spekulera i det, tycker jag. Fick åka hem i dagsljus för första gången på månader, det var upplyftande för humöret, jämte det faktum att jag hann med att bygga om Förkylning- och Värkmodulen innan jag packade ihop för dagen. Åkte till Gôttebue, som vissa kallar Systembolaget. Väldigt mycket folk där och Ebbot sprang läck. Så kan det gå när inte korken är på!

Åkte till den andra bränsledepån och tankade bilen, innan jag glatt äntrade Willys. Hittade förvisso en massa bra-att-ha-saker, men herrejisses, vad folk det var där. Har de inget hem att vara i?! Lade vantarna på en skaplig laxsida, en majskyckling och, jag skäms nästan att säga det, hamburgare. Men jag tänkte att vi ska ha mr Bob på besök i helgen och det är kul att bygga sin egen burgare.

Det är helt otroligt att det dessutom är billigare att köpa färdiga burgare, än att köpa köttfärsen och forma dem själv. Kom på att jag inte tog med någon gurka hem, med det finns squash och mamma Sivs underbara inlagda gurka, man måste kunna tänka utan för boxen, som de säger. Jalapeno, tomat, lök eller purjo efter tycke och smak, sallad och chilisås finns. Och självklart ost.

Eller så blir det något annat. Det kan ju vara så att Bobs föräldrar också behöver mat innan de åker vidare. Laxen borde mätta oss allihop, kanske även kycklingen. Det beror på vad man gör med den och på tillbehören. Jag är lite sugen på curry, det var länge sen vi hade den sortens kryddning. Dock är det inte alla som uppskattar grön curry, så det är nog bäst att fråga först.

Jag ska påminna mig själv om att aldrig mer hämta mat och annat efter klockan sex en torsdag, i alla fall. Blev så trött att baconet fick ligga kvar i kylen, jag åt blodpuddingen med krösamos istället. Nu sitter jag här och väntar på att mannen ska komma hem. Katterna sover, jag tar ett glas vin och gäspar snart käken ur led.



Borde kanske ta med Pondus upp i sängen och skratta bort den lätta huvudvärken som inte lämnat mig på hela dagen. Jag har ytterst sällan huvudvärk av denna sort, faktiskt inte någon sort alls. Bara om jag är döende i influensan. Nej visst, det är bara män som är nära döden då ju, så dumt av mig!
Å andra sidan är årets influensa alls inget skämt, den är riktigt allvarlig för många, på riktigt.

Håll dig frisk och ta hand om dig på bästa sätt med andra ord.

PS. Ebbot är en ale från Oceanbryggeriet. Mycket gott!

PPS. Första reaboken kostade 10 riksdaler:

Det står 19 på lappen, men på baksidan stod det 10 och jag protesterade inte... 





måndag 22 februari 2016

En sån soppa!

Jaha, pojkarna har haft fullt upp idag förstår jag, ty köket såg ut som kriget, det vill säga lite värre än jag lämnade det i förmiddags. Lämnade min sköna varma säng för att ladda slökokar'n, sen åt jag frukost och brummade iväg när mannen och David precis avslutat sin frukost. Köttfärssoppan gick tydligen hem, trots alla grönsaker.



Jag tog en skål i ensamhet tillsammans med ett knäckebröd och konstaterar att den var riktigt god. Soppan alltså. Min lunchlåda var av den fullproppade varianten, som du kanske såg i inlägget igår, så jag behövde inte mycket kvällsmat. Tre nya lunchlådor blev det över, sånt gillar vi! Mannen har handlat, precis det jag skrivit på listan, men vad blir det för middag i morgon?

Det får bli korrrv, för det är det enda som finns hemma. De kan ju hämta korvbröd och stoppa i sig innan repet, så kan jag göra något som vi kan äta gemensamt efteråt. Vi får se vad mannen har att säga om saken. Jag vill ha fisk, men Fiskhandlar'n i Floda är inte på plats i morgon, tyvärr. Men på torsdag är han där och jag slutar "tidigt", då ska jag se vad han har för godis.

I bilen finns det fyra nya cd-skivor. En av dem är en artist jag aldrig har hört talas om, inget ovanligt i och för sig, men han är ju jättebra, Colin James. En kanadensare som kanske inte blev uppskattad efter förtjänst i lilla Sverige. Bryan Adams gick det bra för, men jag tycker bättre om Colin. Lyssna på den här låten. Eller varför inte denna, helt i min smak i alla fall"!

För övrigt är det snart bokrea och det kliar i fingrarna. Hur många kokböcker ska jag lägga beslag på i år? Kanske rent av ett par andra vanliga "läseböcker" också. Jag har kommit igång med sånt igen. Inte så jag slukar dem, men nu ligger "Mary" på nattygsbordet och väntar. Det blir nog en tidig läggdags idag, jag ska fortsätta där jag blev avbruten i torsdags, nämligen.

Tror inte någon annan haft tid eller möjlighet att möblera om i hyllorna, så det är vad jag ska göra, Det kräver en utvilad kropp och en hjärna som räknar rätt. Sedan vore det ju trevligt om jag hann med det andra också, men det finns ingen mening med att stressa ihjäl sig, det blir ingen glad av.

God natt och sov så gott när det blir dags för dig!

söndag 21 februari 2016

Finbesök.

Nu är det söndag kväll och jag har ägnat dagen åt brödbak. Brödet vi skaffade i affären i fredags är förpassad som nödbröd till frysen. Det blev den bästa degen jag åstadkommit sedan assistenten kom hem. Jag är en känslomänniska i så måtto att jag känner i armen och handen som håller vispen när degen är lagom. Det är inte lika lätt att avgöra om det behövs mer mjöl i assistenten. 

Men jag tror att vi kommer att vara överens i fortsättningen. Förutom denna nyttiga syssla att baka bröd har jag såklart tvättat arbetskläder idag, eftersom jag är ledig och jobbade igår. Det var inte kul att åka till jobbet igår när det blåste hårt, snöade och temperaturen höll sig runt nollan. Jag höll mig bakom raden av pensionärer som shoppat klart innan alla andra vaknat. 

När jag blir pensionär ska jag handla på måndag förmiddag. Eller möjligen tisdag. Fast å andra sidan kanske jag tänker att alla dagar är som lördag eller söndag och tar sovmorgon varje dag. Men jag har ett antal år på mig att fundera på hur jag vill ha det då. 15 år. Om inte Lotto- eller Postkodsguden bestämmer sig för att låta sin manna regna över mannen och mig innan dess. 

Eftersom vi var borta hos goda vänner igår och lät bilen stå kvar där fick vi åka och hämta den idag. Jag passade på att hälsa på mina gamla arbetskamrater medan mannen hämtade sin systerson för ett obestämt antal dagars gitarrnörderi. De försvann upp på övervåningen för att inspektera resten efter en snabbkoll av gurorna på nedre plan. 

Jag avböjde erbjudandet om hjälp med middagen, tyckte det var bättre de höll sig ur vägen faktiskt. Systersonen, som vi kan kalla David, är ingen grönsaksätare. Han kommer förmodligen drabbas av skörbjugg, beriberi och alla möjliga bristsjukdomar under sin vistelse här, eftersom vi inte är hans föräldrar utan låter honom äta det han vill. Det är fördelen med andras barn... 

Man kan tillåta dem göra "somhelst", åtminstone om det är under en begränsad tid. De kan få ha lite friare tyglar under sin "semester", speciellt när de är såpass gamla och förnuftiga på andra sätt och i förekommande fall slipper vara förebild för yngre syskon. Idag blev det kött, sås och potatis alltså. 
Karré, närmare bestämt. Alltid lika gott och det blev lunchlådor också. 



