onsdag 11 januari 2017

Blåstast?

Vaknade av blåst och blåsa. Åtgärdade det ena, det andra rår jag inte på. Idag är jag extra glad att jag hämtade mat igår, så vi slipper ge oss ut i detta väder. Jag har bestämt mig för att ta det väldigt lugnt hela dagen. Lösa korsord, blogga, tvätta, laga mat. Maten är enklast möjliga, stekt fläsk och blodpudding, med vitkålssallad förstås.

Igår blev det snabbmat. Fisk är snabbmat, även om det tog en liten stund att strimla grönsakerna som jag fyllde rödtungefiléerna med. Fast under tiden jag gjorde det, puttrade såsen färdigt och potatisen blev nästan klar. 10 minuter i ugnen i 150 grader, sedan med såsen ca 5 minuter i 200 grader.


Jag var helt övertygad om att jag hade en burk musslor hemma, men blev blåst på den konfekten. Därför strimlade jag morot, selleri och purjo att fylla fieerna med. Räkorna skalade jag medan fisken stod i ugnen. Katterna var ute, så jag fick vara ifred och då går det fort! Gott blev det i alla fall och mätta blev vi trots att varken jag eller mannen åt upp båda potatisarna.

När vi är hemma båda två blir det bara två måltider om dagen. När jag inte kan med att ligga i sängen längre brukar jag göra några smörgåsar och sedan äter vi middag tidigare än halv nio/nio, vilket är legio när jag jobbar. Man kan ju göra sig till och fixa lite tjusigare mackor också.


Det blir inget finlir när man ska till jobbet precis. Då är jag som en virvelvind i köket, för att snabbt få i mig någon sorts näring innan jag blåser iväg i min lilla Pärla.

Om inte vinden lägger sig tills i morgon funderar jag på att låna mannens pansarkryssare istället för att fara runt som en vante med min lilla bil. Det finns många fördelar med en liten bil, men ur trafiksäkerhetssynpunkt är en stor att föredra, sedan spelar det ingen roll vad folk säger om bränsleförbrukning och annat.

Jag tycker dock att det låter som om stormen bedarrar, men säker kan man aldrig vara. Vad som inte verkar bedarra är stormen mot vacciner och den påstådda förekomsten av giftigt kvicksilver. Det är som om det blivit en vandringsmyt liknande den om råttan i pizzan. En av mina söner har autism av lindrigare art och har utsatts för alla möjliga prover och tester under utredningen.

Ärftlighet, mutationer och blodprover kollades upp. Ryggmärgsprov drogs också. Inga onormala halter av tungmetaller eller konserveringsmedel hittades. Jag ville förstås gärna ha en förklaring på varför han drabbades när varken hans bror eller syster gjorde det. De har vuxit upp under precis samma förutsättningar och i samma miljö, ätit samma mat, lagad i samma kastruller.

Jag var arg och ledsen och ville ha en syndabock, även om syndabocken var jag själv. Hade jag gjort något fel, hade jag utsatt barnen för något giftigt, hade jag varit sjuk, hade jag i ungdomligt oförstånd betett mig oansvarigt? I så fall ville jag veta på vilket sätt och se till att andra inte gjorde samma misstag. Ganska snart insåg jag dock att det var slumpen som avgjorde hur det blev.

När diagnosen var ställd grät jag i två dagar och tyckte livet var för jävligt och orättvist. Sedan blev jag arg på sättet diagnosen presenterades och därefter blev jag vansinnig för att vi inte fick någon uppföljning. Som tur var har vi alltid haft tur med skolpersonal och rektorer, så det BNK menade aldrig skulle ske, skedde.

Han stavar bättre än sina syskon, tar hand om sin ekonomi helt perfekt och sköter sitt jobb till belåtenhet. Att han har svårt för att "få tummen ur" och städa till exempel, har en skev tidsuppfattning och dålig sömnhygien är typiskt för personer med autism. Han tycker inte om att prata i telefon, speciellt inte med sådana han inte känner. Det gör inte jag heller...

Han tittar inte vem som helst i ögonen och har en hel del "exter" för sig, som verkar jobbiga för oss andra, men troligen är en trygghet för honom. Vissa går över med tiden och ersätts med nya ritualer, andra inte. Några har dock varit besvärande även för honom själv, så där har jag varit tvungen att påpeka beteendet för honom och föreslå hur han kan bryta mönstret, vilket krävt hårt arbete.

Jag är tacksam för att jag fick vaccination mot röda hund i sjätte klass, annars hade min förstfödde son kanske fötts med det eller fått allvarliga hjärn- eller hjärtskador. Och jag tycker det är lysande att man kan vaccinera samtidigt mot de tre sjukdomarna (MPR), vilka kan orsaka de allvarligaste och irreversibla följdsjukdomarna, sedan lång tid tillbaka och slippa sticka barnen många gånger.

Om det vore så att tungmetaller och aluminium orsakade autism är det förvånande förekomsten inte minskar, eftersom folk äter mindre mängd fet fisk nu, kastrullerna är sedan länge utbytta i de flesta hem och miljötänkandet generellt har gjort att våra hem, leksaker, kläder och annat inte längre innehåller gifter i samma utsträckning som förr.

Jag har under tiden detta inlägg skrevs tittat på sidor som jag anser tillförlitliga och jag står fast i min övertygelse om att sonens autism är en slump och att jag inte blivit blåst av myndigheterna under alla dessa år sedan han fick sin diagnos. De enda som jag känner mig lurad av är BNK, som tappade bort oss på vägen. Det hade varit otroligt tillfredsställande att få ryta: Ni hade fel!

Ha en fortsatt fin onsdag och en härlig torsdag! Själv ska jag jobba, ingen storm stoppar mig!








8 kommentarer: