Röd rebell.

Snarkmaskinen är en välsignelse! Vi sover lugnt och gott, både mannen och jag. Det lilla, lilla suset som maskinen alstrar är en västanfläkt mot det tidigare tröskverket jag sov bredvid. Det är till och med väldigt sövande, därför somnar jag numera mycket fortare än förr. Och båda två vaknar utsövda och pigga! Förutsatt att vi lägger oss i tid, såklart...

I lördags var vi ju hos svärmor och åt födelsedagsmiddag. Systersonen D lagade till en utmärkt röding och en ljuvlig sås. Efteråt satt vi och pratade sådär som man gör när det är alldeles för sällan vi träffas. Svärmor gick ut i köket och vispade ihop en frosting till den palsternackskaka hon bakat tidigare på dagen.

Den var riktigt god och det passade fint efter fisken. Men säg den glädje som varar. Rätt som det var "försvann" svärmor och höll på att tippa av stolen, det var tur jag satt nära och kunde hålla emot. Ögonen var öppna, men hon reagerade inte visuellt. Då och då kom hon tillbaka och svarade på tilltal, eller snarare försökte. Det var mestadels sludder, så svägerskan ringde ambulansen.

Vi trodde hon eventuellt hade fått en TIA och det gjorde ambulansmännen också, även om hon kunde le och vinka med båda armarna. Denna gången behövde vi inte övertala dem att ta med henne till lasarettet, till skillnad från den gången hon hade salmonella. Enligt svägerskan var inte akutläkaren så pigg på att lägga in henne, eftersom hon var helt okej igen, dock mycket trött.

Men C är van att handskas med sjukvårdspersonal och propsade på en riktig utredning, ty detta har hänt ett par gånger tidigare. Sist var det moster M som var med om det och ringde ambulans, vilket svärmor fick henne att lova att hålla tyst om, för att "de blir så besvärliga annars". Jaha, tack för den!
Då var hon tydligen hemma efter tre timmar och ingen som helst uppföljning.

Nu är ju svärmor ganska så "hemlig" (läs: inte helt sanningsenlig) av sig, därför nämnde hon inte att det hade hänt fler gånger, varför de trodde det var ett blodtrycksfall och hon kan ju prata för sig och menade att hon skulle hem och sova för att hon var bara lite trött. Nu hamnade hon på stroke-avdelningen och blev CT-röntgad efter de kommit fram till att det nog var fråga om epilepsi istället.

Igår hämtade jag hem henne och hon gick själv med stöd av sin nya kompis "Rebel", en rullator vi fick av goda vänner som inte längre behöver den. Svärmor har sedan urminnes tider ett dåligt ben, vilket gör att hon har lite svårt att gå, men hon är ju envis som en röd gris, så hon har inte ansett att hon behövt annat än kryckan när hon går och handlar.

Oj, vad hon pinnade på! Vi höll god fart hela (inte alls långa) vägen hem. Det var en helt annan sorts promenad mot de vi haft sällskap på förut. Nu kan hon racea ikapp med väninnan på lika villkor, det vore en syn att skåda! Hon var så glad för sin röda kompis, och det gläder oss andra. När vi drack kaffe och pratade om ditt och datt förstod jag att hon inte var med helt och hållet fram till "episoden".

Den damen har nämligen mycket gott minne, men hon kom inte ihåg att vi samtalat om vissa saker i lördags. Men hon klarade att stöka runt i köket tills strax innan anfallet kom. Visst är det märkligt?
Hon har också lovat att skaffa ett larm, så att allihop kan känna sig något tryggare. Sjuksystern tog fram prisuppgifter redan på söndagen och det var ju inte så dyrt som hon hade trott...

Med svärmor väl omhändertagen kände vi att en god och värmande soppa skulle smaka fint på söndagen och den avnjöts med ett glas vin, eller två...

Saffran är gott, inte bara i lussekatterna och finns redan att köpa på Apoteket. Högsta kvalitet, förstås! Det märks att det är många som börjat tillverka årets Dunderglögg också, det har gått ett antal flaskor av Apotekets Tinktur också.

