Surtanten.

Idag kunde det ha varit den där riktigt bra dagen, min lediga måndag. Den känslan har väl inte infunnit sig. Saken är den att jag vaknade på "fel" sida, trots att det var den vänstra som vanligt och trots att mannen serverade kaffe och tidning som vanligt, när jag är ledig. Ibland blir det bara fel från början och man bör dra täcket över huvudet och stanna kvar i sängen resten av dagen.

Gör man det då? Nej, det finns ju saker man måste ta itu med, så man börjar med att ladda tvättmaskinen. Skriva handlarlista, rapportera till a-kassa och AF, göra smörgåsar till sig själv och mannen till frunch. Suckar och laddar för kraftansträngningen att åka till affären. Ignorerar det faktum att ÅV skulle behöva besökas. Det finns gränser, det gör det faktiskt.

Vems fel är det att jag är så trött, tror du? Bara mitt eget, förstås. Slutade tidigt i fredags, hämtade innerkuddar och nya underlakan på Ikea på hemvägen. Sedan började jag förbereda middagen och ringde lille pappsen som fyllde år. Pratade en stund med mamma också när man ändå var på tråden. Middagen blev inte så dum:

Lite asiatisk touch på revbenen och guckan i mitten, ingefära är gott!

Det blev bara väldigt sent innan mannen och jag kom till ro och fick sova. Inte särskilt smart av mig som skulle upp och jobba på lördag. Det finns visst folk som har pengar över när räkningarna är betalda. De var på Kungsmässan. Fullt upp hela dagen alltså och på kvällen skulle vi träffa goda vännerna L&G på Bluesbåten och lyssna på Wolf Men Jaxx.

Precis som för två veckor sedan bestämde jag mig för att ta bilen, för det är så krångligt och tidsödande att åka kommunalt vid dessa tider och jag skulle ju jobba på söndag också. Mannen hade maten klar när jag kom hem, så jag kunde byta om i lugn och ro och vila benen lite innan det var dags att ge sig iväg. Ångrar inte för ett ögonblick att vi åkte dit, ett härligt och annorlunda band!

Somnade väl runt 01 och klockan var satt på att ringa 08, så självklart vaknar jag 07.15. Dels för att jag behövde gå på toaletten, men mest för att Mayzan  tyckte att hon behövde frukost. De vanorna har vi inte haft på evigheter, så jag blev ännu tröttare än jag redan var. Och ganska grinig också, om jag ska vara ärlig.

Full rulle på jobbet och roliga kunder gör att man piggnar till rätt fort. Sedan kom jag hem till mannen som gjort en riktig söndagsmiddag med stek och hela faderullan. Han hade till och med skaffat inlagd gurka, som han åt av själv och tyckte det var gott! Och så påstås det att man inte kan lära gamla hundar att sitta...

Det kan man kanske till en viss del, men att vi borde lagt oss lite tidigare igår hade vi inte lärt oss. Därav mitt dåliga humör idag tror jag. I vilket fall som helst väljer jag att skylla på för lite sömn och för många "måsten". Dock har jag underlättat matlagningen för mannen kommande dagar, för jag kom hem med falukorv, kött, fläsklägg, lever och köttfärs.

I morgon blir det falukorv på något vis, på onsdag laddar jag pottan med fläsklägg och på torsdag får han bestämma vad han vill göra av ytterfilén. Fyndade svensk sådan för 80 kr/kg, annars är det inget vi brukar använda oss av. Mörad kotlett av danskt ursprung kan vi lätt leva utan. Av köttfärsen blev det lasagne idag. Det var länge sedan och är väldigt gott, samt är bra restmat till lunch.

Pizzasallad blev det av ett kvarts kålhuvud av bara farten. Det är ju så gott, men trots det väldigt ovanligt att vi äter. Förmodligen för att pizza köps en gång om året eller mer sällan än så. Jag behövde antagligen stå och hacka bort det dåliga humöret och inte tänka på annat. Tre dagar på jobbet, sedan är jag långledig igen och det är skönt att veta.

Vi ska hjälpa mamma Siv att slänga skräp på tippen på fredag, sedan blir det eventuellt utflykt på lördag. Det är lite irriterande att vi inte är lediga samtidigt, mannen och jag. Han har ju tråkigt när jag jobbar helger och jag blir lite lätt frustrerad när jag är ledig i veckorna och han jobbar. Det slår nämligen aldrig fel; när vi ska åka iväg och göra något för att det "ändå är lugnt", då börjar det ringa.

Snart ska han iväg till Staterna och det är en jämrans tur att jag jobbar helg då. Helst hade jag följt med, men ekonomin tillåter inte det tyvärr och någon får ta hand om katterna. Annars är det en dröm jag har. "Amerikat" har lockat sedan jag var liten och mina föräldrar berättade om hur nära det var att de emigrerade. Diverse släktingar fanns där redan, men så var det ju det där kriget...

Men jag ger inte upp drömmen än. Plötsligt händer det, mannens firma blomstrar och jag får ett annat jobb som är löjligt välbetalt och vi tar långhelger till alla platser vi velat besöka och långresor till USA, Italien, Australien och vad vi tycker att vi vill uppleva. Jag vill, behöver och förtjänar det. Men så får man väl inte säga i det här landet? Jante och jag, Jante och jag...

Ha en fin kväll och tisdag och var rädd om dig!



 

Doggybag?

