Sorgligt.

Jag är fortfarande anställd på Apoteket Kungsmässan i Kungsbacka, men har gjort min sista arbetsdag. Det känns konstigt att vika ihop sina nytvättade arbetskläder och inte lägga dem där jag brukar ha dem, lätt tillgängliga inför nästa arbetspass. Det blir inget mer pass där. Det går inte riktigt in. Trots kortet och champagnen från mina älskade, underbara och fina arbetskamrater...

En ledig helg innebär arbete på måndagen, därefter tre lediga dagar till i vanliga fall. Nu råkar det ju vara nyårsdag på måndag, och då är Kungsmässan stängd. En av fyra dagar om året kommersen får stryka på foten och alla anställda andas ut. Jag skulle fara med osanning om jag påstod att jag kommer sakna sorlet folk åstadkommer, musiken som alltid hörs och allt annat brus.

Jag kommer inte heller att sakna helgpassen, eller de "sena" kvällarna. Huruvida 20.00 är sent kan förvisso diskuteras. På Östra jobbade vi till 22.00, så Kungsmässans tider var ändå en förbättring, dock sämre än Lerums 19.00 och Flodas 18.00. Den största anledningen jag trivts så bra är mina kollegor, mestadels fantastiskt trevliga kunder och att mitt yrke är världens roligaste.

Jag vet inte helt och hållet vad vad som väntar mig i framtiden, arbetsmässigt åtminstone, men jag har stora förhoppningar om att det kommer att lösa sig. Jag har sökt till både hemtjänsten och tjänster som personlig assistent. Det ska bli spännande att se hur det blir. Jag har konfererat med mannen och kommit fram till att de enda barn jag ska engagera mig i är våra barnbarn.

Därför är de två sökta tjänsterna (hittills) hos vuxna. Båda råkar vara kvinnor, men det är antagligen lika många män därute som behöver daglig hjälp, och jag tror inte det skulle vara svårare på något sätt. Fast vad vet jag? Inte ett dyft, men eftersom jag är notoriskt nyfiken är jag beredd att testa. Vad har jag att förlora, liksom?

I onsdags hämtades vårt stora akvarium av en bekant till mannen. Oj, vad mörkt och stort vardagsrummet blev! Det har tagit stor plats, men lyst upp på ett fint sätt. Mayzan är nog den som saknar det mest, för hon använde det som sovplats. Värmen som sipprade upp genom locket gillade hon, så där har hon tillbringat mycket av sin tid.

Vi får se om det lilla akvariet kommer att bli den nya favoritplatsen när det fått nya invånare och ett bättre lock än det gamla, vilket konstigt nog höll för en mycket tyngre katt än Lilla Röd. Attila satt gärna på det när han ville ha koll på läget. Såhär i slutet på året är det dags för reflektioner och minnen och här kommer de och alla känslorna på en och samma gång...

Samtidigt som jag tänker tillbaka och minns, har jag fullt upp med att planera nyårsmenyn. Just nu vet vi inte hur många deltagare det blir, då sjukdomar grasserar och planer, förhoppningar och önskningar snabbt kan komma på skam. Därför har vi handlat för sex personer, men kanske blir vi bara 4. Det är som det är, och det blir vad det blir.

Igår kostade jag på mig en pizza till lunch, för att komma ifrån en stund och samla mig lite. Mellandagsrean drar folk, så jag hade tur att få en sittplats på Nello. Bredvid mig satt en farmor och Kjell (jag hade nästan lust att föreslå att han skulle kallas Boffa av barnbarnen) och två små flickor. Som alla andra gäster som beställt "dagens" fick farmor en kopp till kaffet som ingår efter maten.

Det fick inte Kjell, vilket den större flickan påpekade, varpå farmor förklarade hur det låg till. Jag var bara intresserad av att hinna få i mig så mycket som möjligt av min pizza innan rasten var över, det vill säga allt utom kanterna, så min "gratis" kopp kaffe skulle så att säga frysa inne på grund av tidsbrist och att jag inte har tid att springa på toaletten stup i kvarten.

