Powered By Blogger

söndag 31 december 2017

Avslut.

Nu är det snart slut på 2017, vilket har varit ett bra år i stort sett. Mannen slutade plötsligt att röka och fick så småningom en snarkmaskin, vilket har förbättrat hälsan för oss båda två. Sömnhygienen är ett viktigt inslag för det allmänna välbefinnandet. Jag vet egentligen inte helt säkert huruvida beslutet om att sluta röka och att bli lite sundare fick honom att på allvar vilja flytta och börja om på ny ort.

Tanken är inte särskilt långsökt, eller hur? Redan första gången han hälsade på mig i Bovallstrand kunde jag se hur lugn och rofylld han blev. Jag svär att rynkorna slätades ut avsevärt och han såg närmare tio år yngre ut än när jag träffade honom första gången. Nåja, han har fantiserat om att flytta dit i ett par år, men jag har spjärnat emot och framhållit fördelarna med stan.

Men alltefter tiden gick har jag insett att vi inte nyttjar närheten till kulturen, evenemangen och restaurangerna, så varför stanna kvar? Om eller när vi verkligen vill ut och roa oss, bli underhållna och/eller träffa vännerna vet jag att vi är varmt välkomna att övernatta hos ett antal av dem. Därför började vi se oss om efter lämpliga objekt i mina hemtrakter i början av året.

Det tog fart på allvar när vi under en utflykt hittade ett reklamblad med annonser på hus till salu. I Hunnebostrand fanns det ett till synes intressant hus. Alldeles för stort för oss två, men med en lägenhet som gjorde det möjligt att ta med svärmor. Henne kan vi inte flytta ifrån helt utan vidare, det blev vi varse om när hon drabbades av salmonella i somras och inte kunde larma någon.

Huset var inte vad vi hade hoppats på, även om både läget och köket imponerade stort på oss båda två. Sedan berättade en bekant att hans grannar skulle sälja sitt hus i Bovall och nu blev det riktigt intressant. Vi var på en visning och även om det finns 7 dörrar i hallen i källaren så finns det, som man brukar säga, "potential". Övervåningen är helt okej, det är bara att flytta in.

Så, vi vann till slut och köpte fastigheten som även har ett fristående dubbelgarage på tomten, det är inte oviktigt i sammanhanget. Nu återstod då den lilla detaljen att sälja mannens hus. Det gick med andra ord så fort att vi inte ens hade hunnit bestämma vilken mäklare vi skulle anlita i Hagen och till svärmors hus. För hon är ju med på galoppen och är färdig med Mölndal, som hon säger.

När det blev dags för utvändig fotografering för att locka hugade köpare av Hagen hade mäklaren redan ett par som var mycket intresserade. Sålunda skickade hon några egna bilder till dem. Två-tre dagar senare ville paret komma och titta, "ostylat" och som det såg ut. Inte oss emot, att ha en massa visningar är påfrestande på många sätt och vis.

Sedan var det igång. De ville väldigt gärna ha huset och läget. Vi ville bli av med det utan alltför mycket besvär och fix. Vi kom överens ganska snabbt den här gången också och alla inblandade är nöjda och glada. Nu står det flyttkartonger högt och lågt i flera rum och det känns inte lika festligt, speciellt inte en dag som nyårsafton, men det är som det är med den saken.

Om en månad kan vi flytta in i vårt nya hus och veckan efter tar ungdomarna över Eklanda Hage. Vi har fortfarande mycket jobb framför oss, därför är det tur att jag är mellan två jobb från och med i morgon. Inte för att jag tror att det kommer gå någon nöd på oss för den sakens skull, jag får ut mina semesterdagar i pengar och så har jag redan jobb på lut...

Jag tror att 2018 kommer att bli ett makalöst roligt år. Mannen och jag har våra projekt, reseplaner och annat att glädjas åt. Första delen av året kommer nog bli väl så arbetsamt, för vi får ju givetvis hjälpa svärmor med hennes flyttbestyr också. Min förhoppning är att det är klart senast maj-juni, för i sommar kan jag nog få jobba mer än heltid om jag vill.



Jag önskar alla ett fint slut på det gamla året och ett riktigt gott nytt år, ro i själen och mycket glädje!

PS. Ja, vi har ätit mat. Till exempel frikadeller i tomatsås:



PPS. Idag blir det hummer, oxfile och pannacotta. Bilder kommer kanske i morgon.







fredag 29 december 2017

Sorgligt.

Jag är fortfarande anställd på Apoteket Kungsmässan i Kungsbacka, men har gjort min sista arbetsdag. Det känns konstigt att vika ihop sina nytvättade arbetskläder och inte lägga dem där jag brukar ha dem, lätt tillgängliga inför nästa arbetspass. Det blir inget mer pass där. Det går inte riktigt in. Trots kortet och champagnen från mina älskade, underbara och fina arbetskamrater...



