Känslostormar.

Detta inlägg kommer att behandla både glädje och sorg av oändliga mått. Jag börjar med glädjen för att inte skrämma bort dig. Vi har äntligen fått träffa sonsonen (och hans föräldrar). Han är den sötaste man kan tänka sig och jag är världens stoltaste farmor och jag tror gossen minsann gav mig godkänt. Han somnade så gott i min famn att hemresan fick skjutas upp minst en timme.

Notera handtecknet! 

Det går ju inte att slita sig från en sådan goding, det förstår ju även den mest förhärdade människa. 92 mil tur och retur på två dagar är inget man eftertraktar i vanliga fall, men i detta fallet var det inte ens en uppoffring. Om vi hade vetat att våra nyårsgäster till syvende og sidst av olika skäl inte kunde komma, hade vi förstås stannat kvar i Dalarna en dag till. Men sjukdom kommer plötsligt och, tja...

Man får gilla läget, helt enkelt. Vi skaffade en kalkon på vägen hem, för det är bra mat som sköter sig själv i ugnen och den räcker till många. Vi trodde vi skulle bli sju personer, men det stannade vid tre. Mellansonen valde att fortsätta umgås med mig och mannen även efter vår resa, vilket vi uppskattar. Och på det viset blev ju mindre rester över också, tack och lov!

Igår gjorde jag en pastasås av allt utom två stora bröstfiléer. Dem fryser jag ner i lagom stora förpackningar och har till framtida middagar. Det lär bli sex stycken. Så inget ont som inte har något gott med sig.

Det fanns kvar lite svamp i kylen, sen tillsatte jag bara lite grädde, en kvarts svampbuljongtärning och givetvis lite sherry och svartpeppar, så var middagen klar. Inte för att vi hade särskilt god matlust, men man behöver energi inför kommande kris. Vi misstänkte starkt att en sådan var under uppsegling, nämligen...

Det är nåt djävulskap med nyår i vår familj. Vi har haft två tidigare erfarenheter av att älskade familjemedlemmar gått bort runt nyår. Det kan du läsa om här, om du vill. Det gäller våra katter. Inatt somnade vår fina Compiz in för gott. Han låg mellan oss i sängen, för att inte behöva känna sig övergiven eller rädd. Jag tror inte han hade ont eller led, han slutade bara andas när hjärtat gav upp.

Några få timmar innan hans hjärta gav upp... 

Vi har inte sovit så mycket och jag är tacksam över att jag haft så mycket att göra på jobbet idag att jag inte hunnit tänka så mycket på vår lille, men store, katt. Det känns desto mer ledsamt att komma hem och inte mötas av honom i dörren, för att sedan hoppfullt lufsa in i köket för att få mat. Jo, båda katterna tror att när någon kommer in genom dörren är det matdags.

Jag har tillbringat mycket tid med Compiz. När jag var arbetslös var han en ständig kompanjon i fåtöljen och framför allt i köket. Han missade aldrig chansen att få en smakbit när jag lagade mat. Ibland var han väldigt ihärdig och jag fick akta mig för att inte snubbla över honom. Vad skulle jag inte ge för att få ha honom svansande runt mina ben igen?

Han blev nästan 17 år och det är ju imponerande, speciellt med tanke på att han medicinerats för hjärtproblem i fler år än jag känt honom, vilket är 7. Hans syster Mayzan är lika gammal, men är tack och lov frisk. Hon var jägaren i familjen, men hon överlämnade gärna och ofta bytet till sin bror. Konstigt nog, för hon kunde vara lite brysk mot honom i andra lägen...

Compiz däremot har verkligen gjort skäl för sitt namn. Han har alltid varit den mest sällskapliga, tröstande och vänliga katten. Usch, vi känner en så stor saknad att det är omöjligt att beskriva den. Vi får försöka ta fram de fina minnena och ordna en fin viloplats för hans kropp. Själen är redan i katthimlen och där busar han med Nizze och Attila, med flera och har det bra, det vet jag.

Visst är han fin? Jag är glad att jag varit så flitig med kameran, det finns många bilder på Compiz i sin krafts dagar.

Med syster. 

Lika olika till sättet som till utseendet. Som sagt, jag hoppas att Mayzan får några friska år till hos oss och Compiz minns vi med kärlek och värme, fast med stor sorg i våra hjärtan.

Jag ska göra en fisksoppa idag, det känns som en hyllning, men också plågsamt, eftersom fisk och skaldjur var det bästa han visste. Det hände att jag lurade ut honom i trädgården för att få skala räkor i lugn och ro, men jag sparade alltid några till honom, förstås. Till Mayzan också såklart, och hon visste när det var dags att sluta frossa, det gjorde inte Compiz!

Så med denna elegi över en älskad familjemedlem vill jag påminna om att vara snälla mot varandra och alla djur.

God fortsättning på det nya året!

