Irritationsmoment.

Det är lördag och det har gått några dagar sen sista inlägget. I torsdags kände jag mig uttömd efter onsdagens känslomässiga utlägg om vissa Hovåsbors invändningar mot ett hospice där. Om någon tror att jag drar alla Hovåsbor över en kam vill jag bestämt dementera detta. Jag blev upprörd över några Hovåsbors argument och vädrade detta.

Igår var jag för trött för att ens tänka och formulera några rediga tankar överhuvudtaget.Vissa dagar på jobbet har den effekten på en. Krävande kunder, många kunder och knappt någon tid för återhämtning. Det är emellertid skönt att ha stabila kollegor, som står pall för att lösa arbetssituationen och problem som alltid uppstår eftersom vi jobbar med och för människor.

Under en längre tid har vi haft en tf chef och det har fungerat utmärkt. Alla vet vad de ska göra, när det ska göras och varför. Alla har känt sig trygga och lugna i sin roll och kunderna uppskattar våra insatser och många är trogna stamkunder, men blir i vissa frågor ledsna och upprörda över förändringar som nu sker. Jag som är nyast i gänget får avvakta och se vad som händer för att bilda mig en egen uppfattning om hur det kommer att bli fortsättningsvis.

Om det är något jag lärt mig under mina 15 år i apoteksbranschen är det att kunderna uppskattar att se välbekanta ansikten och att de gärna överlämnar sin plats i kön för att få "sin" receptarie om de får välja. Det handlar om förtroende från kundens sida, kanske det är någon som har gett lite extra tid någon gång för att förklara hur, var, när och varför en medicin gör bäst nytta...

Det är mycket som förväntas av oss som jobbar på apotek. Vi ska tydligen vara doktorns förlängda arm. Det få inser är att vi inte får ställa diagnos, men däremot är läkemedelsspecialisterna. När det tar "onödigt" lång tid att få fram en medicin till en kund kan det bero på att doktorn inte tagit hänsyn till ålder, vikt, dos eller indikation, utan slentrianmässigt klickar i ett läkemedel.

Då ska farmaceuten ifrågasätta receptet om inte doktorn skrivit "SIC" eller "OBS", vilket betyder att det finns en eftertanke och en mening med just denna förskrivning. Det tar tid att leta rätt på doktorn, vilket inte bör ske framför kunden i många fall. Sedan kanske rätt dos och mängd antibiotika, vilket oftast är orsaken till att mina kollegor får ringa upp läkaren. ska blandas till och det tar också tid.

Det är inte roligt att sitta med ett barn som har ont, är ledsen och vill sova, det förstår ju alla och envar, Ingen vill heller stå i kön på sin lunchrast, eller på väg hem från jobbet när maten ska lagas, barnen badas, luskammas och förhöras på dagen läxa. Där och då uppstår ibland onödiga irritationsmoment, för att läkaren var stressad och skrev fel.

Ska då farmaceuten "få fan" för att hon eller han gör sitt jobb och ifrågasätter ordinationen? Nej, givetvis inte. Men vem får bära hundhuvudet om doseringen blir fel och effekten av medicinen uteblir eller ännu värre, det blir biverkningar och i värsta fall fel medicinering med allvarliga följder? Det är givetvis farmaceuten som får varningar och om det är riktigt illa, blir fråntagen sin legitimation.

Så snälla, tänk på vem som diagnostiserar bäst, vem som kan mediciner bäst och vem som vill ditt bästa nästa gång du står och stånkar i apotekskön! Själv jobbar jag inte med receptbelagda läkemedel, men jag har ganska gedigen utbildning vad gäller dem också. Och att icke receptbelagda mediciner är ofarliga är en myt. Därför frågar egenvårdsspecialisterna "dumma" frågor ibland...

Men det är av omsorg om dig, för att vi ska få en helhetsbild av dig, och eventuella andra mediciner som kan "krocka" med till synes enkla och ofarliga egenvårdspreparat. Jag tror jag talar för alla som jobbar på apotek när jag påstår att känslan då en kund kommer tillbaka bara för att säga att du "hjälpte mig", "räddade mitt sexliv", "brydde dig" eller "tog dig tid att förklara", är helt obetalbar.

Det tog lång tid för mig att komma fram till pudelns kärna med kvällen inlägg, men med detta vill jag ha sagt att vi är underbetalda med tanke på vilket ansvar och betydelse vi har för folkhälsan. Ibland går kunden helt enkelt hem utan att ha spenderat en enda krona, men har fått lätta sitt hjärta och kommit fram till att det finns hjälp hemma, på grund av att någon lyssnat och förstått...
Vem tror du att de kommer tillbaka till i andra frågor nästa gång?

Eftersom Matlust är namnet på min blogg kan jag inte hoppa över det momentet, även om timmen är sen och jag ska gå och lägga mig. Idag lagade mannen en utmärkt risotto, men eftersom sådana ser ganska oaptitliga på bild får du först en bild av gårdagens middag som ser mycket bättre ut.

Rostas med potatisgratäng är inte tokigt alls. Resterna av gratängen åt jag till lunch med resterna av torsdagens grillade kyckling.

Ogrillad kyckling, men den blev grillad och suverän!