I måndags jobbade jag och planen var att mannen skulle ladda R2D2 för att vi hade tänkt äta köttgryta, men han glömde det. Jag hade det lite på känn, men han styrde upp det med tunna revben och rutig potatis istället vilket funkade alldeles utmärkt det med. Igår laddade jag slökokar'n i alla fall och det blev väldigt gott.

Idag blir det Spaghetti Carbonara, helt enkelt. I morgon är en annan dag och jag tror vi måste ta oss i kragen igen och upprätta matlista för att inte ständigt och jämt hamna i samma gamla rätter. På fredag har vi sådan tur att gode vännen T lagar maten här hemma. Det ska bli spännande!

Nu ska vi göra ett ryck i gästrummet så att vännen kommer in med sitt pick och pack och för allt i världen, så att vi kommer någon vart med rensning och röjning också... 

Ha en fin lillelördag och var rädd om dig!

Ozon, tack!

Vad har hänt sedan sist? Inte en aning, faktiskt! Jo, vi åkte ju med svärmor hem till mina trakter och visade upp dem från sin allra bästa sida. Det blev en heldag och vi hade så mycket att fundera på, att alla mest satt i egna tankar på hemvägen. Mannen och jag har fått mandat att välja mäklare även för svärmors del, men det är inte helt lätt. Vi står som åsnan mellan två hötappar nu.

Jag har tvättat en massa tvätt och bytt lakan i sängarna, skördat tomater och chili, lagat mat och läst ut Conn Igguldens trilogi om Genghis Khan. Rekommenderar varmt denne författare som förvisso skriver fiktion, men faktabaserad sådan. Det bästa är nästan efterorden, där han förklarar varför han förlagt vissa händelser på "fel" plats eller tidsförskjutit dem. Som om jag hade en aning om vad som var rätt och riktigt, liksom? Men det tyder på grundlig research och det gillar jag!

Mannen har börjat tvätta huset utvändigt, det ser ut som nytt och kommer göra sig fint på bilderna när det är dags att lägga ut annonsen. Tanken var att rensa i trädgården också idag, men sen kom regnet. Dock ännu ingen åska, vilket jag hade välkomnat. Det rensar upp luften så skönt och hade kanske rensat ur hjärnorna på oss så att vi blir lite mer fokuserade...

Jag har några lediga dagar kvar innan jag börjar jobba igen på onsdag, det känns skönt! Jag ska hinna gå till VC och lämna prover, vilket jag lovade för tre veckor sedan. Gör jag inte det skriver inte doktor Safari ut några itererade recept till mig. Ska bli intressant att se om jag fått någon tid till astma-/kolsköterskan i år. Det fick jag inte förra året, fast det också var ett måste, från deras sida.

Jag vet exakt hur jag håller min astma på mattan, varför jag tycker det är slöseri med min och deras tid, det finns de som sannerligen behöver bättre teknik, stöd och råd än jag. Jag kanske är lättbehandlad, vad vet jag? Tyvärr möter jag ofta kunder som flåsar som blåsbälgar för att de blivit förkylda och ingen har talat om för dem att dubbla dosen så fort det börjar killa i halsen...

Den lille är inte pandalus borealis, i alla fall!

Igår gjorde jag en fisk- och skaldjursoppa och när jag skalade räkorna hittade jag ett annorlunda exemplar. Jag vill inte diskriminera någon, så den åkte ner i fondkoket den också. Vi hade några småbitar av havskatt, torsk och rödtunga i frysen, det passade ju alldeles utmärkt att ha i soppan.
Såhär såg resultatet ut:

Frystömning... 

I torsdags åt vi riktig fläskkotlett från Kustcharken. Vi kunde ju inte åka förbi den utan att visa mamma Siv och går man in där, går det inte att lämna butiken tomhänt.

Rensade rejält i potatislådan i kylen och fick ihop tillräckligt för att kunna servera pressad potatis till, eftersom den suger upp såsen så väldigt bra.

