Powered By Blogger

måndag 27 november 2017

Snoken.

Det har gått en vecka sedan jag gjorde ett inlägg. Jag har varken haft tid eller lust, faktiskt. Jag blev förkyld i onsdags kväll och varit hostig och hes, men i övrigt inte sjuk eller febrig. Det är på tillbakagång nu och min astmasköterska Åke tyckte idag att jag bör ta den årliga influensasprutan när jag är helt frisk igen, trots att vi konstaterat att jag inte har klassisk astma, "bara" allergisk sådan.

Jag presterade bättre än förväntat i PEF-testen, utifrån min ålder och omedicinerad i två månader. Där ser man! Skönt att slippa dyra mediciner utom under pollenperioden, vilken förvisso är ganska lång för mig, men ändå. Det var de goda nyheterna. Eftersom hela väntrummet var fullt bad jag honom ta mitt blodtryck, ty doktorn ville det efter förra gången då mätvärdet var högt, 140/90.

Det trodde jag var en olycklig engångsföreteelse för att jag hade jäktat dit och otåligt väntade en hel kvart på att ta mig igenom den årliga besiktningen. Syster Åke hämtade sålunda en blodtrycksmätare och varnade mig att om det var för högt skulle han skicka mig till doktorn. Äsch, sa jag, det kommer inte hända. Döm om min förvåning när värdet blev ännu högre än sist...

För säkerhets skull gjorde vi om proceduren och nåja, det blev ju lite bättre men ändock 153/96. Jag började komma med förklaringar som att det var högt för att jag inte är riktigt frisk. Den köpte han inte. Nehej, men kanske för att jag är lite för tjock då, men planerar att göra något åt det. Nåja, det kunde han kanske hålla med om, eventuellt, möjligen.

Jag kände att jag verkligen inte har varken tid eller lust att utredas för detta just nu, så jag sa att vi kunde hålla dessa uppgifter för oss själva så länge och det gick han högst motvilligt med på. Sedan smet jag förbi receptionen med hans förmaningar om att inte vänta för länge med att vidta åtgärder ringande i öronen.

På vägen hem blev jag lite rädd. Det är kanske inte så bra att gå omkring såhär, trots allt. Jag tänker på att jag haft en diffus huvudvärk en längre tid. Alltså inte ont i huvudet, men mera en susande känsla. Ibland glömmer jag lite för mycket för att det ska kännas bra, jag är konstant trött, trots att både mannen och jag sover så mycket bättre sen Snoken kom in i vårt sovrum.

Ja, Snoken är förstås mannens snarkmaskin och vår bäste vän. När jag tänker rätt på saken kan ju mitt höga blodtryck bero på att jag inte sovit så bra innan vår vän kom in i bilden. Och ett blodtryck torde ta en stund på sig att normaliseras igen? Undrar vad Syster Åke hade sagt om den teorin?  Hur som helst, jag får väl bita i det sura äpplet och ta mig till VC för uppföljning av detta. Nästa vecka...

Mannen har servat mig med god mat under hela helgen, eftersom jag har jobbat.


Detta är en "luffarbiff" som jag fick mig serverad i fredags. Efter en Black Friday krävs det nästan en blodig biff med rödvinssås. Middag klockan 22 är kanske inte det bästa för hälsan, men det behövdes!



I lördags blev det en gryta med kycklinglår och annat gott! Lite blekt utseende måhända, dock inte smakmässigt, det var lite sting i jamaican bell-chilin också, speciellt om man tar med fröna.




Igår var det bestämt att det skulle bli rostbiff och den serverades enligt Jamie Olivers princip att man visst kan laga god och riktig mat på 30 minuter. Mannen fick tips på tillbehör av vår gode vän Tommy och ja, det funkade både att laga och äta. Såsen ska visst serveras pannkakorna, förlåt, yorkshire puddingen, men mannen tittade inte så noga på filmen...

Idag blir det vardagsmat och mannen föreslog Köttfärssoppa, när jag frågade vad jag skulle göra. Lite allt möjligt i den, förutom det uppenbara. Bland annat ett par gamla rödbetor, rotselleri, palsternacka, lök, morot, vitkål och purjolök. Det står och puttrar och jag ska lägga sista handen vid den nu, så jag avslutar med att önska en fin vecka.

