I förlängningen.

Då var det så igen. Det har varit förfärligt mycket att göra och inte bara avlönat jobb. Svärmor behöver hjälp då och då till exempel. Dessutom har vi en hel del att göra själva. Vi, eller rättare sagt, mannen har röjt i källaren och stuvat om en del så att det är lättare att spela flipper. Bland annat. Jag har letat reda på julsakerna och tömt några kartonger på annat från lägenheten.

Jag har slängt en del julgardiner som jag sydde för cirka 25 år sedan. De var blekta och tråkiga, och framför allt passar de inte våra fönster. Tanken var att jag skulle skaffa nya, men har inte hittat några jag tycker tillräckligt bra om, därför har bara köket fått julgardiner idag. Ja, jag vet, det är fortfarande lite för tidigt att sätta upp dem, men jag har inte tid i morgon eller på lördag och jag är ledig idag.

Då passar jag på att baka bröd, delvis för att jag är trött på köpebröd, men mest för att få upp temperaturen i köket. Vi behöver få tag på en vedleverantör om vi inte ska frysa ihjäl i vinter. Köket byggdes om av tidigare ägare för några år sedan och då togs elementet bort, för att få mer förvaring, vilket jag i och för sig har full förståelse för, och då blev det nödvändigt med en kamin...

Bakdagar är också ytterst väl lämpade att kombinera med tvättbestyr, så andra omgången tvätt ligger i maskinen nu. Jag har också hunnit hjälpa svärmor till VC för provtagning och har även handlat för henne, så du förstår att jag var uppe tidigt idag. Vaknade redan halv sju, då bemanningen ringde och ville ha hjälp på avdelning 4, men jag hade ju lovat svärmor och det känns angeläget att få det gjort.

Jag gick förstås inte upp då, men det var lögn att somna om. Halv åtta gick väckarklockan igång och då var det inte mycket att be för. Ut och hämta tidningen i halv storm och regn medan kaffet blev klart. Kvart över åtta ringde svärmor och var nästan klar att ge sig av. Hoppla, det var tidigt för att vara hon, men hon hade sovit dåligt inatt.

Mat har vi förstås lagat och ätit sedan förra inlägget. Till exempel detta:

Fisksufflé med överbliven torsk och piggvar. Det är alldeles nödvändigt att rensa frysen ibland, nämligen. Det lackar ju som sagt mot jul och det ska lagas mat i god tid, eftersom jag jobbar hela veckan, måndag till lördag, före julafton. Lilla julafton blir jag ledig och det tänker jag vara till och med annandagen. Det ser både jag och mannen fram emot.

En annan dag fick slökokar'n jobba, förutom att mannen fick ladda den förstås. Rotmos och rimmad oxbringa smakar bättre än någonsin då man kommer hem efter jobbet och längtar efter en dusch och att få ta det lugnt och samtidigt möts av dessa ljuvliga dofter!

Jag gillar ju att "fynda" mat, som du vet. Bringan var nedsatt i pris på grund av kort datum, men jag har som sagt en frys att stoppa in sådant jag inte tillagar direkt och på det viset gör jag en insats både för miljön och min plånbok. Matsvinn och -förstörelse har jag svårt för!

Även dessa entrecôter är "fyndade" och smakade alldeles utmärkt med en champinjonstuvning och hasselbackspotatis. Det är inget att skämmas för att man rotar i fyndlådan som en del affärer har, eller att med blicken svepa över hyllorna på jakt efter de röda lapparna där fyndlåda saknas. Varenda gång jag går in i en livsmedelsbutik gör jag det, även om jag bara ska ha potatis eller något annat.

Man tar helt enkelt hem fyndet och lägger i frysen, vilket också gör det så mycket enklare att skriva matsedel för en hel vecka i taget, när man vet vad som redan finns hemma.

