Känslostormar.

Detta inlägg kommer att behandla både glädje och sorg av oändliga mått. Jag börjar med glädjen för att inte skrämma bort dig. Vi har äntligen fått träffa sonsonen (och hans föräldrar). Han är den sötaste man kan tänka sig och jag är världens stoltaste farmor och jag tror gossen minsann gav mig godkänt. Han somnade så gott i min famn att hemresan fick skjutas upp minst en timme.

Notera handtecknet! 

Det går ju inte att slita sig från en sådan goding, det förstår ju även den mest förhärdade människa. 92 mil tur och retur på två dagar är inget man eftertraktar i vanliga fall, men i detta fallet var det inte ens en uppoffring. Om vi hade vetat att våra nyårsgäster till syvende og sidst av olika skäl inte kunde komma, hade vi förstås stannat kvar i Dalarna en dag till. Men sjukdom kommer plötsligt och, tja...

Man får gilla läget, helt enkelt. Vi skaffade en kalkon på vägen hem, för det är bra mat som sköter sig själv i ugnen och den räcker till många. Vi trodde vi skulle bli sju personer, men det stannade vid tre. Mellansonen valde att fortsätta umgås med mig och mannen även efter vår resa, vilket vi uppskattar. Och på det viset blev ju mindre rester över också, tack och lov!

Igår gjorde jag en pastasås av allt utom två stora bröstfiléer. Dem fryser jag ner i lagom stora förpackningar och har till framtida middagar. Det lär bli sex stycken. Så inget ont som inte har något gott med sig.

Det fanns kvar lite svamp i kylen, sen tillsatte jag bara lite grädde, en kvarts svampbuljongtärning och givetvis lite sherry och svartpeppar, så var middagen klar. Inte för att vi hade särskilt god matlust, men man behöver energi inför kommande kris. Vi misstänkte starkt att en sådan var under uppsegling, nämligen...

Det är nåt djävulskap med nyår i vår familj. Vi har haft två tidigare erfarenheter av att älskade familjemedlemmar gått bort runt nyår. Det kan du läsa om här, om du vill. Det gäller våra katter. Inatt somnade vår fina Compiz in för gott. Han låg mellan oss i sängen, för att inte behöva känna sig övergiven eller rädd. Jag tror inte han hade ont eller led, han slutade bara andas när hjärtat gav upp.

Några få timmar innan hans hjärta gav upp... 

Vi har inte sovit så mycket och jag är tacksam över att jag haft så mycket att göra på jobbet idag att jag inte hunnit tänka så mycket på vår lille, men store, katt. Det känns desto mer ledsamt att komma hem och inte mötas av honom i dörren, för att sedan hoppfullt lufsa in i köket för att få mat. Jo, båda katterna tror att när någon kommer in genom dörren är det matdags.

Jag har tillbringat mycket tid med Compiz. När jag var arbetslös var han en ständig kompanjon i fåtöljen och framför allt i köket. Han missade aldrig chansen att få en smakbit när jag lagade mat. Ibland var han väldigt ihärdig och jag fick akta mig för att inte snubbla över honom. Vad skulle jag inte ge för att få ha honom svansande runt mina ben igen?

Han blev nästan 17 år och det är ju imponerande, speciellt med tanke på att han medicinerats för hjärtproblem i fler år än jag känt honom, vilket är 7. Hans syster Mayzan är lika gammal, men är tack och lov frisk. Hon var jägaren i familjen, men hon överlämnade gärna och ofta bytet till sin bror. Konstigt nog, för hon kunde vara lite brysk mot honom i andra lägen...

Compiz däremot har verkligen gjort skäl för sitt namn. Han har alltid varit den mest sällskapliga, tröstande och vänliga katten. Usch, vi känner en så stor saknad att det är omöjligt att beskriva den. Vi får försöka ta fram de fina minnena och ordna en fin viloplats för hans kropp. Själen är redan i katthimlen och där busar han med Nizze och Attila, med flera och har det bra, det vet jag.

Visst är han fin? Jag är glad att jag varit så flitig med kameran, det finns många bilder på Compiz i sin krafts dagar.

Med syster. 

Lika olika till sättet som till utseendet. Som sagt, jag hoppas att Mayzan får några friska år till hos oss och Compiz minns vi med kärlek och värme, fast med stor sorg i våra hjärtan.