Idag blir det grillade rester. Vädret är väldigt växlande, därför litar jag inte på att det inte ösregnar när det blir dags att laga och äta mat. Dessutom är det är aldrig fel att tömma frysen då och då. Till kambenen kommer det serveras färsk majs, bulgur- eller quinoaröra med edamamebönor och en kall cf-sås med egen chili, schalottenlök och vad jag kan nu kan hitta på mer.

I morgon kommer min kära vän och namne på middag med sin sambo. Det ska bli riktigt roligt, då det var länge sedan vi sågs. Vad det blir att äta då vill jag inte avslöja, ifall hon läser detta inlägg. Jag ska fundera lite till innan jag bestämmer mig slutgiltigt i vilket fall som helst...

Ha en härlig lördag och en strålande söndag!

Sicken soppa!

Lika bra jag gör ett inlägg, ty efter helgtjänstgöringen har jag en enda ledig dag och sedan väntar fyrtioen timmars arbete på fyra dagar. Lite väl hårt kan tyckas, och det gör jag. Mannen med. Han får laga mycket mat, men gör det med den äran. I torsdags var jag hos barnbarnen och hade sonen med mig hem på kvällen. Då fick vi spaghetti med köttfärssås, vilket gladde sonen mycket.

I fredags hann jag hem före mannen och ångkokade ris i R2D2, värmde kycklingvingar i ugnen och hällde upp tre dipsåser i skålar, det var snabbt och enkelt ordnat med andra ord. Alla lät sig väl smaka. På lördagen serverade mannen påskalammet och det var alldeles utmärkt gott, med hasselbackare och rödvinssås till.

Igår slavade mannen i köket igen, inte så lite nervös. Han gjorde för första gången en fisk- och skaldjurssoppa och trodde uppenbarligen inte på vare sig sin egen förmåga eller sina smaklökar. Jag visste ju att det skulle bli bra, men kanske inte så bra som det blev. Vi åt och var glada, sonen åt så mycket att han fick lägga sig och vila efteråt, det är ett mycket fint betyg!

Så i fortsättningen, när jag tydligen ska jobba fyra sena fredagar i rad, vilket jag finner synnerligen orättvist, kan mannen upprätthålla vår traditionella fiskfredag. Om han vill, det är inget jag kräver som du vet, vi har ju gjort undantag förr. Övning ger färdighet, så vem vet, snart kanske jag får överlämna fiskansvaret helt på mannen...

Imorgon blir det rökt lax med potatisstuvning, kycklinggryta som väntar i frysen på onsdag, för mannen ska repa med sitt nya band och vi äter inte tillsammans. På torsdag blir det köttgryta av högrev, vi måste ju låta vår fina R2D2 tillika Multi Cooker, komma ut ur garderoben och jobba för oss. Fredagsmaten är ännu inte spikad, men jag vet att det kommer att bli något gott då med, som vanligt.

Sonen har åkt hem, vi har handlat det som behövs och ska äta pasta med ostronskivlingarna som vi skördat. Det ska bli spännande att smaka dem stekta i smör. Beroende på hur mycket smak de har får jag se hur mycket mer jag lägger till, men grädde tror jag nog att vi behöver lite grann, eller mycket.
Champinjonerna börjar förresten ta sig i hinken på toaletten igen, det är kul!

Nu vill vi bara att kungsmusslinghuset gror och att vi får fler skördar av ostronskivlingen. Snart är det också dags att plocka nässlor och göra soppa. Däremot är det tveksamt hur mycket ramslök det blir i år, men vi kan alltid få mer från annat håll. Svärmor har en stor samling och så har vi ju vår kära vän på Gotland som är snäll och skickar vid behov.

Ha en fin annandag och njut av en kort arbetsvecka!  

Dra växlar.