Gör rätt.

Julafton är förbi, juldagen är snart över och i morgon är det jobb för min del. Jag är jättenöjd med julfirandet i år, vilket inleddes med att hämta svärmor och en son för vidare transport hem till päronen. Där fanns redan systrar, svåger och systersöner på plats och vi åt en massa god mat, drack en och annan snaps och hade en alltigenom trevlig kväll.

Vi knatade så småningom hem till lägenheten mätta och glada, och la oss ganska omgående, efter att ha bäddat ner svärmor i bäddsoffan. Vaknade i tid för att svara i telefonen när min mormor ringde för att stämma av för en träff, efter hennes juldags-boule med "killarna". Jodå, hon må vara 87 år, men med henne måste man avtala tid för att få träffas.

Det var första gången svärmor och mormor sågs och det föll väl ut, speciellt när mormor direkt placerade svärmors ursprung i Halland och inte i Småland. Jag menade att det ska till en småländska för att höra att det är halländska som talas. Vi fick kaffe och smörgås, det går inte att komma undan det eller en regelrätt middag, innan vi åkte vidare till våra barnbarn.

Även det var en debut och eftersom Boffas mamma fick en kram av barnen innan vi åkte vidare, så tycker jag nog att även det var en succé. Vi åkte via Kungshamn för att lämna av sonen innan färden gick hemåt, till Mölndal. Fast mannen uttryckte det såhär när vi kommit innanför dörren i Eklanda:
"Då har vi firat jul hemma i år..."

Jag har nog nästan skrämt slag på honom med mina visioner om hur nästa jul ska firas. Det ska vara julgran, det ska vara tomtar, ljus och glitter i varje vrå och hela tjocka släkten ska komma hem till oss, plus en god vän. Vem vet, det kanske är fler som behöver trevligt sällskap nästa julafton, då får vi lösa det med efter bästa förmåga.

Räcker inte stolar och bord till finns det tre hem på mycket nära håll som får bära över sitt möblemang till oss. Platsen har vi i alla fall! Åh, vad jag ska fynda julpynt när jag jobbat klart! Det blir alltså på fredag. Mina tre sista dagar står för dörren och det är jättejobbigt, skrämmande och lite pirrigt på en och samma gång...

Skrämmande och jobbigt i så måtto att jag ger upp en fast tjänst som jag har trivts så himla bra med och har så underbara arbetskamrater, vilka är svåra att lämna rent känslomässigt. Pirrigt, för att jag inte vet vad som väntar mig i framtiden, men jag har en känsla av att det kommer att ordna sig. Mötet med enhetschefen för Omsorgen i Sotenäs föll ju mycket väl ut, vilket jag skrev här.

Jag är av den fasta övertygelsen att allt löser sig, förr eller senare. Och jag brukar få rätt...

Till exempel denna. Rödtunga med ris och sås, vilken jag knåpade ihop i torsdags. Även mannen gör rätt, som denna:

Karré-revben, så mycket saftigare än vanliga, och såsen! Det var alltså fredagens middag. På lilla julafton gjorde han i ordning kycklingklubbor i ugnen, ävenså rutiga potatisar (så kallade hashtags, enligt min faster) och en cf-gucka. Ingen julmat så långt ögat når, alltså. Och det tycker jag fortfarande är enda vettiga tillvägagångssättet.

För det är på Julaftonen man äntligen ska få alla sina lustar tillfredsställda, med skinka, pressylta, laxarna, Jansson, sillarna, kålarna (både röd och grön), knäcken och, för den som verkligen vill, Ris à la Maltan. Den som är trött på julmaten redan på julafton eller juldagen har gjort fel. Vi har ingen julmat hemma nu, mer än den ömma moderns pressylta och det känns lite tufft.

Men eftersom jag jobbar som jag gör, är det inte någon större mening att laga till en hel skinka till oss båda, eller lägga in sill, koka grisfötter och grava lax. Det passar inte så i lunchlådan, nämligen. Och ska vi vara ärliga så är jag den mest outtröttliga julmatsätaren i vår familj. Mannen är duktig på att äta julmat, men tröttnar lite fortare än jag, vilket jag tycker är obegripligt. En vecka, sedan är jag klar.

Måhända blir det gravad lax till nyår istället. Antingen den snabba eller den traditionella varianten. Hur nyårsaftonen kommer att te sig står ännu skrivet i stjärnorna, eftersom sonen inte har bestämt sig och gode vännen inte vet exakt hur det kommer att bli för hans del, så vi spikar inget alls. En annan god vän tillfrågades i skrivande stund, för julen verkar ha blivit en stor besvikelse.

Så kan vi verkligen inte låta det fortsätta in i det nya året, här ska festas, glädjas och skojas! Tills dess önskar jag dig en god fortsättning på julhelgen och mellandagarna. Och låt ingen förstöra något för dig, du är för värdefull för det!