I morgon ska jag ladda slökokar'n för en köttfärssoppa. Då kommer han få i sig grönsaker vare sig han vill eller inte. Saken är den att mannen ska iväg på rep och tar antagligen med sig David då och så kommer jag hem strax efter de gett sig iväg och mat behöver vi ju allihop. Resten av veckan är inte planerad ur matperspektiv, men det löser sig nog. 

Både mannen och systersonen kan laga mat, så jag är inte orolig för att vi ska bli utan. Det tråkiga är att vi troligen inte kommer att äta tillsammans så många gånger då mannen har rep varenda dag denna veckan. På fredag ska han nämligen gigga i Trollhättan med bandet han gjorde ett akutinhopp för på S/S Marieholm i oktober. 

Så det blir en utflykt till mässan då och om gaget är en tatuering hamnar den på mig. Mannen är obesudlad i den bemärkelsen, medan jag har en jag gjorde -98 och fortfarande stolt kan stå för. Jag vet vad jag skulle göra om jag finge en till. För närvarande är det inget jag skulle betala för, men kanske i framtiden. Jag skulle vilja ha mina barns namn i en slinga runt den andra armen. 

Alternativt barnbarnens namn, men jag vet ju inte hur många jag kommer att få, så det blir svårare att disponera utrymmet, tänker jag. Jag vill inte ha stora och uppseendeväckande gaddar, de ska vara diskreta och lite mystiska, inte uppenbara eller banala om du förstår hur jag menar. Om det inte gjorde så förbaskat ont hade jag gärna gjort en "fotlänk". 

Pojkarna sitter kvar i köket och pratar guror och förstärkare. Jag har gjort mitt för idag och tar med korsordet upp i sängen för en stunds meditation innan "Enter Sandman". Hur man nu kan somna efter den, men man kan alltid leta reda på introt till den, nämligen "The Exstacy of Gold" av Ennio Morricone istället. Kanske inte heller så lugnande, men fin ändå. 

Jag är löjligt förtjust i nästan allt Morricone gjort och det är ju en del. Utan hans kompositioner hade inte "För en handfull dollar" och "För några få dollar mer" varit desamma. 

Sov gott och på återseende! Var rädd om dig och krama varandra i trafiken!






fredag 19 februari 2016

Hemlisen.

Har du väntat länge tycker du? Jag har väntat ännu längre, kan man lugnt säga. Du som följt mig ett tag eller känner mig personligen vet ju att jag på felaktiga grunder blev uppsagd från min anställning på Kronans Apotek sommaren 2013. Av Sveriges Farmaceuter fick jag ingen som helst hjälp, trots att självaste chefsförhandlaren upprördes av tillvägagångssättet hos min regionchef.

Ingen upprättelse, ingen ursäkt, "no nothing" från något håll. Jo, HR-människan kunde tänka sig att tvinga regionchefen att be om ursäkt för att jag "skulle kunna komma vidare i livet, utan bitterhet". Hade jag varit tvungen att vistas i samma rum som han, hade han fått ont i sitt andra knä, också. Tack för möjligheten, men för mitt eget bästa avstod jag chansen att förtydliga min inställning till honom.

Jag sökte alla tjänster som kom ut på annons, även de som Kronan lade ut för jag hade ju förtur, bevars. Fick inte ens svar av den som ansvarade för semestervikariaten nationellt, trots att jag hade ett större upptagningsområde än de flesta, tror jag åtminstone. Jag vet med bestämdhet att jag hade varit välkommen till exempelvis Kungshamn.

Efter närmare ett år kom i alla fall en första anställning som sommarvikarie på NÄL och Apoteket AB. Regionchefen hade hittat mitt CV i databasen och ringde upp. Jag var överlycklig över att vara tillbaka i matchen igen. Sedan blev det sporadiska inhopp på Frölunda Torg, Kungälv, Kortedala Torg, Östra och Floda.

Sökte allt som gick att söka under tiden förstås och fick ett tremånaders vikariat på Östra. Jag och alla mina arbetskamrater trodde nog att tjänsten skulle bli min, men chefen valde en annan sökande. Vid detta laget var det redan mars och andra började höra av sig med önskemål om semestervikariat och hjälp vid ombyggnationen i Floda.

Jag jobbade i Åsa runt midsommar och hoppade in på chefens andra apotek på Kungsmässan vid behov. Sedan blev det Floda för nästan hela slanten och med inhopp i Lerum vid behov. När en kollega där fick möjlighet att ta tjänstledigt ett år, blev jag tillfrågad om jag ville ta det vikariatet. Om jag ville! Samtidigt måste jag ju söka andra tjänster för att få a-kassa...

Så jag skickade in ansökningar, mer eller mindre halvhjärtat, för att göra rätt för mig gentemot Af och a-kassa och hyste inga större förhoppningar om att bli aktuell för en tjänst. Jag vet ju att de flesta tjänster redan är tillsatta internt innan annonserna går ut, det är så det fungerar och det är bara att acceptera. Jag brukar notera orten och kontaktperson ifall någon skulle höra av sig.

Dessutom vill Af ha en aktivitetsrapport, då är det enklare att minnas i efterhand även om jag redan fått "Tack, men nej tack-mailet". Den tionde januari kom en annons om en tjänst på Kungsmässan. Reflexmässigt sökte jag och glömde bort det totalt. Noterade inte ens i min almanacka. Det gick några veckor, sedan ringde min gamla chef från Åsa och undrade vad jag gör.

Nu blev det lite trassligt eftersom jag inte ens mindes vad jag sökt. Plus det faktum att jag har ett kontrakt till och med september. Och att jag inte vill sätta min chef och kollegor på pottkanten. Chefen B hade hittat mitt namn bland trettio andra sökande och valde mig. Hon var väldigt angelägen och det är ju smickrande och mycket glädjande, men hur ska vi lösa detta...

Det enda raka är att berätta för chefen A hur det ligger till, förmedla kontakt och vänta på utslaget av deras förhandling. Chefen förstod ju mycket väl att jag vill ha en fast tjänst, men det ställer dock till det en hel del för henne, så jag förmodade att tidpunkten för framför allt bytet skulle diskuteras ingående, eftersom 1:a april infaller ganska snart.

Döm om min förvåning då jag i måndags mailade båda cheferna med en förfrågan om hur det går, det är fruktansvärt påfrestande att ha hela sin yrkesmässiga trygghet liggande i andras händer nämligen, fick ett svarsmail från B med ett "Välkommen till Kungsmässan 1:a april". Därav måndagens öppnande av den lilla flaskan Cava som legat i kylen i väntan på något speciellt att fira.

Jag pratade med henne på tisdagen och vi var båda lika glada för att allt gick i lås, som jag bedömer det i alla fall. Löneförhöjning får jag också, så argumentet att jag som tekniker är för "välbetald" för att få tjänsten som alla trodde var min, håller ju inte. På mindre än ett år har jag höjt min lön med trettonhundra kronor. Inte jättemycket kanske, men det har inte ens varit några hårda förhandlingar.

Eftersom jag kommer att köra söderut kommer den ekonomiska vinsten bli ännu större då jag slipper den förhatliga trängselskatten på cirka 300 i månaden. Det tar ungefär lika lång tid att köra till Kungsmässan som det gör till Lerum, faktiskt fem minuter kortare, så det är också en vinst för mig. Varför är jag då inte odelat lycklig över hela situationen tänker du kanske?