Känns konstigt att komma hem till ett tomt hus. Sånär som på katterna då, men de sprang ett varv runt huset med en gång, så jag hann hänga av kappa och hatt innan de satt på baksidan och ville ha mat. Sedan åt de upp hälften och så var det full fart mot dörren igen. De vet inte riktigt vad som är viktigast, maten eller reviret, så de blir lite ofokuserade vad de än gör.

Mannen är i Norrköööping och informerar/utbildar presumtiva kunder i hur de ska hantera hemsidan för MAG Autoparts, som alltså är hans samarbetspartner, om vi ska hålla det enkelt. Det tror jag är en bra idé, för jag är trött och ska snart sätta igång TV:n och titta på Antikrundan. Känner mig lite antik själv idag. Åtminstone gammal och trött...

Jag önskar jag var en lika bra pedagog som mannen. Han är något av en naturbegåvning, det beundrar jag. Själv känner jag att jag borde ha lite bättre koll själv, innan jag ska lära upp min efterträdare. Fast å andra sidan har jag ofta lärt mig mer av gröngölingar än av fullblodsproffsen, som gör allt av slentrian och inte noterar alla detaljer i arbetsflödet.

Har lovat att finnas till hands för frågor som dyker upp och har uppmuntrat Cecilia att vara med på utbildningarna på webben, som lär vara igång igen. Det ska jag själv vara, för de har liksom kommit i skymundan av olika orsaker. Jag tänker att vi nog har mycket nyttigt att ta del av där, båda två. Mitt nya schema ser ut att ha lämpliga luckor för förkovring.

Jag fick inget riktigt schema igår, inte heller ett kontrakt att rama in och sätta på väggen, men blev så varmt välkomnad av alla, så det gör inget. Det kommer bli långa pass, precis som jag vill ha det och sammanhängande ledigheter, precis som jag också ha det. 10-20 nästan varje pass, men det är ju inget jag inte gjort förr. På Nordby var det alltid så, med skillnaden att jag nästan aldrig fick ledigt...

När jag gav mig själv ledigt blev nästan alltid någon sjuk eller behövde vabba, då fick jag ta de passen eftersom vi var så få och jag kunde inte begära att någon annan skulle jobba mer än de redan gjorde. Det var bättre att jag själv kördes i botten. Jag är ju sådan. och därför inte särskilt bra på att vara chef, för vilken nytta gör man om man går in i väggen?

Nu satte jag ju stopp för det, precis innan näsan slog i. Det är jag faktiskt väldigt stolt över. Det var svårt, för Nordby var lite av min "bebis", eftersom vi hade helt andra förutsättningar än andra apotek och dessutom blev vi styvmoderligt behandlade under en väldigt lång period och fick komma på egna lösningar och tricks för att hålla igång verksamheten och kunderna nöjda.

De medarbetare och kollegor som jag anställde slutade ganska snart efter mig, och nyligen såg jag en annons om att de söker ny chef där. Jag undrar om kunderna slutade komma också. Det hade varit intressant att veta hur det blev egentligen. Jag ångrar absolut inte mitt beslut, bara att jag var så envis, billig i drift och tja, blåögd...

Jag satte ner foten när jag inte fick någon fritid, jag missade inplanerade möten, nöjen och tid med familjen och (blivande) mannen. Det är egentligen helt otroligt att vi blev ett par eftersom vi träffades så sällan första halvåret. Jag antar att det var själarnas gemenskap som gjorde det möjligt. Vi tänker ofta på samma sätt, är ändå olika och har olika åsikter i vissa frågor, men respekterar varandra.

Att det är fiskfredag i morgon och så ofta det är möjligt är vi helt eniga om. Mannen är av den bestämda åsikten att jag bör laga fisken i den här familjen, för att jag har mest erfarenhet och det blir godast då. Jag har ätit fisk som han har lagat till på ett alldeles utmärkt sätt, så jag håller kanske inte med honom fullt ut i denna frågan, men jag protesterar inte...

Dels för att jag tycker det är roligt, dels för att han har rätt. Jag har lagat mer fisk än han och har bättre handlag med den. Det var svårare än du kan tro att säga det. Jag har stora problem med att framhålla mina fördelar och talanger. Inte för att de är så många, men i alla fall. Varför kan jag inte vara lite lagom mallig för det jag är bra på? Jag är en fena på fisk, jag erkänner. Puh!

Jante måste ha växt fast i min axel, för inte sjutton blir jag av med honom. Får jag en komplimang blir jag oftast generad och försöker skoja bort det. Säger någon något snällt om mig eller tackar för något jag gjort tänker jag tyst (eller högt) att det hade ju vem som helst kunnat göra bättre. Varför kan jag inte bara ta emot det och tacka för uppskattningen? För jag blir ju uppriktigt glad att få höra det?

Jag övar nästan varje dag på att ta emot komplimanger och uppskattning. Mannen är jättebra på att ge mig både det ena och det andra, men jag blir generad samtidigt som jag blir stolt och glad. Vad beror detta på? Är det blyghet, dåligt självförtroende, eller en kombination av båda? Jag har faktiskt blivit headhuntad, det borde väl överbevisa min Jante? Kanske, lite, eventuellt...

Ha en god natt, en härlig fredag och skön helg, för det är du värd och jag med! (OJ)

PS. Min nya kollega som jag kommer jobba med, men "aldrig" mer se, förbarmade sig över mig och valde paella på gårdagens middagsbjudning på Tio Pepe. Jag fick en doggybag med det vi och resten av kollegorna inte orkade äta upp:

Ser mindre ut än den var... Tio Pepe är inte alls bara en pizzeria!