Snålvarg?

Nu är jag tillbaka. Vilka dagar jag haft och vilka människor jag mött! Allt ifrån tanten som bara ska tittas till och ha en pratstund, till en som behöver hjälp med städningen och den som behöver hjälp med allt, precis allt. Vissa är dementa, vilket kan bli både roligt och besvärligt, medan andra är helt klara i huvudet, vilket också kan ha sina för- och nackdelar.

Åldringarna har sina sätt och personligheter, precis som deras vårdare, därför blir varenda möte intressant. Jag har gått bredvid tre olika handledare under dessa tre dagar och ingen var den andra lik. Fast om man ska vara riktigt ärlig var det en som var mer olik än de andra, men det är ingen nackdel eftersom jag såg glädjen hos en farbror för att det var just hon som kom.

Det som hade kunnat göras i första vändan fick vänta till nästa tur, bara för att det var hon som skulle komma tillbaka, annars hade det kvittat för honom. Ja, där ser man. Hos en annan var ett barnbarn på plats och skulle ha hjälp med något, så i gengäld ville hon hjälpa sin mormor/farmor, varpå vi kunde åka vidare. Spännande och omväxlande arbete är det i hemtjänsten.

Ska jag stanna där då, var ju frågan? Ja, för tillfället i alla fall. På frågan om jag vill ha mer introduktion är svaret också ja. Så jag får två dagar till när vi har flyttat klart och gjort slut med Eklanda. Dessutom bad jag om att få läkemedelsdelegering, och passande nog var den kursen just den vecka som jag ansåg vara lämplig för dyka upp igen...

Schemaplaneraren blev lycklig över beskedet för hon sa: "Jag har helgpass för dig samma vecka". Jahopp. Ingen rast, ingen ro. När ska vi då få ordning på vårt nya hem? sa jag till mannen när vi slapp prata i telefon igår kväll, äntligen. Tja, sa han, jag ska nog också jobba den veckan. Det låter som om han inte redan gör det, men detta var hos en kompis som ska ta semester och åka bort.

Eftersökta på arbetsmarknaden redan innan vi flyttat, det är väl inte så illa pinkat? Dessutom verkar det som att mannen har fått napp i pickup-frågan. Jag tror att den lille han fick i julklapp funkade som amulett. Vi har varit hos en revisor idag för att få hjälp med företagsekonomin och bättre kunskaper i bokföring. Det känns som om saker och ting faller på plats, sakta men säkert.

Vi ska beställa sängar, nu när vi har provlegat olika madrasser och bestämt oss. Färg och gavel var vi rörande överens om från början, någon som blev förvånad? Nej, jag trodde väl inte det heller. Soffgrupp har vi däremot inte kommit någon vart med än, inte för att vi är oense eller så, bara för att vi inte haft tid att tänka på det.

Jag har packat, provjobbat och är helt slut i kroppen och knoppen. Mannen har jobbat, ordnat med fiber, parabol, sagt upp avtal, tecknat nya avtal och sådana saker och är slut i ryggen. Jag fattar inte varför det inte går över, men riskudden jag tog med från Bovall gjorde lite gott i natt, tror han. Det har åtminstone inte gjort så förfärligt ont idag, tack och lov...

Varför sitter jag här och skriver när vi har så mycket att göra och hinna med, tänker du kanske? Dels för att jag behöver det, dels för att det på grund av glömska ännu inte har fyllts på med kartonger. Det finns alltså tre kvar och dem hinner jag fylla i morgon innan de nya anländer. Så jag håller mig lugn och har bara tvättat och lagat mat idag.

Lagat och lagat, köttbullarna var färdiga och därför behövdes bara lite grädde, buljongtärning, sherry (förstås), lingon och sist men inte minst, ansjovisspaet som jag sparade från frukosten:

Det fanns inget ätbart bröd, således blev det knäckebröd som underlag. Jag försöker tömma både skafferi, frys och kyl så gott jag kan innan flytten, det är så svårt att packa och flytta mat, tycker jag. Lite färskvaror fick vi dock hämta hem idag. Grönsaker blev det inte så mycket av när jag var hemma och provjobbade. Samma mat tre dagar i rad, skapat av det som fanns i förråden där.