En ledig helg innebär arbete på måndagen, därefter tre lediga dagar till i vanliga fall. Nu råkar det ju vara nyårsdag på måndag, och då är Kungsmässan stängd. En av fyra dagar om året kommersen får stryka på foten och alla anställda andas ut. Jag skulle fara med osanning om jag påstod att jag kommer sakna sorlet folk åstadkommer, musiken som alltid hörs och allt annat brus.

Jag kommer inte heller att sakna helgpassen, eller de "sena" kvällarna. Huruvida 20.00 är sent kan förvisso diskuteras. På Östra jobbade vi till 22.00, så Kungsmässans tider var ändå en förbättring, dock sämre än Lerums 19.00 och Flodas 18.00. Den största anledningen jag trivts så bra är mina kollegor, mestadels fantastiskt trevliga kunder och att mitt yrke är världens roligaste.

Jag vet inte helt och hållet vad vad som väntar mig i framtiden, arbetsmässigt åtminstone, men jag har stora förhoppningar om att det kommer att lösa sig. Jag har sökt till både hemtjänsten och tjänster som personlig assistent. Det ska bli spännande att se hur det blir. Jag har konfererat med mannen och kommit fram till att de enda barn jag ska engagera mig i är våra barnbarn.

Därför är de två sökta tjänsterna (hittills) hos vuxna. Båda råkar vara kvinnor, men det är antagligen lika många män därute som behöver daglig hjälp, och jag tror inte det skulle vara svårare på något sätt. Fast vad vet jag? Inte ett dyft, men eftersom jag är notoriskt nyfiken är jag beredd att testa. Vad har jag att förlora, liksom?

I onsdags hämtades vårt stora akvarium av en bekant till mannen. Oj, vad mörkt och stort vardagsrummet blev! Det har tagit stor plats, men lyst upp på ett fint sätt. Mayzan är nog den som saknar det mest, för hon använde det som sovplats. Värmen som sipprade upp genom locket gillade hon, så där har hon tillbringat mycket av sin tid.

Vi får se om det lilla akvariet kommer att bli den nya favoritplatsen när det fått nya invånare och ett bättre lock än det gamla, vilket konstigt nog höll för en mycket tyngre katt än Lilla Röd. Attila satt gärna på det när han ville ha koll på läget. Såhär i slutet på året är det dags för reflektioner och minnen och här kommer de och alla känslorna på en och samma gång...

Samtidigt som jag tänker tillbaka och minns, har jag fullt upp med att planera nyårsmenyn. Just nu vet vi inte hur många deltagare det blir, då sjukdomar grasserar och planer, förhoppningar och önskningar snabbt kan komma på skam. Därför har vi handlat för sex personer, men kanske blir vi bara 4. Det är som det är, och det blir vad det blir.

Igår kostade jag på mig en pizza till lunch, för att komma ifrån en stund och samla mig lite. Mellandagsrean drar folk, så jag hade tur att få en sittplats på Nello. Bredvid mig satt en farmor och Kjell (jag hade nästan lust att föreslå att han skulle kallas Boffa av barnbarnen) och två små flickor. Som alla andra gäster som beställt "dagens" fick farmor en kopp till kaffet som ingår efter maten.

Det fick inte Kjell, vilket den större flickan påpekade, varpå farmor förklarade hur det låg till. Jag var bara intresserad av att hinna få i mig så mycket som möjligt av min pizza innan rasten var över, det vill säga allt utom kanterna, så min "gratis" kopp kaffe skulle så att säga frysa inne på grund av tidsbrist och att jag inte har tid att springa på toaletten stup i kvarten.

Således fick Kjell min kopp så att han och farmor slapp gå och betala för en extra kopp. När jag gick därifrån frågade flickebarnet "-varför gjorde hon så?", varpå farmodern säger "- det där var en väldigt snäll tant", vilket nästan fick mig att ångra mitt tilltag. Tant? Jag?! Men för sjutton, jag är ingen tant, väl? Lite snäll var jag, det kan jag gå med på, men tant. Nej!

Jag gick därifrån, trots allt ganska nöjd med min lunch och mig själv. Hur andra väljer att se på mig är inte alls viktigt. Jag vet vem jag är, hur jag är och vad jag är, alldeles själv. För det mesta i alla fall, och när jag tvivlar på mig och mina förmågor talar mannen om hur fel jag har. Ibland får jag presenter också. Som igår, då hade han hämtat en iPhone till mig...

Idag tar vi det väldigt lugnt eftersom mannen har hemskt ont i ryggen. Sviter från akvarieflytten. Det är konstigt att se honom så stel och med så mycket smärta, det gör ont även i mig. Han har verkligen inte gjort något för att förtjäna detta och jag kan inte göra ett dugg för att lätta smärtan, det är jobbigt. Naproxen och Ormsalva är allt jag kan erbjuda.

Strax börjar "På spåret". Det är något jag uppskattar och gillar. Alltid lär man sig något nytt och ibland inser man att det finns mer kunskaper än väntat i bakhuvudet, det är roligt!

Ta hand om dig och din omgivning, njut av långledigheten om du har turen att ha en!










måndag 25 december 2017

Gör rätt.