Var rädd om dig, jag ska försöka ta hand om mig också.








tisdag 21 november 2017

Långkalsonger på!

Vi är hemma igen och har hunnit jobba en dag. Jag för min del är ledig tills på fredag, men mannen jobbar. Det är inte så att han sliter ihjäl sig, men jag hör hur han knattrar fram svarsmail och svarar i telefon när det ringer någon som behöver hjälp. Låt mig såga såhär; när jag är på jobbet är det lite mer fart och fläkt, vilket är toppen, för då går tiden så mycket fortare och jag får åka hem...

Igår påbörjades en ombyggnad av våra lokaler. Det vara rena kaoset när jag kom dit klockan åtta på morgonen. Chefen var lite förvånad över att se mig, hon hade glömt att hon lagt in tid för inventering. Vi hjälptes istället åt med att få upp alla varor på plats igen innan vi släppte in kunderna kl 10, så hon var ganska glad för sin "glömska".

Vi har inget kök längre, så lunchen får intas på andra håll. Det är dock inte helt enkelt att hitta en lugn plats med micro så man slipper äta mackor och sitta i det allestädes befintliga bruset som folk alstrar bara genom att befinna sig i ett köpcenter. Musiken som alla butiker "måste" ha på är inte heller något jag uppskattar under min dyrbara 45 minuters lunchrast.

Att sitta i en av restaurangerna är för störande och stressande, eftersom det kan ta tid att få sin varma mat. Och värme behöver vi sannerligen, ty byggarna springer ut och in med material vilket orsakar tvärdrag i butiken. Mina kollegor sprang och hämtade kaffe på Steinbrenner innan jag gick hem igår, men någonstans att sitta ner och ta igen sig fanns inte.

Det ska vara klart om två veckor, det kanske vi kan stå ut med om vi får varm mat, har på oss långkalsonger och får glögg och pepparkakor varje dag. Problemet med toalettbesök är också en sak som ställer till det för oss, men jag antar att de tar hand om det så snabbt och effektivt de överhuvudtaget kan. Spännande att komma tillbaka på fredag och se hur stora ändringar det blivit!

Vi fick komma in i vårt nya hus och göra en snabbtitt i söndags. Bilder är platta och fyrkantiga och nu är det så länge sedan vi var på visning att vi behövde friska upp "rumsminnet", det vill säga minnet av rymden i husets alla rum. Somt var större än vi mindes, medan annat var mindre. Tvättkällaren kändes mindre, men köket och husets hjärta är större än vi båda mindes det, vilken tur!

Idag ska det bli fisk till middag, det var ett tag sedan, känns det som. Det fanns torskrygg i frysen, några räkor och jag tror det finns en burk musslor i skafferiet och jag tänker göra en gratäng. Pressad potatis till det och det blir rester som lätt kan värmas till lunch.



Igår gjorde jag det lätt för oss och värmde frikadeller från ett tidigare tillfälle när jag kommit hem och tinat upp både dem och mig själv. Det liknar faktiskt maten jag lagade i söndags, men smakade helt olika:



Fläskkött med vattenkastanjer och andra asiatiska inslag som den goda fonden jag skrev om här. Snabbmat är bra mat, när den är hemlagad åtminstone. I morgon får jag nog åka och hämta mer mat, men idag anser jag nog att allt som behövs för vår middag finns hemma. Jag ska också på ombesiktning på VC, då doktorn tyckte jag hade för högt blodtryck. Bäst jag tar hand om det först.

Blodtrycket kan påverkas negativt av att stångas med pensionärerna som fått sin pension och barnfamiljerna som fått barnbidraget i dagarna. För att inte tala om Black Friday som verkar pågå hela veckan i vissa butiker. Jodå, vi ska också ha erbjudanden och längre öppettider på fredag. Och ombyggnadskaos samtidigt...

Det blir nog bra när det är klart! Plötsligt slår det mig att jag bara har några veckor kvar att jobba med mina underbara, mysiga och omtänksamma arbetskamrater... Plötsligt känner jag mig väldigt nedslagen och ledsen. Bäst jag läser lite Frank Zappa, han är rolig!