Svaret är enkelt, jag trivs så himla bra både i Lerum och Floda. Mina arbetskamrater är de bästa och jag kommer att sakna dem så fantastiskt mycket! Jag tröstar mig med att det hade blivit ännu svårare att lämna dem till hösten när vikariatet ändå varit över. Detta med att berätta för mina kollegor har varit känslomässigt jobbigt, men alla har varit glada för min skull och det är jag tacksam för.

En annan nackdel med det nya jobbet är arbetstiderna och helgtjänstgöringen, men tröstar mig med att det blir pengar i plånboken och att det inte är öppet senare än 20 på vardagarna och till 18 på helgen. Två helger i månaden, precis som nu, med skillnaden att man jobbar både lördag och söndag. Inte roligt för mannen heller, men det finns som sagt fördelar och nackdelar med allt.

Jag undrar i mitt stilla sinne vilka chanserna varit att få tjänsten som är utlyst på Östra denna gången. Om den annonsen kommit ut innan förhandlingarna rotts iland mellan A och B, hade jag ju sökt igen för att uppfylla kraven från Af och a-kassan, om inte annat. Nu är det bara slöseri med tid, tänker jag. Främst chefen M:s om det är så att jag funnits i åtanke...

Idag är jag ledig, det är skönt. Har tvättat och ätit sen frukost, klurar på middagen, men är nog ganska klar över hur jag ska tillreda fisken. Ja, det är ju fredag! Eftersom jag hastigt fick byta arbetsställe på grund av att kollegan i Lerum var sjuk igår hann jag inte kolla utbudet hos Fiskhandlar'n i Floda som jag tänkt. Men vi hade rödtunga kvar i frysen, så det är ingen ko på isen.

Igår ordnade mannen med vinkokta musslor och en stor flaska Cava, för att fira lite till.



Vi firar också att några av hans kunder kommit igång på allvar nu och lägger fler och större ordrar än tidigare, så vi har lite flyt båda två nu, det är roligt!

Ha nu en härlig helg och ta hand om dig och din omgivning!



onsdag 17 februari 2016

Konfusion.

Jag vet inte om jag gjort något fel nu, men jag har försökt hitta lösningen till varför mina inlägg får konstiga bilder i rutan där jag tidigare publicerat egna foton utan problem. Någonstans stod det att bilder över 400 px kan försvinna när man lägger upp inläggen på andra domäner. Hm? Jag tar bilderna med samma gamla mobil och har inte ändrat på något, såvitt jag vet.

På Google+ ser inläggen ut som de ska, men på FB blir det konstiga, suddiga figurer. Kan någon hjälpa mig med detta är jag innerligt tacksam. Det retar gallfeber på mig att jag inte har kontroll över hur det ser ut och var ju nöjd med Blogger för att den var lätt att hantera och vill ogärna bli tvungen att börja om från början. Eller gör det kanske inget om jag ändrar på hela layouten?

Jag är hur som helst inte i form för att försöka mer med detta idag, jag har en liten sömnskuld kvar och känslomässigt är jag utpumpad. Inte rätt läge att pyssla med tålamodsprövande saker då, det blir sängen och ett sudoku eller korsord. Det är så många frågor som snurrar runt i skallen, så jag behöver meditera en stund tills det är dags att blunda och sova gott hela natten.

I morgon eller på fredag kommer jag att avslöja min hemlis, förklara mina förvirrade känslor och tankar, så håll utkik. Den här låten kom jag osökt att tänka på precis nu, håll till godo!

Hoppas du haft en fin dag och att torsdagen blir minst lika bra!

tisdag 16 februari 2016

Arbetstränar.

Igår kväll såg mannen och jag på film och det blev lite sent innan vi kom i säng, men vad gör väl det? Energin är på topp och idag har jag jobbat hårt hela dagen. Jag har också varit handledare för en ny kollega, fast det var den enklaste delen, hon är jätteduktig allaredan. Vi kommer tyvärr inte jobba tillsammans mer än på torsdag, för hon ska jobba helger på det ena apoteket och jag på det andra.

I morgon är jag i Lerum igen och fortsätter med att bocka av sysslorna i checklistan. Eftersom jag har samma sysslor på två ställen blir jag ibland lite osäker på hur långt jag kommit, om jag kommit någonvart alls, eller gör om samma sak. Så det är en god idé att kolla checklistan före man börjar. Det värsta jag vet är att göra något i onödan.

Dubbelarbete är således särdeles irriterande. Att jobba i ett kaos är en annan sak som jag upplever störigt, så därför får jag börja med att städa upp innan jag kan röja fritt, så att säga. När jag lägger in medicinerna i rätt låda brukar jag notera vilka som har plats över för nya infattningar på en liten lapp vid "min" dator. Idag var den borta, vilket irriterade mig omåttligt.

Alltså, städa gärna undan sånt man riskerar snubbla över, men låt mina lappar vara. Det tar tid att leta reda på lämplig plats när det kommer ett trettiotal artiklar utan lagerplats. Något som också tar tid är att bygga om i hyllorna när det är stor revidering. Det ska jag börja med på torsdag. Det är tack och lov inte alla moduler som omfattas, men med tanke på alla nya artiklar som ska få plats så...

Jobbar man på apotek behöver man inte gymkort, så jag slipper undan det momentet i livet som vissa vurmar så för. Svettas och flåsa är inte min pryl, det lämnar jag åt andra. Dessutom har jag inte tid. Efter jobbet vill jag hem till mannen och bli serverad middag, sen vill jag sitta här och skriva inlägg och uppdatera mig på vad som hänt i världen (läs fb och google+) och vila mina platta fötter.

Träna före jobbet? Skulle inte tro det, va? Släpa runt på en väska med sura badlakan och svettiga kläder är inte heller vad jag längtar efter. Jag vill ligga i min säng så länge det är möjligt, dricka kaffe, läsa tidning och lösa korsord. Det enda som skulle kunna få mig att träna överhuvudtaget är om det kom hem en PT till mig och det har jag inte råd med, så jag fortsätter att "arbetsträna".

Nu är det dags att sträcka ut min lekamen i sängen och träna hjärncellerna med korsord istället. Eller så somnar jag som en stock...

Sov gott och ha en härlig onsdag!


måndag 15 februari 2016

Skumpamåndag!

Jag borde inte skriva något idag, för jag kan inte berätta det jag vill berätta. Än. Men jag är glad, jätteglad! Mannen fick veta först av alla, förstås. Så när jag kom hem blev det såhär:



Spaghetti Bolognese smakar alltid gott, idag ännu bättre!



Jag kommer att sova gott och vakna glad som en lärka. Fast det är inte bara roligt, det finns ett stråk av vemod och sorg inblandat också.  Men "a girl's gotta do what a girl's gotta do". Den som inte listat ut vad det gäller nu får vänta tills det är officiellt, jag har belagt mig själv med munkavle från och med nu...

Nattinatt!

Här är en låt som beskriver vad jag känner idag, njut!

söndag 14 februari 2016

Det finns vänner och vänner.

Vad skönt det är att träffa goda vänner och bara vara tillsammans och sig själv. Min (vår) goa, underbara vän har åkt hem igen, men lämnade denna vackra bukett efter sig.

Tack, min vän!
Uppdatering om vad som hänt hennes och vår familj är ju alltid trevligt och dessutom blev jag upplyst om hemskheter som hänt hemmavid, vilket var mindre trevligt. Men även sådana nyheter är bra att känna till.