Pasta, ett paket ärtor, ett paket bacon och riven ost. Från det att jag tankade pansarkryssar'n i söndags kväll har jag inte gjort av med en enda krona förrän idag, det tycker jag är bra. Kajsa-Ann Warg, det är jag det!

I morgon kommer en gammal kursare och vän på fika, det ska bli trevligt! Alltför sällan får vi ihop det, och nu blir det förmodligen ännu mer sällan, men sådant är livet. Å andra sidan flyttar jag närmare andra kursare, eller snarare hamnar mitt emellan. Måhända kommer mitt hem att återigen bli samlingsplats för oss allesammans? Inget är omöjligt, inte hos oss...

Ha det gott och var rädd om dig!

Kukorka.

Vissa dagar bör man inte lämna sängen eller hemmet, så är det bara, och detta visade sig bli en sådan dag. Att vara ledig och ta igen sig är nödvändigt. Att laga mat är också nödvändigt, det är som du kanske vet min terapi. Jag borde ha stannat hemma och gjort precis det och inget annat, för i samma stund jag tog beslutet att tanka bilen fick jag uppenbarligen totalt och oåterkalleligt hjärnsläpp...

Jag hade några ärenden att göra så jag åkte först till Bolaget för att hämta Southern Comfort, ty denna dryck krävs för att göra julköttbullar, det är en gammal tradition som jag inte gärna tummar på. Den har inte alls med receptet på köttbullarna att göra, utan har till uppgift att hålla köttbulletrillaren, det vill säga jag, på gott humör under själva tillverkningsprocessen.

Sedan hade jag tänkt åka till Ö&B för att skaffa hem kattmat till ett bra pris, samt blockljus av stearin. På vägen dit fick jag snilleblixten att tanka bilen, för att slippa det en annan dag. Det är nu det går åt skogen. Jag ställer mig på min "vanliga" plats på St1, öppnar tanklocket och börjar tanka. Sätter mig i bilen, stoppar ner mitt tankkort och håller mig varm för vinden utanför är iskall.

När pumpen slår ifrån går jag ut igen och sätter tillbaka slangen på sin plats och fryser bokstavligen till is, för jag har fyllt min dieselbil med bensin. Jag brukar inte svära i denna blogg, och jag ska inte återge ramsorna jag hävde ur mig när jag insåg hur urbota korkad jag varit, det är inte okej för känsliga läsare. Inte heller okänsliga, faktiskt...

Jag ringer mannen som är på väg för att rigga inför ett gig och frågar vad jag ska göra. Hans första fråga är om jag startat bilen, vilket jag inte har, för jag visste någonstans att det nog inte är så lämpligt att få bensin i en dieselmotor. Sedan ringer jag pappa, för att lite närmare få veta hur illa det är. Han säger samma sak, starta inte bilen.

Okej, där står jag och bilen med. En St1-serviceman kommer för att kolla status på pumparna, honom ber jag om hjälp att putta undan bilen, så att jag inte står i vägen för andra, mindre korkade kunder än jag. Jag ringer mitt försäkringsbolag och Bertil skickar en bärgare. Bärgaren ringer upp mig efter en stund och säger att han kommer inom en timme.

Det börjar bli väldigt kallt i bilen, så jag tar min tillflykt till Zoobutiken för att få tillbaka känseln i näsan. Står där som ett fån och tittar på min bil och på vägen med julklappshandlande trafikanter. Efter en stund känns det lite dumt att bara stå där, så jag går vidare till Cervera och låtsas vara intresserad. Tänker mest på hur dyr min fadäs kommer att bli...

Vid detta laget är klockan lite över tre och flera butiker har stängt redan. Toys r us har förstås öppet, går in en stund där med, totalt ointresserad (har redan bärgat barnbarnens julklappar), lånar kundtoaletten, den är fin med toalett och handfat i miniformat, också. Går tillbaka till Zoobutiken, med bästa utkiksläget och väntar på nytt samtal från Bärgar-Henke, min hjälte idag.

Han ringer och säger att han är på väg, är på Linné och jag säger om en kvart då. "Nä, tio minuter", sade han. Han fick rätt, trots julkommersens oundvikliga trafik. Min vanliga optimism hade på något sätt frusit ihop till en negativ isklump under dessa timmar av väntan och våndan. Som vanligt är bärgaren en fantastisk person som tinar upp mig och får mig på gott humör, trots allt.