Kycklingbullar med lite tex-/asiatwist i kryddning och anrättning är också billigt och ännu godare när man har fyndat färsen. Vi borde alltså inte skämmas för att man fyndar. Däremot om vi slänger fullt ätbar mat för att det står "bäst före" samma dag. Bäst före-datum är inte detsamma som ruttet det datumet eller ens dagen efter. Lukta, smaka och laga till eller frys in, och bli miljövänligare!

Brödet är klart och vi har hittat på ett sätt att lysa upp i köket, där kaminen står och det inte finns ett enda eluttag, av någon outgrundlig anledning. Det finns hål i väggen för elledningar, men det är inte något framdraget alltså. Än så länge, i alla fall. Vi hoppas på att få hjälp av en bekant snart. Det vore en jättebra plats att ha slökokar'n på, för övrigt...

Nu fick vi dra förlängningssladd in i TV-rummet så länge. Vi måste nog skaffa fler förlängningar och grenuttag om vår bekant dröjer, för man vill ju ha ljus i sitt hus, speciellt till jul.

Nästa vecka blir det att pendla till Uddevalla och Apoteket på sjukhuset där. Det ser jag fram emot! Kanske inte just att köra fram och tillbaka, men att jobba förstås! Jag har redan varit där två dagar och den tredje infaller i morgon. På lördag räcker det att åka till Torp och hoppa in för någon under fem timmar. Efter det får vi gäster, det ska också bli riktigt roligt!

Ha det fint och pyssla lugnt!




,

Drar vidare.

Det var en intressant erfarenhet att introduceras på Hunnebo-hemmet. Den första människan jag träffade var inte min handledare, eftersom hon var upptagen med en vårdtagare, utan en annan undersköterska som gav mig kläder jag förväntades att ha på mig. Konstaterade genast att tunikan inte skulle passa, varför vi gick för att be om en ny, större storlek, ty jag kan inte jobba i tvångströja!

Klädansvarig människa tyckte dock att alla "kan ha medium, de är så vida". Inte jag i alla fall, jag är vidare än så, tyckte jag. En annan människa ombads att öppna till förrådet, då klädansvarig människa uppenbarligen ville gå hem istället för att hjälpa mig att känna mig bekväm i kläderna. Nåja, det är ju tur att alla andra är så fantastiskt välkomnande och trevliga.

Jag har inte upplevt att "alla" redan vet vem jag är på en ny arbetsplats sedan jag började på Abba knappt 20 år gammal och mamma pratade in mig på storköksavdelningen på Väjern. Men i tisdags verkade nästan varenda kotte veta att jag är min lillasysters storasyster. Någon konstaterade att vi inte är ett dugg lika, jag är snarare lik min mormor, medan ytterligare någon såg likheter...

En och annan påstod sig känna igen mig tack vare bilder på FB, fast egentligen tror jag att det var djungeltrummans förtjänst. De visste vem de skulle spana efter, liksom. Det har nog sina fördelar att ha en omtyckt syster till undersköterska som föregångare och referens. Det känns bara ovant att redan vara "känd", om du förstår hur jag menar?

Sedan jag slutade som dagmamma och tjatade in mig själv på Abba igen -95, fast i produktionsstädet då, har jag inte haft några uppenbara och nära kopplingar till någon person på ett nytt jobb. Det har både för- och nackdelar, förstås. Ibland är det riktigt skönt att vara anonym och okänd från början, för det är ju inte mitt privatliv som är avgörande för hur duktig jag är på att utföra ett jobb.

Å andra sidan är det skönt att vara accepterad från start och inte behöva redovisa för vem jag är, var jag bor och vad jag gjort tidigare. Som sagt, det finns alltid både fördelar och nackdelar med nya arbetsplatser och -kamrater. Förutfattade meningar och åsikter kan folk ha, oavsett om man är kändis eller inte, för den delen. Det är bara att göra sitt bästa, så brukar allt lösa sig.

