Drar vidare.

Det var en intressant erfarenhet att introduceras på Hunnebo-hemmet. Den första människan jag träffade var inte min handledare, eftersom hon var upptagen med en vårdtagare, utan en annan undersköterska som gav mig kläder jag förväntades att ha på mig. Konstaterade genast att tunikan inte skulle passa, varför vi gick för att be om en ny, större storlek, ty jag kan inte jobba i tvångströja!

Klädansvarig människa tyckte dock att alla "kan ha medium, de är så vida". Inte jag i alla fall, jag är vidare än så, tyckte jag. En annan människa ombads att öppna till förrådet, då klädansvarig människa uppenbarligen ville gå hem istället för att hjälpa mig att känna mig bekväm i kläderna. Nåja, det är ju tur att alla andra är så fantastiskt välkomnande och trevliga.

Jag har inte upplevt att "alla" redan vet vem jag är på en ny arbetsplats sedan jag började på Abba knappt 20 år gammal och mamma pratade in mig på storköksavdelningen på Väjern. Men i tisdags verkade nästan varenda kotte veta att jag är min lillasysters storasyster. Någon konstaterade att vi inte är ett dugg lika, jag är snarare lik min mormor, medan ytterligare någon såg likheter...

En och annan påstod sig känna igen mig tack vare bilder på FB, fast egentligen tror jag att det var djungeltrummans förtjänst. De visste vem de skulle spana efter, liksom. Det har nog sina fördelar att ha en omtyckt syster till undersköterska som föregångare och referens. Det känns bara ovant att redan vara "känd", om du förstår hur jag menar?

Sedan jag slutade som dagmamma och tjatade in mig själv på Abba igen -95, fast i produktionsstädet då, har jag inte haft några uppenbara och nära kopplingar till någon person på ett nytt jobb. Det har både för- och nackdelar, förstås. Ibland är det riktigt skönt att vara anonym och okänd från början, för det är ju inte mitt privatliv som är avgörande för hur duktig jag är på att utföra ett jobb.

Å andra sidan är det skönt att vara accepterad från start och inte behöva redovisa för vem jag är, var jag bor och vad jag gjort tidigare. Som sagt, det finns alltid både fördelar och nackdelar med nya arbetsplatser och -kamrater. Förutfattade meningar och åsikter kan folk ha, oavsett om man är kändis eller inte, för den delen. Det är bara att göra sitt bästa, så brukar allt lösa sig.

Idag är uppdraget Hemtjänstens. Bara fem timmar, så det går i ett nafs trots att det är ett kvällspass 17-22. Jag är numera inte alls förtjust i att jobba kvällar, speciellt om nästa pass börjar klockan 7. För då går det inte att somna och sova gott, vilket jag kommer att bli varse inatt. Introduktionsdag nummer två på Hemmet är nämligen inbokad i morgon med en ny handledare.

Lördag och söndag jobbar jag också, i hemtjänstens kläder och bil. Utan att dra alltför stora växlar på den uppenbara skillnaden att jag i ena tjänsten använder mig av ett fordon, så kan jag redan nu efter första dagen på Hemmet konstatera att tempot är mycket långsammare där och det är väldigt mycket mat på schemat.

Apropå mat så ska vi äta rotmos och fläsklägg innan jag åker till jobbet idag. Igår blev det korrrv och mos, för vi behövde något snabbt efter att vi kom hem från sonen där vi konstaterade att hans bäddsoffa har gjort sitt och behöver bytas ut. Lite datorsupport blev det också, samt byte av lampor.

Potatismos med sparade småbitar av blomkålsstock och broccoli plus lite strimlad purjolök. Godare och trevligare för ögat med lite färg på moset. Kabanossy med 95% kött betalar jag gärna lite extra för, istället för en massa utfyllnad till ingen nytta, i en billigare så kallad korv. Då är det ingen riktigt korrrv!

