Övervakad och oinspirerad.

Jag börjar få slut på matidéer. Det känns inte bra och är inte likt mig, som du väl vet vid detta laget. Eller handlar det bara om att matlistorna är sorgligt eftersatta och de gamla är glömda? Det är dags att börja om från början och gå varvet runt igen, helst med nya inslag också, förstås. Just nu har vi en hel kyckling, kycklingdetaljer, revben och karré i frysen.

Lammet är nästan slut, mannen grillade den sista racken igår. Det var en trevlig omväxling från sista tidens kyckling- och revbensmiddagar.

Ostkräm och grillad squash, samt sallad med egen pak choi och äpple, selleri och melon.

Nu vill jag ha fisk och skaldjur. De ohemula priserna semestern alltid medför börjar att närma sig rimligare nivåer, men håller sig för nära smärtgränsen fortfarande. När räkorna kostar 300 kronor kilot och kräftorna 500, är det vansinnigt att köpa. Inte prisvärt! Havskatten som kostade runt hundralappen på försommaren är dubbelt så dyr nu, liksom torsk, kolja och kummel.

Jag sitter och väntar på att MAG's deadline för beställningar ska passera så att mannen kan följa med ut och leta föda. Det är han som får bestämma maten idag, i morgon och söndag. På lördag slipper vi tänka alls på det, för då ska vi på kalas i Trollhättan. Det kommer att bli mycket trevligt och gott att äta på Alberts, det vet vi, eftersom vi är något bekanta med av krögarna sedan tidigare.

Sällskapet blir säkerligen lika trevligt även om vi bara känner en av huvudpersonerna personligen. Det är nämligen två 50-åringar och en 80-åring som slår ihop sina födelsedagskalas till ett enda stort. Vi tar bilen dit och åker hem när det passar oss då jag jobbar på söndag igen. Flera av gratulanterna kommer dock att övernatta där och det gör de rätt i, tycker jag.

Det är ju Fallens dagar i helgen också och det lär vara värt att besöka har jag förstått. Kanske vi tar en titt före eller efter kalaset om vädret tillåter, annars får vi satsa på nästa år. Just nu pågår Kulturkalaset i Göteborg, men jag har inte jättestor lust att ge mig in dit, jag är i behov av lugn och ro...

Då är det skönt att hämta förnödenheter till både folk och fä i butiker som är nästan folktomma tidigt en torsdagseftermiddag. Inte fick vi tag på vare sig fisk eller skaldjur, annat än Icas musslor på burk. Jag har tydligen en stående rabatt på det och keso. Visst använder jag ofta musslor i mina fiskrätter och mellanmål behöver jag på jobbet, men det är lite läskigt att vara så kontrollerad, egentligen.

Blir det ingen middag idag, undrar du kanske? Såklart blir det mat idag också. Jag kom på att det fanns en påse Wannamei-räkor (miljöcertifierade) hemma i frysen och en påse med sjögräsnudlar i skafferiet. Det blir således en asiatiskt inspirerad middag och det är ju något helt annat än vad vi ätit på sistone, vilket nog var det viktigaste, att få omväxling.

Ibland fastnar man (jag) i vinkelvolten och då spelar det ingen roll hur många recept jag läser eller vilka erbjudanden det finns i reklambladen. Jag antar att eftersom den älskade mannen är lite för disträ för att planera mat och huvudansvaret därmed faller på mig, blir jag lite trött på att tänka på middagsplaneringen jämt och ständigt, hur märkligt det än låter.

Men vi jobbar på det, så det är ingen ko på isen. Även om jag gärna hade haft en kvarts i frysen. Snart ska vi dock fylla på med lamm. Vi slår till med 1½ i år, vilket var goda vännen G:s utmärkta idé. Hon och hennes make har precis som vi tingat ett lamm de senaste åren och bättre kött har jag sällan skådat, varför det bara är att passa på när tillfälle ges. Två lamm hade måhända varit lite för mycket.

Gissa vad det blir till middag i morgon? Tro det eller ej, men det blir nyanskaffad kyckling, denna gången lårfiléer, som mannen ska servera till pasta. Sådan mat passar också väldigt bra att lägga i lunchlådor, till skillnad från dagens middag. När jag jobbar 10-20 behöver jag varm lunch och middag på kvällen, för trots keso eller liknade vid 17 är jag vrålhungrig när jag kommer hem.

Jag hoppas du har det bra och mår väl? Fortsätt med det om så är fallet, god bättring om det känns sådär. Du vet väl att du är den viktigaste människan i ditt liv, så ta hand om dig, annars kan du inte hjälpa andra!

Finbesök.

Nu är det söndag kväll och jag har ägnat dagen åt brödbak. Brödet vi skaffade i affären i fredags är förpassad som nödbröd till frysen. Det blev den bästa degen jag åstadkommit sedan assistenten kom hem. Jag är en känslomänniska i så måtto att jag känner i armen och handen som håller vispen när degen är lagom. Det är inte lika lätt att avgöra om det behövs mer mjöl i assistenten. 

Men jag tror att vi kommer att vara överens i fortsättningen. Förutom denna nyttiga syssla att baka bröd har jag såklart tvättat arbetskläder idag, eftersom jag är ledig och jobbade igår. Det var inte kul att åka till jobbet igår när det blåste hårt, snöade och temperaturen höll sig runt nollan. Jag höll mig bakom raden av pensionärer som shoppat klart innan alla andra vaknat. 

När jag blir pensionär ska jag handla på måndag förmiddag. Eller möjligen tisdag. Fast å andra sidan kanske jag tänker att alla dagar är som lördag eller söndag och tar sovmorgon varje dag. Men jag har ett antal år på mig att fundera på hur jag vill ha det då. 15 år. Om inte Lotto- eller Postkodsguden bestämmer sig för att låta sin manna regna över mannen och mig innan dess. 

Eftersom vi var borta hos goda vänner igår och lät bilen stå kvar där fick vi åka och hämta den idag. Jag passade på att hälsa på mina gamla arbetskamrater medan mannen hämtade sin systerson för ett obestämt antal dagars gitarrnörderi. De försvann upp på övervåningen för att inspektera resten efter en snabbkoll av gurorna på nedre plan. 

Jag avböjde erbjudandet om hjälp med middagen, tyckte det var bättre de höll sig ur vägen faktiskt. Systersonen, som vi kan kalla David, är ingen grönsaksätare. Han kommer förmodligen drabbas av skörbjugg, beriberi och alla möjliga bristsjukdomar under sin vistelse här, eftersom vi inte är hans föräldrar utan låter honom äta det han vill. Det är fördelen med andras barn... 

Man kan tillåta dem göra "somhelst", åtminstone om det är under en begränsad tid. De kan få ha lite friare tyglar under sin "semester", speciellt när de är såpass gamla och förnuftiga på andra sätt och i förekommande fall slipper vara förebild för yngre syskon. Idag blev det kött, sås och potatis alltså. 

Karré, närmare bestämt. Alltid lika gott och det blev lunchlådor också. 

I morgon ska jag ladda slökokar'n för en köttfärssoppa. Då kommer han få i sig grönsaker vare sig han vill eller inte. Saken är den att mannen ska iväg på rep och tar antagligen med sig David då och så kommer jag hem strax efter de gett sig iväg och mat behöver vi ju allihop. Resten av veckan är inte planerad ur matperspektiv, men det löser sig nog. 

Både mannen och systersonen kan laga mat, så jag är inte orolig för att vi ska bli utan. Det tråkiga är att vi troligen inte kommer att äta tillsammans så många gånger då mannen har rep varenda dag denna veckan. På fredag ska han nämligen gigga i Trollhättan med bandet han gjorde ett akutinhopp för på S/S Marieholm i oktober. 

Så det blir en utflykt till mässan då och om gaget är en tatuering hamnar den på mig. Mannen är obesudlad i den bemärkelsen, medan jag har en jag gjorde -98 och fortfarande stolt kan stå för. Jag vet vad jag skulle göra om jag finge en till. För närvarande är det inget jag skulle betala för, men kanske i framtiden. Jag skulle vilja ha mina barns namn i en slinga runt den andra armen. 

Alternativt barnbarnens namn, men jag vet ju inte hur många jag kommer att få, så det blir svårare att disponera utrymmet, tänker jag. Jag vill inte ha stora och uppseendeväckande gaddar, de ska vara diskreta och lite mystiska, inte uppenbara eller banala om du förstår hur jag menar. Om det inte gjorde så förbaskat ont hade jag gärna gjort en "fotlänk". 

Pojkarna sitter kvar i köket och pratar guror och förstärkare. Jag har gjort mitt för idag och tar med korsordet upp i sängen för en stunds meditation innan "Enter Sandman". Hur man nu kan somna efter den, men man kan alltid leta reda på introt till den, nämligen "The Exstacy of Gold" av Ennio Morricone istället. Kanske inte heller så lugnande, men fin ändå. 

Jag är löjligt förtjust i nästan allt Morricone gjort och det är ju en del. Utan hans kompositioner hade inte "För en handfull dollar" och "För några få dollar mer" varit desamma. 

Sov gott och på återseende! Var rädd om dig och krama varandra i trafiken!