Idag är uppdraget Hemtjänstens. Bara fem timmar, så det går i ett nafs trots att det är ett kvällspass 17-22. Jag är numera inte alls förtjust i att jobba kvällar, speciellt om nästa pass börjar klockan 7. För då går det inte att somna och sova gott, vilket jag kommer att bli varse inatt. Introduktionsdag nummer två på Hemmet är nämligen inbokad i morgon med en ny handledare.

Lördag och söndag jobbar jag också, i hemtjänstens kläder och bil. Utan att dra alltför stora växlar på den uppenbara skillnaden att jag i ena tjänsten använder mig av ett fordon, så kan jag redan nu efter första dagen på Hemmet konstatera att tempot är mycket långsammare där och det är väldigt mycket mat på schemat.

Apropå mat så ska vi äta rotmos och fläsklägg innan jag åker till jobbet idag. Igår blev det korrrv och mos, för vi behövde något snabbt efter att vi kom hem från sonen där vi konstaterade att hans bäddsoffa har gjort sitt och behöver bytas ut. Lite datorsupport blev det också, samt byte av lampor.

Potatismos med sparade småbitar av blomkålsstock och broccoli plus lite strimlad purjolök. Godare och trevligare för ögat med lite färg på moset. Kabanossy med 95% kött betalar jag gärna lite extra för, istället för en massa utfyllnad till ingen nytta, i en billigare så kallad korv. Då är det ingen riktigt korrrv!

I morgon är det fredag och då blir det fisk, såklart. Vilken och hur står ännu skrivet i stjärnorna, men det är blir nog bra det med. Det är förresten mycket troligt att vi hämtar den hos en av tjejerna som tills alldeles nyligen var min nya arbetskamrat i hemtjänsten. Det är minsann inte bara jag som sadlar om och kastar mig in i ny bransch!

Nu ska jag faktiskt ta mig i morgonrockskragen och släpa mig till duschen och sedan ta itu med sysslorna här hemma, medan middagen puttrar klart i slökokar'n och jag kanske inte direkt puttrar iväg, men du fattar, drar vidare till kvällens sysslor.

Ha det gott och var rädd om dig!

Fiat lux.

Min debut i Kommunens tjänst blev tidigarelagd i söndags, sålunda gjorde jag min första dag alldeles själv igår. Givetvis fick jag hjälp av de rara kollegorna när så behövdes. Exempelvis fick jag inte min läkemedelsdelegering förrän vid lunch, därför räddade Elin mig hos min första vårdtagare på morgonen. Sedan gick det bra att klara resten själv.

Sköterskan som skulle ge mig delegeringen visade sig vara en gammal skolkamrat och hon utbrast "Är det du?" när jag kom in till henne för påskriften. Har man bytt namn några gånger hjälper det inte hur mycket andra försöker förklara vem jag är trots att min syster redan jobbar i huset. Att jag dessutom varit borta ett antal år gör ju inte saken lättare. Folk glömmer fortare än man vill (?) tro.

Ibland måste man helt enkelt ha ett ansikte för att förstå vem det handlar om och så är det för de flesta av oss tror jag. Det är många år sedan jag jobbade i min hemkommun och även om jag har många gamla klass- och arbetskamrater som fb-vänner är det många fler jag tappat kontakten med helt och hållet under alla dessa år. Helt naturligt, eftersom vi har olika intressen och aldrig ses numera...

Mannen och jag börjar komma i ordning i huset nu. Förra vecka var det lite stiltje eftersom mannen jobbade utanför hemmets fyra väggar. Om vi nu ska skapa oss ett gemensamt hem, bör båda vara med i och på idéerna som flyger som projektiler genom huvudet. En kväll när jag inte kunde somna kom jag på en jättebra idé om hur vi ska lösa en del av belysningsproblemen i köket.

Jag fick dock vänta tills mannen kommit hem dagen efter för att lägga fram den för godkännande. Därmed återvinner vi två "gamla" armaturer och slipper skaffa nytt, det gillar jag! Och plånboken, förstås. Vi var ändå tvungna att skaffa två lampor till TV-/gästrummet och två fönsterlampor till vardagsrummet i lördags, men då har vi i alla fall bara kommit halvvägs med belysningen.