Julafton är förbi, juldagen är snart över och i morgon är det jobb för min del. Jag är jättenöjd med julfirandet i år, vilket inleddes med att hämta svärmor och en son för vidare transport hem till päronen. Där fanns redan systrar, svåger och systersöner på plats och vi åt en massa god mat, drack en och annan snaps och hade en alltigenom trevlig kväll.

Vi knatade så småningom hem till lägenheten mätta och glada, och la oss ganska omgående, efter att ha bäddat ner svärmor i bäddsoffan. Vaknade i tid för att svara i telefonen när min mormor ringde för att stämma av för en träff, efter hennes juldags-boule med "killarna". Jodå, hon må vara 87 år, men med henne måste man avtala tid för att få träffas.

Det var första gången svärmor och mormor sågs och det föll väl ut, speciellt när mormor direkt placerade svärmors ursprung i Halland och inte i Småland. Jag menade att det ska till en småländska för att höra att det är halländska som talas. Vi fick kaffe och smörgås, det går inte att komma undan det eller en regelrätt middag, innan vi åkte vidare till våra barnbarn.

Även det var en debut och eftersom Boffas mamma fick en kram av barnen innan vi åkte vidare, så tycker jag nog att även det var en succé. Vi åkte via Kungshamn för att lämna av sonen innan färden gick hemåt, till Mölndal. Fast mannen uttryckte det såhär när vi kommit innanför dörren i Eklanda:
"Då har vi firat jul hemma i år..."

Jag har nog nästan skrämt slag på honom med mina visioner om hur nästa jul ska firas. Det ska vara julgran, det ska vara tomtar, ljus och glitter i varje vrå och hela tjocka släkten ska komma hem till oss, plus en god vän. Vem vet, det kanske är fler som behöver trevligt sällskap nästa julafton, då får vi lösa det med efter bästa förmåga.

Räcker inte stolar och bord till finns det tre hem på mycket nära håll som får bära över sitt möblemang till oss. Platsen har vi i alla fall! Åh, vad jag ska fynda julpynt när jag jobbat klart! Det blir alltså på fredag. Mina tre sista dagar står för dörren och det är jättejobbigt, skrämmande och lite pirrigt på en och samma gång...

Skrämmande och jobbigt i så måtto att jag ger upp en fast tjänst som jag har trivts så himla bra med och har så underbara arbetskamrater, vilka är svåra att lämna rent känslomässigt. Pirrigt, för att jag inte vet vad som väntar mig i framtiden, men jag har en känsla av att det kommer att ordna sig. Mötet med enhetschefen för Omsorgen i Sotenäs föll ju mycket väl ut, vilket jag skrev här.

Jag är av den fasta övertygelsen att allt löser sig, förr eller senare. Och jag brukar få rätt...



Till exempel denna. Rödtunga med ris och sås, vilken jag knåpade ihop i torsdags. Även mannen gör rätt, som denna:


Karré-revben, så mycket saftigare än vanliga, och såsen! Det var alltså fredagens middag. På lilla julafton gjorde han i ordning kycklingklubbor i ugnen, ävenså rutiga potatisar (så kallade hashtags, enligt min faster) och en cf-gucka. Ingen julmat så långt ögat når, alltså. Och det tycker jag fortfarande är enda vettiga tillvägagångssättet.

För det är på Julaftonen man äntligen ska få alla sina lustar tillfredsställda, med skinka, pressylta, laxarna, Jansson, sillarna, kålarna (både röd och grön), knäcken och, för den som verkligen vill, Ris à la Maltan. Den som är trött på julmaten redan på julafton eller juldagen har gjort fel. Vi har ingen julmat hemma nu, mer än den ömma moderns pressylta och det känns lite tufft.

Men eftersom jag jobbar som jag gör, är det inte någon större mening att laga till en hel skinka till oss båda, eller lägga in sill, koka grisfötter och grava lax. Det passar inte så i lunchlådan, nämligen. Och ska vi vara ärliga så är jag den mest outtröttliga julmatsätaren i vår familj. Mannen är duktig på att äta julmat, men tröttnar lite fortare än jag, vilket jag tycker är obegripligt. En vecka, sedan är jag klar.

Måhända blir det gravad lax till nyår istället. Antingen den snabba eller den traditionella varianten. Hur nyårsaftonen kommer att te sig står ännu skrivet i stjärnorna, eftersom sonen inte har bestämt sig och gode vännen inte vet exakt hur det kommer att bli för hans del, så vi spikar inget alls. En annan god vän tillfrågades i skrivande stund, för julen verkar ha blivit en stor besvikelse.

Så kan vi verkligen inte låta det fortsätta in i det nya året, här ska festas, glädjas och skojas! Tills dess önskar jag dig en god fortsättning på julhelgen och mellandagarna. Och låt ingen förstöra något för dig, du är för värdefull för det!






torsdag 21 december 2017

Ny karriär?

