måndag 14 januari 2019

Helomvändning.

Förra inlägget var en blandning av glädje och sorg, idag kommer det bli mest positiva känslor, även om saknaden efter vår Compiz fortfarande är enorm. Det handlar om svärmor som till vår stora glädje har blivit så mycket bättre på väldig kort tid. Sedan i lördags märks stor skillnad och det är tack vare kortisonbehandlingen som startade i fredags kväll.

Många människor är rädda för kortison, men det kan göra stor nytta också! Det kan häva en allergisk reaktion, behandla astma, vissa blodsjukdomar och reumatism, bland annat. Doktor E på vår vårdcentral hade beställt flera nya prover för att kunna fastställa vad som fattades mamma S. I torsdags hade provsvaren kommit och de diskuterades med en kollega till henne.

De kom fram till att sätta in kortison som en diagnostisk behandling, då de misstänkte att svärmor drabbats av polymyalgia rheumatica. Svarar man på sådan behandling ska sänkan gå ner ordentligt och rörligheten öka drastiskt. Vilket alltså har skett! Svärmor sover bättre, kommer i och ur sängen mycket lättare, samt går utan större problem. Hon kan klä sig snabbare och hålla kaffekoppen med en hand igen. Humöret är avsevärt mycket bättre också förstås... 

Jag är glad för att hon mår så mycket bättre, för hon har haft det riktigt besvärligt och behövt mer hjälp än hon egentligen velat be om. Det är inte lätt att hjälpa någon som är så självständig och envis som svärmor, hur gärna man än vill och kan! Får man inte, är det liksom ingen idé att försöka. Fast man kan ju sopa golvet och tvätta av det i smyg när hon är på toaletten.

Idag har jag hämtat tvätt, vilket det är en del av vår överenskommelse, så det bråkar vi inte om alls. Soppåsen ville hon dock försöka sig på att gå ut med själv, därför fick den stå kvar, trots att jag passerar soptunnan på vägen hem. Nämnde jag att hon är envis?

Nu har doktorn hört av sig för att få veta hur det gått och hon blev nog nästan lika glad som vi. Hon skriver ut mer kortison, svärmor ska lämna ett urinprov denna vecka och kolla sänkan nästa vecka. När sänkan är normaliserad börjar man sänka dosen kortison successivt för att hitta lägsta verksamma dos. Det är speciellt viktigt med tanke på att svärmor är lite benskör också.

Vi ser fram emot att mamma S blir ännu bättre, med hjälp av sjukgymnastik, mediciner och ja, sin egen envishet. Vi får säkert fortsätta att handla ett tag till, men hon pratar redan om att ta promenader "runt kvarteret om väglaget tillåter", när hon ändå ska slänga soporna. Det blir nog bra!

När vi handlar brukar vi försöka se till att svärmor får rött kött och lever med för att hjälpa upp hennes blodvärde. I lördags åt hon entrecôte till middag, för vi gjorde ett avsteg från vår fredagsfisk och hämtade en större bit än vi själva kunde äta upp.

Rödvinssås och hasselbackare. 
Nu såg kanske inte svärmors middag ut exakt såhär, men jag vet från säker källa att hon minsann unnade sig ett glas vin till maten, precis som vi gjorde! Det är inte så ofta vi äter rött kött, men ibland är det väldigt gott och det är ju nyttigt, åtminstone om man tänker på det som en källa för järn. Och det kan vi ju behöva lite till mans och framförallt kvinns.

Annan järnrik mat ska vi ha idag i form av grönkålssoppa. Det är det sista som går nu av det som syster M skaffade till jul. Uterummet är en utmärkt förvaringsplats för grönkål! Jag tror jag ska göra några chips också, bara för att det är så himla gott att knapra på. Sist använde jag chiliolja, men jag tror det får bli citronolja idag. Fräsch och uppiggande smak och doft!

Igår åt vi serranospäckad majskyckling. Skinkbitarna petade jag alltså in under skinnet på pullan, sedan fyllde jag magen med vitlöksklyftor och en lime. Skyn blev en sås, med lite sherry (förstås), en kvarts hönsbuljongtärning, pressad lime och sechuanpeppar.



Gjorde chips av resterande bitar serrano, men fick rädda de sista bitarna till upplägget innan mannen hade glufsat i sig allihop. Han var visst hungrig!

Jag blev visst ledig idag, och än har ingen bokat mig för i morgon. Lite oroligt känns det allt, men det brukar lösa sig. Ser till att vara redo för hemtjänsten nästan varje kväll. Arbetskläderna ligger framme, väskan är packad med bra-att-ha-saker och nycklar och handskar ligger i rätt jacka. Blir man väckt kvart i sju gäller det att ha ordning om man ska hinna till sju. Eller tio över...

Ha en fin kväll och vecka nu, använd reflex och var snäll mot dig själv och andra!














1 kommentar: