Bluesig.

Hujedamej, så fort tre veckor går! Alldeles för fort och jag känner mig inte alls redo att återgå till jobbet på måndag. Jag gick ju nyss ner i holiday mood och nu stressar jag upp mig så till den milda grad att jag drömmer att mina kolleger ringer och frågar var jag håller hus. Det har visst blivit ett missförstånd och semestern är redan slut...

Så nu gäller det att suga på karamellen, snart är den slut! Mannen sa igår att han så gärna hade gett mig en lite mer romantisk och mysig semester, och det vet jag att han hade gjort om det funnits möjlighet och utrymme för det. Nu gör det inte det, utan vi får göra vad vi kan för att ha det bra ändå.

Jag ligger ute och solar och läser böcker, han pratar i telefon. Inte oavbrutet förstås, han kommer och tittar till mig då och då. Vi hjälps åt med maten, efter att jag lockat ut honom med en sådan här:

Notera mobilerna...

Ja, vad tusan? Visserligen ringer det nästan alltid någon även efter 17-18 i alla fall, men han kan gott slappna av lite i solen, innan den hinner försvinna bakom trädtopparna på Änggårdsbergen.

Igår var det ju en viss nationaldag, men jag tänkte inte så mycket på det när jag bestämde oss för vad vi skulle ha till middag.

Idag tog jag itu med tvätthögen. Verkligen jättetråkigt, men välbehövligt. Sedan tyckte mannen att det var dags att åka och hämta en ny kaffemaskin ity den gamla sade upp sig för gott förra veckan. Under tiden har vi varit hänvisade till presson, men det är ju så tröttsamt när man är van vid att bara trycka på knappen på morgonen. Bortskämda?

Ja, på vissa områden kanske. För tillfället är jag lite deppig och tycker synd om mig själv, därför tycker jag att vi gjorde helt rätt i att skaffa kaffemaskinen, planera för att åka till "sommarstugan" och få så mycket semesterkänsla det går innan sötebrödsdagarna är över. Jag jobbar i och för sig korta dagar måndag-fredag i fyra veckor, innan jag får två veckor till, men det känns tungt nu.

PMS, "söndagsångest" hela veckan lång, mardrömmar på nätterna och, jag vet inte vad...

Bäst jag slutar detta inlägg med en "solkatt" och återkommer när humöret är på topp igen, för jag vill ju inte att du ska smittas av min "blues".

Ha det bäst och ta hand om dig!

Ögonflimmer.

En lång och arbetsam vecka är till ända. Av de senaste nio dagarna har jag jobbat åtta och det känns! Dessutom har jag vid tre tillfällen varit så rasande arg att jag efteråt blev alldeles matt. Fast tredje gången var ärligt talat inte lika farligt som de två första. Då trodde jag att jag skulle få hjärnblödning, faktiskt. Det var samma person som orsakade det båda gångerna också.

Livet på Apoteket är inte en dans på rosor, lika lite som på biblioteken runt om i vårt underbara land. Om bara människorna i landet kunde vara lika underbara, eller åtminstone hyfsade, tänk så mycket enklare och trevligare allt hade varit. Biblioteket, tänker du kanske nu? Där alla viskar och visar hänsyn och tyst väntar på sin tur? Icke! Det har jag från två mycket säkra källor.

Men på apoteket beter väl folk sig som tja, folk? Givetvis gör de allra flesta det, men så finns det sådana som alltid tror att just de har så mycket viktigare frågor, har mycket mer bråttom och är mer värda ens uppmärksamhet än andra. Sedan finns det kärringar som skriker, svär och far med osanning samt påstår att det är vårt fel att hon missar färdtjänsten, får betala dubbelt och vi manipulerar recept.

Man kan inte betala för en vara innan man tar med sig den därifrån, man kan inte boka en vara på två apotek och hämta ut den på båda om receptet är slutexpedierat. Och nej, hostmedicin ingår inte i högkostnadsskyddet. Inte ens om man beter sig som ett ouppfostrat barn som tror att det ska få sin vilja igenom genom att skrika så att övriga kunder tar illa vid sig. För att inte tala om personalen...

Människan i fråga lär regelbundet gå i kyrkan, men en mer okristlig individ har jag sällan skådat. Jag blev tvungen att skälla ut henne, utan att skälla om du förstår vad jag menar, första dagen hon kom. Det flimrade både rött och svart framför mina ögon under tiden och jag trodde nästan att min sista stund var kommen, men det blev tyst på henne i alla fall.

