Jaktlycka.

Jo, det finns tid att skriva lite, för idag jobbade jag bara mellan 7-14 och dessutom stod mannen för kökstjänsten. Men för att ta det i ordning från tisdagens rapportering av läget, så har vi hittat vår soffgrupp! Jag är övertygad om att Lottas besök gjorde att det lossnade, därför är hon numera vår officiella maskot och måste hälsa på innan vi ger oss ut på all jakt, för att bättra på våra odds. 

Har vi beställt sofforna då? Nej, det har vi icke, eftersom vi måste besluta oss för vilken konstellation vi ska ha. 3+2+1? 2,5+2,5? eller rentav 2+2+1? Som jag skrev i förra inlägget är det ju inte så att vår dörr springs ner av besökare, alltså är den största frågan hur stor sittgrupp vi behöver, egentligen? Vi kommer att ha en matsalsmöbel i samma rum också...

Nå, det kommer ett beslut snart, innan modellen tar slut eller färgen vi valt utgår, helst. Sonen tittar lite för mycket på prislappen, därför fick jag ta till min allra bästa argumentationsteknik för att han ens skulle titta närmare på en dagbädd med bättre madrasser och överge en den med gästsängsvarning på. Det går säkert alldeles utmärkt att sova i den en natt eller två, men inte varje natt.

Inte heller han tar snabba eller överilade beslut, därför åkte vi hem och sov på saken. Flera nätter faktiskt. Vi har inte dryftat detta mer än att han ska möblera om och med nya möbler, trots att han tillbringat påskafton och en del av denna dag med oss. Mest med mannen då, eftersom jag jobbade igår kväll och idag, som sagt...

De hade en grabbkväll med flipperspel, filmer, påskeld och öl på Bryggcaféet. De kom hem strax efter mig och då var det nästan läggdags. I alla fall för mig, men pojkarna gick och la sig de också, till min stora förvåning. Sonen är en nattuggla av sällan skådat slag, nämligen. Idag hjälptes de åt med att tvätta fälgarna på mina sommardäck och att laga mat. Sonen skalade åtminstone potatisen.

Men jag hoppade över ett synnerligen välkommet och kärt besök av den äldste sonen och hans fästmö. De bor i Djurås i Dalarna till vardags så det är av förklarliga skäl inte ofta vi kan hälsa på varandra. Skiftjobbare och vikarier är extremt inkompatibla. Det blev en snabbt hopkommen påskbrunch då vår tänkta påskmiddag inte hade räckt till oss alla fem.

Jag tycker nog att jag lyckades ganska bra, trots att "barnen" tydligen ännu inte är vuxna nog för sill, därför fick mannen och jag nästan all gubbröra själva. Det är bakelserna längst bak, alltså. De främre är laxbaserade, av resterna från vår laxmiddag i torsdags, lite kallrökt lax samt en aning rökt böckling som också återfinns i omelettrullen med avokado på bilden här nedan.

Ägghalvor med räkor är ju nästan ett måste på påsk, skinkrullar med pepparrotsvisp är kanske inte så vanligt, men jag tyckte det borde finnas lite annat är fisk, lax och sill och det var nog tur för mig. En grönsallad, hårt bröd och hemlagrad ost fick inte plats på bilden och det finns faktiskt gränser för hur mycket tid man kan lägga på att fota maten, när gästerna väntar.

Idag blev det helstekta tjocka revben med potatis, gräddsås och grönsaker utifrån den kvarvarande sonens (den yngre, således) önskemål.

Jag är så tacksam över att mannen är en duktig matlagare, det var en ren fröjd att äta den middagen!
Vän av ordning undrar förstås vad vi åt på Långfredagen och då svarar jag Påskkyckling.

Fast det var ju såsen som var påskgul, men nu tycker inte jag att man behöver vara så himla petig. Det var gott i alla fall. Jag undrar vad vi ska äta i morgon? Måste nog konferera med mannen och inventera kyl och frys. Vi kan gärna laga maten tillsammans, det är mysigt tycker jag.

Resten av kvällen, vilket inte är så mycket eftersom jag ska upp 05.50 i morgon, ska jag tillbringa med mannen i den enda soffa vi har, än så länge då, framför TV:n. Jag hoppas vi kan hitta en rolig film att se på, för nu är jag så trött att ögonlocken börjar bli tunga och det är nog inte så lyckat att somna riktigt än.

Glad fortsättning på den goda påsken!

Fiat lux.

Min debut i Kommunens tjänst blev tidigarelagd i söndags, sålunda gjorde jag min första dag alldeles själv igår. Givetvis fick jag hjälp av de rara kollegorna när så behövdes. Exempelvis fick jag inte min läkemedelsdelegering förrän vid lunch, därför räddade Elin mig hos min första vårdtagare på morgonen. Sedan gick det bra att klara resten själv.