Att det ska vara så himla svårt att hitta en soffgrupp som vi gillar hade jag aldrig anat. Det är inte på något sätt så att vi inte kan komma överens, det är bara det att vi har vissa kriterier som måste uppfyllas. Man ska kunna sitta upprätt i en soffa eller fåtölj så att man slipper ha hjälp att ta sig ur dem. De ska också ha ben och bra höjd på desamma, för att det ska bli lättstädat.

Sittgruppen ska vara "nätt", men inbjudande, helst i en lagom grå nyans och ha plats för färgglada kuddar. Divandelar och djupa sitsar går alltså helt bort. Vill man ligga och slappa har vi sängar och så småningom också en mysavdelning med min gamla bäddsoffa i gillestugan eller eventuellt i gästrummet. Vardagsrummet ska vara helt TV-befriad och sällskapsvänlig för alla åldrar och fasoner.

Där ska vi också ha plats för de stora middagarna och kalasen när vi har kommit så långt. Jag vill förstås ha upp gardiner i fönstren, men det är vanskligt att skaffa dem före möblerna är på plats. Och återigen, vilken lampa ska vi ha över matsalsbordet respektive soffgruppen? Skynda långsamt är nog bra, men det är frustrerande att inte bli klar någon gång. Otålig, jag? Nähädå!

Enda gången jag har nästan hur mycket tålamod som helst är när jag lagar mat. Då får det ta tid och jag kan hålla på i timmar med att koka fond och gotta till såsen tills jag är nöjd. Ibland är förstås hungern för stor eller så finns det inte tid tillräckligt av andra anledningar och då gör det inget om det går snabbt heller. Tjocka revben tar inte så lång tid tillaga om man inte vill ha dem torra...

Under tiden de står i ugnen och släpper ifrån sig god steksky till såsen skalar man och skivar potatis och lök till portionsgratänger, vilka verkligen inte tar lång tid att få klara bredvid revbenen. När jag vänt på revbenen och hällt av skyn i en kastrull brukar jag ösa på en skvätt vatten till och låta dem gå klart, vilket tar sammanlagt ca 45 minuter och spjällen är saftiga och goda.

Apropå kastruller, så har jag nu fått ta bort fyra som inte passar på induktionshäll. Två var självklara, eftersom de var av aluminium, men mannens två tjockbottnade 2-liters kastruller hade lite oväntat otillräckligt magnetiska egenskaper. Men med de IKEA-kastruller jag själv skaffade för flera år sedan behövde vi bara komplettera med en ny, också från IKEA, för att täcka alla behov.

Och så har vi ju slökokar'n och Multin för härliga långkok! De är så bekväma och bra att ha när man vill ha ärtsoppa, köttgryta, oxkind, rotmos och fläsklägg eller som igår, rimmad oxbringa.

Mannen laddade och sedan mosade jag ihop rotsakerna med liten smörklick och lite mjölk. Jag vet, det är inte rätt enligt vissa, men jag tycker rotmoset blir godare på mitt vis. Jag behövde inte tillsätta några kryddor alls till moset, ty mannen hade feeling och spadet blev gudomligt gott, så det sparades förstås! Det får nog bli soppa någon dag.

Dock inte idag, jag har nämligen tinat upp torsk och lite räkor som jag tänkte lägga både tid och kärlek på. Inte för att fisk ska tillagas speciellt länge, men den mår fint av att få gå på låg temperatur under lite längre tid än man gjorde förr. Jag har inte riktigt bestämt mig för hur jag ska tillreda och servera den, men det har jag tid att tänka på en stund till, eftersom mannen inte är hemma på ett tag.