Efter regn kommer sol sägs det och efter min fadäs i lördags behövde jag verkligen lite sol och glädje. Igår hade jag en avtalad tid för intervju med enhetschefen för Omsorgen i Sotenäs Kommun. Det är ett timvikariat och alltså inte "tills vidare", men det gör detsamma. Jag hoppas och tror att jag utan alltför stora problem kommer att få ett sommarvikariat inom Apoteket och i förlängningen fast jobb igen.

Om jag inte trivs fantastiskt bra med att hjälpa gamlingarna i kommunen i deras vardag, för då stannar jag förstås. Jag börjar med att prova på under tre dagar, för att se hur det går till. Sedan blir det läkemedelsutbildning (!) och efter godkänt prov för en sjuksköterska får jag delegering att dela ut mediciner också. Förutsatt att alla inblandade tycker att jag är lämplig för jobbet.

Vänner och bekanta har tipsat om olika jobb och jag har lämnat intresseanmälan för liknande tjänster i Munkedal och Lysekil också. Dessutom har jag sökt en tjänst som personlig assistent där min matlagningspassion är en merit, det du! Sanningen att säga är det också bara ett "vid-behov-vikariat", men kan nog vara kul och intressant att prova på, det också.

Och ombyte förnöjer, som du vet. I vissa lägen eller stadier i livet är det skönt att ha väldigt fasta rutiner och förutsägbara arbetsuppgifter, men i alla fall nu, i mitt liv idag, välkomnar jag variation och annorlunda arbetsuppgifter. Att lösa problem, ta initiativ, tänka själv och utanför den berömda boxen, är stimulerande och som du vet backar jag sällan eller aldrig för nya utmaningar...

Dagens utmaningar är att städa, vilket jag gärna undviker, och att koka knäck, vilket bara inträffar en gång om året och inte alls är speciellt utmanande eftersom jag tar mikron till hjälp. Jag tror att läget är någorlunda under kontroll inför julen. Julklapparna är få och klara för inslagning. Om vi inte kommer på något mer, bara för att det är roligt, såklart.

Idag ska vi ha rödtunga till middag, med lite räkor och god sås. I morgon lagar mannen till karrében, en lite ovanlig styckdetalj som liknar revben egentligen, men blir mycket saftigare. Jag jobbar fredag och lördag, det vill säga dag fem och fyra i min nedräkningsalmanacka. Nästa vecka är det slut, på torsdag. Det gör lite ont i hjärtat, men det ska å andra sidan bli skönt att flytta hem...

Nu ska jag skålla mandel, hacka densamma och dessutom lite lakritsstång till knäcken, skala räkor och koka fond, rasta snabeldraken och fylla soptunnan med så mycket det bara går, spela julmusik och försöka få lite julstämning i huset. Hörde jag glögg?

Ha det fint och stressa inte, det blir jul ändå, så länge du är rädd om dig!






lördag 16 december 2017

Kukorka.

Vissa dagar bör man inte lämna sängen eller hemmet, så är det bara, och detta visade sig bli en sådan dag. Att vara ledig och ta igen sig är nödvändigt. Att laga mat är också nödvändigt, det är som du kanske vet min terapi. Jag borde ha stannat hemma och gjort precis det och inget annat, för i samma stund jag tog beslutet att tanka bilen fick jag uppenbarligen totalt och oåterkalleligt hjärnsläpp...

Jag hade några ärenden att göra så jag åkte först till Bolaget för att hämta Southern Comfort, ty denna dryck krävs för att göra julköttbullar, det är en gammal tradition som jag inte gärna tummar på. Den har inte alls med receptet på köttbullarna att göra, utan har till uppgift att hålla köttbulletrillaren, det vill säga jag, på gott humör under själva tillverkningsprocessen.

Sedan hade jag tänkt åka till Ö&B för att skaffa hem kattmat till ett bra pris, samt blockljus av stearin. På vägen dit fick jag snilleblixten att tanka bilen, för att slippa det en annan dag. Det är nu det går åt skogen. Jag ställer mig på min "vanliga" plats på St1, öppnar tanklocket och börjar tanka. Sätter mig i bilen, stoppar ner mitt tankkort och håller mig varm för vinden utanför är iskall.

När pumpen slår ifrån går jag ut igen och sätter tillbaka slangen på sin plats och fryser bokstavligen till is, för jag har fyllt min dieselbil med bensin. Jag brukar inte svära i denna blogg, och jag ska inte återge ramsorna jag hävde ur mig när jag insåg hur urbota korkad jag varit, det är inte okej för känsliga läsare. Inte heller okänsliga, faktiskt...

Jag ringer mannen som är på väg för att rigga inför ett gig och frågar vad jag ska göra. Hans första fråga är om jag startat bilen, vilket jag inte har, för jag visste någonstans att det nog inte är så lämpligt att få bensin i en dieselmotor. Sedan ringer jag pappa, för att lite närmare få veta hur illa det är. Han säger samma sak, starta inte bilen.