Sköterskan som skulle ge mig delegeringen visade sig vara en gammal skolkamrat och hon utbrast "Är det du?" när jag kom in till henne för påskriften. Har man bytt namn några gånger hjälper det inte hur mycket andra försöker förklara vem jag är trots att min syster redan jobbar i huset. Att jag dessutom varit borta ett antal år gör ju inte saken lättare. Folk glömmer fortare än man vill (?) tro.

Ibland måste man helt enkelt ha ett ansikte för att förstå vem det handlar om och så är det för de flesta av oss tror jag. Det är många år sedan jag jobbade i min hemkommun och även om jag har många gamla klass- och arbetskamrater som fb-vänner är det många fler jag tappat kontakten med helt och hållet under alla dessa år. Helt naturligt, eftersom vi har olika intressen och aldrig ses numera...

Mannen och jag börjar komma i ordning i huset nu. Förra vecka var det lite stiltje eftersom mannen jobbade utanför hemmets fyra väggar. Om vi nu ska skapa oss ett gemensamt hem, bör båda vara med i och på idéerna som flyger som projektiler genom huvudet. En kväll när jag inte kunde somna kom jag på en jättebra idé om hur vi ska lösa en del av belysningsproblemen i köket.

Jag fick dock vänta tills mannen kommit hem dagen efter för att lägga fram den för godkännande. Därmed återvinner vi två "gamla" armaturer och slipper skaffa nytt, det gillar jag! Och plånboken, förstås. Vi var ändå tvungna att skaffa två lampor till TV-/gästrummet och två fönsterlampor till vardagsrummet i lördags, men då har vi i alla fall bara kommit halvvägs med belysningen.

Att det ska vara så himla svårt att hitta en soffgrupp som vi gillar hade jag aldrig anat. Det är inte på något sätt så att vi inte kan komma överens, det är bara det att vi har vissa kriterier som måste uppfyllas. Man ska kunna sitta upprätt i en soffa eller fåtölj så att man slipper ha hjälp att ta sig ur dem. De ska också ha ben och bra höjd på desamma, för att det ska bli lättstädat.

Sittgruppen ska vara "nätt", men inbjudande, helst i en lagom grå nyans och ha plats för färgglada kuddar. Divandelar och djupa sitsar går alltså helt bort. Vill man ligga och slappa har vi sängar och så småningom också en mysavdelning med min gamla bäddsoffa i gillestugan eller eventuellt i gästrummet. Vardagsrummet ska vara helt TV-befriad och sällskapsvänlig för alla åldrar och fasoner.

Där ska vi också ha plats för de stora middagarna och kalasen när vi har kommit så långt. Jag vill förstås ha upp gardiner i fönstren, men det är vanskligt att skaffa dem före möblerna är på plats. Och återigen, vilken lampa ska vi ha över matsalsbordet respektive soffgruppen? Skynda långsamt är nog bra, men det är frustrerande att inte bli klar någon gång. Otålig, jag? Nähädå!

Enda gången jag har nästan hur mycket tålamod som helst är när jag lagar mat. Då får det ta tid och jag kan hålla på i timmar med att koka fond och gotta till såsen tills jag är nöjd. Ibland är förstås hungern för stor eller så finns det inte tid tillräckligt av andra anledningar och då gör det inget om det går snabbt heller. Tjocka revben tar inte så lång tid tillaga om man inte vill ha dem torra...

Under tiden de står i ugnen och släpper ifrån sig god steksky till såsen skalar man och skivar potatis och lök till portionsgratänger, vilka verkligen inte tar lång tid att få klara bredvid revbenen. När jag vänt på revbenen och hällt av skyn i en kastrull brukar jag ösa på en skvätt vatten till och låta dem gå klart, vilket tar sammanlagt ca 45 minuter och spjällen är saftiga och goda.

Apropå kastruller, så har jag nu fått ta bort fyra som inte passar på induktionshäll. Två var självklara, eftersom de var av aluminium, men mannens två tjockbottnade 2-liters kastruller hade lite oväntat otillräckligt magnetiska egenskaper. Men med de IKEA-kastruller jag själv skaffade för flera år sedan behövde vi bara komplettera med en ny, också från IKEA, för att täcka alla behov.

Och så har vi ju slökokar'n och Multin för härliga långkok! De är så bekväma och bra att ha när man vill ha ärtsoppa, köttgryta, oxkind, rotmos och fläsklägg eller som igår, rimmad oxbringa.

