Skarpaste kniven.

Då har det gått en vecka igen, och i ett nafs! Jag har jobbat 38 timmar, vilket får anses som nästan heltid. Inte ens a-kassan eller arbetsförmedlingen kan begära mer. Idag är jag inte städslad någonstans, men i morgon ska jag introduceras på Hunnebo-hemmet. Det ska bli spännande att se hur det är, jämfört med "utejobbet" i hemtjänsten.

Den uppenbara skillnaden är förstås att de på sjukhemmet är sjukare än de flesta som får omvårdnad i sina hem. I vissa fall undrar jag vilka kriterier som bestämmer vilka insatser som beviljas och till vem. För som en kollega uttryckte det, "varför ska undersköterskor och vårdbiträden lägga ner tid på att städa ett hus som inte går att städa, när det finns städfirmor" och jag håller med.

Varför ska vårdpersonal ägna tid till sådant, när det finns andra insatser som är mer vårdinriktade än att försöka sanera ett totalt försummat hus under två timmar varje vecka. Ett Sisyfosarbete, som du förstår. När detta hus säljs någon gång i framtiden kommer inte betinga någon större köpesumma, men desto mer för att blåsas ur, totalsaneras och renoveras för att bli beboeligt igen.

Det är såklart en sorglig historia i bakgrunden, men jag undrar ändå hur det är så helt omöjligt att få människan att förstå fördelen med att sanera redan nu och få en slant över när det blir ohållbart att bo kvar. För det blir det, förr eller senare. Det är på gränsen till ett allvarligt arbetsmiljöproblem för oss som måste gå in där. Man har handskar på hela tiden och ja, jag kräktes när jag städade toaletten...

Således är det sannerligen inte en dans på rosor att jobba inom hemtjänsten, men det finns förstås motvikter till detta som väger upp. Vi är hos många som har jättefina, rena hem och som håller efter dem efter bästa förmåga själva eller med släktens hjälp. Jag städar gärna hemma hos andra för att underlätta vardagen, det är inte det, men när det är en sanitär olägenhet, då är min gräns nådd.

På det stora hela taget trivs jag mycket bättre än jag hade förväntat mig. Det är ett fasligt flängande i och ur bilen hela tiden, men det värmer så att komma in till dem som verkligen behöver hjälp och som är tacksamma för minsta lilla. Jag hade gärna sett att de fick mer tid för prat och sådant, men det är som det är. Dessutom har jag så fina arbetskamrater som hjälper mig när det behövs, de är guld!

Mannen och jag var ju på utflykt förra veckan och han fick med beröm godkänt av snarksköterskan. Nästa gång han ska visa resultat eller om det blir problem med Snoken, behöver han inte åka ända till Sahlgrenska, han blir överskriven till NÄL och det är ju betydligt närmare. Det gick oväntat fort på lasarettet därför fick jag fick vända på parkeringen vid 421 och hämta honom igen.

Vi valde överkast, lakan och lite annat tillsammans. Och fyllde även på förrådet av sköna  bambusockor. De är verkligen toppen att ha när jag jobbar och sällan kan eller hinner ta av mig skorna när jag kommer till vårdtagarna. Tur att jag inte lider av fotsvett, men det kan bli lite varmt ändå förstås, och då är bambu bättre än vanliga bomullssockor på att avleda fukt och värme.

Det har alltså varit ganska mycket jobb för mig och denna vecka är också rätt fulltecknad. Mat har vi lagat både var för sig och tillsammans. Till exempel helstekte vi rödtunga i ugnen, gjorde ett citrussmör och serverade med pressad potatis. I fredags, förstås...

I lördags blev det helstekt kyckling med risotto. Få maträtter ser så osmakliga ut som risotto, men vad gott det är! Denna smaksattes med portabello.

Igår gjorde mannen en gryta på fläskkött, med smak av bland annat spiskummin. Det kändes tråkigt med ris igen och för övrigt fanns det för lite av den varan, därför blev det ugnsrostade rödbetor och potatis istället. Jag hoppar över den bilden, för den blev inte bra. Grytan däremot var utmärkt!

Medan dagens frikadeller puttrade i tomatsåsen löste vi ett knivigt problem. Knivar ska skötas om och hållas skarpa. Eftersom vi har mindre bänkytor och färre lådor i vårt nya kök fick knivarna flytta upp på väggen. Flera av dem är nyskärpta av Knivbrev, för slöa knivar gör mig galen och minst en av mina santoku-knivar måste vara i perfekt form. Yxan i mittenraden ska skickas nästa gång, det är lite spännande att se om det går att göra något med den...

Frikadellerna gjorde jag på kalkonfärs och en bit kallrökt skinka från ett paket med "ojämna bitar" eller så kallat skivspill. Kyckling- och kalkonfärs är lite blötare än annan, därför använder jag alltid ströbröd och ägg i smeten och olja i händerna för att det ska bli någon som helst form på frikadellerna. För övrigt tillsatte vi bara salt och peppar.

Ja, det är vad som hänt sedan förra inlägget, förutom att vi skaffat nya kuddöverdrag till köksbänken vilket blev väldigt fint! Vi måste bara hitta ny gardin till fönstret och sätta upp en liten ljusramp i densamma för att få lite mer ljus och mindre insyn, sedan är det bara en kokbokshylla och belysning på motsatt vägg kvar att fixa till, så är vi nöjda med köket.

Ta hand om dig och din omgivning tills nästa rapport!