Jag ska göra en fisksoppa idag, det känns som en hyllning, men också plågsamt, eftersom fisk och skaldjur var det bästa han visste. Det hände att jag lurade ut honom i trädgården för att få skala räkor i lugn och ro, men jag sparade alltid några till honom, förstås. Till Mayzan också såklart, och hon visste när det var dags att sluta frossa, det gjorde inte Compiz!

Så med denna elegi över en älskad familjemedlem vill jag påminna om att vara snälla mot varandra och alla djur.

God fortsättning på det nya året!

Kattastrof?!

Jag har semester, märks det? Välunderrättade källor (mannen) rapporterar att det är onsdag idag, vilket betyder att jag är inne på min tredje semesterdag, men också min sjätte lediga dag och det känns så bra!

Mannen och jag tog semester i Bovall med katterna i släptåg (nåja, knappast frvilligt). Det gick både bättre och aningens sämre än förväntat. Mayzan protesterade hela vägen dit i bilen, Compiz var cool. M hoppade ut ur buren samma sekund den öppnades, C låg kvar, flera minuter. Men ljud från trapphuset orsakade panik och då gömde de sig under sängen.

C kom inte ut igen, men M är ganska stursk och började nosa runt och gnugga in sig på möblemanget. Inga av de vanliga reglerna gäller i Bovall, det kunde jag bara glömma. (Åtminstone denna gången, vi får väl se vem som vinner den matchen till slut.) Min förhoppning var att de skulle hålla sig till medhavda puffar, påsar och filtar, men ack så fel jag hade!

Efter ett dygn, vilket till exempel innebar "matande av katt under sängen" kom den store C fram och gömde sig omedelbart under kudden i soffan, ty alla ljud från trapphuset orsakade panik. Även de som kom från balkongen, och ja, vi kan väl konstatera att hur hundlika våra katter än är, så är de extremt fega och behöver beskydd, öronmuffar och matning på märkliga platser. ...

Om måndagen fick vi kärt besök av Lotta och eftersom hon varken är, eller låter som ett fjolligt våp, så gick det jättebra ur katternas synvinkel. Också, ska jag väl påpeka. Mannen och jag vet att L är synnerligen skärpt och intelligent och vi älskar henne, rätt upp och ner! Det bästa är att vi snart kommer att ses igen, förmodligen på Stallebrottet.

Jag har lite dåligt samvete för att sonen, systern och mormodern inte fick påhälsning, men saken är den att dottern tyckte det vore en bra idé att åka till Nordens Ark med barnbarnen. Det var det! Det blev en heldag med vilda djur, vissa tamare sådana, stoj på lekplatsen och matpaus i lä för de, i Willes tycke, illaluktande kossorna (jag håller med) och glass, förstås.

Jag har ont i bärarmen, för de vilda barnbarnen orkade inte gå, eller tyckte att barnvagnen var för tråkig och den arma modern har burit barn så det räckte, tyckte hon. Boffa jobbade också på och puttade barnvagn uppför backarna och barnrumpor upp till rutschkanorna och stöttade diskret i balansövningarna över plankor och stockar.

Uppförsbackarna var inga problem för mig heller, men nedförsbackarna... I den sista fick jag så ont att jag ville gråta, men när det blev plant underlag igen funkade allt igen. Hände mig för 6-8 år sedan och för två år också när jag var ute och plockade svamp. Har någon en förklaring till detta, så ge mig gärna den. Utsidan knät, där det bara är "hårt" och som värst upp i höften. Inte ischias, den kan jag.

Nå, förutom att jag redan i söndags konstaterade att "this bed ain't big enough for the three of us" så har vi haft det alldeles underbart, mannen och jag. Och katterna lärde sig att det inte var så farligt i "sommarstugan". Till slut. När det var dags att åka hem, ungefär.

Städade medan båda ville ut på balkongen, men väntade med snabeldraken tills vi packat in allt i bilen och mannen bar ut dem i korgarna. Ovanligt lätt att få in dem i desamma dock, jag fick inte en enda skråma. Att få in dem i en bur är annars något som kräver långärmat och kevlarhandskar för det har de senaste åtta åren betytt veterinärbesök och vem vill till doktorn liksom?

Vi har ätit gott varenda dag, såklart. Men det tar vi en annan dag. Kanske. Jag har ju ändå semester!
Hoppas du mår förträffligt också och är snäll mot dig själv och din omgivning!