Mannen laddade och sedan mosade jag ihop rotsakerna med liten smörklick och lite mjölk. Jag vet, det är inte rätt enligt vissa, men jag tycker rotmoset blir godare på mitt vis. Jag behövde inte tillsätta några kryddor alls till moset, ty mannen hade feeling och spadet blev gudomligt gott, så det sparades förstås! Det får nog bli soppa någon dag.

Dock inte idag, jag har nämligen tinat upp torsk och lite räkor som jag tänkte lägga både tid och kärlek på. Inte för att fisk ska tillagas speciellt länge, men den mår fint av att få gå på låg temperatur under lite längre tid än man gjorde förr. Jag har inte riktigt bestämt mig för hur jag ska tillreda och servera den, men det har jag tid att tänka på en stund till, eftersom mannen inte är hemma på ett tag.

Lämpligast är nog ändå att använda ugnen och på det viset få upp temperaturen i köket, där det för närvarande endast är 17 grader. Tillräckligt kallt för att jag ska ta en kopp te till min spartanska lunch bestående av bröd och revben. Ja, jag vet att vi har en kamin i köket. Jag vet inte hur den fungerar bara, har inte haft tid att läsa på och har inte lust att utsätta mig för att det inte blir drag i skorstenen.

Kanske testar jag ändå, det beror sig på en massa saker; till exempel hur många värmeljus vi har kvar, om det blir ännu kallare och hur modig jag är idag. Det vore hemskt tröttsamt att behöva vädra ur hela huset om det blir fel, för dels är risken stor att katterna rymmer, dels blir det iskallt och jag börjar precis få upp värmen i fingrarna, tack vare teintaget.

För övrigt hoppas jag att du har en fin tisdag och är rädd om dig i snön!

PS. Fiat lux är latin och betyder varde ljus och har alltså inget med bilmärket att göra, gud bevars!

Besynnerligt.

Idag har jag packat fyra lådor, men det känns som många fler! Tummarna visste jag sedan tidigare att jag har, nu är jag högst medveten om höger armbåge också. Både golf-och tennisarm, samtidigt. Mycket obra. Lådorna var inte alls särskilt tunga, men det var många saker som skulle ner i dem och för att få ner dem var jag tvungen att flytta på andra saker, otympliga och tunga sådana...

Det går framåt i alla fall och det är bra. Flyttbilen går förhoppningsvis nästa fredag. Bil och bil, förresten. Det blir en stor långtradare tror jag. Och på den ska det hänga ett släp med "Goldie" på, det vill säga min Firebird. Hon bör inte köras innan hon har fått TLC-behandling efter lite för många år i träda. Ytterligare ett projekt alltså!

Jag har varit i kontakt med Aea, så att jag ska kunna stämpla igen om jag inte får vikariera på heltid, vilket känns lite för optimistiskt att tro. Först får jag besked om att min preliminära ersättning blir x kronor, sedan får jag ett besked om att jag inte har rätt till ersättning, eventuellt. Därefter vill de veta varför jag haft fräckheten att säga upp mig från mitt fasta, men dock deltidsjobb.

Förra våren tog mina möjligheter att stämpla slut, eftersom jag hade ett deltidsjobb. Man får nämligen bara lite ekonomiskt stöd en stund, sedan får man gilla läget, eller säga upp sig och söka arbete på heltid. Därför gillade jag läget, tills nu när vi beslutade oss för att flytta. Karensen på trettio dagar visade sig vara 45 numera, om det inte var makens jobb som tvingade oss att flytta, eller om vi haft små barn, eller andra förmildrande omständigheter...

Jag ska läsa igenom alla fyra breven igen och ringa a-kassan i morgon, om det skulle vara så att jag missförstått innehållet i breven. Det står också klart och tydligt på "min sida" på Aea att jag rätt till 200 ersättningsdagar till, så jag känner mig ytterligt förvirrad just nu. Lika bra jag skriver ut dem och låter mannen läsa dem också, innan jag drar igång stora drevet.

Mannen har knåpat med nya mail-adresser för både sig själv och företaget idag, eftersom han sagt upp abonnemanget med Telia. Det finns inte några möjligheter att använda sig av deras tjänster på fibern som är anslutet till vårt nya hem, då de är konkurrenter till ComHem, vilka "äger" fibernätet i samarbete med en förening. Det är mycket man måste tänka på när man flyttar.

Vi kan väl säga såhär just nu; att mannen jobbar och tänker, jag packar och drömmer. Drömmer om ett uppackat, nymöblerat, rent hus, ett nytt fast jobb och frid i själen. Orkar ärligt talat inte så mycket mer, för detta med a-kassa och jobbsökning tar ju sin tid och en hel del ork. Men att laga mat orkar jag, förstås. Utan näring skulle det inte bli ett dugg gjort!