Det vore förfärligt, även om det beror på okunskap, att be en anhörig hälsa till någon som nyligen har gått bort om man skulle springa på någon antingen här eller därhemma nästa gång vi åker till Bovall. Jag har aldrig deltagit i skvallret som ofelbart uppstår i de små orter där alla känner (till) alla, för jag lägger mig inte i hur andra väljer att leva och ogillar när folk lägger näsan i blöt i onödan.

Lotta är likadan som jag. Till skillnad från vissa gemensamma bekanta, vilka ränner runt i husen och snokar upp snaskiga detaljer om man inte passar sin tunga noga, för att sedan sprida vidare till andra. Vi klarar oss bra ändå, det finns så mycket annat att prata om, än vad folk har för sig hemma eller eller när de går ut på krogen...

Min utomordentligt eminente Fiskhandlare i Floda letade runt hos sina grossister för att hitta en marulk åt mig. På fjärde försöket fick han napp. Han vågade inte lägga upp detta stiliga exemplar i disken, ifall någon annan skulle vilja ha den innan jag sagt mitt.


Först skulle den kokas och kallna, Spadet sparade jag till själva grytkoket. Kolla hur vitt köttet är, det är så vackert att jag blir tårögd. Förberedde detta på fredagen, för att göra det lätt för mig.


Jag försökte återskapa den där fiskgrytan "Monkfish rice" som mannen åt i Portugal för en massa år sedan. Vi hittade några recept på nätet och sen vara det bara att prova sig fram. Med vissa justeringar tror jag den blir ännu bättre nästa gång, även om mannen var nöjd med resultatet denna gång.


Egentligen väldigt enkel att göra med få ingredienser. Men "less is more" som det heter på utrikiska. Det blev mycket gott, om jag får säga det själv, men lite för hett, så lite mindre chili nästa gång och lite mer spad. för riset sög åt sig lite mer än jag hade trott.

Jag gjorde efterrätt också. Väldigt enkel den med, nämligen en Key Lime Pie. enligt Leilas recept.
Ha gjort den en gång tidigare när en annan vän kom över på middag, vilket han uppskattade mycket och vi också. Jodå, Lotta tog en bit efter frukosten idag med.

Idag är det två år sedan jag friade till mannen och han sa ja. Det firar vi med kalvschnitzel, hasselbackspotatis och kantarellsås om en liten stund. Vi tittar på Kon-Tiki, en fascinerande film, men vi får nog pausa den för att få maten klar innan vi svälter ihjäl.

Vilket stolleprov det var att ge sig ut på den färden, liksom. Men Heyerdahl var ju inte först och hade rätt i att havet var det enda kommunikationsmedlet för hövding Tiki att ta sig från Peru till Polynesien. Man måste beundra glöden och modet hos både honom och de andra som var med på flotten för att bevisa att det var möjligt. Se filmen, den är riktigt bra, tycker jag!

Ha en fortsatt fin söndag och var rädd om dig och din omgivning!

fredag 12 februari 2016

Fyra små rätter.

Mycket riktigt sov jag länge idag. Ända tills mannen serverade kaffe och tidning på sängen kvart i nio. Visserligen var jag uppe inatt och hade svårt att somna om, men lite förvånad blev jag. Solen sken som aldrig förr och det var väldigt trevligt som omväxling. Allt känns lättare och roligare när solen skiner. Till och med att hämta mat och städa.

Eller, jag har inte städat, det har mannen gjort. Jag har bara laddat tvättmaskinen och bytt lakan. Och förberett morgondagens middag och kvällens fyra små rätter. Min tanke var att hämta pilgrimsmusslor och göra något roligt med dem, men så hittade jag sniglar och då tyckte jag att det var dags, efter 35 års undran om hur de smakar, egentligen.

När jag var barnflicka i Tyskland åt nämligen familjefadern alltid sniglar till förrätt, men jag tackade nej. Dels för att jag nog inte ville verka närig och glupsk, dels för att varmrätterna alltid var rejält tilltagna och det är ju illa att lämna mat på tallriken. Ja, redan då tyckte jag det. En gång i veckan åkte vi alltså iväg på en utflykt och åt på andra restauranger än familjens.

Efter dessa försuttna chanser är det nog så att jag inte haft rätt tillfälle eller sällskap för att prova sniglar i vitlökssmör. Därför slog jag till idag och mannen är förtjust. Det blev även en asiatisk räksallad, bruschetta med rökta musslor och en röra på varmrökt lax (måste ta vara på resterna) med färskost, chili, selleri och cornichons, serverad på endive.



Det var "På spåret" idag och det missar vi aldrig om vi kan undvika det. Melodifestivalen däremot missar vi gärna. Det finns alltid något bättre än det. Typ, riksdagsdebatter eller "Farmen". Eller kanske inte, när jag tänker efter. Fast vi kan ju alltid välja en film ur bokhyllan eller på Netflix. Man kan också välja att inte starta TV:n överhuvudtaget, det händer ganska ofta.

Edward Blom har en matfilosofi som jag tycker om, men jag undrar vad han är hög på? Han talar så speedat att jag nästan blir rädd. Är det verkligen bara smör och grädde? Hur mycket fett behöver man inta för att nå det tillståndet? Jag har då aldrig uppnått det stadiet. Blir snarare däst och trött och ganska orolig i magen av för mycket, vad det nu är, så det undviker jag helst.

I morgon blir det är underbar dag med bästa Lottan och ett försök att återskapa ett av mannens matminnen. Jag ska till och med, dagen och besöket till ära, göra en efterrätt. Jajjamän! Senast det hände var väl på nyårsafton och då var det köpt sorbet... Det blir äkta hemlagat i morgon, men vad vill jag inte avslöja nu för vår gäst är en trogen läsare.

Ha en skön start på helgen och ta hand om dig!

torsdag 11 februari 2016

Mänskliga resurser.

Idag vaknade jag inte innan väckarklockan började låta, men det var kanske inte så konstigt. Det var fortfarande mörkt ute och halv sju på morgonen är jag inte färdigsoven. Alls. I det läget snoozar man inte. Bara att svänga benen över kanten och släpa sig ut till badrummet. Inte ens Mayzan tyckte det var dags att lämna sängen, hon låg kvar tills jag knackade skeden i matskålen.

Då gäller det att visa sin äganderätt till den och maten i den. Sen studsade hon upp och la sig hos sin manlige slav, utan att ha ätit upp mer än en fjärdedel. Hennes bror, som fuller väl vet att han icke får äta hennes mat, äter upp nästan all sin mat sen flyttar han gärna till hennes skål. Så länge någon tvåbent finns i köket kan han hålla sig i skinnet, med en liten harkling som varning.

Är vi tvåbeningar dumma nog att inte flytta bort skålen när vi lämnar köket är det renslickat i hennes skål och han återvänder till sin egen och spelar oskyldig. Jag är ändå ganska mallig över att de vet vad som är rätt och fel. De får inte äta ur varandras matskålar. Det är inte tillåtet att befinna sig på bord eller bänkar längre. Punkt.

Tröttare än trött... 
Självklart gör de det om tillfälle ges, om man glömt stekt fläsk på köksbänken över natten, till exempel. Då blir det inte lika många skivor på frukostmackan som man hade hoppats på. Så vi lär oss också. Viss mat är ju mer attraktiv och lockande än annan. Dagens ärtsoppa var helt ointressant. Det är i och för sig bara Compiz som undersöker våra förehavanden närmare då det är matdags för oss.