Nästa dag, eller kväll för att vara exakt, kom hon inrullande igen nära stängning trots att hon vet att vi bara är två som jobbar, precis som kvällen innan. Vi har många kunder som jobbar i handelsbranschen och vill handla på hemvägen, vilket innebär det kan köra ihop sig ordentligt då. Hon såg att jag var upptagen med kunder i egenvården, min kollega hade sin kund för ögonen.

Det dröjde lite längre än föregående dag innan hon började svära över den idiotiske taxichauffören som lagt hennes plånbok i fel väska (!) och att det tog så förfärligt lång tid innan det var någon som kunde hjälpa henne. Vi har ju kölappar och hon såg att det strax skulle bli hennes tur. Jag fick en lucka och försökte tala henne till rätta. Det hjälpte. I två minuter...

Sedan var hon igång igen och min kollega hade en ängels tålamod och förklarade hur det låg till med receptet, kostnaden och allt annat. Kärringen bara skriker och beter sig så att övriga kunder börjar skruva på sig. Men är det någon som säger till henne? Nej, de himlar med ögonen åt mig och tycker det är jobbigt, hela situationen. De tycker synd om oss, men ingriper inte, tyvärr.

Den vanliga svenska flatheten har talat. Eller tigit, snarare. Kärringen, för det är det snällaste jag kan kalla henne, har en röst som skär genom märg och ben och jag ber henne dämpa sig, men det kan hon inte för då är det ingen som hör henne, påstår hon. För någon har förstört hennes stämband vid något ingrepp och det måste hon leva med, skriker hon med darrande stämma för att försöka få någon att tycka synd om henne och ta hennes parti.

Tro mig, sa jag, det finns inte någon som kan undgå att höra vad du säger i vanlig samtalston här inne och nu har du höjt rösten långt över den gränsen för länge sedan och jag uppskattar verkligen inte att du skriker åt min kollega eller mig själv, så nu lugnar du ner dig och låter oss avsluta det vi håller på med i lugn och ro, så blir alla härinne mycket gladare och får det de ska ha innan vi stänger.

Behöver jag tala om att det flimrade i rött och svart igen? I torsdags spanade jag efter henne hela kvällen, men vi slapp ytterligare spektakel, däremot såg jag henne sitta och vänta på den stackare som kör färdtjänsten då jag gick till parkeringen när vi stängt för dagen. Jag hoppas mina kollegor slapp henne igår. Själv slutade jag tidigt och åkte hem och lagade mat tillsammans med mannen.

Jag vet inte när det hände senast och det var väldigt trevligt. Tyst, lugnt, skönt och avkopplande, vilket var exakt vad som behövdes för att gå ner i varv. Mannen hade skaffat två stora torskfiléer när han ändå var ute och hämtade korrrv hos en bekant. Så nu är frysen smockfull igen. Jag delade upp fisken och gjorde en gratäng av de tjockaste bitarna och frös resten.

Idag blir det slökokt lammbog. Jag laddade Multin innan vi åt ett par mackor och åkte till Ica för att hämta grönsaker och annat som går åt. Mannen har klippt gräset med en gräsklippare som han fick av grannen, eftersom han köpte en ny när den gamla inte startade. Givetvis fick mannen igång den relativt enkelt, så nu är hela gräsmattan jämnt klippt.

Själv hamnade jag här och knattrar på, eller av mig. Ute ska jag inte vara när det klipps gräs. Om en stund ska jag dock våga mig ut och läsa den sista boken i Harry Bosch-serien. Det lär vara en till på gång i sommar och vi håller utkik efter den såklart. Ikväll blir det minst en Harry Potter-film. Mycket Harry i tillvaron nu.

Självklart ska jag blanda till en mojito, eftersom vi har så mycket mynta ute på altanen. Det vore ju synd om den inte kom till användning...

Ha en skön och lugn lördag, det ska jag och mannen ha!

Röd, blå eller grön?

Helt enligt planen blev det inte gjort så mycket igår, jisses så skönt det var! Korsord, bloggande och bokläsning kändes som det enda rätta. Idag har vi kroppsarbetat desto mer. Byte av däck på min lilla Pärla och Pansarkryssar'n är nog så tungt, eftersom däcken förvaras på vinden i garaget och ska upp och ner. Skönt att vara två om det i alla fall...

Mannen hade för avsikt att klippa gräset, men gräsklipparen är inte av åsikt. Den har gått som en kratta på sistone, men har åtminstone skött jobbet hyggligt, tills idag då. Efter att knappt halva gräsmattan blivit klippt la den av och vägrar att starta igen. Mannen är arg som ett bi, jag tror jag ska blanda till en mojito när han svalnat lite grann medelst isvatten. Invärtes, ska tilläggas.