Idag bidrog inte frysen med något annat än frysta ärtor. Vi tog med ett paket tjocka revben från Willy's i fredags, tror jag. Det var ett bra pris på dem och ibland behöver man omväxling. I fredags var det ju snabbgravad lax, på lördagen åt vi råbiff, vilket var första gången jag gjorde själv.

Riktigt bra blev det. Och gott! Mannen hade velat ha minst en till, men fick nöja sig med ost efteråt.
Igår åt vi stekt lax med citronsås och potatis, men det glömde jag ta bild på. Däremot hann jag ta ett foto på dagens rätt, fast jag var så vrålhungrig. Två rostade mackor till frukost står man sig inte så länge på, men det var tyvärr det enda vi hade hemma i brödväg...

Felvänd bild, men det bjuder jag på! 

Champinjon- och shiitakesås smakade alldeles utmärkt till revbenen, som jag bara saltat, pepprat och pudrat med lite starkt paprikapulver. Enklast är oftast godast.

Nå, i morgon får jag nog åka iväg och hämta lite färskvaror, trots allt. Bröd, pålägg, grönsaker och toalettpapper. Inte för att det är någon färskvara, men det är nästan slut. Det finns inte mycket som får mig i obalans, men när det inte finns minst en rulle i reserv på båda toaletterna, då känns det obra.

Varför jag reagerar så irrationellt vet jag inte, men även jag måste ha mina fläckar, till och med solen har ju sådana och är inte helt perfekt, inte sant? Jag skojar bara, det vet du som känner mig väl redan, men nytillkomna tittare/läsare tycker kanske jag låter självgod och odräglig och så vill jag inte ha det. Antalet läsare svänger lite upp och ner, men runt 200 är det och det är jag jättestolt över!

Dessutom insåg jag att jag alldeles nyligen passerade 900 inlägg, det är väl inte så illa? Jag kommer att fortsätta, för det gör mig gott att skriva och flera snälla läsare har bara den sista veckan uttryckt sin önskan att jag fortsätter. Tackar ödmjukast för dessa glada till- och hejarop, det värmer verkligen att ha så trogna, förstående och fina följare!

Ha det gott och kram på er!

PS. Anledningen till att jag inte avslöjar vad vi ska äta imorgon är att vi är bortbjudna till en god vän på middag, och således inte har en aning om vad det bjuds på, men det ska bli så trevligt! 

Gör rätt.

Julafton är förbi, juldagen är snart över och i morgon är det jobb för min del. Jag är jättenöjd med julfirandet i år, vilket inleddes med att hämta svärmor och en son för vidare transport hem till päronen. Där fanns redan systrar, svåger och systersöner på plats och vi åt en massa god mat, drack en och annan snaps och hade en alltigenom trevlig kväll.

Vi knatade så småningom hem till lägenheten mätta och glada, och la oss ganska omgående, efter att ha bäddat ner svärmor i bäddsoffan. Vaknade i tid för att svara i telefonen när min mormor ringde för att stämma av för en träff, efter hennes juldags-boule med "killarna". Jodå, hon må vara 87 år, men med henne måste man avtala tid för att få träffas.

Det var första gången svärmor och mormor sågs och det föll väl ut, speciellt när mormor direkt placerade svärmors ursprung i Halland och inte i Småland. Jag menade att det ska till en småländska för att höra att det är halländska som talas. Vi fick kaffe och smörgås, det går inte att komma undan det eller en regelrätt middag, innan vi åkte vidare till våra barnbarn.

Även det var en debut och eftersom Boffas mamma fick en kram av barnen innan vi åkte vidare, så tycker jag nog att även det var en succé. Vi åkte via Kungshamn för att lämna av sonen innan färden gick hemåt, till Mölndal. Fast mannen uttryckte det såhär när vi kommit innanför dörren i Eklanda:
"Då har vi firat jul hemma i år..."

Jag har nog nästan skrämt slag på honom med mina visioner om hur nästa jul ska firas. Det ska vara julgran, det ska vara tomtar, ljus och glitter i varje vrå och hela tjocka släkten ska komma hem till oss, plus en god vän. Vem vet, det kanske är fler som behöver trevligt sällskap nästa julafton, då får vi lösa det med efter bästa förmåga.

Räcker inte stolar och bord till finns det tre hem på mycket nära håll som får bära över sitt möblemang till oss. Platsen har vi i alla fall! Åh, vad jag ska fynda julpynt när jag jobbat klart! Det blir alltså på fredag. Mina tre sista dagar står för dörren och det är jättejobbigt, skrämmande och lite pirrigt på en och samma gång...