Tisdag är det visst och jag fick lång sovmorgon, vilket jag behövde då vi tittade på "Alexander" igår och satte igång den lite för sent. Det är ju en väldigt lång film, som du säkert vet. Varken mannen eller jag tycker om att pausa mitt i en film, så det var bara att bita ihop. Inte så att filmen är dålig eller så, men läggdags efter 1 på natten är dumt. Men som sagt, jag fick sovmorgon!

Jag laddade länge för att åka till affären och hämta mat för denna vecka, vilket egentligen är onödigt eftersom det är ganska glest bland människorna både på måndagar och tisdagar. Allt på min lista fanns i samma butik, så det räckte att åka till Ica, vilken också ligger närmast vårt hem. Handskarna som Coop lockade med får jag vänta med att hämta.

Mamma Siv (min svärmor alltså) har fyllt år, så nu när mannen är hemma igen ska vi bjuda på middag i morgon. Det blir fiskgryta/-soppa med torsk, lax, musslor och räkor. Någonstans i bakhuvudet ligger ett minne av att vi bjöd på samma sak sist hon fyllde år, men det är ju ändå ett år sedan, så jag hoppas hon tycker det är okej ändå.

Det känns som en lagom mellandag att laga födelsedagsmiddag och inget annat, men på torsdag ska jag röra på mig desto mer. Först morgonmöte på jobbet, sedan en jobbintervju och därefter däckbyte, eller jag ska i alla fall hämta mina vinterdäck, så det blir närmare 40 mil avverkade. Jag kanske hinner titta till min kära Lotta också, det var alldeles för länge sedan vi sågs.

Jag vill helst slippa rusningstrafiken på hemvägen, men det kanske funkar. Idiotiskt namn förresten; rusningstrafik, när den står still eller kryper fram. Det är för övrigt då jag saknar en automatväxlad bil, man slipper få kramp i vänster fot och ben för att man fastnat i bilkön. Fast när jag skaffade Pärlan var det verkligen inget snack om sådana fjolligheter eftersom jag inte rörde mig i den miljön.

Mycket har hänt sen dess och även om intervjun resulterar i att jag byter arbetsplats, slipper jag bilköerna till jobbet. Vi får se hur det går, om jag tycker det är värt att lämna mina underbara kollegor, om känslan för denna arbetsplats är helt oemotståndlig eller om lönen förbättras tillräckligt mycket, för att jag ens ska överväga ett byte.

Lite spännande är det allt, det får jag medge, men man ska inte ropa hej förrän man är över bäckenet, eller hur det nu heter. Man ska heller inte bära färskt vetebröd i sin väska, så därför har jag varskott min chef om läget. Tills jag får en tjänst som ger mig tillräckligt hög lön för att slippa "besvära" a-kassan, så kommer jag att vara arbetssökande.

Var och en är sig själv närmast och varje hushåll och familj får göra det bästa av situationen, ta skeden i vacker hand och inse att det är bättre med en tia i handen än en tjuga i foten...

Av detta ska jag laga till något ätbart idag:

Lök och svamp steks i smör innan karréerna får steka i samma panna, sedan får de koka klart i såsen som tillreds i samma panna och champinjonerna och löken åker ner igen. Kokt potatis och blomkål till och inga rester...

Det blev det däremot av glöggrytan i söndags, när familjemiddagen blev inställd.

Sedan blir det film och mycket tidigare läggdags än igår!
Ha en fin kväll och en god natt!

Pro Vitae!

Uppe med tuppen, både mannen och jag, redan halv åtta alltså. I själva verket bara en halvtimme tidigare än vanligt, men ändå. Kan konstatera att läkarbesök i stan klockan nio inte är att rekommendera ur trafiksynpunkt. Till halv tio går det mycket smidigare att ta sig fram. Där ser vi hur mycket en halvtimme kan betyda.

Åkte vidare till Bagaren och Kocken som, jämmer och elände, hade stängt för inventering just idag! Så himla obra. Jag antar att det kommer att dröja ända till nästa vecka innan jag får dregla över knivar, stekpannor och pepparkvarnar. För jag har inte lust att åka dit i morgon, eftersom vi inte har något annat ärende på stan. Trängselskatten ska undvikas i möjligaste mån, du vet.