Således fick Kjell min kopp så att han och farmor slapp gå och betala för en extra kopp. När jag gick därifrån frågade flickebarnet "-varför gjorde hon så?", varpå farmodern säger "- det där var en väldigt snäll tant", vilket nästan fick mig att ångra mitt tilltag. Tant? Jag?! Men för sjutton, jag är ingen tant, väl? Lite snäll var jag, det kan jag gå med på, men tant. Nej!

Jag gick därifrån, trots allt ganska nöjd med min lunch och mig själv. Hur andra väljer att se på mig är inte alls viktigt. Jag vet vem jag är, hur jag är och vad jag är, alldeles själv. För det mesta i alla fall, och när jag tvivlar på mig och mina förmågor talar mannen om hur fel jag har. Ibland får jag presenter också. Som igår, då hade han hämtat en iPhone till mig...

Idag tar vi det väldigt lugnt eftersom mannen har hemskt ont i ryggen. Sviter från akvarieflytten. Det är konstigt att se honom så stel och med så mycket smärta, det gör ont även i mig. Han har verkligen inte gjort något för att förtjäna detta och jag kan inte göra ett dugg för att lätta smärtan, det är jobbigt. Naproxen och Ormsalva är allt jag kan erbjuda.

Strax börjar "På spåret". Det är något jag uppskattar och gillar. Alltid lär man sig något nytt och ibland inser man att det finns mer kunskaper än väntat i bakhuvudet, det är roligt!

Ta hand om dig och din omgivning, njut av långledigheten om du har turen att ha en!

Ny karriär?

Efter regn kommer sol sägs det och efter min fadäs i lördags behövde jag verkligen lite sol och glädje. Igår hade jag en avtalad tid för intervju med enhetschefen för Omsorgen i Sotenäs Kommun. Det är ett timvikariat och alltså inte "tills vidare", men det gör detsamma. Jag hoppas och tror att jag utan alltför stora problem kommer att få ett sommarvikariat inom Apoteket och i förlängningen fast jobb igen.

Om jag inte trivs fantastiskt bra med att hjälpa gamlingarna i kommunen i deras vardag, för då stannar jag förstås. Jag börjar med att prova på under tre dagar, för att se hur det går till. Sedan blir det läkemedelsutbildning (!) och efter godkänt prov för en sjuksköterska får jag delegering att dela ut mediciner också. Förutsatt att alla inblandade tycker att jag är lämplig för jobbet.

Vänner och bekanta har tipsat om olika jobb och jag har lämnat intresseanmälan för liknande tjänster i Munkedal och Lysekil också. Dessutom har jag sökt en tjänst som personlig assistent där min matlagningspassion är en merit, det du! Sanningen att säga är det också bara ett "vid-behov-vikariat", men kan nog vara kul och intressant att prova på, det också.

Och ombyte förnöjer, som du vet. I vissa lägen eller stadier i livet är det skönt att ha väldigt fasta rutiner och förutsägbara arbetsuppgifter, men i alla fall nu, i mitt liv idag, välkomnar jag variation och annorlunda arbetsuppgifter. Att lösa problem, ta initiativ, tänka själv och utanför den berömda boxen, är stimulerande och som du vet backar jag sällan eller aldrig för nya utmaningar...

Dagens utmaningar är att städa, vilket jag gärna undviker, och att koka knäck, vilket bara inträffar en gång om året och inte alls är speciellt utmanande eftersom jag tar mikron till hjälp. Jag tror att läget är någorlunda under kontroll inför julen. Julklapparna är få och klara för inslagning. Om vi inte kommer på något mer, bara för att det är roligt, såklart.

Idag ska vi ha rödtunga till middag, med lite räkor och god sås. I morgon lagar mannen till karrében, en lite ovanlig styckdetalj som liknar revben egentligen, men blir mycket saftigare. Jag jobbar fredag och lördag, det vill säga dag fem och fyra i min nedräkningsalmanacka. Nästa vecka är det slut, på torsdag. Det gör lite ont i hjärtat, men det ska å andra sidan bli skönt att flytta hem...

Nu ska jag skålla mandel, hacka densamma och dessutom lite lakritsstång till knäcken, skala räkor och koka fond, rasta snabeldraken och fylla soptunnan med så mycket det bara går, spela julmusik och försöka få lite julstämning i huset. Hörde jag glögg?

Ha det fint och stressa inte, det blir jul ändå, så länge du är rädd om dig!