Skrämmande och jobbigt i så måtto att jag ger upp en fast tjänst som jag har trivts så himla bra med och har så underbara arbetskamrater, vilka är svåra att lämna rent känslomässigt. Pirrigt, för att jag inte vet vad som väntar mig i framtiden, men jag har en känsla av att det kommer att ordna sig. Mötet med enhetschefen för Omsorgen i Sotenäs föll ju mycket väl ut, vilket jag skrev här.

Jag är av den fasta övertygelsen att allt löser sig, förr eller senare. Och jag brukar få rätt...

Till exempel denna. Rödtunga med ris och sås, vilken jag knåpade ihop i torsdags. Även mannen gör rätt, som denna:

Karré-revben, så mycket saftigare än vanliga, och såsen! Det var alltså fredagens middag. På lilla julafton gjorde han i ordning kycklingklubbor i ugnen, ävenså rutiga potatisar (så kallade hashtags, enligt min faster) och en cf-gucka. Ingen julmat så långt ögat når, alltså. Och det tycker jag fortfarande är enda vettiga tillvägagångssättet.

För det är på Julaftonen man äntligen ska få alla sina lustar tillfredsställda, med skinka, pressylta, laxarna, Jansson, sillarna, kålarna (både röd och grön), knäcken och, för den som verkligen vill, Ris à la Maltan. Den som är trött på julmaten redan på julafton eller juldagen har gjort fel. Vi har ingen julmat hemma nu, mer än den ömma moderns pressylta och det känns lite tufft.

Men eftersom jag jobbar som jag gör, är det inte någon större mening att laga till en hel skinka till oss båda, eller lägga in sill, koka grisfötter och grava lax. Det passar inte så i lunchlådan, nämligen. Och ska vi vara ärliga så är jag den mest outtröttliga julmatsätaren i vår familj. Mannen är duktig på att äta julmat, men tröttnar lite fortare än jag, vilket jag tycker är obegripligt. En vecka, sedan är jag klar.

Måhända blir det gravad lax till nyår istället. Antingen den snabba eller den traditionella varianten. Hur nyårsaftonen kommer att te sig står ännu skrivet i stjärnorna, eftersom sonen inte har bestämt sig och gode vännen inte vet exakt hur det kommer att bli för hans del, så vi spikar inget alls. En annan god vän tillfrågades i skrivande stund, för julen verkar ha blivit en stor besvikelse.

Så kan vi verkligen inte låta det fortsätta in i det nya året, här ska festas, glädjas och skojas! Tills dess önskar jag dig en god fortsättning på julhelgen och mellandagarna. Och låt ingen förstöra något för dig, du är för värdefull för det!

Jag protesterar!

Härliga måndag! Inte nog med att jag är ledig, det är vackert väder också! Jag har redan laddat tvättmaskinen och funderar på hur veckans matsedel ska utformas. Mannen har skött matlagningen med den äran när jag har jobbat och det är lite orättvist att han, förutom idag, får sköta den biten i fortsättningen också.

När jag väl är ledig igen på fredag packar vi och drar norrut för att förbereda kalas för sonen som fyller 30 i morgon, men har valt att bli firad i efterhand eftersom vi jobbar som vi gör. Det är ju smått obegripligt att ytterligare en son passerar 30-årsstrecket redan. Det var ju inte alls länge sedan de var små och söta ungar...

Nu är de stiliga unga män och jag undrar vart tiden tog vägen. Dottern har ett par år kvar till sin 30-årsdag, men de går väl också i ett nafs kan jag tänka och ja, hon är såklart också en vacker ung kvinna och en klok mamma till våra barnbarn. Som du vet är jag ju omåttligt stolt och glad över dem och skräms samtidigt av hur snabbt de växer upp.

Det är svårt att hänga med när man själv är en relativt ung och arbetande mormor som bor en bit ifrån barnbarnen. Jag skulle ju vilja vara mer delaktig i vardagen, utan att för den delen lägga sig i eller vara i vägen. Men vem vet? Dyker det upp ett arbete i närheten kan vi flytta "hem". Det största problemet är att hitta ett vettigt boende i så fall.

"Sommarstugan" är alldeles lagom för några dagar, men om vi skulle flytta hela vårt hem och alla bilar behöver vi något rejält och praktiskt för att det ska fungera. Och det vet ju alla hur lätt det är att hitta ett vettigt boende till vettigt pris i kustsamhällena. Vettiga hus finns det förstås, men priserna är orimliga och vi är inte i den positionen att vi kan höja vår boendekostnader för närvarande.