I Hovås försöker man undvika döden. Lycka till, säger jag! Här är en länk till en av flera artiklar i ämnet. Några av argumenten emot ett hospice just där är att "det finns en badplats där folk badar på dagarna och ungdomarna festar om kvällarna". Det är kanske precis därför platsen är så väl vald? Vacker omgivning, liv och rörelse som väcker fina minnen i livets slutskede...

Hur kan det vara skrämmande för barn att det finns döende människor i deras närmiljö? Det är väl ett utmärkt sätt att lära dem att livet är ändligt, att nära och kära kan drabbas av sjukdom och tyvärr också en alldeles för tidig bortgång. Det kanske till och med skulle få dem att lyfta blicken från paddan och mobilen i jakt på Pokémon och vilja träffa mor- och farföräldrar medan tid är?

"Frekventa transporter av patienter och avlidna, anhöriga och djup sorg och förtvivlan kommer att bli ett mycket ofta återkommande scenario. Tyvärr kommer många att förknippa området med död och lidande."

Oj, så hemskt! Sorg och död är en naturlig del av livet och barn bör inte vara ovetande om detta. De kanske rentav växer upp till mer empatiska, medkännande, hänsynstagande och ansvarsfulla människor tack vare att de blir medvetna om livets mindre trevliga sidor och dess oundvikliga utgång? Kanske tänker de på att använda cykelhjälm, bilbälte, att leva sundare och i nuet?

Jag blir så beklämd och ledsen av att läsa Hovåsbornas egoistiska protester och argument mot bygget av ett hospice för femton medmänniskor som behöver en positiv och vacker plats att tillbringa sina sista månader i livet. Jag kan tänka mig vilken tröst det är för deras anhöriga att så är fallet också. Att kunna gå ut till stranden efter ett anhörigbesök och samla krafter och tankar innan man far hem...

Det är inte ett krematorium som ska byggas, det är inte en kyrkogård, det är inte ett leprasjukhus, det är inte ett ebolaläger! Det är ett sista boende innan den oundvikliga döden på grund av sjukdom som inte smittar någon annan. Sorg kan "smitta", men också väcka tacksamhet för att man inte själv är drabbad, vilket gör att man blir rädd om sina nära och kära. Det kan väl aldrig vara fel?

Ägnar mig åt tvätt och andra vardagliga sysslor som jag kan ägna mig åt för att jag är frisk och levande. Lagar mat och äter den tillsammans med min högst levande man, som mig veterligen bara lider av snarkning. Tänker på min mormor som är mycket vital och hur tacksam jag är för att hon är i livet fortfarande och hur tacksam jag är för att mina nära och kära inte behöver vårdas på hospice.

Om jag själv skulle drabbas av sjukdom och behöva palliativ vård är Hovås exakt det ställe jag skulle uppskatta mest, uppfödd vid havet som jag är. Jag har också festat på stränder, badat i havet och uppskattar att folk tar för sig av livet, möjligheter och chanser. Döden kan komma när man minst anar det, ibland är förloppet långdraget och alla förtjänar bästa möjliga omvårdnad och miljö under tiden.

Vi vet inte hur mycket tid vi har utmätt, på gott och ont. Jag vill inte veta när min tid är slut, å andra sidan vill jag ju hinna med en massa saker innan. Alla resmål jag drömmer om, men inte har råd att åka till. "Du kan ingenting ta med dig dit du går", sjöng Edvard Persson Så är det ju, fast jag har ingen kassakista att ösa ur nu heller, tyvärr. Men jag har livet och det räcker gott.

För att fira livet ska jag idag laga en fisk- och skaldjurssoppa och dricka ett gott vin till den och njuta full ut! Jag bjuder på en gammal bild av en liknande soppa, för att hela inlägget inte ska bestå av enkom jämmer och elände, det vore ju för sorgligt...

Pro Vitae! För Livet!