I morgon är det fredag och då blir det fisk, såklart. Vilken och hur står ännu skrivet i stjärnorna, men det är blir nog bra det med. Det är förresten mycket troligt att vi hämtar den hos en av tjejerna som tills alldeles nyligen var min nya arbetskamrat i hemtjänsten. Det är minsann inte bara jag som sadlar om och kastar mig in i ny bransch!

Nu ska jag faktiskt ta mig i morgonrockskragen och släpa mig till duschen och sedan ta itu med sysslorna här hemma, medan middagen puttrar klart i slökokar'n och jag kanske inte direkt puttrar iväg, men du fattar, drar vidare till kvällens sysslor.

Ha det gott och var rädd om dig!

Gravallvarligt. #bloggswe

Nu är det gjort. Den årliga influensavaccineringen alltså. Bara andra gången i och för sig, men jag kom ju på förra året att det nog vore en bra idé att göra det till en vana. För vart går alla som är sjuka? Jo, till apoteket, därför är jag högst utsatt för smitta och eftersom jag varken vill eller har råd att vara sjuk, så är det bättre att stämma i bäcken än i ån.

Jag tycker det är lite läskigt med sprutor, så jag tog hand om tvätten och annat pyssel tills jag inte kunde komma på fler ursäkter. Och efter att sticket är gjort blir jag lite trött på mig själv, för det gör ju inte ens ont. Skygglappar är bra, så slipper jag se själva verktyget, det är där det mesta obehaget sitter för min del. Ändå har jag varit blodgivare...

När jag tänker efter är det lika bra att bli det igen. Vet att min blodgrupp är mycket användbar, så varför inte dela med sig av det jag kan avvara? Här kan du också gå in och kolla om du passar. Under päronmiddagen diskuterades det huruvida jag jag får lämna blod eller ej. Eftersom jag inte har svåra astmaanfall duger jag, enligt informationen på sidan. Därför anmälde jag mig nyss.

Det är ju ofta brist på blod tycker jag mig läsa i pressen och jag skulle då inte inte vilja bli utan om jag skulle behöva påfyllning. Undrar om jag kan övertala mannen att donera lite också? Jag vet att jag är 0+, men vad har han? Säkert positiv, men A eller B? Skulle inte förvåna mig om han är en nolla, han med. Och så praktiskt i så fall! I nödfall kan vi tanka direkt från varann...

Skulle det bli allvarligare sjukdomsfall kanske man kan bli varandras donator också. Fast det är så många andra saker som ska stämma överens då, så det är inte lika självklart. Inte ens föräldrar och syskon är självklara donatorer i många fall. Jag har funderat mycket på detta och kommit fram till att jag skulle bli så arg om jag inte passar.

Arg och besviken för att jag inte kan hjälpa nära och kära. Nu hoppas jag förstås att det aldrig någonsin kommer att bli aktuellt, för jag vill ju inte att någon av mina anhöriga eller vänner ska drabbas av allvarliga sjukdomar. Men du förstår vad jag menar, om det värsta skull hända. Och skulle det allra värsta hända mig, plocka ur det som går att använda till att rädda någon annan till livet.

Det är bra om alla vet om ens ställningstagande i donationsfrågor, så tala om för dina anhöriga hur du tänker om detta. Man kan också gå in på Socialstyrelsens donationsregister och anmäla hur man vill ha det när man dör, i fråga om organ och vävnader. Man har alltid möjlighet till val och det är bra, tycker jag. Gör dem innan det är för sent, så underlättar det för dem som blir kvar.

Min tanke var inte alls att bli så här djup, men både livet och döden är allvarliga saker som tål att tänkas på. Å andra sidan är livet ganska festligt också och jag är övertygad om att livet efter detta är ännu bättre. Det jobbiga är ju att leva med saknaden efter våra kära. Sorgen är där, mer eller mindre påtaglig hela tiden, men man lär sig att hantera den så småningom.

