Kukorka.

Vissa dagar bör man inte lämna sängen eller hemmet, så är det bara, och detta visade sig bli en sådan dag. Att vara ledig och ta igen sig är nödvändigt. Att laga mat är också nödvändigt, det är som du kanske vet min terapi. Jag borde ha stannat hemma och gjort precis det och inget annat, för i samma stund jag tog beslutet att tanka bilen fick jag uppenbarligen totalt och oåterkalleligt hjärnsläpp...

Jag hade några ärenden att göra så jag åkte först till Bolaget för att hämta Southern Comfort, ty denna dryck krävs för att göra julköttbullar, det är en gammal tradition som jag inte gärna tummar på. Den har inte alls med receptet på köttbullarna att göra, utan har till uppgift att hålla köttbulletrillaren, det vill säga jag, på gott humör under själva tillverkningsprocessen.

Sedan hade jag tänkt åka till Ö&B för att skaffa hem kattmat till ett bra pris, samt blockljus av stearin. På vägen dit fick jag snilleblixten att tanka bilen, för att slippa det en annan dag. Det är nu det går åt skogen. Jag ställer mig på min "vanliga" plats på St1, öppnar tanklocket och börjar tanka. Sätter mig i bilen, stoppar ner mitt tankkort och håller mig varm för vinden utanför är iskall.

När pumpen slår ifrån går jag ut igen och sätter tillbaka slangen på sin plats och fryser bokstavligen till is, för jag har fyllt min dieselbil med bensin. Jag brukar inte svära i denna blogg, och jag ska inte återge ramsorna jag hävde ur mig när jag insåg hur urbota korkad jag varit, det är inte okej för känsliga läsare. Inte heller okänsliga, faktiskt...

Jag ringer mannen som är på väg för att rigga inför ett gig och frågar vad jag ska göra. Hans första fråga är om jag startat bilen, vilket jag inte har, för jag visste någonstans att det nog inte är så lämpligt att få bensin i en dieselmotor. Sedan ringer jag pappa, för att lite närmare få veta hur illa det är. Han säger samma sak, starta inte bilen.

Okej, där står jag och bilen med. En St1-serviceman kommer för att kolla status på pumparna, honom ber jag om hjälp att putta undan bilen, så att jag inte står i vägen för andra, mindre korkade kunder än jag. Jag ringer mitt försäkringsbolag och Bertil skickar en bärgare. Bärgaren ringer upp mig efter en stund och säger att han kommer inom en timme.

Det börjar bli väldigt kallt i bilen, så jag tar min tillflykt till Zoobutiken för att få tillbaka känseln i näsan. Står där som ett fån och tittar på min bil och på vägen med julklappshandlande trafikanter. Efter en stund känns det lite dumt att bara stå där, så jag går vidare till Cervera och låtsas vara intresserad. Tänker mest på hur dyr min fadäs kommer att bli...

Vid detta laget är klockan lite över tre och flera butiker har stängt redan. Toys r us har förstås öppet, går in en stund där med, totalt ointresserad (har redan bärgat barnbarnens julklappar), lånar kundtoaletten, den är fin med toalett och handfat i miniformat, också. Går tillbaka till Zoobutiken, med bästa utkiksläget och väntar på nytt samtal från Bärgar-Henke, min hjälte idag.

Han ringer och säger att han är på väg, är på Linné och jag säger om en kvart då. "Nä, tio minuter", sade han. Han fick rätt, trots julkommersens oundvikliga trafik. Min vanliga optimism hade på något sätt frusit ihop till en negativ isklump under dessa timmar av väntan och våndan. Som vanligt är bärgaren en fantastisk person som tinar upp mig och får mig på gott humör, trots allt.

Han tar min bil på släp och kör till Renault nedanför backen där vi bor och skjutsar mig hem, innan han far iväg till dagens (förhoppningsvis) sista jobb. Tack Viking-Henke! Jag är dig evigt tacksam.
Väl inne i stugvärmen rör jag ihop farmor Ellinors köttbullesmet och häller upp en skvätt Southern Comfort och skickar in mina kycklingvingar i ugnen.