Okej, där står jag och bilen med. En St1-serviceman kommer för att kolla status på pumparna, honom ber jag om hjälp att putta undan bilen, så att jag inte står i vägen för andra, mindre korkade kunder än jag. Jag ringer mitt försäkringsbolag och Bertil skickar en bärgare. Bärgaren ringer upp mig efter en stund och säger att han kommer inom en timme.

Det börjar bli väldigt kallt i bilen, så jag tar min tillflykt till Zoobutiken för att få tillbaka känseln i näsan. Står där som ett fån och tittar på min bil och på vägen med julklappshandlande trafikanter. Efter en stund känns det lite dumt att bara stå där, så jag går vidare till Cervera och låtsas vara intresserad. Tänker mest på hur dyr min fadäs kommer att bli...

Vid detta laget är klockan lite över tre och flera butiker har stängt redan. Toys r us har förstås öppet, går in en stund där med, totalt ointresserad (har redan bärgat barnbarnens julklappar), lånar kundtoaletten, den är fin med toalett och handfat i miniformat, också. Går tillbaka till Zoobutiken, med bästa utkiksläget och väntar på nytt samtal från Bärgar-Henke, min hjälte idag.

Han ringer och säger att han är på väg, är på Linné och jag säger om en kvart då. "Nä, tio minuter", sade han. Han fick rätt, trots julkommersens oundvikliga trafik. Min vanliga optimism hade på något sätt frusit ihop till en negativ isklump under dessa timmar av väntan och våndan. Som vanligt är bärgaren en fantastisk person som tinar upp mig och får mig på gott humör, trots allt.

Han tar min bil på släp och kör till Renault nedanför backen där vi bor och skjutsar mig hem, innan han far iväg till dagens (förhoppningsvis) sista jobb. Tack Viking-Henke! Jag är dig evigt tacksam.
Väl inne i stugvärmen rör jag ihop farmor Ellinors köttbullesmet och häller upp en skvätt Southern Comfort och skickar in mina kycklingvingar i ugnen.

Ser tråkigare ut än det är...
Det fanns lite surkål kvar som jag värmde upp med lite smör. För övrigt har jag i bara farten bytt lakan i sängen och tvättat lite mer än dem. Knäcken kokar jag i morgon, eller en annan dag, jag vågar inte riskera att jag missar rätt watt-inställning på mikron och får göra om. Jag ska hålla mig till det jag är bäst på resten av kvällen (och är riskfritt), nämligen ingentingen...

Hoppas att du haft en så mycket bättre dag än jag och att allas vår morgondag blir suverän!

PS. Farmor Ellinors köttbullar:
1 kg blandfärs
3-3½ tsk salt
2 finhackade gula lökar
1 dl ströbröd
1½ dl starkt kaffe
2 ägg
Svartpeppar efter tycke och smak

Sammanlagt blev det drygt 100 köttbullar

PPS. Mikroknäck:
2 dl grädde
2 dl socker
2 dl ljus sirap

Häll allt i en hög glasform, typ sufflé-, kör på 450 W i 5 minuter, rör om i smeten.
Låt det sköta sig själv i mikron i ytterligare 20-23 minuter, kolla med kulprovet, tills du har den konsistens som önskas. Jag föredrar hård knäck, så länge det handlar om sådana som beskrivs i receptet, andra får gärna vara mjukare och inte så dyrbara...

PPPS. Rubriken betyder dum som en ko på bohuslänska. E korka ku, alltså.





måndag 11 december 2017

Kompromisslös?

Måndagar brukar ju vara min bloggdag, så jag gör väl ett inlägg då. Det har varit full rulle från morgon till kväll, så jag har inte haft tid förrän nu ikväll. Startade med kaffe och tidning i sängen, ty det är viktigt att mjukstarta. Speciellt när man är efterlyst av sin vårdcentral och ska mäta sitt blodtryck, vilket har varit precis på och över ajabaja-nivå de senaste gångerna.

Så jag åkte dit och hade Två Dagar med mig alldenstund jag vet hur det ser ut i väntrummet en måndag. Efter anmälan och betalning satte jag mig ner bland gamlingarna och läste. Sedan fick jag egen "kuppe" och order om att vila innan syster kommer och mäter. Ingenstans att lägga rock och väska och därmed satt jag på britsen, trots att jag misstänkte att jag skulle ligga ner, egentligen.

Syster Sofia kom och frågade om jag vilat. Jag har suttit här och läst, sa jag. Kände mig helt lugn och avslappnad, men lite orolig för resultatet var jag allt. Dock visade det sig inte (alltför mycket) på trycket, för jag landade på 138/85. Så jag slapp ur deras garn, med en förmaning förstås, att hålla koll på trycket regelbundet i fortsättningen. Okej då...

Åkte hem till ett tomt hus, eftersom mannen körde svärmor till bussen. Skrev en kort lista på vad som behövde hämtas från affären för att klara de närmaste dagarna. Jag bestämde igår att vi skulle ha lever idag, densamma fanns redan i frysen. Vi har bestämt att mannen steker fläsk (också ur frysen) i morgon och gör löksås och på onsdag blir det spenatsoppa, vilken också finns i frysen.

