måndag 27 maj 2019

New Orleans - to be continued.

Jag har haft lite annat att göra, så fortsättningen har dröjt lite grann. Jobbet har krävt sitt kan man väl säga, då jag fått andra vårdtagare än vanligt. Som timmis förväntas man åka dit man blir skickad, utan någon som helst introduktion, vilket ordinarie personal får vid omorganisationer. Att jag jobbar (nästan) lika mycket som de flesta ordinarie, med samma sysslor, har ingen som helst betydelse.

Det är oerhört tröttande och tidskrävande att behöva leta reda på vårdtagarna på orter man inte känner så väl. Dessutom är det påfrestande när man får för dålig arbetsbeskrivning och därför får gissa, fråga och kanske ibland luras att göra sådant som inte ska göras. Man hittar inte i deras hem, när man väl letat reda på det. Man vet inte hurdan den personen är och mår, så osäkerheten är där hela tiden.

Tur att jag är "gammal" och van på att hantera även den suraste, grinigaste, konstigaste och besvärligaste. Men trött blir man, i alla fall jag. Nu är det verkligen inte så att alla vårdtagare är "knepiga", de allra flesta är jättetrevliga, mysiga, roliga och tacksamma för att man kommer, även om de också såklart blir trötta på att behöva upprepa sig, men det var inte det jag skulle prata om idag...

I förra inlägget lovade jag att dela med mig av fler matbilder och -upplevelser, håll i dig nu!
Första dagen i New Orleans gick vi till French Market och skaffade frukost i form av var sin Po' boy. Namnet kommer sig, åtminstone enligt en lokal teori, av att två före detta spårvagnsförare vid namn Martin som sadlat om och öppnat restaurang, försåg sina tidigare arbetskamrater med denna typ av smörgås när dessa gick ut i strejk och inte hade det så fett under tiden. Det är inte säkert att historien stämmer, men den är tilltalande, precis som mackorna.



Hur som helst, enligt vissa källor ska strejkarna skämtsamt ha kallats "poor boys" av restaurangpersonalen och sedermera fick denna typ av matiga mackor benämningen Po' boys efter de strejkande spårvagnskonduktörerna. Po' boys att köpa finns överallt, och är ljuvliga. Frasigt bröd, misstänkt likt det vi kallar baguette, fyllt med kött, korv, skaldjur eller alligator och allt möjligt gott, som sås, sallad och andra grönsaker. En bra frukost med andra ord...

En annan dag åt vi en fullständig brakfrukost med tre ägg, tillagade som man ville ha dem, i mitt fall sunny side up, i mannens skramlade, det vill säga som äggröra. Plus jambalaya, korv, bacon, grits, skinka, patty, hash browns och biscuit. Vissa saker kanske behöver förklaras. Grits är en sorts gröt kokt på majsgryn. Inte helt olikt mannagrynsgröt, så jag blev inte överförtjust, men jag har åtminstone provat det och behöver inte beställa det igen.



Patty är en liten, tunn hamburgare, varken mer eller mindre. Hash browns är finriven stekt potatis. Biscuit är inte en liten kaka, vilket man lätt kan förledas att tro, utan ungefär som ett fluffigt scones. Jambalaya är en variant av paella och återfinns alltså både på frukost- och middagstallriken om man så önskar, och det gör man!

Efter denna bastanta frukost skulle vi ut på en guidad tur med en journalist, levnadskonstnär, författare och underbar människa vid namn Chris Rose. Vår vän Göran introducerade oss för honom när vi träffades i nämnde Chris hem innan vi begick första festivaldagen och han upplät dessutom sitt hus och trädgård för en louisiansk kräftskiva en av de sista dagarna av vår vistelse. Mer om detta senare.

Vi fick en lektion i all musiks ursprung och källa. Gissa var? Fullständigt trovärdigt, lysande och initierat. Lektionen tog 2½ timme, gående med öronen på helspänn för att inte missa något roligt, spännande, inspirerande och oväntat. En fantastisk show helt enkelt och en historielektion man sällan, eller aldrig, får uppleva. Rekommenderas varmt!

The Swedes on parade
Bilden är från Louis Armstrong Park i stadsdelen Tremé, vilket kanske känns igen? Jag syftar förstås på TV-serien om livet efter Katrina. Vi började titta på den när vi kom hem, det är alltid roligt när man känner igen platserna och sen får man ju musiken på köpet också. Jag vet ju inget om hur det såg ut innan orkanen lamslog hela staden och staten, men vägar och trottoarer är gropiga och trasiga, fortfarande antar jag.

Jag har mer att berätta, men sparar det till nästa inlägg, så håll ögonen öppna om du vill se fler bilder och läsa om våra upplevelser och minnen. Jag får ta dataminnet, det vill säga mannen, till hjälp med vissa historier märker jag, dessutom är jag vrålhungrig...

På återseende!

PS. Ett citat från den gode Chris:

"It is impossible to capture the essence, tolerance, and spirit of south Louisiana in words."













3 kommentarer:

  1. Tack för ett som vanligt lärorik och underhållande blogginlägg.
    Kram och ta det nu lugnt ... du vet att man ska andas emellanåt också va?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tusen tack vännen, det värmde!
      Jag har luckor här och där, så jag andas bättre och lättare än tidigare faktiskt, tacks för din omtanke <3 Kramar!

      Radera