Jag älskar rester som blir till lunchlådor! I morgon äter jag risotto till lunch på jobbet och är lovad en slökokt Boeuf Bourguignon när jag kommer hem. Jag har världens bäste man!

På måndag är jag ledig och då lagar antagligen jag maten, så mannen får ladda för tisdag-torsdag-passet. Efter det är jag tydligen ledig en hel vecka. Inte ska jag koka äpplemos som en av mina kollegor gör när hon är ledig, men kanske en chutney. Eventuellt göra  Mormor Ingrids äpplekaka också. Tvätta kläder förstås, blogga och förhoppningsvis hälsa på barnbarn.

Ha en fortsatt god helg och var rädd om dig!

 

Pro Vitae!

Uppe med tuppen, både mannen och jag, redan halv åtta alltså. I själva verket bara en halvtimme tidigare än vanligt, men ändå. Kan konstatera att läkarbesök i stan klockan nio inte är att rekommendera ur trafiksynpunkt. Till halv tio går det mycket smidigare att ta sig fram. Där ser vi hur mycket en halvtimme kan betyda.

Åkte vidare till Bagaren och Kocken som, jämmer och elände, hade stängt för inventering just idag! Så himla obra. Jag antar att det kommer att dröja ända till nästa vecka innan jag får dregla över knivar, stekpannor och pepparkvarnar. För jag har inte lust att åka dit i morgon, eftersom vi inte har något annat ärende på stan. Trängselskatten ska undvikas i möjligaste mån, du vet.

I Hovås försöker man undvika döden. Lycka till, säger jag! Här är en länk till en av flera artiklar i ämnet. Några av argumenten emot ett hospice just där är att "det finns en badplats där folk badar på dagarna och ungdomarna festar om kvällarna". Det är kanske precis därför platsen är så väl vald? Vacker omgivning, liv och rörelse som väcker fina minnen i livets slutskede...

Hur kan det vara skrämmande för barn att det finns döende människor i deras närmiljö? Det är väl ett utmärkt sätt att lära dem att livet är ändligt, att nära och kära kan drabbas av sjukdom och tyvärr också en alldeles för tidig bortgång. Det kanske till och med skulle få dem att lyfta blicken från paddan och mobilen i jakt på Pokémon och vilja träffa mor- och farföräldrar medan tid är?

"Frekventa transporter av patienter och avlidna, anhöriga och djup sorg och förtvivlan kommer att bli ett mycket ofta återkommande scenario. Tyvärr kommer många att förknippa området med död och lidande."

Oj, så hemskt! Sorg och död är en naturlig del av livet och barn bör inte vara ovetande om detta. De kanske rentav växer upp till mer empatiska, medkännande, hänsynstagande och ansvarsfulla människor tack vare att de blir medvetna om livets mindre trevliga sidor och dess oundvikliga utgång? Kanske tänker de på att använda cykelhjälm, bilbälte, att leva sundare och i nuet?

Jag blir så beklämd och ledsen av att läsa Hovåsbornas egoistiska protester och argument mot bygget av ett hospice för femton medmänniskor som behöver en positiv och vacker plats att tillbringa sina sista månader i livet. Jag kan tänka mig vilken tröst det är för deras anhöriga att så är fallet också. Att kunna gå ut till stranden efter ett anhörigbesök och samla krafter och tankar innan man far hem...

Det är inte ett krematorium som ska byggas, det är inte en kyrkogård, det är inte ett leprasjukhus, det är inte ett ebolaläger! Det är ett sista boende innan den oundvikliga döden på grund av sjukdom som inte smittar någon annan. Sorg kan "smitta", men också väcka tacksamhet för att man inte själv är drabbad, vilket gör att man blir rädd om sina nära och kära. Det kan väl aldrig vara fel?

Ägnar mig åt tvätt och andra vardagliga sysslor som jag kan ägna mig åt för att jag är frisk och levande. Lagar mat och äter den tillsammans med min högst levande man, som mig veterligen bara lider av snarkning. Tänker på min mormor som är mycket vital och hur tacksam jag är för att hon är i livet fortfarande och hur tacksam jag är för att mina nära och kära inte behöver vårdas på hospice.

Om jag själv skulle drabbas av sjukdom och behöva palliativ vård är Hovås exakt det ställe jag skulle uppskatta mest, uppfödd vid havet som jag är. Jag har också festat på stränder, badat i havet och uppskattar att folk tar för sig av livet, möjligheter och chanser. Döden kan komma när man minst anar det, ibland är förloppet långdraget och alla förtjänar bästa möjliga omvårdnad och miljö under tiden.

Vi vet inte hur mycket tid vi har utmätt, på gott och ont. Jag vill inte veta när min tid är slut, å andra sidan vill jag ju hinna med en massa saker innan. Alla resmål jag drömmer om, men inte har råd att åka till. "Du kan ingenting ta med dig dit du går", sjöng Edvard Persson Så är det ju, fast jag har ingen kassakista att ösa ur nu heller, tyvärr. Men jag har livet och det räcker gott.

För att fira livet ska jag idag laga en fisk- och skaldjurssoppa och dricka ett gott vin till den och njuta full ut! Jag bjuder på en gammal bild av en liknande soppa, för att hela inlägget inte ska bestå av enkom jämmer och elände, det vore ju för sorgligt...

Pro Vitae! För Livet!