Ser tråkigare ut än det är...

Det fanns lite surkål kvar som jag värmde upp med lite smör. För övrigt har jag i bara farten bytt lakan i sängen och tvättat lite mer än dem. Knäcken kokar jag i morgon, eller en annan dag, jag vågar inte riskera att jag missar rätt watt-inställning på mikron och får göra om. Jag ska hålla mig till det jag är bäst på resten av kvällen (och är riskfritt), nämligen ingentingen...

Hoppas att du haft en så mycket bättre dag än jag och att allas vår morgondag blir suverän!

PS. Farmor Ellinors köttbullar:
1 kg blandfärs
3-3½ tsk salt
2 finhackade gula lökar
1 dl ströbröd
1½ dl starkt kaffe
2 ägg
Svartpeppar efter tycke och smak

Sammanlagt blev det drygt 100 köttbullar

PPS. Mikroknäck:
2 dl grädde
2 dl socker
2 dl ljus sirap

Häll allt i en hög glasform, typ sufflé-, kör på 450 W i 5 minuter, rör om i smeten.
Låt det sköta sig själv i mikron i ytterligare 20-23 minuter, kolla med kulprovet, tills du har den konsistens som önskas. Jag föredrar hård knäck, så länge det handlar om sådana som beskrivs i receptet, andra får gärna vara mjukare och inte så dyrbara...

PPPS. Rubriken betyder dum som en ko på bohuslänska. E korka ku, alltså.

Julefrid?

Jo tack, nu börjar julkänslan infinna sig, det var baske mig på tiden. Jag vet inte om det är sillen och knäcken som jag lagade igår, eller om det är den ovanligt myckna julmusiken som spelas här hemma. Förmodligen en kombination. I vilket fall är det bäst att smida medan järnet är varm så idag stånkas det paté och köttbullar. 

Köttbullarna fixar jag efter veterinärbesöket dock. Det tar sån himla tid att trilla dem och sedan steka. Jag vet, man kan göra dem i slökokar'n, men eftersom de ska med till syster vill jag ha dem färdigstekta, det blir enklare att bara värma på dem i ugnen. Och ja, man kan steka dem i ugnen redan nu, men det blir liksom inte rätt yta på dem. Och ja, man kan be mannen hjälpa till också...

Därför blir det traditionellt och tidskrävande, men jag tycker jag har läget under kontroll ändå. Man ska ju känna julefrid och inte stressa som en galning, har jag hört och tagit till mig. Det finns andra saker som stressar mig just nu, men dem försöker jag att inte låtsas om, utan stoppar huvudet i sanden som vilken struts som helst också hade gjort. 

I morgon ska jag ta itu med en av sakerna, så jag slipper tänka på det för ett tag åtminstone. De andra grejerna råder jag inte över själv, vilket inte på något vis minskar irritationen eller stressen, så det är bara att "gilla läget". Och så ska jag laga Janssons frestelse, samt leta julklappar till barnbarnen med mannen. Förhoppningsvis hittar vi en fin julskinka också. 

Jag tänkte ladda tvättmaskinen och duscha innan det är dags att brottas med katterna. Det kanske att göra saker i fel ordning, men det duger inte att sitta här och rulla tummarna. Fast det gör det ju, egentligen... 

Ha en fin onsdag och ta det lugnt, det blir Julafton ändå! 

Lakrits- och vanlig knäck. 

Stånkar vidare.

Jag är tillbaka, kanske inte med oförminskad kraft, men ändock. Det har varit bråda dagar och någon tid för att skriva inlägg har icke funnits. Vanligtvis tar det någon timme innan jag samlat tankarna och kan knyta ihop påsen, som det heter. Ibland lyckas jag bättre än annars då det blir mest svammel om vad som helst och ingentingen.