Sedan har vi inte kommit längre i planeringen, men vi ska försöka tömma frysen så gott vi kan nu i december och januari. Vi vet i nuläget inte riktigt när vi får tillgång till huset i Bovall, nämligen. Jag tror att vi ligger ganska bra till i planeringen för övertag på mannens födelsedag, men då jag slutar mitt anställning på nyårsafton, hade det inte gjort något om vi finge flytta tidigare.

Idag gick ett stort lass till ÅV, det var skönt! Resten kan vi klara själva vartefter. Så värst flitiga besökare på tippen har vi inte varit, därför vi ska nog kunna passera sju, åtta gånger till i år, minst. Efter årsskiftet har vi ytterligare tolv passager, så jag tror vi klarar den biffen. Jag är så innerligt tacksam över att vi slipper flyttstäda också, det är inte roligt när man bara vill packa upp igen. 

Ungdomarna som tar över vårt hus var här i lördags, med en hantverkare i släptåg. De ska lägga in nya golv, byta ut köket, vilket vi tycker är lite onödigt, måla och tapetsera om, vilket är väldigt nödvändigt i vissa rum, och förmodligen renovera badrummen också. Det sistnämnda skulle jag börjat med, men väntat med det som bara är tre år gammalt, men det är ju jag det...

När vi flyttar in i Bovall har vi en våning som är alldeles utmärkt bra att bo in sig i, innan vi börjar fundera på eventuella förändringar. Källaren är vår första prioritering, näst efter dräneringen runt huset. Vi ska undersöka möjligheterna att installera bergvärme och en kamin till. Jag har redan varit i kontakt med kommunen i dessa frågor, men väntar lite med offerter tills vi kommit lite längre.



Jobbar man hårt som mannen och jag gör, måste man ha god mat. Fast jag vet att många rynkar på näsan åt lever, men då har de inte ätit min leverstuvning. Idag blev den smaksatt med Dijonsenap och sherry, förstås. Och så ska det vara lite curry i också, det är det som gör att den mest motvilliga provsmakaren faktiskt överger sin skepsis.

TV-middag
Igår valde mannen korrrv, med surkål. Enkelt och framför allt gott! Det lustiga är att han, som aldrig klarat av sura eller syrliga saker som fil, gräddfil, majonnäs och remouladsås numera äter allt utom filen och helst inte ens känner doften av den. Därför äter vi understundom yoghurt till frukost istället. Egentligen tycker jag bättre om fil, men man får kompromissa i sina relationer till andra.

I alla förhållanden behöver man kompromissa för att få dem att fungera. Ponera att din partner mår bra av att bada varje dag, ska han eller hon inte få göra det för att du inte tycker det är nödvändigt, onödigt dyrt eller tar för lång tid? Om det är den ekonomiska biten som är viktigast, hur kan man spara in på något annat för att väga upp den kostnaden?

Och handen på hjärtat, har du inte en last som din partner tycker är onödig på något sätt, men ändå får du hållas, för att det får dig att må bra? Laster, ovanor och tics får helt enkelt tolereras för att ingen, absolut ingen, är helt felfri och med största sannolikhet finns det fler förtjänster än brister hos ditt hjärtas val, din arbetskamrat, grannen eller vännen. Eller hur?

För övrigt har vi hjälpts åt att byta däck på våra bilar idag, mannen och jag. Det kändes liksom att det var dags, för hemfärden igår var inte helt säker med mina sommardäck.Någon gång i uppförslutet tappade jag väggreppet när den praktiskt taget stillastående trafiken fick rörelseutrymme igen. Jag är en bra bilförare, som vet hur man parerar sladdar och hur man får bättre grepp i i halkan, men utan dubbar blir det trots allt då och då vanskligt att ta sig fram i modd, is och nysnö...

Pansarkryssar'n har ju fördel med sin tyngd, så jag ser fram emot att få min egen och att mannen får sin pick-up. Jo, är du intresserad av en finfin Clio (2011) tycker jag du ska höra av dig, då köper du en Pärla som bara har haft mig som ägare, är vackert gråblå och fungerar utmärkt. Vill du ha en pansarkryssare (2000) med löjligt mycket lyx är du också välkommen med ett bud.

Sov så gott när det blir dags att lägga huvudet på kudden och var rädd om dig i trafiken!






 

onsdag 6 december 2017

Tips från coachen.

Ombyggnaden av Apoteket är snart klar, nyinvigningen närmar sig med stormsteg och mitt i detta hade vi en sälj-coach på besök. Först fick vi lite undervisning om huden och det var ganska nyttigt att höra hur det fungerar med olika rengöringsalternativ. Jag skulle dock välkomna en kurs där man får lite mer jämförande fakta om de olika varumärkena.