Han tar min bil på släp och kör till Renault nedanför backen där vi bor och skjutsar mig hem, innan han far iväg till dagens (förhoppningsvis) sista jobb. Tack Viking-Henke! Jag är dig evigt tacksam.
Väl inne i stugvärmen rör jag ihop farmor Ellinors köttbullesmet och häller upp en skvätt Southern Comfort och skickar in mina kycklingvingar i ugnen.

Ser tråkigare ut än det är...

Det fanns lite surkål kvar som jag värmde upp med lite smör. För övrigt har jag i bara farten bytt lakan i sängen och tvättat lite mer än dem. Knäcken kokar jag i morgon, eller en annan dag, jag vågar inte riskera att jag missar rätt watt-inställning på mikron och får göra om. Jag ska hålla mig till det jag är bäst på resten av kvällen (och är riskfritt), nämligen ingentingen...

Hoppas att du haft en så mycket bättre dag än jag och att allas vår morgondag blir suverän!

PS. Farmor Ellinors köttbullar:
1 kg blandfärs
3-3½ tsk salt
2 finhackade gula lökar
1 dl ströbröd
1½ dl starkt kaffe
2 ägg
Svartpeppar efter tycke och smak

Sammanlagt blev det drygt 100 köttbullar

PPS. Mikroknäck:
2 dl grädde
2 dl socker
2 dl ljus sirap

Häll allt i en hög glasform, typ sufflé-, kör på 450 W i 5 minuter, rör om i smeten.
Låt det sköta sig själv i mikron i ytterligare 20-23 minuter, kolla med kulprovet, tills du har den konsistens som önskas. Jag föredrar hård knäck, så länge det handlar om sådana som beskrivs i receptet, andra får gärna vara mjukare och inte så dyrbara...

PPPS. Rubriken betyder dum som en ko på bohuslänska. E korka ku, alltså.

Svampkramp?

Mannen serverade kaffe och tidning på sängen idag. Jag är trött, vilket inte är ovanligt, men jag har ju varit ledig och vilat, så jag borde inte känna mig såhär trött. Tycker jag i alla fall. Men så är det ju detta med våren, inser jag igen. Som varje vår. Pollen överallt, och även om jag äter antihistaminer året om, så påverkar det min energi mer än ögon och näsa...

Än så länge, åtminstone. När björkarna får fart så är det som att vrida på en kran, och därför får dörrar och fönster obönhörligen hållas stängda. Jag vet numera vad det handlar om, men tänk så många det är som tror att de är förkylda och använder vanligt avsvällande nässpray till de får näsblod. De tror de fått ögoninfektion för att det kliar i ögonen av allt pollen.

Våren är en svår tid för oss allergiker. Man undviker att vara ute, fast det är så fint och vackert den här tiden på året. Man vill bara sova och är hängig och mer eller mindre dyster. Inte så kvittrande glad som de förbenade fåglarna som väcker en i ottan och håller på precis hela tiden med att uppvakta varandra, bygga bo och försvara detsamma...

Därför är det bra att vi har en ny hobby inomhus, mannen och jag. Vi odlar svamp i köket, på köksbordet faktiskt. Såhär såg våra svamphus ut från början, för två veckor sedan.

Nu har det tagit våldsam fart fart i det ena, som enligt instruktionen skulle ta ca 16 dagar på sig att börja gro. Det vänstra huset ska ta 21-28 dagar, men vi inspekterar dagligen redan nu, då det högra huset med gul ostronskivling verkar trivas ypperligt och troligen har växtvärk.

I fredags såg det ut såhär och då var det dags att skära upp plasten..

Det händer saker väldigt fort och det är jättekul att se. Jag tänker att det är ett makalöst bra projekt för barnfamiljen som vill lära sina barn att svampen inte växer i affären, lika lite som mjölken tillverkas i mjölkfabriken, eller att fiskpinnarna faktiskt kommer från riktiga fiskar ur havet...

Igår kväll

och i morse...

Idag skaffade jag två mindre brickor att ha husen på, eftersom våra små telningar duschas morgon och kväll. Själva huset håller inte för fukten om man måste lyfta det till och från diskbänken hela tiden. Vi tycker huset är så fint i sig, det påminner om Pettssons hus, så vi vill ha det kvar i det längsta. Det ska bli så roligt att se hur mycket det kan bli och hur mycket mat det blir av detta!