Förra veckan var det ganska mycket jobb, sedan blev det mer jobb med att lösa praktiska detaljer för sonens 30-årskalas. Därför åkte vi upp med katterna redan på fredagen. Två sura katter, som inte kräktes förrän vi kommit halvvägs, åtminstone. Mayzan protesterar högljutt hela vägen, Compiz är cool och tyst, tack och lov.

De är mycket morskare i sommarstugan sedan ytterdörren byttes ut, det blir inte så mycket oljud från trapphuset längre och då känner de sig lugnare. De fick installera sig själva medan mannen och jag hastade vidare för att hämta smörgåstårtor och sonen på hans jobb. Vi åkte till Ica så att han fick handla kaffe, dricka och snacks, vilket gick fortare än beräknat.

Därför var vi lite för tidiga för det avtalade mötet med Oscar som är ansvarig för uthyrningen av festlokalen där kalaset skulle äga rum. Olyckliga omständigheter gjorde att vi fick hämta nyckeln hos min vän Brian istället. Det var i och för sig väldigt trevligt att få träffa honom igen och tacka för hjälpen med bokningen.

Kalaset blev riktigt trevligt, även om vissa personer saknades. Vännen A fick vända på flygplatsen och åka på ett brådskande jobb, tråkigt nog. Men han hade så att säga giltigt förfall. De andra hade det inte, tycker jag...

Eftersom presenten lite oväntat var av det slag som kräver mer internet än vad sonen hade tillgång till fick vi lösa den biten när vi kom hem på söndagen. När vi ändå var i farten beställde vi bredband till sommarstugan också, så blir det lättare för mannen att jobba och vi kan surfa stabilare i fortsättningen. Det blir enklare för alla parter, skönt att det är gjort.

Det är som bekant snart jul, så jag är jättetacksam för att jag är ledig idag samt onsdag och torsdag. Vi har knytkalas på Julafton och jag har stånkat sill idag. Det blir lakritsknäck lite senare också.

I morgon blir det paté och köttbullar. Och så ska vi ta med katterna till veterinären, vilket alltid är lika spännande. Eftersom Compiz har ett hjärtfel medicineras han och så har det varit i flera år, men de vill inte iterera receptet förrän de har undersökt honom. Det har jag vissa åsikter om, som du säkert förstår, men okej båda ska visst ha vaccination också så det är väl lika bra att få det gjort.

På torsdag är det dags att göra Janssons frestelse. Självklart på Grebbestads hela ansjovis. Jag anser att det är värt besväret att fila dem själv, det är jag en fena på förresten, ty smaken på den lagen är så mycket godare än den färdigfiléades. Visst luktar det "sillkärring" om en efteråt, men det tvättar jag bort med kaffesump. Man lär sig mer än att filea när man jobbar på Abba...

Det är snart 31 år sedan jag jobbade extra på kvällarna för att få råd att ta körkort. Det var dags för mig att börja jobba när föräldrapenningen tog slut och den äldste sonen skulle börja hos dagmamma. För att inte vara beroende av andra för att komma till jobbet, fick jag alltså se till att kunna köra själv när samåkning inte fungerade. Dessutom var jag gravid igen och hela livet blir enklare med körkort.

Åren går och de går snabbt! Det är ju inte klokt att jag har så gamla barn. Jag antar att mina föräldrar tänker detsamma. Och kan du tänka dig, på kalaset deltog mina barnbarn och min mormor! Inte illa, va? Vissa av oss var ju hemskt snabba med att skaffa barn, mormor var bara 36 när jag kom. Själv hann jag bli 46 innan första barnbarnet kom till världen.

Som sagt, tiden går, det är dags att förbereda middagen. Jag fiskade upp en påse kycklingvingar ur frysdisken när jag hämtade ingredienser till julstånkandet. Dessa vingar ska dränkas i såsen som mannen tog med sig från Amerikat.

Det kurrar i magen och snålvattnet rinner till. Bäst att göra något åt det bums!

Ha en fin tisdag och låt julefriden råda!

PS. Jag känner att vissa ordval kanske behöver förklaras, därför får du en liten julklapp här.