Fisk, skaldjur och köttfärs är det enda som får Mayzan intresserad. Yoghurt, blomkål, broccoli, avokado och all sorts kött lockar brorsan och då får man se var man sätter fötterna. Ska man skala räkor till middagen gäller det att vara snabb. Raketsnabb snarare och så får man inte snåla när man tinar dem. Minst femton-tjugo extra, om man vill ha någon garnering själv...

Ja, du förstår att jag laddar för morgondagen. Tänkte hitta på något nytt till mannen och mig, men skaldjur kommer att ingå. Vi, eller åtminstone jag, ska städa och stöka runt i största allmänhet och då behöver man belöna sig med något mumsigt efteråt. Hur mycket mannen behöver jobba vet man inte, så det är ingen idé att räkna med att jag slipper städandet.

Jag tror nog att eftermiddagen blir relativt lugn, så då får han rasta snabeldraken, åtminstone mellan telefonsamtalen. Min ambition är att hämta nödvändiga ingredienser för både morgondagens och lördagens middag tillnärmelsevis tidigt på dagen. Vi får se hur mycket ork jag har kvar efter riktigt hårda dagar på jobbet. Roliga, men jobbiga och jag är trött i både kropp och knopp.

Mitt problem, om det är ett problem, är att jag inte kan lämna något ofärdigt, när jag vet att det belastar mina kollegor vid senare tillfälle. Jag blir inte speciellt glad när jag får ta hand om saker som släpar efter, för att få plats och ordning innan jag kan ta itu med det jag förväntas göra. Det är inte någons "fel", förutom organisationens som sparar på personalkostnaderna.

Men det som är ett problem för många av mina kollegor är att vissa inte klarar stressen då de känner att säkerheten gentemot kunden riskeras. Att jobba i en kaotisk miljö, vilket det blir om ingen tar hand om varorna som levereras, när ingen har tid att fatta in nya artiklar och ser till att prisuppgifterna stämmer innebär en stress. Och vem ska fylla på i hyllorna?

Det är inte ekonomiskt att personalen går in i väggen, att kunderna inte får hjälp att hitta rätt produkter för sina besvär i egenvården eller att kunderna ser gapande tomma hyllor. Jag har varit med tillräckligt länge för att se hur det fungerar. Vissa organisationer är mer "ekonomiskt sinnade" än andra. Andra har lite mer omsorg om de mänskliga resurserna.

Utan kunnig, stolt och glad personal uteblir kunderna och affärerna. Hur svårt kan det vara att förstå det? Det är bara i ett fall jag gläds åt att en företagsledning fullständigt ignorerat sin personal och hur de mår, vad de tycker och deras kunskap och det är i KW:s. För att det gynnar min mans affärer när resten av kompetent personal också flyr fältet för att gå till konkurrenter eller nya branscher.

Jo, det blev ju slökokt ärtsoppa idag och äntligen med punsch! Det var gott och senap behövdes inte alls. Men en kopp räckte, det är väldigt sött med punsch. Det som är kvar i flaskan lär finnas en stund och kanske får ingå i en parfait efter påskmiddagen. Många år sedan jag serverade det, men minns att det var gott. En annan gång var det en äggtoddyparfait.

Sov gott och dröm vackert, var snäll mot dig själv och din omgivning när du vaknar!
















tisdag 9 februari 2016

Vantro.

Tillbaka på jobbet idag. Jag har nästan en löjligt lyxig arbetsvecka för på torsdag, lagom till ärtsoppan och punschen, är den slut. På fredag får det bli hemmaarbete i och för sig, för bästa vännen L kommer och myser med oss på lördag. Vi behöver tömma gästrummet på julkartongerna och lite annat, så det blir beboeligt igen. Typiskt "gör-det-en-annan-dag".

Borde ha gäster oftare, så det inte hinner bli några surdegar  överhuvudtaget... Ty med handen på hjärtat måste jag erkänna att både mannen och jag är lite av "hög-byggare", tyvärr. Fast vi vet precis vad som finns i vilken hög. Om jag inte råkar fösa ihop två av mannens högar. Då kan jag få onda ögat och blir misstänkt för att ha försnillat något viktigt.

Organiserat kaos råder med andra ord. Lite lätt kaos är det i min hjärna också nu. Det är mycket som händer i och kring jobbet och egentligen är det inget jag kan göra något åt, det ligger i andras händer. Jag sköter mitt och hjälper andra så gott jag kan, Tydligen har jag gjort bra ifrån mig på olika håll och kanter, om jag förstod min chef rätt under vårt lilla samtal idag.

Det kan vara förändringar på gång, för min egen del. Men här ropas inte hej förrän man hoppat över bäckenet, återkommer i ämnet. Forna arbetskamrater och kollegor har råkat ut för händelser ingen skulle behöva vara med om, vilket påverkar väldigt många i förlängningen av själva händelsen. Ja, ytterligare ett apotek har blivit rånat och man blir mer och mer på sin vakt.

Jag fick veta detta när jag kom till jobbet i morse, men min dag började i misstänksamhetens tecken redan på garageuppfarten. En van (bilen alltså) kom körande och stannade där vägen tar slut. Ut kom två unga män och tittade sig omkring lite grann. Det kunde ha varit två geocachare, men tidpunkten kändes fel. Klädseln stämde inte heller, varken för skattjakt eller jobb.

Dessutom var registreringsplåten utländsk. Jo, jag vet vad du tänker. Samma som jag, antagligen. Området vi bor i har haft ett antal inbrott, eller försök till sådana. Jag plockade upp mobilen och ringde mannen, för att hålla koll. Grannen mitt emot var inte hemma resonerade jag då hans bil var borta och tja, vi har bara varandra eftersom de andra grannarna inte kan se mer än framsidan.

Nu var det tack och lov fråga om jobb, så min misstänksamhet var obefogad och jag skämdes faktiskt redan när jag ringde mannen. Han hade också noterat vanen från köksfönstret, men det visste jag inte då. Det visade sig att de skulle utföra något jobb för grannen. Jag har inga synpunkter på hur svart eller vitt det är och det hoppas jag du inte heller har...

Jag har inga invändningar på det viset, staten tar ut sådana hutlösa skatter och avgifter av vanligt folk, så om man väljer att hyra in svart arbetskraft kan jag mycket väl förstå deras val. Men om samma folk står inför att bli bestulna av icke-statliga skurkar så måste jag faktiskt protestera och till och med lägga fingrarna emellan om det behövs.

Vi trimmar rutinerna för hur man ska bete sig på jobbet, för att vara mentalt förberedda på rån och hot, men hur gör man hemma? Vilka rutiner tar vi till om vi blir utsatta för samma sak på hemmaplan? Vilka preventioner tar man till? Man installerar larm, ordnar grannsamverkan, sover med basebollträt under huvudkudden, ser till att försäkringen täcker krishjälp...

Jag märker själv att de senaste inläggen blivit väldigt allvarstyngda och nästan lite deprimerande. Det skyller jag på de livsbejakande krafterna i min kropp. Ja, jag pratar om PMS. Ibland undrar jag om klimakteriet inte är att föredra, fast troligen inte, om jag ska tro mina väninnor som redan hunnit dit. Men jag är positiv och väljer att tro att jag har min mormors egenskaper, liksom de yttre formerna...