Svampen är ett tacksamt livsmedel, man kan knapersteka den och ha som strössel, man kan göra soppa, sås och stuvning. Stora exemplar går bra att grilla, så det finns mycket att hitta på med svamp. Jag forskar på om den är lämplig att torka, men jag har inte sett sådana uppgifter ännu, så kanske inte. En massa nyttiga saker innehåller den med, som d-vitamin, magnesium, järn och fibrer, till exempel.

Idag ska vi dock äta köttbullar som jag fiskade upp ur frysen. Hemgjorda givetvis, inte tillverkade i köttbullefabriken, och ursprungsköttet är både gris och kossa. Jag tycker det blir godast så. En annan sak som jag verkar vara ganska ensam om är att jag har kaffe i smeten, istället för mjölk eller grädde. Prova vet jag, det blir en trevlig smakbrytning och inte så jolmiga köttbullar.

Jag vet, smaken är som baken och det är väl tur att den är delad, tänk om alla hade tyckt samma. Vilken brist det hade kunnat bli på vissa matvaror annars och priserna hade varit ännu högre än de redan är. Jag är, som du kanske redan vet, ganska duktig på att leta extrapriser och planerar i grova drag hur vår veckomatsedel ser ut, så man slipper att småhandla i onödan.

Den käre mannen är lite mer "spontan" än jag, men också mer tankspridd och disträ, så numera är det jag som talar om vad han har att röra sig med och ser till att kyl och frys är välfyllt. Jag har kommit på mig själv att tjata om mat och planeringen av densamma på sistone och det gillar jag inte. Men jag tycker inte heller om att det blir dyrbara paniklösningar i tid och otid.

Så gemensam planering och tillgång till nödvändiga ingredienser gör att husfriden består och matutgifterna hålls så låga det är möjligt. Alla vinner och får en bok! Ja, jag var ute idag och skaffade allt annat än mat, kan du tänka dig?! Vi missade minsta barnbarnets födelsedag på grund av sjukdom och nu fyller storebror fem år, så jag fick komplettera presentpåsen för dem båda.

Jag tycker det är viktigt att läsa böcker och att läsas för, om man ännu inte har förmågan att göra det själv. Därför åkte jag till Torget och Akademibokhandeln för att hitta en bra bok till Wille också. Då passade jag även på att köpa en bok till mig och mannen, det tycker jag att vi är värda, så duktiga som vi är på att hushålla...

Lite nya kläder blev det till de små och ett stort paket som de får dela på och busa med. Ibland är det svårt att hitta rätt i leksaksdjungeln, speciellt när önskelistan ändrar sig från ena veckan till den andra. Hoppas vi får godkänt av barnen och föräldrarna. Vem har sagt att det är lätt att vara morföräldrar?! Roligt är det i alla fall och jag längtar efter att se dem. Jämt och alltid.

Nu är det dags att koka potatis och göra sås på köttbulleskyn, så jag önskar dig en fin tisdagskväll och en härlig onsdag!

Julefrid?

Jo tack, nu börjar julkänslan infinna sig, det var baske mig på tiden. Jag vet inte om det är sillen och knäcken som jag lagade igår, eller om det är den ovanligt myckna julmusiken som spelas här hemma. Förmodligen en kombination. I vilket fall är det bäst att smida medan järnet är varm så idag stånkas det paté och köttbullar. 

Köttbullarna fixar jag efter veterinärbesöket dock. Det tar sån himla tid att trilla dem och sedan steka. Jag vet, man kan göra dem i slökokar'n, men eftersom de ska med till syster vill jag ha dem färdigstekta, det blir enklare att bara värma på dem i ugnen. Och ja, man kan steka dem i ugnen redan nu, men det blir liksom inte rätt yta på dem. Och ja, man kan be mannen hjälpa till också...

Därför blir det traditionellt och tidskrävande, men jag tycker jag har läget under kontroll ändå. Man ska ju känna julefrid och inte stressa som en galning, har jag hört och tagit till mig. Det finns andra saker som stressar mig just nu, men dem försöker jag att inte låtsas om, utan stoppar huvudet i sanden som vilken struts som helst också hade gjort. 

I morgon ska jag ta itu med en av sakerna, så jag slipper tänka på det för ett tag åtminstone. De andra grejerna råder jag inte över själv, vilket inte på något vis minskar irritationen eller stressen, så det är bara att "gilla läget". Och så ska jag laga Janssons frestelse, samt leta julklappar till barnbarnen med mannen. Förhoppningsvis hittar vi en fin julskinka också. 

