Osmart.

Härliga måndag! I alla fall varannan vecka är måndag en favoritdag för då har jag sovmorgon och ledigt. Då får jag kaffe på sängen av mannen och så läser jag tidningen i lugn och ro. Sedan rapporterar jag till a-kassan och tar itu med tvätten. En tur till affären brukar också vara nödvändig, men jag försöker att ta det så lugnt jag kan och ladda för tre jobbdagar till.

Mannen och jag har hittat en ny serie att följa på Netflix, nämligen Designated Survivor med Kiefer Sutherland. Problemet är att vi fastnar i vinkelvolten och säger "bara en till", när vi egentligen borde gå och lägga oss. Nå, en väckarklocka (Mayzan) går igång på morgonen, vare sig man vill eller inte. Och mannens arbetstelefon fungerar ju effektivt om hon mot förmodan ger upp och somnar om.

Eftersom jag jobbat hela helgen har mannen stått för maten och då vill jag ta hand om den detaljen idag. Det blir leverstuvning för det fanns ett paket med kycklinglever kvar i frysen och så är det ju så gott! Snabblagat och billigt också. Jag vet inte om mannen har några planer för de kommande dagarna, men vi kan hjälpas åt med matlistan innan jag, eller vi, handlar.

Helgmaten gick inte av för hackor, vill jag lova! Vad sägs om risotto med salsiccia på fredag?

Entrecôte med potatisgratäng på lördag?

Och klassisk söndagsstek av karré på söndag?

Det var hur gott som helst alltihop och så underbart det är att få maten serverad när man kommer hem och är jättetrött och hungrig som en varg. Jag är så tacksam för att mannen är en så bra kock och tar hand om mig, det är sådär lagom roligt att laga maten själv efter 8-10 timmar på språng. Det känns fint att bli omhändertagen och ompysslad, samt få njuta av någon annans matkreationer emellanåt.

Ombyte förnöjer, som du vet. Ombytliga personer är däremot inte så förnöjsamt att drabbas av. När det sägs en sak ena dagen och en helt annan nästa. Eller när de säger en sak, men gör en helt annan och själv står man frågande och undrar vad som gäller en själv. Det spelar ingen roll om det är hemma eller på jobbet, man blir helt utmattad av att inte veta hur man ska förhålla sig.

I alla fall blir jag det. Och jag ska ju ändå föreställa vuxen. Tänk hur det är för barn och ungdomar som inte är lika flexibla och säkra på sig själva. Det är självklart förvirrande när reglerna som påstås gälla hela tiden ändrar innehåll och innebörd. Jag har själv uppfostrat tre barn, varav ett har autism, och man kan inte göra undantag för att man är trött eller ur gängorna själv.

Nästan dagligen ser och hör jag barn tjata sig till godis och annat. De får belöningar innan de uppfyllt villkoren för dem, eller bestämmer villkoren själva. Föräldrar idag verkar ha slutat uppfostra sina barn, de är kompisar istället. Jag är av den meningen att man blir kompis med sina barn när de är vuxna och har lämnat hemmet. Eller åtminstone bidrar till hushållet på något praktiskt sätt.

Numera är det ju nästan omöjligt att hitta boende som ungdomarna har råd med, ens om de har en egen inkomst. Har de inte det, är det enbart sysslorna i hushållet de kan hjälpa till med. Inte ens det verkar föräldrarna kräva av sina barn och jag undrar ju när dessa unga vuxna någonsin ska lära sig hur en tvättmaskin fungerar eller hur man måste kompromissa i en familj eller ett förhållande.

Följer barnen aldrig med och handlar lär de sig inte vad saker och ting verkligen kostar, utan fortsätter tro att juicen, mjölken och brödet är gratis. Att duschtvålen har ett literpris på flera hundra kronor och att halvfabrikat är dyrt vet inte många. Kranvatten är billigt och av utmärkt kvalitet och kan med fördel drickas, inte bara duschas i i timmar, vilket däremot blir kostsamt för hushållet...

Många ungdomar som jag möter på mitt jobb är ytterst prismedvetna, medan andra struntar fullständigt i priset, så länge det står ett visst namn eller märke på produkterna. Handkräm i tre pyttesmå tuber som kostar 200 kronor "ska" man ha, för att få respekt eller status. Schampo, balsam och stylingprodukter med literpriser över 1000 kronor "måste" de ha, för det har en bloggare sagt.

Visst, jag är bloggare och menar att alla behöver en slökokare, men jag tjänar inga pengar på det. Vilket kanske bevisar att jag inte är tillräckligt smart. Jag har inga annonser eller påstår att ett visst fabrikat är bättre än ett annat, men det är så jag vill ha det. Var och en som blir nyfiken får leta reda på det som passar just sitt hushåll, plånbok och behov.

Nu ska jag fråga mannen om han vill följa med och hämta förnödenheter, så han kan laga mat till mig de närmaste dagarna...
Ha en mysig måndag och en toppenvecka!