Så även om mannen varit på husvisning i helgen kommer vi bida vår tid och sitta lugnt i båten tills rätt tillfälle infinner sig. Vi blir faktiskt inte yngre och bor så bra och bekvämt här i Mölndal, att det är dumt rentav att nöja sig med vad som helst...

I senaste inlägget nämnde jag julbordet jag och mina kollegor skulle på. Det var ett mycket trevligt julbord och jag tycker att den nya trenden med små smakbitar på serveringsfaten är en utmärkt idé! Istället för en hel skiva paté tar man en kvarts av alla tre sorterna till exempel och det blir inga ouppätna rester på tallriken, när man inser att halva julbordet är oprövat och måste avsmakas.

Jag tycker dock att revben borde ha benet kvar, annars känns det snarare som att det är en bit kotlett man får tag i. Petitesser i sammanhanget kanske, men ändå. Janssons frestelse smakade till min stora glädje ovanligt gott och jag smakade på åtminstone 7 olika sorters inlagd sill. Vår bordsvärdinna tog upp beställning på lutfisk vid ankomsten och den serverades på tallrik av personalen.

Det var ett nytt och oväntat grepp, men en väldigt trevlig upplevelse. En halv minimal potatis, en liten mycket fin bit lutfisk serverades på en såsspegel med både senap och kryddpeppar vid sidan. På det hela taget var det en mysig smakfull kväll, det enda jag blev lite upprörd över var att grönkålen var seg och att vår servitris niade var och en. Gör om, gör rätt!

I fredags lagade jag mat och det blev givetvis fisk. I frysen låg det laxbitar och i kylen har vi en varmrökt lax. Jag rörde ihop en fyllning av den sistnämnda med färskost, citronsaft, finhackad purjolök och chiliflakes och petade in den i en ficka i de upptinade bitarna. Snabbt, enkelt och framför allt, gott!

På lördagskvällen serverade mannen tjocka revben som smakade utmärkt och såsen var ljuvlig!

Och igår blev det slökokt lammgryta, även den helt lysande! Det passade ju fint att starta den innan husvisningen och så kunde han ta itu med kontorsarbetet i lugn och ro innan jag kom hem.

Idag vet jag inte vad jag ska hitta på. Måste hur som helst ut och skaffa förnödenheter, så det kan bli vad som helst. Bäst jag gör ett par mackor först, annars kommer jag plocka på mig alldeles för mycket. Tvätten är klar, jag ska ta hand om den också. Ska bara...

Ha en fortsatt fin måndag och vecka, var rädd om dig och din omgivning!

Kackel i busken.

Så fantastiskt skönt det var att sluta tidigt igår! Jag fick några timmar i solen ute på altanen och blev helt genomsvettig. Det blev inte fisk till middag, det fanns tyvärr inget roligt i fiskaffären på hemvägen. Plan B var att grilla karré, men då upptäckte mannen att det fans tre briketter kvar i påsen och eftersom jag serverat oss en passionmojito innan detta uppdagades gick över vi till plan C.

Plan C var bättre ut lunchlådeperspektivet, så jag antar att det likväl var bra att det blev som det blev.

Vi åkte till ÅV och affären idag, och revanscherade oss. Både grillbriketter, kyckling och tjocka revben hade vi med oss hem. Lite annat också förvisso, men huvudsaken var att vi kunde grilla igen. Eller, mannen fick grilla. Jag lämnar över det ansvaret på honom, då köket är mitt, bara mitt! Undantaget när jag jobbar till 20, förstås...

Vi valde att förkoka revbenen idag och grilla på dem tillsammans med färska majskolvar och serverade grönt från egen trädgård på tallrikarna. Rutiga potatisar hade vi kvar i frysen och tja, lagom arbetsinsats med dem.

Letade efter fisk även idag, men hittade ingen som var prisvärd. Det var trist, men det finns fler ställen att leta på och tack och lov fler lediga dagar utan regn enligt yr.no. Underbart!

Sveriges fotbollsdamer slog Brasiliens! Lika underbart, men lite otippat ändå? Jag känner med Marta, förstår hennes besvikelse, men gläder mig oerhört åt denna vinst för landslaget och Pia. Hur coolt som helst. Saknar bara herrlandslaget. Vad hände där, liksom?  Jag blir rörd till tårar när jag ser Schelins lycka över prestationen och undrar när finalen går på fredag. Hinner jag hem från jobbet?

För övrigt har jag kontemplerat i trädgården idag. Plockat de sista blåbären och några jordgubbar till morgonyoghurten. Kastade fallfrukt från äppleträdet och råkade troligen träffa en fågel intill bäcken. Hörde att ett äpple träffade något och det blev ett himla kackel och flaxande i alla fall. En lång stund, men jag hoppas att fjäderfäet blev mer rädd än träffad och bara uttryckte sitt ogillande.