Hon har alltid sagt "att formerna ska man tänka på, så jag tar en bit till". Vad sa hon när hon föll och bröt armen alldeles nyss? "Tur man hade nåt att landa på, annars hade det kunnat gå riktigt illa". Det är nog bra att ha en liten fettdepå om man skulle gå och bli allvarligt sjuk, så det finns energireserver när kroppen ska läka ihop. Jag klarar mig nog ett tag om olyckan är framme...

Ha en skön natt och dröm vackert! Var rädd om dig och din omgivning!



måndag 8 februari 2016

En gång är ingen gång?

Jag gick inte utanför dörren igår. Gjorde ingen annan nytta än att ladda pottan och skriva matsedel. Det blir en helyllevecka med husmanskost ända till helgen, då blir det skaldjur och fisk. Strömming åt vi idag, med potatismos, i morgon blir det stekt fläsk med löksås. På onsdag blir det något enkelt,  jag jobbar sent och mannen repar. Torsdag blir det ärtsoppa i slökokar'n och punsch till den.

Det har jag aldrig fått förr, av någon outgrundlig anledning. Därför hämtade jag en flaska när jag var ute i andra ärenden idag, för vi har pratat om att råda bot på denna brist i livet. Åkte till ÅV med bilen full med skräp, fick dock avbryta på grund av vädret. Tankade bilen, ett nödvändigt ont tyvärr, tur den inte drar mycket soppa. Kompletterade nödvändiga ingredienser på Ica och åkte hem.

Hade förstås glömt en sak till mannen så jag åkte iväg igen. Regnet hade tillfälligt dragit sig tillbaka, så jag svängde in till en annan ÅV, för att slippa åka runt med en massa skräp i bilen. Lyfter ur en påse med ölflaskor och botten går ur. Jippi. Mina handskar luktar gammal öl och jag är livrädd att jag fått glassplitter i däcken. Lånade en sop i affären på Eklanda torg för att minimera risken, men...

Nå, då tar jag pansarkryssar'n till jobbet, det är inte mer med det. Tur vi har två fordon i familjen.
Jag har såklart tvättat mina arbetskläder idag, också ett nödvändigt ont. Har efterlyst arbetsbyxor ett bra tag nu, men de är tydligen kraftigt försenade. Jag tycker inte det är okej att behöva slita ut sina privata, för det gör man. Två gånger i veckan måste de tvättas. Jag vet, i-landsproblem.

När mannen avslutade jobbet idag, mer eller mindre i alla fall, var det dags att äta middag. Snabbmat är det ju med, dutta på lite kaviar, hacka lite purjo och strö över tillsammans med dill (färdighackad ur frysen), vända i rågmjöl och steka på hög värme ett par minuter när potatismoset är ihopvispat. Ja, jag använder elvisp, mannen stånkar för hand däremot.

Vitkål och purjo med lite olivolja, salt och peppar, för lite tuggmotstånd
Läste ut boken "Gustavs grabb" igår och ställde in mig mentalt på att läsa "Mary" skriven av Aris Fioretos, men jag fastande i korsordsträsket istället. Efter den mycket lyckade Bolognesen enades vi om att se en film, en gammal en, med en massa stjärnor i. Jag tyckte den var bra, så bra en flygarfilm om Andra världskriget kan vara. Vilka fasor både piloter och befolkningen utsattes för!

Precis som nu i vissa delar av världen, men det verkar folk vilja blunda för. Jag är ovillig att dryfta detta ämne, mer än att jag är orolig för hur det hanterats hittills. Alla som känner mig aldrig så lite har klart för sig att jag är humanist, människovän och tror alla om gott tills dess motsatsen bevisats. Jag anser att hela flyktingsituationen har havererat och det kommer att bli svårt att reda upp detta.

De bruna har fått vatten på sin kvarn på grund av några riktigt otäcka händelser, men glöm inte att inte alla flyktingar är våldsamma och otacksamma. Lika lite som att alla finländare bär kniv, alla norrlänningar är tystlåtna eller att alla danskar heter Preben. Det är fel att släppa in dessa mängder av folk utan pass, det kan vi konstatera, men hjälpa dem som har måste vi i mänsklighetens namn.

Vi kan dock inte låta flyktingarna diktera villkoren för var i landet de ska hamna. Sprid ut dem, låt dem komma in i samhället och arbetslivet så snabbt som möjligt, tills de kan försörja sig och sina eventuella familjer, sedan kan de flytta vart de vill, på samma villkor som alla vi som bott här av födsel och ohejdad vana eller har invandrat tidigare.

De svenska ungdomar som ger sig iväg för att kriga med IS ska utvisas på livstid. De har förbrukat sina rättigheter genom att ansluta sig till terroristgrupper, ta till vapen och döda urskiljningslöst. I samma stund som de åker ska de veta, bortom allt tvivel, att de avsäger sig svenskt medborgarskap och tryggheten det ändock innebär att bo i Sverige.

Så, nu har jag sagt vad jag tycker och jag kommer troligen aldrig att ta upp ämnet igen. Jag håller mig ifrån diskussioner om flyktingar och migranter i möjligaste mån, av den anledningen att jag mår så dåligt av att se och höra hur vissa människor avslöjar sina extremt mörka sidor.

Ha en god natt, sov gott!

PS. Filmen hette "Battle of Britain" med Lawrence Olivier, Michael Caine, Trevor Howard och Curd Jürgens i bärande roller.

lördag 6 februari 2016

13 år.

Lördag. Fast det känns som fredag för mig, eftersom jag har jobbat idag. Jag vet inte om det är för att jag är hopplöst gammaldags eller bara gammal, som det känns fel att jobba på helgen. Nog för att jag har jobbat många lördagar och helger i mitt liv, men det finns ett motstånd till detta otyg. Mitt första avlönade jobb var på Esso i Bovall där jag är uppvuxen.

Hela 8 kronor i timman tjänade jag och det var nog ingen skillnad på vilken veckodag det var. Det spelar mindre roll och är preskriberat nu, dessutom hade jag inte ens fyllt 13 när jag började. Såklart är det min pappas förtjänst/fel att jag hamnade där. Vi skulle väl "prya" i 6:an och eftersom jag kände de flesta på "Tappen" mycket väl, så var det bekvämt och lätt ordnat.

Sommaren efter och ett försvarligt antal helger senare fick jag arbetskläder och ett schema. Dricka, glass och godis ansågs som löneförmån och radion stod på om fredagskvällarna med Clabbes "Rakt över disk". Jag klagade inte då och jag klagar inte nu över mitt avtal eller något annat. Jag lärde mig att ställa in pumpen med olika oktantal beroende på om det var gräsklippare eller båtmotor.

Jag bytte halvljus för gamla gubbar som uppenbarligen hade tummen mitt i näven, för på den tiden fick man använda skruvmejsel och skruva loss glaset för att byta lampan. Det gällde att läsa rätt på sockeln så att man hittade rätt lampa på lagret, vilket mest liknade en riktigt gammal järnaffär, med trälådor i ett hyllsystem, om man hade otur.

Vissa lampor var av modernare snitt och fanns mer lättillgängliga inne i själva butiken. Säkringar och annat smått och gott som slangklämmor och clips var spännande att leta fram ibland. Mitt ögonmått var nog bättre på den tiden, för åtminstone som jag minns det, så gick det oftast bra. Fylla på olja, spolarvätska och sånt var ju vardagsmat och väldigt tacksamt att man gjorde för kunden.