Det finns saker som man inte vill tänka på. Som donationer, testamente och begravning, men om allt detta är solklart kommer det kanske att kännas lite lättare för dem som måste ta hand om det praktiska och vem vill göra det svårare än det redan är? Vilken musik ska spelas, vilka blommor är finast, var ska avsked ske, var ska viloplatsen vara? Hujedamej, det är mycket att fundera på!

Annars mår jag toppen, ingen anledning till oro alltså. Jag tänker inte trilla av pinn på länge än. Däremot ska jag börja med middagen. Även om denna frukost intogs så sent att det nästan är skämmigt, börjar det kurra i magen igen.

Det blir senapsströmming idag, efter Tinas recept som jag hittade någonstans förra veckan. Jag tänker dock inte göra restaurangmos, det är alldeles för mycket smör och grädde i det och jag tänker att det är onödigt. Blir lika gott med smör, förvisso, och mjölk som vanligt, i alla fall till vardags. Sedan ska jag fortsätta vara ledig och bara ta hand om mer tvätt...

Ha en fin kväll och var rädd om dig!

Ps. Lyssna gärna på den här fina låten, och resten av skivan också...

Dra, dra min gamla oxe? #bloggswe

Ja, jösses vilken god mat det blev igår! Vi åt oss ordentligt mätta och till min lycka blev det ändå över till varsin matlåda. Potatismoset blev väldigt trevligt med en palsternacka och en bit rotselleri i koket, en klick smör och gammaldags mjölk (ja, jag hittade sådan och ekologisk till på köpet!). När det smakade som jag vill tillsatte jag riven parmesan som råkade finnas framme och finskuren purjo.

Rödvinsskyn gjorde jag på balsamico och rödvin, förstås. En nypa råsocker vågade jag mig på att slänga ner, trots att buljongen från slökoket var ganska söt av glöggen. Jag kunde ha haft mer, men eftersom moset får en hel del sälta av parmesanen ville jag ha mer syra än vanligt i såsen. Några klickar smör fick blanka av skyn och förhöja smakerna ytterligare.

Oxkinden är värd ett eget inlägg, så god var den. Skaffa hem sådan och en slökokare, gör det bara! Jag tror jag har övertygat min kära faster Tina och hennes Björn om slökokar'ns förträfflighet idag. Vi träffades över kaffe och paj för deras del och matigare för oss tröttmössor, på Kronhuset som sagt.
Mycket prat och goda skratt, det är alldeles för sällan vi ses, men hoppas vi kan bättra på statistiken.

De hade turen att få biljetter till dagens föreställning av "Crazy for you" på Operan, du vet den där musikalen mannen och jag såg förra veckan med goda vänner. Denna helgen har vi inte varit kulturella alls, varken så kallad finkultur eller ful-dito. Om man inte räknar vinylspelande som en kulturistisk handling?

Mannen spisade skivor vid spisen i fredags och jag kom på honom med att dansa medan han rörde i risotton, minsann. Han dansar annars motvilligt och i princip bara när jag "tvingar" honom. Jag blev glad att se denna glädjeyttring, det betyder att han mår bra och det är det viktigaste för mig. Undrar hur många gånger jag kommer hem till samma syn kommande vecka?

Jag jobbar sent alla dagar, utom kanske onsdag. Då tar jag med fisk hem från Floda, enligt vår plan. I morgon blir det slökokt lamm på något vis. Till vår stora lycka får vi hämta nytt lamm i Hulanhålan i slutet på veckan. Så praktiskt att jag jobbar i närheten nu. Jag kan svänga in efter jobbet bara, så slipper mannen ge sig ut och dra på sig trängselskatt...

Fortfarande mätt efter min svampgratinerade macka à la Bookmaker, funderar jag lite på vår kvällsmat. Kycklinglårfiléer är råvaran, det kan sluta hur som helst. Currystuvad med ris, till exempel. Eller chilihet stekt i smör, olja och vitlök till pasta. Kanske i sötsur sås till sjögräsnudlar. Eller i svartpepparsås. Både ock? Nu blev det svårt.

Ha en fin kväll i alla fall och ta hand om dig!