Sedan gick sälj-coachen runt och lyssnade på oss i kundmötena. Givetvis så diskret att varken kunder eller vi själva var medvetna om det. Det är svårt att agera naturligt när man vet att man är iakttagen, tycker i alla fall jag. Efteråt hade var och en en liten genomgång med coachen för att få reda på ens styrkor och vad man kan förbättra.

Jag fick MVG, det var roligt! Allt beröm fick mig nästan att rodna. Är jag skrytsam som berättar detta? Jag tycker inte det, jag är stolt och glad bara, för det bekräftar att jag är riktigt bra på mitt jobb och att jag har ett mycket bra kundbemötande, vilket är en tillgång i nästan alla yrken. Jag söker ju nytt jobb inför flytten och har sökt tjänster som inte har med apoteksvärlden att göra.

Både handläggare och hemvårdare måste bemöta sina kunder, klienter eller brukare, eller vad man nu kallar dem, på ett bra sätt för att kunna vara det stöd och hjälp som efterfrågas eller krävs. Jag har blivit kallad till intervju till en av tjänsterna, den andra vet jag inte hur det går med. Det är bara att fortsätta söka och hoppas på det bästa.

Jag har de senaste veckorna allt tydligare känt att jag är rätt "färdig" med att jobba sena kvällar och helger, så min förhoppning är att få en fast tjänst på ett litet apotek (i en "håla" ty de har stängt på söndagar åtminstone). Personalomsättningen på sådana apotek är sparsam, milt uttryckt, så alternativet är en helt enkelt annan bransch tills jag får napp.

Timvikarie i hemvården eller på sjukhem innebär förstås helgarbete i stor utsträckning, men det kan jag klara av ett tag till. Man får inte vara för knusslig med vare sig typen av jobb eller arbetstider när man är arbetslös. Vem vet, jag kanske hamnar på Ica eller Woody? Eller något helt annat. Spännande tider, strålande tider!

Just idag fyller min mormor 87 år. Jag ringde henne för att gratta och hon hade fullt upp med kaffekalas med grannarna. Vi blev inbjudna på kaffe till helgen, men då jobbar jag förstås, så jag fick lova att komma så fort vi är i närheten igen. Jag är glad att ha mormor kvar i livet och ser fram emot att få träffa henne oftare när vi flyttat hem.

Detsamma gäller ju för alla andra släktingar, det blir alldeles för sällan vi hinner träffas och då måste det planeras i god tid. Bor och jobbar man i närheten räcker det att titta in en timme innan eller efter jobbet, eller på helgen. Lite mer spontant och när andan faller på. Jag ser också fram emot att få vara barnvakt till barnbarnen och ha dem över natten. Kanske hjälpa till med hämtning på dagis.

Och att få vara med på Luciafirande och skolavslutningar i framtiden. Det är något alldeles speciellt med det och jag saknar det mer än jag velat erkänna för mig själv. Kanske kan jag vara med i en kör igen? Åh, det är så mycket som kan komma att ändras och bara till det bättre. Vad som inte kommer att ändras är mitt behov av att laga mat.



Detta har jag inte lagat själv, utan beställt till lunch igår. Asiatisk "Soft Taco" med fisk. Det var inte så tokigt, men lite mer fisk hade inte skadat. Igår gjorde jag en spenatsoppa med brysselkål till middag, för mannen behövde något värmande eftersom han är krasslig. Idag mår han ännu sämre, stackar'n. Det är tur att han jobbar hemifrån, samt att det är ganska lugnt på den fronten.

Något lätt till lunch ska jag sno ihop idag, ty annars lär han inte äta något alls, emedan jag ska på julbord med mina arbetskamrater ikväll. Om han inte blir helt utslagen, för då får jag packa in utemöblerna i lastbil (med flyttgubbens hjälp), i hans ställe. Och följa med till förrådet för att fylla containern där, eller hur det nu ska gå till.

Jag vill inte att han ska förta sig och jobba kroppsligt med feber, det är en av få principer jag håller hårt på. Feber betyder att kroppen ska vila och ta det lugnt, så att immunförsvaret får tillräckligt mycket energi för att göra sitt jobb på ett effektivt sätt. Det är alltså ingen bra idé att ta febernedsättande i tid och otid för att bli symptomfri...



Det är inte heller en särskilt bra idé att inmundiga alkoholhaltiga drycker när man är sjuk, men en liten värmande glögg kanske gör det lite roligare, förutsatt att man inte tar paracetamol för att dämpa feber samtidigt. Tegnérs i mitten smakar mest som en vanlig traditionell glögg, det vill säga, man klarar en liten mugg innan läpparna klibbar ihop.

Goder Afton-glöggen till höger är mycket torrare, godare och kan vinna på lite russin, men det är alls icke nödvändigt. Den absolut godaste glöggen är ändå årets Blossa, men den ska drickas kall, med en isbit i muggen eller glaset. Mango, citrus och ingefära gör den frisk och fräsch och jag hoppas jag får tag på minst en flaska till i år, för den är helt enkelt bäst!