Ta väl hand om dig, använd broddar och reflexer därute i vintern!




lördag 18 november 2017

Det är som det är...

Lördag och nyss hemkomna från päronens halvtraditionella kalkonmiddag kombinerat med deras guldbröllopsdag, vilken egentligen inföll igår. Anledningen till att jag benämner middagen "halvtraditionell" är att de vid ett par tillfällen lurat oss och serverat annan mat under den årliga höstsammankomsten. Jaja, det får väl gå an då och då...

Men det är inte rätt. I år visste jag att det skulle bli kalkon, eventuellt för att pappa kanske avslöjade detta i hastigheten när vi talades vid på Fars Dag. Eller så var det ingen hemlighet, vad vet jag? Den ömma modern hade dagen till ära dessutom bakat en mockatårta för första gången i sitt liv. Det har varit jag som stått för sådan tidigare, ty hon är inte ens särskilt förtjust i den. Men pappa är!

Jag tycker hon klarade tårtan med den äran. Hon är ju rätt duktig på mat och sådant. Du vet, äpplet faller inte så långt från päreträ´t. Det är alltid lika trevligt att träffas över god mat och prata. Sedan är det skönt att gå hem och sätta sig i soffan och jäsa. Kanske ta ett glas vin till och vila öronen. För det blir gärna lite pladdrigt och samtalsvolymen ökar, vilket inte alla klarar av lika bra.

Igår var det en sorgens dag. Vi deltog vid min förste svärfars, det vill säga mina barns farfars, begravningsceremoni. Även om jag så att säga inte "tillhör" släkten längre, som min yngste son uttryckte det, så ville jag väldigt gärna hedra hans minne genom att närvara och ta adjö. Vi har alltid haft en fin relation, och jag kommer att sakna honom på kommande kalas.

Vi hamnade vid samma bord som hans sambo Astas barn efter akten och det var verkligen inte en dag för tidigt. Vilka underbara människor! Av någon outgrundlig anledning har vi inte träffats förr, men vi bjöd in dem på stående fot till oss, när vi flyttat till Bovallstrand. Jag hoppas och tror att de verkligen tog invitationen på allvar.

På det hela taget var det en ljus, fin och minnesvärd akt som genomsyrades av glada minnen av Olle och hans musiksmak. Hur ofta får man höra Money for Nothing och Sultans of Swing under en begravning? Nu gäller det att lära sig höra dessa stycken utan att falla i tårar i framtiden. Det gäller också för Going home av och med Mark Knopfler, liksom avslutande What it is...

Ett högeligen passande avslut förresten. Jag kunde på riktigt höra Olle säga "det är som det är", inget att göra något åt. Gör det bästa av situationen, bara. När vi sår och skördar tomater i framtiden kommer jag tänka extra mycket på Olle, för han var mäkta stolt över sitt växthus och sina plantor. Han och barnens far byggde det första växthuset bakom vårt hus och sedan har han hållit igång.

Vi körde hem sonen till Kungshamn efteråt och åkte vidare till Kustcharken för att skaffa middagsmat. Valet föll på kalvkotletter som var helt ljuvliga. Eftersom det började mörkna var det för sent att jaga trattkantareller så vi fuskade och hämtade dem på Coop i Hunnebostrand.



Med hasselbackspotatis och haricotes vertes blev det en värdig avslutning på dagen och jag tror Olle hade gillat det lika mycket som vi gjorde.

I morgon ska vi krama barnbarnen och överlämna en annorlunda adventskalender i form av en bok med 24 korta sagor, en för varje dag fram till julafton. Jag kunde inte låta bli att beställa den när jag såg den. Istället för mer eller mindre onyttig lucköppning får man se fram emot en ny saga, vilket tilltalar mig väldigt mycket och jag hoppas barnen också gillar idén.

Böcker kan man inte få för många av. Jo, när man ska flytta är det lätt att känna att man har för många, för de är tunga. Apropå det har vi fått löfte om att ta en snabbtitt på vårt nya hus innan vi åker hem. Friska upp minnet lite. Bilderna i prospektet är bra att ha, men de är av naturliga skäl lite platta och fyrkantiga...

Ha en skön lördag och var rädd om dig!








måndag 13 november 2017

Torskade toppen.

Jag är lika förvånad igen över hur fort tiden går. Det är måndag och gissa vad jag gör? Tvättar, förstås. Men jag har även varit på årskontroll på VC, för annars skriver inte doktor Safari ut nya recept till mig. Jag har bara skjutit upp detta i närmare tre månader och därför är mina mediciner nästan slut, så det var bara att bita i det sura äpplet...

Efteråt åkte jag ända till Frölunda Torg, ty jag tänkte skaffa mig en ny topp eller två. Jag kom hem med två par byxor. Det går bra nu! Jag funderade under tiden på vad vi ska äta till middag och gick till Lilla Saluhallen och hämtade riktiga fläskkotletter samt lite salami. Därefter hämtade jag falukorv på Willy's så att mannen kan laga Stroganoff i morgon. Han och R2D2.

Vår slökokande vän Tommy har varit lika skeptisk som vi till att använda den till snabbmat såsom korrrv, fläsk- och kycklingfilé, men han påstår att hans Korv Stroganoff blev lite godare än vanligt, trots att korven kanske var lite för sladdrig. Min teori är att själva tomatsåsen såklart vinner på lång tillagningstid, och att korven bör ha så hög kötthalt som möjligt, eller tillsättas senare.

Samme vän lagade mat till oss i fredags och det var himmelskt gott! För honom var det en nostalgitripp att äta Hong Shao Rou, för oss var det en ny och trevlig maträtt som ska göras igen. Himla bra recept att ta till när man står där med en bit sidfläsk och inte är sugen på vare sig ribbestek eller stekt fläsk, om det skulle inträffa någon gång...

Förra torsdagen hittade jag en koketorsk (ja, det heter så), på Kronans Fisk på vägen hem från morgonmötet. Den var lika lång som köksbänken mellan spishällen och vasken är. Det var lite arbetsamt att dela den och få ut gälarna, ity jag ämnade koka hela huvudet också. Man vill ju ha allt ätbart med i koket.





Jag tycker jag lyckades mycket bra, men insåg att vi saknar en tillräckligt stor kastrull, så jag fick dela upp bitarna i två. Alltför sent kom jag på att jag kunde ha använt R2D2 efter som det är en Multi Cooker och kan användas till "traditionell" matlagning också. Mannen och jag åt oss proppmätta, fick varsin lunchlåda och dessutom finns det kvar till att göra en fisksufflé också. Halleluja!

På lördagen jobbade jag och mannen spelade på Oscar & den Lille, varför jag fick laga mat själv när jag kom hem. Jobbigt läge. Det blev spaghetti som jag blandade med färskost med kantarellsmak och en massa ruccola. Funkade utmärkt. Då vi haft en hektisk dag på jobbet kände jag att jag behövde vila mina öron och huvudet, så jag läste ut min bok i lugn och ro innan jag hämtade hem honom.

Det var enligt dem själva bästa giget hittills, så på ett sätt var det ju synd att jag missade det, men man ska göra det som känns bäst. Eftersom No Fear Tattoo Rhythm & Blues Revue's medlemmar är väldigt upptagna i andra band och projekt har de inte många gig, och reptid är inget de sysslar med. De är bara jättebra ändå och har en spelglädje som få kan matcha. Håll utkik efter nästa gig!

För dig som undrar hur det är med svärmor kan jag berätta att hon är glad som en lärka, tar sin medicin klockan åtta varje dag och har beställt larm. Hon är bara lite dålig på att ge livstecken ifrån sig, men hon försöker i alla fall och det är skönt! Hon ser, liksom vi, oerhört mycket fram emot att flytta till Bovall. Det är bara det där med packningen som är en prövning, för oss alla...

Nå, det är dags att ta itu med middagsbestyren, så nu önskar jag dig en god kväll och en fin vecka!












onsdag 8 november 2017

Röd rebell.

Snarkmaskinen är en välsignelse! Vi sover lugnt och gott, både mannen och jag. Det lilla, lilla suset som maskinen alstrar är en västanfläkt mot det tidigare tröskverket jag sov bredvid. Det är till och med väldigt sövande, därför somnar jag numera mycket fortare än förr. Och båda två vaknar utsövda och pigga! Förutsatt att vi lägger oss i tid, såklart...

I lördags var vi ju hos svärmor och åt födelsedagsmiddag. Systersonen D lagade till en utmärkt röding och en ljuvlig sås. Efteråt satt vi och pratade sådär som man gör när det är alldeles för sällan vi träffas. Svärmor gick ut i köket och vispade ihop en frosting till den palsternackskaka hon bakat tidigare på dagen.

Den var riktigt god och det passade fint efter fisken. Men säg den glädje som varar. Rätt som det var "försvann" svärmor och höll på att tippa av stolen, det var tur jag satt nära och kunde hålla emot. Ögonen var öppna, men hon reagerade inte visuellt. Då och då kom hon tillbaka och svarade på tilltal, eller snarare försökte. Det var mestadels sludder, så svägerskan ringde ambulansen.

Vi trodde hon eventuellt hade fått en TIA och det gjorde ambulansmännen också, även om hon kunde le och vinka med båda armarna. Denna gången behövde vi inte övertala dem att ta med henne till lasarettet, till skillnad från den gången hon hade salmonella. Enligt svägerskan var inte akutläkaren så pigg på att lägga in henne, eftersom hon var helt okej igen, dock mycket trött.

Men C är van att handskas med sjukvårdspersonal och propsade på en riktig utredning, ty detta har hänt ett par gånger tidigare. Sist var det moster M som var med om det och ringde ambulans, vilket svärmor fick henne att lova att hålla tyst om, för att "de blir så besvärliga annars". Jaha, tack för den!
Då var hon tydligen hemma efter tre timmar och ingen som helst uppföljning.

Nu är ju svärmor ganska så "hemlig" (läs: inte helt sanningsenlig) av sig, därför nämnde hon inte att det hade hänt fler gånger, varför de trodde det var ett blodtrycksfall och hon kan ju prata för sig och menade att hon skulle hem och sova för att hon var bara lite trött. Nu hamnade hon på stroke-avdelningen och blev CT-röntgad efter de kommit fram till att det nog var fråga om epilepsi istället.

Igår hämtade jag hem henne och hon gick själv med stöd av sin nya kompis "Rebel", en rullator vi fick av goda vänner som inte längre behöver den. Svärmor har sedan urminnes tider ett dåligt ben, vilket gör att hon har lite svårt att gå, men hon är ju envis som en röd gris, så hon har inte ansett att hon behövt annat än kryckan när hon går och handlar.

Oj, vad hon pinnade på! Vi höll god fart hela (inte alls långa) vägen hem. Det var en helt annan sorts promenad mot de vi haft sällskap på förut. Nu kan hon racea ikapp med väninnan på lika villkor, det vore en syn att skåda! Hon var så glad för sin röda kompis, och det gläder oss andra. När vi drack kaffe och pratade om ditt och datt förstod jag att hon inte var med helt och hållet fram till "episoden".

Den damen har nämligen mycket gott minne, men hon kom inte ihåg att vi samtalat om vissa saker i lördags. Men hon klarade att stöka runt i köket tills strax innan anfallet kom. Visst är det märkligt?
Hon har också lovat att skaffa ett larm, så att allihop kan känna sig något tryggare. Sjuksystern tog fram prisuppgifter redan på söndagen och det var ju inte så dyrt som hon hade trott...

Med svärmor väl omhändertagen kände vi att en god och värmande soppa skulle smaka fint på söndagen och den avnjöts med ett glas vin, eller två...


Saffran är gott, inte bara i lussekatterna och finns redan att köpa på Apoteket. Högsta kvalitet, förstås! Det märks att det är många som börjat tillverka årets Dunderglögg också, det har gått ett antal flaskor av Apotekets Tinktur också.

I måndags jobbade jag och planen var att mannen skulle ladda R2D2 för att vi hade tänkt äta köttgryta, men han glömde det. Jag hade det lite på känn, men han styrde upp det med tunna revben och rutig potatis istället vilket funkade alldeles utmärkt det med. Igår laddade jag slökokar'n i alla fall och det blev väldigt gott.



Idag blir det Spaghetti Carbonara, helt enkelt. I morgon är en annan dag och jag tror vi måste ta oss i kragen igen och upprätta matlista för att inte ständigt och jämt hamna i samma gamla rätter. På fredag har vi sådan tur att gode vännen T lagar maten här hemma. Det ska bli spännande!