Lämpligast är nog ändå att använda ugnen och på det viset få upp temperaturen i köket, där det för närvarande endast är 17 grader. Tillräckligt kallt för att jag ska ta en kopp te till min spartanska lunch bestående av bröd och revben. Ja, jag vet att vi har en kamin i köket. Jag vet inte hur den fungerar bara, har inte haft tid att läsa på och har inte lust att utsätta mig för att det inte blir drag i skorstenen.

Kanske testar jag ändå, det beror sig på en massa saker; till exempel hur många värmeljus vi har kvar, om det blir ännu kallare och hur modig jag är idag. Det vore hemskt tröttsamt att behöva vädra ur hela huset om det blir fel, för dels är risken stor att katterna rymmer, dels blir det iskallt och jag börjar precis få upp värmen i fingrarna, tack vare teintaget.

För övrigt hoppas jag att du har en fin tisdag och är rädd om dig i snön!

PS. Fiat lux är latin och betyder varde ljus och har alltså inget med bilmärket att göra, gud bevars!

Intressant?

Som du förstår har det varit en hektisk vecka, men igår gick flytten och det gick som smort! Vi har packat, slängt, rensat och packat sedan förra inlägget. Vi tog paus i tisdags kväll och åkte till Bovall med katterna för att skona dem så mycket som möjligt. Och för att mannen skulle underteckna de sista handlingarna och banken göra sitt i onsdags.

Nycklarna blev våra och vi åkte till vårt nya hem (via Hemtjänst Norr för att hämta mitt avtal, vilket ska skickas in till a-kassan), för att se det helt tomt och känna in oss ytterligare och planera vidare. Alltså var det sedan bara att lämna katterna i systerns säkra händer och åka tillbaka för att lägga in en extra växel och packa vidare.

När vi la oss på kvällen visste vi att flyttgubbarna skulle komma vid 12-tiden dagen därpå. Vi sov inte alls bra någon av oss och gav upp att sova långt tidigare än vanligt och det var väl tur det, för när mannen hämtade kaffe kvart i sju kollade han sin telefon och då fanns ett meddelande att de skulle komma halv nio. Hoppla, hopp ur sängen och jobba på!

De lastade in allt vi redan packat och lite till, jag packade så att svetten lackade för att hålla jämna steg med Leo, medan Bengan pekade med hela handen och såg till att nästan allt redan var färdiglastat på sena eftermiddagen. Även min Goldie...

Jag hoppas att länken fungerar, det är första gången jag laddar upp en egen film, så ha överseende med mig och mina tekniska kunskaper om det inte vill sig som jag vill, är du snäll.

Vi jobbade sent, men till slut sa våra ryggar "stopp" och vi stapplade in i duschen, borstade tänderna och ramlade i säng. Inte sov jag bra den natten heller, och klockan ringde halv sju, ty Bengan hade utlovat att de skulle vara hos oss halv åtta. Så blev det inte, men bara tjugo minuter senare. Efter 50 minuters effektiv packning och lastning sa "chefen" att de var klara att åka...

De skulle äta frukost på vägen, "så ni kommer kanske först" till destinationen, sa han. Herreje, jag stod och tömde frysen och skulle torka ur den, kylen och lite annat, samt se till att köksbänkar och allt annat var rent. Mannen stod och stampade och ville hiva in det sista på Pickupen, "gömma nyckel" och komma iväg bums.

Han åkte iväg ganska exakt en timme efter flyttbilen och jag kände mig hopplöst sen, seg och efter. 9.50 satt jag i bilen och kom på att jag gått ifrån min handväska med laddare, almanacka och andra bra-att-ha-saker. Åker dock iväg en minut senare och känner att Eagles "Long road out of Eden" är det enda rätta att lyssna på, en dag som denna. Från ett Eden, till ett annat...

När jag rullade nerför mot K-Rauta ringde min mobil. Man måste ha handsfree i rullande bil numera, så jag fick svänga in på en bussficka för att svara. Uppringaren hade nämligen riktnummer för Munkedal och jag har skickat intresseanmälan för tim- och sommarvikariat inom äldreomsorgen även i den kommunen, och jag ville ju inte missa en chans till anställning.