Jag tänkte ladda tvättmaskinen och duscha innan det är dags att brottas med katterna. Det kanske att göra saker i fel ordning, men det duger inte att sitta här och rulla tummarna. Fast det gör det ju, egentligen... 

Ha en fin onsdag och ta det lugnt, det blir Julafton ändå! 

Lakrits- och vanlig knäck. 

Nu suger det.

Det var i grevens tid det blev måndag, för det har frestat på att jobba i helgen. Dels för att det är mycket att lära sig fortfarande, dels för att det inte är så roligt att lämna mannen när han är ledig. Vi kan ju i och för sig umgås alla dagar när jag är ledig, eftersom han jobbar hemma. Måndagar brukar vara ganska lugna för hans del, men ändå.

Nu är jag ikapp med bokföringen och det känns bra. Vi ska börja göra kundfakturor i programmet, så blir det ännu enklare i fortsättningen. Jag har som sagt många lediga dagar, när jag väl är ledig så man slipper vara ute i sista minuten, eller hålla på med konteringar när man är "slut i rutan" om kvällen. Vem vet, jag kanske till och med kommer tycka det är roligt så småningom?

Det bakas bröd och tvättas idag med. Det är liksom ingen måtta på hur redig jag är med andra ord. Men oroa dig inte, jag har bestämt mig för att inte göra så mycket mer. Det blir en soppa av något slag till middag, med nybakt bröd till förstås, innan mannen ska iväg och repa. Jag ska vila mitt huvud och kropp inför de tre kommande arbetsdagarna.

Sedan är jag ledig i tre dagar och då får vi finbesök av min äldste son. Han ska gå en truckkurs lördag och söndag, men kommer så tidigt på fredagen att vi hinner prata och umgås tillräckligt mycket ändå. Vi hjälper till med att skjutsa en del för kursen går av stapeln på fel sida av stan och lokaltrafiken är inte kul. Dessutom har sonen inget lokalsinne alls och skulle bara gå vilse vid bytena...

Ifrån början skulle han gå kursen i helgen som var, men som tur var kunde han boka om till min lediga helg. Det blir ju så sällan vi ses, när han envisas med att bo så långt bort. Uppenbarligen gör staden skäl för sitt namn, Borlänge. 45 mil är lång väg att tar 6 timmar att köra och då vill man ha ett par dagar på sig minst, vilket är svårt att få till så att det passar alla inblandade, tyvärr.

Klurar på vad vi ska bjuda på för mat. Sonen önskar sig köttbullegryta, inte helt oväntat. Alla barnen har alltid gillat den rätten. Det är alltså helt enkelt köttbullar som går färdigt i såsen i en stor gryta. Om det inte vore så himla tråkigt att trilla köttbullar skulle vi äta det ofta, mannen och jag. Frågade om sonen äter bläckfisk, för jag hittade ju "tuber" i fiskaffären härförleden, men där blev det nobben.

För segt, påstår han. Men så har han inte ätit mina fyllda bläckfiskar heller... Jag får spara dem till ett annat tillfälle och fundera vidare. Tack och lov är inget av mina barn kräset och äter i stort sett allt, så det ska nog gå bra, men man vill ju gärna göra något speciellt när det blir så sällan tillfälle ges.

Igår blev det en gratäng av blekan som synes. Mannen skalade räkor och potatis och var på alla sätt behjälplig. Jag finner det avkopplande att hacka och tärna grönsaker, och det blir så god sås med sådant i. Tuggmotstånd är också trevligt att få med på gaffeln. Fisk och pressad potatis bjuder inte på så mycket av den varan. Mätta och nöjda blev vi och varsin lunchlåda blev det över.

Nu ska jag koppla av med mer hackande i köket. Jag har bestämt mig för att göra en nudelsoppa med kål, lök, chili, selleri, morot, palsternacka och lite kött som blev över efter mannens revbensmiddag. Det börjar suga i magen, var visst lite för snål med frukosten...

Ha en fortsatt fin måndag och en trevlig tisdag! Var som alltid rädd om dig själv och omgivningen!

PS. Här kan du läsa om fylld bläckfisk. Smaklig spis!