Mänskliga resurser.

Idag vaknade jag inte innan väckarklockan började låta, men det var kanske inte så konstigt. Det var fortfarande mörkt ute och halv sju på morgonen är jag inte färdigsoven. Alls. I det läget snoozar man inte. Bara att svänga benen över kanten och släpa sig ut till badrummet. Inte ens Mayzan tyckte det var dags att lämna sängen, hon låg kvar tills jag knackade skeden i matskålen.

Då gäller det att visa sin äganderätt till den och maten i den. Sen studsade hon upp och la sig hos sin manlige slav, utan att ha ätit upp mer än en fjärdedel. Hennes bror, som fuller väl vet att han icke får äta hennes mat, äter upp nästan all sin mat sen flyttar han gärna till hennes skål. Så länge någon tvåbent finns i köket kan han hålla sig i skinnet, med en liten harkling som varning.

Är vi tvåbeningar dumma nog att inte flytta bort skålen när vi lämnar köket är det renslickat i hennes skål och han återvänder till sin egen och spelar oskyldig. Jag är ändå ganska mallig över att de vet vad som är rätt och fel. De får inte äta ur varandras matskålar. Det är inte tillåtet att befinna sig på bord eller bänkar längre. Punkt.

Tröttare än trött... 

Självklart gör de det om tillfälle ges, om man glömt stekt fläsk på köksbänken över natten, till exempel. Då blir det inte lika många skivor på frukostmackan som man hade hoppats på. Så vi lär oss också. Viss mat är ju mer attraktiv och lockande än annan. Dagens ärtsoppa var helt ointressant. Det är i och för sig bara Compiz som undersöker våra förehavanden närmare då det är matdags för oss.

Fisk, skaldjur och köttfärs är det enda som får Mayzan intresserad. Yoghurt, blomkål, broccoli, avokado och all sorts kött lockar brorsan och då får man se var man sätter fötterna. Ska man skala räkor till middagen gäller det att vara snabb. Raketsnabb snarare och så får man inte snåla när man tinar dem. Minst femton-tjugo extra, om man vill ha någon garnering själv...

Ja, du förstår att jag laddar för morgondagen. Tänkte hitta på något nytt till mannen och mig, men skaldjur kommer att ingå. Vi, eller åtminstone jag, ska städa och stöka runt i största allmänhet och då behöver man belöna sig med något mumsigt efteråt. Hur mycket mannen behöver jobba vet man inte, så det är ingen idé att räkna med att jag slipper städandet.

Jag tror nog att eftermiddagen blir relativt lugn, så då får han rasta snabeldraken, åtminstone mellan telefonsamtalen. Min ambition är att hämta nödvändiga ingredienser för både morgondagens och lördagens middag tillnärmelsevis tidigt på dagen. Vi får se hur mycket ork jag har kvar efter riktigt hårda dagar på jobbet. Roliga, men jobbiga och jag är trött i både kropp och knopp.

Mitt problem, om det är ett problem, är att jag inte kan lämna något ofärdigt, när jag vet att det belastar mina kollegor vid senare tillfälle. Jag blir inte speciellt glad när jag får ta hand om saker som släpar efter, för att få plats och ordning innan jag kan ta itu med det jag förväntas göra. Det är inte någons "fel", förutom organisationens som sparar på personalkostnaderna.

Men det som är ett problem för många av mina kollegor är att vissa inte klarar stressen då de känner att säkerheten gentemot kunden riskeras. Att jobba i en kaotisk miljö, vilket det blir om ingen tar hand om varorna som levereras, när ingen har tid att fatta in nya artiklar och ser till att prisuppgifterna stämmer innebär en stress. Och vem ska fylla på i hyllorna?

Det är inte ekonomiskt att personalen går in i väggen, att kunderna inte får hjälp att hitta rätt produkter för sina besvär i egenvården eller att kunderna ser gapande tomma hyllor. Jag har varit med tillräckligt länge för att se hur det fungerar. Vissa organisationer är mer "ekonomiskt sinnade" än andra. Andra har lite mer omsorg om de mänskliga resurserna.

Utan kunnig, stolt och glad personal uteblir kunderna och affärerna. Hur svårt kan det vara att förstå det? Det är bara i ett fall jag gläds åt att en företagsledning fullständigt ignorerat sin personal och hur de mår, vad de tycker och deras kunskap och det är i KW:s. För att det gynnar min mans affärer när resten av kompetent personal också flyr fältet för att gå till konkurrenter eller nya branscher.

Jo, det blev ju slökokt ärtsoppa idag och äntligen med punsch! Det var gott och senap behövdes inte alls. Men en kopp räckte, det är väldigt sött med punsch. Det som är kvar i flaskan lär finnas en stund och kanske får ingå i en parfait efter påskmiddagen. Många år sedan jag serverade det, men minns att det var gott. En annan gång var det en äggtoddyparfait.

Sov gott och dröm vackert, var snäll mot dig själv och din omgivning när du vaknar!