Ytterligare fem minuter sen fortsatte jag min färd, efter att ha bett personen i andra änden av tråden att ringa mig nästa vecka, för jag "är mitt uppe i en flytt" och hade verkligen inte ordning på mina tankar eller vem "hen" representerade. Jag har blivit uppringd och kallad intressant av en annan inom den kommunens äldreomsorg och visste inte om det var en följd av det eller ett nytt intresse.

Det är alltid trevligt att vara intressant och eftertraktad, och i vår familj är vi uppenbarligen två. Mannen fick en fråga om intresse, tillgänglighet och kompetens för ett nytt bandmedlemskap häromdagen. Jag hade bättre kunskap om bandet i fråga än mannen själv, så jag sa JA, JA, JA! Det är precis du och vad du känner för. Sedan lyssnade han...

Vi fick leta upp några filmer där han ger prov på vad han kan och den som frågade tyckte det var "great". Resten av bandet får ju säga sitt förstås, innan något bestäms. Men tack, Tips-Tåmpa, för att du är en så god vän och kontaktförmedlare! Visserligen blir det kanske en 30-mils resa i veckan för mannen i fortsättningen, men om repen är effektiva och givande är det inget att prata om, anser jag.

Tillbaka till flytten. Flyttgubbarna kom fram till vår adress tjugo minuter efter att jag kom dit, 11.20. De var tvungna att ta en annan väg än den rakaste, på grund av en trafikolycka och unnade sig en lång brunch på Rasta Håby. Mannen och jag unnade oss inte någon frukost. Eftersom vi är usla på att äta något som helst tidigt på dagen, så blev det ingen mat förrän gubbarna baxat ner Goldie från släpet, kopplat på detsamma till lastbilen och åkt hem igen.

Maten stod mamma och pappa för, men inte förrän vi blivit välkomnade med bubblor och kramar. Den lasagnen är nog den godaste jag någonsin ätit! Visst är det ibland så att hungern är den bästa kryddan, men det är också omtanken. Min fina mormor visade också omtanke idag, då hon ringde och hörde hur det gick för oss och undrade om vi ville äta middag hos henne. Om vi ville!!

Rotmos och fläsklägg fick vi och himmel, så gott det var! Även om vi faktiskt åt frukost idag. Vi fick kaffe och glass också och sedan åkte vi hem och packade upp resten av köket och mannen fixade wifi-uppkopplingen. Nu är det bara resten kvar, men vi ska ta det i lagom tempo och inte stressa ihjäl oss. Det är bättre att göra rätt från början, än att göra om samma sak flera gånger, eller hur?

Tillbaka till Eden (letade länge, men hittade inte någon bättre version på Youtube, men försök gärna på Spotify, eller lyssna igenom hela plattan) i morgon en "kortis", för att göra klart det sista och krama om Stefan som har den goda smaken att ta över vårt fina kök. Förhoppningsvis är vi tillbaka till nya Eden på kvällen och kan fortsätta packa upp ungefär 140 flyttkartonger till...

Ha en fortsatt trevlig helg, hoppas du tittar in igen och ser hur det går för oss, i en blogg nära dig! 







 

Kådisbella?

Torsdag utan ärter och fläsk, men med rotmos och fläsklägg, vilket är snäppet bättre. Mannen laddade slökokar'n i förmiddags och serverade hela härligheten när jag kommit hem. Jag hann duscha innan i och för sig. Bra det, för jag kom på att jag inte börjar 12, utan 10 i morgon och att duscha på morgonen är det vidrigaste som finns. Nå, allt är relativt...

Men jag tar helst hand om den detaljen på kvällen och läser tidningen på morgonen. Eller bläddrar i den och läser serierna. Det får alltid mungiporna att peka uppåt, trots tröttheten. Jag är inte mycket för att prata alls förrän vissa rutiner är avklarade. Påklädning, tandborstning, kattmatning och kaffedrickning går först om jag är uppe före mannen.