Jag tänker att det är en himla tur att jag inte lyckats reta upp mannen såpass någon gång att han blivit riktigt arg på mig. Irriterad och besviken på mig har han varit, men aldrig arg. Inte heller jag har varit speciellt arg på honom, förutom den gången när vi renoverade köket och han inte hade vett på att förklara hur ritningen såg ut. Den som han hade i sitt huvud, alltså.

Jag är ju inte någon tankeläsare och förstod inte "det uppenbara" utan lite förklaringar och vägledning. Då fick jag dra mig tillbaka för att inte säga något riktigt dumt, som jag måhända skulle ångra. När jag lugnat ner mig gick jag ner igen och bad vänligt, men bestämt om att upplysas om planen lite mer ingående, vi var ju trots allt två om jobbet.

Annars håller vi sams för det mesta. Faktum är att vi tänker och tycker ungefär likadant om det mesta, så det blir sällan några dispyter. Det finns vissa ämnen som bör undvikas, tycker framför allt jag, och dem får han allt diskutera med någon annan, för till slut så sitter jag bara och hummar och försöker desperat att komma på något annat samtalsämne.

Politik är sådant som bör undvikas. Vi står på varsin sida i den rödblå röran och trots att mannen är den blåe så är han helt klart en Karl-Bertil Jonsson i de flesta situationer. Numera är detta hushåll även grönt. I varje fall när det handlar om återvinning och ekologiska spörsmål. Miljöpartister kommer vi aldrig att kalla oss, ty de är alldeles för rabiata i vissa frågor.

Vi har begåvats med två soptunnor och ska alltså källsortera ännu mer än vi hittills gjort. Det är inte helt enkelt att lära gamla hundar att sitta, men det går. Därför ska vi försöka hitta ett system för källsorteringen redan i köket, under diskhon. För man går inte ut med en kapsyl, ett plasttråg eller en mjölkkartong i taget, även om det är nära till tunnorna.

Hur sorterar man till exempel vinkorkar? Ett naturmaterial, men i vilket kärl hör det hemma? Numera får man lägga servetter i matavfallet, det var en nyhet för mig. Chipspåsen, som man inbillar sig är av metall, ska läggas i kärlet avsett för plast. Det är lite spännande ändå, det finns fortfarande mycket att lära sig både i källsorteringsfrågan och livet.

Idag ska vi grilla karré och majs. Det blir nog bara en enkel sallad till det, precis som föregående dagar. Fiskspetten igår var alldeles perfekta och mannen var överlycklig över detta. Snacka om humörsvängningar...

Själv höll jag på att bli smått galen igår kväll, för det fanns inget godis hemma och jag behövde verkligen det. Det fanns emellertid choklad, det räddade mig från att gå bärsärk. Vissa dagar krävs det godis för att hålla humöret på en viss nivå och på så sätt behålla husfriden. Försvinner sötsuget när man går från PMS-häxa till klimakteriekärring? Hoppas det!

Nu är det dags för en mojito, vaya con Dios!

Grundlurad.

Det gick ju smärtfritt! Ja, att fylla 50, alltså. Vaknade före väckarklockan gick igång och hämtade kaffe och tidning, samt utfodrade fyrbeningarna. Det blev ingen noggrann läsning, för vi var tvungna att lasta mannens fyra guror, en stärkare och pedalbordet, plus allt annat i bilen och hämta upp en yngling på vägen till Malmön för genrepet med Magnus Lindberg.

Repet gick bra, jag satt och väntade på att få checka in och hörde hela listan. Det var väl inte helt vad jag hade hoppats på då, jag trodde jag skulle få ligga på sängen och lösa korsord, pilla navel och slappa i största allmänhet medan mannen pysslade med sitt. Men det gick bra på detta viset med, jag är inte omöjlig.

På kvällen gick vi till Bryggan och avnjöt en gigantisk skaldjursbricka. Till förrätt alltså. När vi hade tömt den frågade krögaren om vi önskade kött eller fisk till varmrätt. Fisk var ju enda alternativet i det läget och vi valde piggvar. Och inte vilken piggvar som helst, den var ljuvlig!

Dessert blev det också och det var den godaste hallonglassen jag någonsin ätit, serverad med pannacotta och kaksmulor. När vi ätit klart fick vi sällskap av två bandmedlemmar och sedan blev det whisky på rummet med en av dem. Det blev lite sent, men man fyller bara 50 en gång. Fast jag föreslog att jag kan göra det nästa år igen, för en sådan födelsedagssupé vill man ha fler av.