Det blir nog en glögg när jag kommer hem ikväll, jag är ledig i morgon, så jag får det.
Ha en fin onsdag och var rädd om dig där du befinner dig!





söndag 3 december 2017

Svärfarsdag.

Jaha, det verkar som om jag får nöja mig med ett inlägg i veckan numera. Jag har förvisso varit ledig i dagarna tre, men har uppenbarligen hemskt mycket annat att göra än att sitta vid datorn och roa mig. I fredags var jag helt slutkörd så jag var nog väldigt slö hela dagen, tills jag släpade med mig mannen ut för att handla. Och nej, jag åkte inte till VC, om du undrar över det.

Igår åkte vi och hämtade svärmor för att pynta svärfars grav, med anledning av hans födelsedag idag. Jag har tyvärr inte träffat honom i levande livet, men är viss om att vi hade gillat varandra. Han är min tredje svärfar och de två tidigare har jag också varit väldigt förtjust i. Min första svärfar gick nyligen bort, mycket hastigt, vilket förstås blev en chock för oss alla.

Min andra svärfar pratar jag inte med så ofta som jag skulle vilja, men det hoppas jag kunna ändra på. Jag önskar jag hade fått chansen att lära känna min tredje svärfar, han verkar ha varit en bra och klok man och sådana kan man inte ha för många av i sitt liv. Nu är det som det är och jag får glädja mig åt att få förtroendet att pynta hans grav och höra historierna om honom.

Min svärmor är jag väldigt glad i också, hon är en krutgumma som trots ett dåligt ben, salmonella och nu även epilepsi, lever och mår bra. Hon har en torr humor som jag uppskattar och att hon ibland fnissar som en ung flicka åt saker som händer. Jag håller inte alls med om alla hennes åsikter, men trivs i hennes sällskap och är så glad att hon ska flytta med oss till Bovall.

Nå, när vi hade gjort fint på graven åkte mannen och jag till Ytterby för att hämta barnbarnens undanlagda julklappar. "Egentligen gör vi inte det", sa den underbara människan jag fick tag i på telefon, efter många om och men. Eftersom City Gross är en butik med bra kött och ofta lite annorlunda styckdetaljer passade vi på att plocka med oss det med.

Fast så mycket annorlunda hittade vi inte, dock en ribbestek, en stor bit ryggbiff, en skaplig bit nötbog och en 3-kilos lax. Laxen är uppdelad i bitar som ska gravas snabbt, och även traditionellt till jul, medan andra ska stekas portionsvis. Ett väldigt bra kap, således. Ribbesteken åt vi idag, tillsammans med surkålen och rödkålen som vi också hittade där.


När vi kom hem var vi sugna på lite småplock och petade i oss lite sådant. Senare på kvällen
blev det en rejäl bit ryggbiff med varsin liten potatisgratäng och rödvinssås. 





I morgon ska jag jobba och mannen står för maten. Varken han eller jag har en aning om vad det blir och jag kommer inte att bli besviken, det blir jag aldrig. På tisdag tror jag att R2D2 ska få jobba för oss, för troligen kommer en flyttcontainer hit och ska fyllas med utemöbler och annat som är skönt att bli av med, ity man inte vet hur vädret blir vare sig nu eller sedan.

Hu, vad tiden går fort, jag hinner inte med allt jag borde göra. Till exempel valde jag bort att byta däck på bilen idag, eftersom jag insåg att vi inte skulle hinna det. Vädret kommer enligt uppgift att vara fortsatt milt och varmare än föregående vecka då det gick utmärkt väl att köra med sommardäck.  Onsdag eller torsdag blir det däckbyte. Eller så tar jag pansarkryssar'n till jobbet...

Den är ju väldigt mycket tyngre än min lilla Pärla, och det är mer plåt i den också, vilket gör den ganska mycket säkrare att färdas i om halkan skulle överraska mig. Det är en av anledningarna till att mannen köper en ny pansarkryssare till mig. För att han är rädd om mig, men även för att han anser att jag bör köra "ståndsmässig" bil, som han uttrycker det.

Jag blev varse att mannen har en amerikansk brevlåda i hemmet, vilket inte i och för sig förvånade mig särdeles, så jag har bestämt att den ska sättas upp utanför vårt nya hus, om inte brevbäraren blir galen på oss, vilket jag har svårt att tro. Månne vi blir sedda som USA-nördar när vi väl har installerat oss, men vad sjutton, det kan vi väl bjuda på? Undrar vad de kommer tänka om alla bilar vi tar med...

Hur kan folk bli rabiata för att man har en "gammelbil" som drar lite mer bensin än modernare bilar? Tänker de inte på att en bil som byggdes för 40-50 år sedan för länge sedan har vintage-värde precis en dräkt, ett matbord eller fåtölj som återvinns, för att inte belasta miljön med ännu en ny produkt? Om man dessutom inte kör mer än ett femtiotal mil om året, vem kan ha mage att klaga på den bilen?

Nu är det dags att tänka på refrängen, så jag önskar dig en god natt och en härlig måndag!