Äppleträdet överträffar sig själv i år och jag tror det är dags att skörda, innan älgarna demonstrerar sin överlägsenhet och likgiltighet inför vår litenhet och ilska när de invaderar trädgården i jakten på godis och berusning.

Ha en god kväll och natt! Som alltid, var rädd om dig och din omgivning!

Slingrar mig.

Fick kaffe på sängen även idag. Det känns fint att bli ompysslad av mannen på det viset också. Han fixar och trixar med boende och födelsedagsmiddag i samband med spelningen i Stallebrottet senare i sommar. Jag är glad och tacksam över att han tänker på mig, när giget egentligen är det primära. Det är ju en ära att få spela med Magnus Lindberg och självklart vill han att det blir succé.

I morgon är det rep med huvudpersonen och det vet jag bestämt att mannen ser fram emot. Det är ju en sak att repa in låtarna med bandet, en helt annan med artisten och låtskrivaren själv. Jag hoppas och tror att det blir ett bra rep och att alla är nöjda efteråt. Snart är det ju semester för en del och det kanske inte blir så många tillfällen att träffas innan giget på Malmön.

Själv ska jag pyssla med bokföring, tvätt och lite städning i morgon. Låter inte särskilt kul och det är det inte, men det måste göras. Roligare är det att ladda slökokar'n så vi kan avnjuta en Biff Stroganoff när mannen är färdig för dagen. Kanske sätter jag en bröddeg också. Vi får se hur det blir och hur det känns. Det gäller att vila ordentligt innan måndagsjobbet...

Idag har vi varit på Plantagen och hämtat blommor till fönsterlådorna och krukorna på framsidan huset. Det var änna risigt, det som fanns i dem. Mannen tar hand om den detaljen, för han har familjens gröna fingrar. Lite planteringsjord, fröer och andra plantor lade vi också rabarber på. Vi har nämligen en pallkrage som ska invigas också.

När vi är överens om var den ska placeras, alltså. Då ska det ner jordgubbsplantor, sallad, rädisor, purjo och lite annat som vi samlat ihop under veckan. Det ska bli spännande att se huruvida vi får grönkål, broccoli och pak choi att växa till sig. Lugn, det kommer inte bli för trångt, det är bara en av varje, i princip. Myntan ska få en egen kruka för den lär sprida sig ohämmat.

Ormarna är som du ser på plats för att skydda jordgubbarna från skatorna och förhoppningsvis verka avskräckande på rådjuren också.

Inte så att jag missunnar någon levande varelse mat, men efterrätten är min och mannens. Tvåbenta gäster som inte flaxar får lov att smaka förstås, men där går gränsen för min generositet. Det ser faktiskt ut som om ormarna har haft effekt redan. Mindre fågelbajs på altanen och möblerna, så det var nog en bra investering.

Vi åt fisk igår, det var gott! Torskrygg med lite god sås och vit sparris är aldrig fel.

 Idag blir det förkokta tjocka revbensspjäll på grillen, med rutig potatis och förmodligen någon gucka till. Vilket får mig att tänka att det är bra om jag avslutar detta inlägg och går ut i köket och fixar lite jag med. Jag menar att det känns ju lite orättvist att mannen jobbar och jag sitter här och latar mig...

Ha en fin lördag och lev väl!

PS.

Jag vet inte var attack-katten som skylten varnar för håller hus, därför förlitar vi oss på leksaksormar.

En lille en?

Äntligen lördag! Det är det för mig, för jag har jobbat ganska många timmar på tre dagar. och i morgon har jag en ledig dag. Vi är två tekniker på mitt jobb och när den ena jobbar har den andra välbehövlig ledighet. Igår och idag, framför allt på förmiddagen, var det hektiskt. Om någon missat det är det Mors Dag och många var ute efter en fin present till sin mamma.

Igår åkte jag direkt till Oscar & den Lille för att vara på plats för mannens gig med No Fear Tattoo Rhythm & Blues Revue. Jag fick inget smörrebröd, för alla platser var upptagna och det var varmt som i h......., jag menar, som i en bastu därinne. Tur för bandet att de stod i dörren, bokstavligt talat. Där rörde sig luften en aning, åtminstone.

Jag är ju inte världens bästa på att hitta i sta'n (avskyr hetsen), så jag missade gatan som mannen anvisat mig och därför fick jag snigelköra förbi och runt Järntorget för att ta mig tillbaka till en parkering i närheten av Prinsgatan. Det gick sådär. Andra Långdagen innebär många fotgängare och de är varken fokuserade på trafiken eller annat än att ta sig fram till underhållningen.