Visst fick man dricks ibland också. Bästa arbetspassen var att sitta på bryggan och tanka motorbåtarna på semestern. Familjebåtar med relativt oerfarna skeppare (läs pappor) som vill ha lugn och ro när barnen, och i värsta fallet, frun redan har fått nog av båtsemestern. Att få hjälp med förtöjning och tankning av bränsle och vatten i det läget genererade skapligt mycket i egen ficka.

Under en sådan dag kunde lönen lätt dubblas. Växeln som skulle ges tillbaka fick man oftast behålla. Till och med när hela familjen måste iland för toabesök och/eller glassköp och följde med in till butiken. I slutet på dagen var hängslebyxornas djupa fickor fulla med växel och jag unnade mig möjligen en korv eller hamburgare med pommes frites i korvkiosken på vägen hem.

Saken var den att när jag jobbade denna min första sommar som löneslav var mina föräldrar ute och seglade. Även om jag redan då hade vissa färdigheter i köksregionerna, så fanns liksom inte orken alltid där efter tio timmars jobb. Min kära moster fanns på land och inom gångavstånd om nöden så krävde, men hallå, nästan 13 år och arbetare, då klarar man sig själv.

Tills den dagen man ska plocka in tvätten från torkvindan och blir stungen av ett bi, eller om det var en geting. Då blev jag faktiskt sjuk och ringde Majan. Jag vet inte om jag minns rätt, men jag tror att jag fick order om att pallra mig hem till henne. Jag kan ha sagt att jag klarar att gå själv. (Envis redan då.) Sedan blev jag nerbäddad med filtar i en hög ovanpå mig och frös ändå.

Sedan var det "business as usual", när jag överlevt natten och åtminstone en dag till i min ömma mosters vård. Både min fader och moster, samt för all del min moder, kan ha andra minnen av denna sommar än jag, men jag säger som Leif GW Person, "det är min upplevelse och mina minnen av det som hände" och dem kan man svårligen ta ifrån mig.

Det som hände den sommaren var att jag blev relativt vuxen och lärde mig att kunskap är makt, även om jag i vissa fall var ganska motsträvig till vissa saker. Men Martin och Peter (märkligt att mina söner fick dessa namn), samt Håkan, gjorde ingen skillnad på sysslorna för mig och dem. Antagligen var jag så naiv att jag trodde att jag var en av grabbarna, när de lät mig göra skitjobben...

Hur som helst är jag väldigt tacksam för denna erfarenhet, för jag fick lära mig mycket och ingen gullade direkt med mig för att jag var tjej. Må vara att jag var yngst och oerfaren, men jag fick olja och annan skit under naglarna, men hade ansvar för att tömma automaten och räkna rätt, så att kassan stämde för dagen, bland annat.

Jag är också tacksam för att mina föräldrar faktiskt lät mig sköta mig själv och huset under några veckor den sommaren. Sommaren därpå måste jag ha jobbat hos Bodil, på Bovallstrands Damfrisering, efter att ha fått en pryoplats där. Påföljande år var jag barnflicka i Tyskland och sedan återvände jag till damfriseringen och helgjobb tills jag fick mitt första barn.

Försöker komma på när jag började städjobba för Sotenäs Trä, men det får min syster M hjälpa mig med, eftersom hon tog över det så småningom. När den förstfödde (Martin) var nästan ett år blev det alldeles nödvändigt att se till att få körkort, för då väntades nästa barn (Peter) ett halvår senare. Moster Majan var återigen en klippa som tog hand om "nästanettåringen) när jag övningskörde.

Om kvällarna jobbade jag på Abba för att ha råd med nämnda körkort och få in en fot hos i princip den enda arbetsgivaren som anställde kreti och pleti som jag, utan utbildning, erfarenhet eller med större ambitioner än att tjäna skapliga pengar på ackord. Det har ändrats, det ska jag tillstå. Ackordslönen är borta, men inte stressen och pressen att prestera för att behålla lönen...

Som jag sagt tidigare är det enbart mina minnen vilka inte nödvändigtvis överensstämmer med övriga inblandades. Som lite grädde på moset avslöjar jag härmed att Peter, som var en av mina första arbetskamrater, även var en av mina första förälskelser. Att han kände likadant är nog ännu mindre känt, för han vågade inte avslöja det av hänsyn till min far, tillika arbetskamrat.

Där ser man. Undrar hur mitt och hans liv hade tett sig om han inte hade haft sån respekt för min far? Som lite extra kuriosa kan jag avslöja att jag varit dagmamma för Peters barn, som är vän med min dotter numera. Så är det att växa upp i en by som Bovall. Alla känner alla, mer eller mindre, och jobb fick man genom "känningar" och relationer till alla får man vare sig man vill eller ej...

Medan jag suttit här och skrivit om mina minnen och erfarenheter har mannen lagat och serverat mig mat igen. Jag är så lyckligt lottad som har en man som matar, älskar och respekterar mig och "tolererar" mina arbetstider. Försöker undvika affärerna i morgon för man ska inte jobba då, man ska vara hemma och helga vilodagen tycker jag, fast jag inte är gudfruktig på annat sätt.

Filmtajm, sovmorgon (så länge Mayzan tillåter det) och det vanliga i morgon och på måndag. Komma ikapp med tvätten, städningen, byta vatten i akvarierna (mannens åtagande enbart) matsedeln, tanka bilen (när ska den besiktigas, förresten?) åka till ÅV, ladda slökokar'n med Bolognese, läsa färdigt "Gustavs grabb", och en hel del annat jag inte kommer att orka/hinna.

Ha en fortsatt härlig helg och var rädd om dig!

torsdag 4 februari 2016

Kådisbella?

Torsdag utan ärter och fläsk, men med rotmos och fläsklägg, vilket är snäppet bättre. Mannen laddade slökokar'n i förmiddags och serverade hela härligheten när jag kommit hem. Jag hann duscha innan i och för sig. Bra det, för jag kom på att jag inte börjar 12, utan 10 i morgon och att duscha på morgonen är det vidrigaste som finns. Nå, allt är relativt...

Men jag tar helst hand om den detaljen på kvällen och läser tidningen på morgonen. Eller bläddrar i den och läser serierna. Det får alltid mungiporna att peka uppåt, trots tröttheten. Jag är inte mycket för att prata alls förrän vissa rutiner är avklarade. Påklädning, tandborstning, kattmatning och kaffedrickning går först om jag är uppe före mannen.

Har jag sovmorgon, får jag kaffe och tidning serverat på sängen som du vet om du följt mig en stund. Tur för mig att mannen fungerar som jag. På helgerna kan vi läsa tidningen flera timmar i total tystnad, sida vid sida. Åker jag iväg till jobbet, så säger vi hej, tack för kaffet, hejdå. Ungefär så. Sjunger upp gör jag i bilen, så jag inte kraxar för illa inför kolleger och kunder.

Dessutom blir man glad(are) av att sjunga, så när jag kommer fram till min destination är jag glad som en lärka och låter likadant. Inbillar jag mig i alla fall och det duger. Glatt humör smittar av sig och det är ju för väl att varken mannen eller jag inte är griniga, bara för att vi inte pratar med varann, ty dåligt humör har också en förmåga att smitta av sig.

Som tur är har jag nästan alltid haft turen att ha glada arbetskamrater, vilka gjort riktiga skitjobb ganska drägliga, trots allt. I mitt nuvarande jobb ser jag det som en utmaning att få surgubbar och -gummor att dra på smilbanden innan de går hem. Funkar för det mesta, men ibland går det bara inte. Jag låter mig inte nedslås för det, men kan inte låta bli att undra hur de mår, egentligen.