Har jag sovmorgon, får jag kaffe och tidning serverat på sängen som du vet om du följt mig en stund. Tur för mig att mannen fungerar som jag. På helgerna kan vi läsa tidningen flera timmar i total tystnad, sida vid sida. Åker jag iväg till jobbet, så säger vi hej, tack för kaffet, hejdå. Ungefär så. Sjunger upp gör jag i bilen, så jag inte kraxar för illa inför kolleger och kunder.

Dessutom blir man glad(are) av att sjunga, så när jag kommer fram till min destination är jag glad som en lärka och låter likadant. Inbillar jag mig i alla fall och det duger. Glatt humör smittar av sig och det är ju för väl att varken mannen eller jag inte är griniga, bara för att vi inte pratar med varann, ty dåligt humör har också en förmåga att smitta av sig.

Som tur är har jag nästan alltid haft turen att ha glada arbetskamrater, vilka gjort riktiga skitjobb ganska drägliga, trots allt. I mitt nuvarande jobb ser jag det som en utmaning att få surgubbar och -gummor att dra på smilbanden innan de går hem. Funkar för det mesta, men ibland går det bara inte. Jag låter mig inte nedslås för det, men kan inte låta bli att undra hur de mår, egentligen.

De senaste dagarna har vi sålt ovanligt många kondomer. Köparna rodnade så sött de första gångerna, men nu är de lite varmare i kläderna. Småpratar och berättar om sina liv och korkade skolkamrater. Gossarna är 12-13 år och verkar ha gott om pengar och använder kondomerna bland annat för byteshandel. "Man kan byta till sig vad som helst" sa en av dem.

Säkerligen är det också något bus, men så mycket har de inte avslöjat än. Hoppas innerligt att byteshandeln inte är av den arten man bör oroa sig för. Jag minns att kådisar träddes över dörrhandtaget till en speciell lärares klassrum på högstadiet. De funkar ju som vattenballonger också. Plus en hel del annat som bekant, förutom det självklara, men där är de inte än. Hoppas jag...

Mannen får alltså laga mat i morgon också, jag stänger apoteket och hinner hem lagom till "På spåret". Undrar vad han hittar på för något gott, för veckomatsedeln tog visst slut idag. Jag vet inte vad det blir på lördag och söndag, heller. Skärp oss!

Ha en skön kväll och god fredag!

Eftertraktad man. #bloggswe

Tur att vi har slökokar'n, det hade blivit extremt sen middag annars. Mannens före detta kunder bemödar sig med att leta upp honom privat, för att få reda på varför han lämnat K&W ty, "där få man ingen support längre". Bra för hans affärer, mindre bra för K&W:s, men det var ju inte oväntat. Som jag skrev igår har jag föga fördragsamhet med korkade personer i allmänhet och VD:ar i synnerhet...

Förutom att jag gått på "Plankan", så jag jag idag ägnat åt mig originalversionen av aerobics och step-up, nämligen storstädning. Det är anledningen till att det blev sen middag, men det var lika bra att bli klar och sen var det 15 mil hem och mannen arbetade fortfarande. Vore ju dumt att klaga på att rotmoset inte var klart, när han säkerställer nya fräscha kunder (läs pengar) till företaget.

Tio timmar slökokt fläsklägg är bra mat efter så mycket kroppsarbete. Och i skrivande stund fick jag sms om inhopp i morgon, då passar resterna bra att ha. Risken finns att jag får äta det kallt i bilen mellan två apotek, vi får se hur det blir i morgon, chefen skulle sova på saken...

Med andra ord är det bäst att jag går och lägger mig bums och ställer klockan på åtta eller nåt. Jag är riktigt trött och plötsligt ska jag (kanske) börja 11 och sluta 22. Vad gör man inte för pengar?

Sov gott och ha en fin torsdag!