Det tog sin lilla tid, men enligt goda vänner ( L&G) som var på plats i tid, så kom jag när bandet rev av första eller andra låten, det får ändå anses som godkänt, då jag var tvungen att cirkulera och bevaka parkeringsområdet som en hök i en kvart. Mannen hade sånär gett upp hoppet om mitt uppdykande, men har man lovat, så har man. Är man groupie, så är man...

Rådda får man göra och bära case och stärkare när mannen ideligen fastnar i vimlet på vägen ut till bilen. En sista öl eller stänkare med bandet, publiken och annat löst folk får man räkna med. Att spela offentligt innebär ett visst adrenalinpåslag har jag konstaterat. Jag var tyvärr tvungen att insistera på hemfärd, eftersom jag inte ätit på närmare nio timmar och redan ganska trött.

Belöningen kom idag, om man får säga så. Jag fick G&T vid hemkomsten och grillade tjocka revben. Guckan gjorde jag faktiskt själv, men mannen stod för allt annat och det tackar jag för.

Potatisspett med champinjoner som tillbehör

En bild från kvällen igår står du nog ut med också;

Från vänster: Anders Elisson, Anders Iwers, Hasse Kosonen, John Larsson och Mathias Smedberg. 

Dessutom återfann vi en "gammal" vän och "groupie" ('änvisning till en 'emlig group på fb) på giget. Han kanske vill vara anonym, men jag riskerar en utskällning, för han verkade uppriktigt glad när vi upptäckte varann i vimlet och jag blev lovad ett besök "när du minst anar det". Det ögonblicket ser jag fram emot väldigt mycket!

Ryggtavlan på "Andy", mannen och den andre Anders

Jag önskar att jag hade kunnat vara med på den traditionella Mors Dag-dagen idag. Med mormor Eva, Farmor Karin, kusiner och systrar, min mamma och moster, men det lät sig inte göras i år. Det lär gå fler tåg. Jag är slut, nere för räkning och platt. Det är snart läggdags för mig, jag ska bara läsa lite innan jag knoppar in. (Hoppas jag.)

Ha en god natt och en fin måndag!

PS. Ja, det var ju denna kvar då. Nyd!

Ett första farväl.

Där flög den sista dagen i Lerum iväg. Ovanligt mycket kunder idag, vilket jag antar beror på påsklovet. Pendelparkeringen, det som finns kvar av den under bygget av parkeringshuset, var sällsynt tom när jag kom kvart i tolv. Min stackars kollega hade verkligen fullt upp med receptkunder den sista timmen. För egen del var det mycket lugnare.

Jag stängde efter oss idag och tog med mig en present från mina fina arbetskamrater. Jag är övertygad om att det vinet kommer smaka oss!

Tusen tack för tiden med er i Lerum, jag kommer att sakna er allihop!

Väl hemkommen till mannen blev jag serverad en jättegod middag framför TV:n för att jag ville se "Sveriges Mästerkock". Efter det läste jag Ia's blogginlägg. Det var tur att jag var mätt och belåten redan, för där fanns en massa godsaker beskrivna, eller hur? Jag hamnade i godisskålen i och för sig, det var väl inte så bra heller...

Mannen lyckades hitta det som inte fanns igår, nämligen tjocka revben och ett av paketen blev vår middag idag och lunch i morgon. Han är en jäkel på råstekt potatis, så det blev en riktig festmiddag med min cf-röra från igår och en citronmarinerad fänkålssallad till.

Visst ser det gott ut? Det var det, kan jag lova! Jag har tur som har en man som är riktigt duktig på att laga mat, fast det skulle han aldrig säga själv.

Jag ser fram emot att få ett schema för mer än två veckor på fredag, så jag får bekräftat det jag tror, men har svårt att förstå. Det verkar för bra för att vara sant. Och gör det det, är det oftast så. Visserligen är det långa pass, men det innebär fler helt lediga dagar och det tycker jag är rena drömmen. Det är nästan oliiidligt spännande att vänta...

Men först sista dagen i Floda och Västra Götaland. Den blir känslosam för mig och förhoppningsvis lärorik för min kollega Cecilia som tar över vikariatet efter mig. Jag hoppas i alla fall att jag är tillräckligt duktig på att förklara det som jag anser vara det lättaste sättet att ta hand om hållbarhetslistan. Om så inte är fallet, är jag tillgänglig för frågor när som helst.

Nu är det strax läggdags, om jag kan slita mig från "Alias", det vill säga humormagasinet Mad's omskrivning av filmen Alien. Lite för läskig att titta på, men för spännande att stänga av.

Ha en god natts sömn, om jag inte förstörde den med "bilderna" av monstret!