De senaste dagarna har vi sålt ovanligt många kondomer. Köparna rodnade så sött de första gångerna, men nu är de lite varmare i kläderna. Småpratar och berättar om sina liv och korkade skolkamrater. Gossarna är 12-13 år och verkar ha gott om pengar och använder kondomerna bland annat för byteshandel. "Man kan byta till sig vad som helst" sa en av dem.

Säkerligen är det också något bus, men så mycket har de inte avslöjat än. Hoppas innerligt att byteshandeln inte är av den arten man bör oroa sig för. Jag minns att kådisar träddes över dörrhandtaget till en speciell lärares klassrum på högstadiet. De funkar ju som vattenballonger också. Plus en hel del annat som bekant, förutom det självklara, men där är de inte än. Hoppas jag...

Mannen får alltså laga mat i morgon också, jag stänger apoteket och hinner hem lagom till "På spåret". Undrar vad han hittar på för något gott, för veckomatsedeln tog visst slut idag. Jag vet inte vad det blir på lördag och söndag, heller. Skärp oss!


Ha en skön kväll och god fredag!


tisdag 2 februari 2016

Schematisk?

Idag fick jag fatt i mitt schema för kommande två månader. Jag tycker om att veta hur jag ska jobba, så jag kan planera in roligheter också. Ett socialt privatliv är inte heller så dumt, nämligen. Jag vill kunna planera in fler luncher med barnbarn, få mer besök av vänner och andra nära och kära. Jag vill också ha tid att mysa med mannen, förstås.

Där vi bor i närheten av den stora staden Göteborg är utbudet av nöjen stort och ibland vill man ju kunna gå ut på lokal, när ekonomin tillåter. Fredagar är inget bra alternativ om man jobbar på lördag och lördag är inte jättelockande när man jobbat samma dag och mer eller mindre hela veckan. Varannan helg är alltså tänkbara för utgång, men hur ska man då hinna med familjen?

I-landsproblem skulle nog en del kalla det, och jag kan i viss mån hålla med. Mitt schema var en aning nedslående med tanke på alla stängningar jag upptäckte. Mannen får laga mycket mat framöver. Därför är det bra med veckomatsedel, för jag vet ju att hans arbetsdagar börjar tidigt och slutar sent. Senare än min egen om man inte räknar resvägen...

Skönt att ha slökokaren då. Det gör liksom inget om maten står på åtta timmar istället för sju. Billig mat blir det också. Tyvärr verkar många ha missuppfattat vitsen med slökokning/långkok. Högrev, bringor, fläskläggar och sådana styckdetaljer är de billigaste och bäst lämpade för lång tillagning. Kyckling, fisk och filéer av annat slag är finkött och snabblagat.

Fulköttet är ekonomiskt och förvandlas av den långsamma tillagningen till finkött. Tänk på din mammas eller farmors kalops. Hur länge stod den och puttrade på spisen? Fläsklägg är inte heller snabbmat, alltså perfekt för pottan! Ärtsoppan blir god och ogasig i slöisen. Det är inte heller för inte som chiligryta är given favorit bland oss slökokande latmaskar.

Idag bjöd dock mannen på snabbmat i form av en Korrrv Stroganoff. Det är också gott, men ingen av oss skulle komma på tanken att göra det i pottan, på "hög" i två timmar. Inte när man kan göra den på 30 minuter (max) medan riset kokar. Korven blir inte mörare av lång koktid och därför är det helt onödigt. Köttfärssås mår bra av att puttra länge och det ska det däremot snart bli i slökokar'n.

I morgon blir det dock stekt fläsk och blodpudding, men på torsdag blir det rotmos och fläsklägg i à la Potta! Åh, himmel så gott det ska bli. Också. På lördag måste jag få laga mat igen. Jag är inte mig själv annars. Mannen får såklart hjälpa till och hålla mig sällskap. Det är mysigt. Nästa helg kommer bästa vännen på besök, det ska också bli mysigt.

Måste hitta på något spännande/kul/annorlunda tills dess. Eller ska det bli en klassiker?

Nu är det hursomhelst läggdags, så jag får sova på saken. Sov gott och dröm vackra drömmar!

måndag 1 februari 2016

Ganska ledig.

Jag har haft en bra dag. Tur att man är ledig lite då och då, så man hinner med att söka jobb och aktivitetsrapportera. Annars blir det inga pengar från a-kassan och AF knorrar. Fast  först långt efter a-kassan ifrågasatt min inaktivitet och då är det ändå AF som upplyser a-kassan om att jag inte sköter mig och mina skyldigheter...

Det är alltså detta jag gjort idag. Rapporterat första dagen i månaden, så jag inte missar det (igen) och sökt två utannonserade jobb, vilket rapporteras nästa månad. Jag finner det mycket märkligt att det alltid är deltidstjänster som utlyses. Och jag har hört argument som att "med helgtjänstgöring blir det som en heltidslön ändå". Jaha?

Kanske inte den heltidslönen jag vill ha, baserad på 40 timmars arbetsvecka och OB-tillägg. Det är ändock ganska stor skillnad på 30 och 40 timmar. Om jag skulle bli erbjuden en fast tjänst på 30 timmar, får jag ingen ersättning från a-kassan längre. OB är en kompensation för att de dagar ingen egentligen vill arbeta på blir förstörda, inte för att kompensera en deltidstjänst. Eller?

Självklart tycker jag också det är trevligt med lediga dagar, men jag tycker det är anmärkningsvärt att varenda tjänst jag sökt de senaste åren är deltider. Endast en har handlat om heltid och det var den jag inte fick, trots att jag passade in i verksamheten och gänget och alla var säkra på att jag skulle få tjänsten. Nå, jag är inte ledsen för det längre, jag fick nya utmaningar och andra härliga kollegor.

Det tar ju inte hela dagen att söka jobb och rapportera, men viss tid tar det och när det var klart letade jag äntligen reda på en tid för klippning och bokade in mig hos Nathalie B på Vacker. Jag är jättenöjd! Nu behöver jag inte ställa klockan en kvart tidigare på morgonen och hårsnodden får ligga i nattygsbordet igen. Inget hår som killar på näsan eller i nacken. Vilken lättnad! Säkert ett kilo.

Sedan är det ju alltid tvätt som ska tvättas, mat som ska lagas och andra vardagliga saker som är bra att få gjort då och då. Så egentligen kanske en deltidstjänst är att föredra? Resten av dagen ska jag i alla fall göra ingentingen, för mina fem lediga dagar blev förresten "bara" fyra. I lördags frågade chefen om jag kunde jobba på tisdag då en kollega blivit sjuk.

Fler timmar till mig, det gör ju som sagt inget, men hoppas förstås att kollegan snart är på benen igen. Det är aldrig roligt att vara sjuk och med risk för att jag jinxar nu, så är jag förvånad över att jag inte fått en enda av vinterns förkylningar, hosta, magsjuka och andra farsoter. Peppar, peppar, tvi, tvi och allt sånt alltså, så att jag slipper ångra uttalandet.

Nu får det räcka med bloggande för idag, jag skulle ju göra ingentingen, först ska jag bara... Ja, du ser ju hur svårt det är att göra det, när sista tvätten ligger och väntar i maskinen. Vi är tydligen dåligt synkade idag. Två andra som inte heller var i fas vid matserveringen ser du här:



Då får man offra lunchlådans broccoli för att Lilla Röd ska få ha sin burkmat i fred...

Ha en fin kväll och var rädd om dig!