Nu ska vi göra ett ryck i gästrummet så att vännen kommer in med sitt pick och pack och för allt i världen, så att vi kommer någon vart med rensning och röjning också... 

Ha en fin lillelördag och var rädd om dig!


lördag 4 november 2017

Artificiell andning.

I natt har vi sovit som små grisar, mannen och jag. Endast en gång har jag vaknat och det var för att det var för tyst vid sidan om mig. Jag var tvungen att sträcka ut handen för att känna om mannen verkligen låg kvar i sängen, vilket han gjorde. Vilken lycka! Han ser redan piggare ut och har inte lika ont i halsen när han vaknar, det kommer bli så bra det här!

Jag är glad för att jag propsade på att hans snarkning skulle utredas och det visade sig ju att hans problem låg i spannet för grava sådana. Det tog lite längre tid än vi hade hoppats att få ut maskinen, men sådant kan man inte råda över. Tur att jag ringde avdelningen också, eftersom han inte fått någon tid, annars hade han missat den igår.

Vi visste inte hur lång tid genomgången skulle ta, så jag körde honom till Sahlgrenska igår morse. Han skulle ringa när det var klart, så jag åkte hem och löste fredagens superkluriga sudoku medan jag väntade och hoppades. Hade han inte fått med snarkmaskinen hem vete sjutton om jag hade hämtat honom över huvud taget. Natten till igår var vidrig, men så är han ju lite förkyld också...

Idag ska vi fira svärmor som fyllt 83. Min svägerska och två barn är på plats hos henne och den äldste sonen ska bjuda på mat ikväll. Han är en matglad kille och en sällsynt duktig amatörkock med tanke på att han bara är arton. Han har sedan länge tagit plats i köket och det uppskattas förstås av den ömma modern som jobbar hårt och har två andra barn och ett hus att ta hand om.

Alltså behöver vi inte tänka på mat idag heller, ty igår fick vi "köpemat" som tack för hjälpen med barnvakt. Vi hämtade en förbeställd Fredagsmeny på Aquarelle, en lunchrestaurang i närheten som mannen frekventerade dagligen innan han började jobba hemma. De har mycket god och vällagad mat generellt, men denna meny var superb!

Sashimi på Frejalax, med yuzu, garikräm samt sesam- och soyamarinerad bladspenat. 

Därefter blev det:

Majskyckling från Bjäre, lindad med rökt gårdsskinka. Pommes Anna, rödvinssås, pumpakräm och varm sallad. 


Efterrätten delades med Bob, det vill säga, han fick en hel portion medan mannen och jag delade på den andra. Vårt "bonusbarn" råkade nämna att hans favoriträtt är BLT när han var här en annan dag, så det var vad han fick, innan efterrätten förstås. Nån måtta får det ju vara...

S'mores Pie med marshmallows och chokladtryffel

I morgon ska vi äta fisk, troligen en soppa, men det kan också bli rullader av rödtunga. Blir det soppa känns det som att vi ska lyxa till det med saffran och två sorters fisk, förutom räkor och musslor. Tur att vi åt en stadig brunch, för nu började snålvattnet rinna till.

För övrigt tvättar jag, det gjorde jag nämligen inte i måndags. Rastade snabeldraken igår och det var inte en dag för tidigt, ty jag hittade en massgrav bakom flyttkartongerna i vardagsrummet. Harkrankar och Långbenar i drivor känns inte så roligt att ha. Inte heller dammråttor lika stora som katterna...

Men nu när orken kommer tillbaka, bör det inte bli så illa i fortsättningen. Vi måste ju fortsätta packa och stuva undan allt eftersom och dammet som kryper fram ur alla gömmorna måste bort, annars lär ingen av oss må särskilt bra, oaktat förbättrad sömnkvalitet. Mitt nya schema är tillbaka till ursprunget och det tycker jag är skönt, särskilt då det finns annat att göra än att jobba.

Ha en fin helg och tänd gärna ett ljus för dem som inte längre finns bland oss och glöm för allt i världen inte reflexerna, så du inte hamnar hos dem i förtid!

PS. Tack igen T & E!