Dagen efter var vi uppe i tid för frukosten på Pensionatet, minsann. I ärlighetens namn la jag mig på sängen efteråt, läste bok och blundade lite medan mannen ägnade sig åt vapenvård. Fyra guror strängades om och sedan var det dags för att packa bilen igen och åka upp till Stallebrottet för soundcheck och att döda tiden tills uppträdena skulle börja.

Då dyker mina älskade päron upp med kaffe och tårta! En av mina favoritsystrar, en av mina favoritsöner och även en av mina favoritfastrar med make kalasade på den godaste tårtan jag ätit, näst efter Tant Gundas mockatårta, och jag fick blomsterkrans och presenter. Så mycket bättre kan det väl inte bli?

Sonen har hört mannen spela förr, men för de andra var det första gången de såg och hörde honom på scen. Och de gillade det. Mycket. Det visste jag väl att de skulle göra, för han är bra. Riktigt bra! Det är kanske lätt att tro att jag överdriver bara för att han är min man och så vidare, men jag är så stolt över honom, för att han är mycket skicklig för att spela så lite som han faktiskt gör.

Det beröm han fick av Dan Hylanders band och andra i publiken bevisar att jag gör rätt i att vara stolt och att skryta över honom. Att Magnus Lindberg slappnade av såpass att han släpper guran och bara sjunger talar också sitt tydliga språk, han litade fullständigt på att mannen skulle leverera. Det enda som var trist med den spelningen var att Magnus inte fick en syl i vädret mellan låtarna.

Den som höll i andra ackeguran och påstår att Magnus är en idol sedan tonåren, borde visa honom respekt och inte snacka med sina kompisar i publiken, som om det var hans gig. Han hade redan haft sitt i första akten och ska jag vara helt ärlig borde han ha gått av scenen efter en lämplig presentation och låtit bandet sköta kompet för Lindberg, det hade varit smakligare så.

Dan Hylander har jag knappt lyssnat på tidigare, men han var ju riktigt bra! Bra band, där med, och vilken duktig tjej på fiolen! Heja Petra!
Nå, när allt var över ville några dra iväg till Bryggan och varva ner, men jag kände att det var dags för sängen, så jag släppte av mannen på vägen. Han kom snart "hem" och la sig han med...

I fredags åkte vi via bästa Lotta och faster hem till Hagen igen. Borta bra, men hemma bäst. Sov som en stock och vaknade tidigare än jag hade trott att jag skulle göra, men var nog utsövd ändå. Den andra favoritsystern och hennes pojkvän skulle komma över för altanhäng och middag vid fyra, så vi hade gott om tid att hämta moddlare och Icas födelsedagstårta.

Bäst som vi sitter och sörplar mojito och pratar om ditt och datt kommer en massa människor ut genom altandörren och överöser mig med kramar, presenter och gratulationer. Samt öppnar champagneflaskor på löpande band och dukar upp en massa godsaker på soffbordet. Den var en överraskning som hette duga! Mannen var såklart involverad, men höll masken.

Så ifrån att ha planerat en middag för fyra råddade vi till en för tolv personer, för det var inte tal om att någon skulle hämta pizza eller behöva gå härifrån. Tur det alltid finns mat i frysen i vårt hem. Ett kilo kycklingben och en flintastek fick snabbtinas och marineras, respektive rubbas. Den coleslaw som stod i ugnen och mognade fick byggas på och fler potatisar kokas halvklara och penslas med grillsås. Syster yster beordrades skära grönsallad och så fram med bröd, smör och ost.

Jag tror inte att någon var hungrig vid hemgång för det fanns någon bit flintastek kvar och en halv skiva ryggbiff, några potatishalvor också tror jag. Prinsesstårtan som skulle räcka till sex personer står halväten i kylen, det var lite synd, eftersom varken mannen eller jag tycker om sån tårta. Planen var att peta ner tårtan i Systers pojkvän, han lär gilla tårta...

Äldste sonen och hans fästmö kom när alla började tänka på refrängen och ringa skjutsar och taxibilar. När klockan var två låg alla i sina sängar, åtminstone i det här huset och halv nio var jag uppe igen, eftersom "barnen" behövde åka hem i skaplig tid. Det är långt till Borlänge, tyvärr. Och ingen av dem såg åt tårtan i kylskåpet heller.

En vecka kvar av min semester och den blir nog lite lugnare än veckan som gick. Inte så att jag klagar, man behöver en skön blandning av allt och det får jag! Hoppas med andra ord att du haft en lika angenäm tillvaro som jag på sistone och att den håller i sig.

Tusen tack för all uppvaktning, alla fantastiska presenter och för alla underbara vänner i mitt liv!
Och ett speciellt tack till mannen i mitt liv, för att du fixade och trixade med supén och sedermera lurade mig så kapitalt! Puss!