Powered By Blogger

lördag 7 september 2019

Punkt för New Orleans.

Tiden går som bekant fort när man har roligt, så det måste jag ha haft? Tänk, att det är tre månader sedan jag gjorde ett inlägg här i bloggen! Ja, det är väl inte bara när man har roligt som tiden flyger, för det har inte varit annat än jobb, jobb och åter jobb hela sommaren. Om man ska se det positivt så har vi i alla fall inte behövt flytta bohag för någon i år, så det är ju en klar förbättring från förra året!

Jag har tydligen lovat att skriva lite mer om New Orleans och det är väl lämpligt att sätta punkt för den resan innan vi, hör och häpna, ger oss iväg på ytterligare en! Mer om den senare, förstås.
Det jag sparat till sist är en liten anekdot som vår guide och historieberättare Chris Rose berättade. Du känner till låten "House of the Rising Sun", utgår jag ifrån? Om inte, sök på Youtube!

The Animals fick ju en hit med sin version av en gammal folksång av oklart ursprung och som lär ha studsat fram och tillbaka över Atlanten ett antal gånger. Eric Burdon var en av medlemmarna i The Animals, och han blev som besatt av att hitta huset som beskrivs i den version som handlar om New Orleans. Vår guide Chris intervjuade Burdon vid ett tillfälle och fick då höra om detta långa letande efter rätt adress och att Burdon trodde att han kunde ha hittat rätt hus, till slut.

Chris bad om att få följa med, vilket han fick, men han fick snällt stanna utanför, medan Eric Burdon knackade på dörren till det som visade sig vara ett tillhåll för, håll i dig nu, nunnor! Efter några timmar kom Burdon ut. Han var tyst, och spänning var förstås olidlig för Chris, som ville veta om han funnit rätt hus. Burdons kommentar var "It spoke to me". Sökandet var över.

Nunnorna ville höra låten, vilket man kanske kan tycka är ett något udda önskemål då sången handlar om ett horhus och syndiga människor, och det måste ha känts ganska märkligt för Burdon att sjunga den a capella inför dem. Visst är det en fantastisk berättelse? Jag undrar ju hur det kändes att ha löst mysteriet efter så många år. Luften gick uppenbarligen inte ur honom, han levererar än...

Vad mer har jag lovat? Louisiansk kräftskiva, var det nog.

Mannens foto, innan han högg in :)

Inte alls som en svensk kräftskiva i augusti, men himmel så gott det var! Allt kokas i samma gryta och sedan öser man upp allt på tidningspapper. Vi stod och mumsade och åt av hjärtans lust så länge det fanns plats i magen. Mannen var bland de av oss som åt längst, han imponerade stort på mig! Det var en så trevlig sammankomst, i all enkelhet (nåja, kanske inte för kökspersonalen), tack för att vi fick vara med om det! 

Återigen mannens foto.

Detta är den sista Bloody Mary'n vi fick innan vi tog flyget hem och äntligen fick vi den med en baconskiva i! Det finns de som rynkar på näsan åt det, men de har inte smakat och förstått att sältan av baconet är önskvärd för både smaklökar och vätskebalansen. Vi packade ner två flaskor färdigblandad tomatjuice bland smutstvätten, de tog slut förstås. Men vi har skaffat hem ingredienser för egen blandning nu, det blir nog också bra när vi smakat oss fram till rätt proportioner!

Den avsmakningen får dock anstå ett tag, vi har nya smaksensationer att ta oss an först. Äntligen ska vår bröllopsresa bli av! Vi ska äta parmesan, pizza, pasta, prosciutto, oliver och glass före, mellan och efter besöken i Vatikanen, Pantheon och intressanta "gamla stenhögar" för att citera den kära svärmodern. Så det blir fler reseskildringar inom en förhoppningsvis relativ snar framtid, om du vill, i en blogg nära dig!





3 kommentarer:

  1. Kul och intressant läsning som vanligt :-)
    Det var länge sedan jag bloggade nu men det får komma i sinom tid.
    Är det för tidigt att önska trevlig resa?
    Kram <3

    SvaraRadera
  2. Tack, snälla du!
    Jag ligger hopplöst efter i läsning av de (få) bloggar jag följer, din och två till. Ska försöka komma ikapp :)
    Nej, din önskan kommer väldigt bra i tid, tack så mycket <3 Kram!

    SvaraRadera