Kaffedramatik.

Vaknade av kramp i höger ben som inte var av denna världen. Krampen alltså. Benet är ganska normalt, om än kolikt. Det fanns inget annat att göra än att stå upp och försöka få det att släppa. Hur jag än bar mig åt, flyttade sig krampen från sida till sida, till tårna och överallt. Tänkte att två magnesiumtabletter och kaffe nog skulle få det att släppa.

Hur tar man sig nerför trappan med ett ben som vägrar samarbeta? Med svårighet, kan jag säga. Ner kommer man ju alltid, men helst utan fler blåmärken än jag redan har. Mina underarmar ser ut som om jag försvarat mig mot en våldsverkare, men i själva verket har jag brottats med en låda på jobbet. En överfull förvaringslåda under hyllorna med magmediciner. Det är inte lätt och gör väldigt ont...

Nåväl, mina vedermödor denna morgon var inte över bara för att jag kom ner helskinnad. Efter att första koppen kaffe framgångsrikt tillverkades av kaffemaskinen, gick jag ut för att hämta tidningen. Jag är visst lite veckevill, för jag insåg inte förrän då att det ju faktiskt är helgdag och journalisterna har ledigt. Fick en blöt puss av grannens hund som tröst. Något tvivelaktig tröst, men valpen är söt.

Lite kallprat med den tvåbente grannen, sedan var kaffetörsten överväldigande, varför jag gick in och tryckte på knappen till kaffemaskinen för att mannen också skulle få kaffe på sängen. Då vägrar maskinen att spotta ut något kaffe och påstår att vattnet är slut, vilket inte var fallet. Talade snällt till den, gjorde som den sa och försökte igen, men icke! Flera gånger, faktiskt.

Gjorde till och med en norsk omstart, det vill säga drog ur sladden och väntade en stund, medan kaffet i första koppen raskt försvann ner i min mage. Jag hade lite dåligt samvete för att jag inte delade med mig av dessa livgivande droppar till mannen, men han sov ju och visste inget om dramatiken i köket. Maskinen brukar ju hosta upp sig så småningom...

Men se, det gjorde den inte. Jag hade då två saker att välja mellan; väcka mannen och nesligen erkänna att jag inte får igång kaffeapparaten, eller ta till nödkaffet och Presson. Väckte mannen. Han har bättre handlag med maskiner, det måste jag tillstå, även om jag inte är speciellt oteknisk själv. Stackars mannen, vilket brutalt uppvaknande.

Efter en stund slutade maskinen att konstra och vi kunde återvända till sängen med varsin kopp ångande kaffe. Utan tidning dock. Mannen läser GP på sin padda, men det gillar inte jag, så jag tog min bok och försjönk i den tills magen krävde annat än bara kaffe. Ägg och bacon fick det bli, det är ju ändå söndag? I alla fall är jag ledig och det är det enda som räknas.

Det blir en "sådan" vecka igen. Jobbar sju av åtta dagar. 10-20, förutom lördag och söndag, då stänger vi ju tidigt, redan klockan 18. Det är väl knappast någon som undgår sarkasmen här, antar jag. Att jobba i ett köpcenter har sina för- och nackdelar, kan jag väl säga utan att säga för mycket. När jag kom hem igår serverade mannen mig en G&T i väntan på maten.

Han börjar bli varm i kläderna nu. Laxen var läcker och citronsåsen lika god som alltid och jag är lika glad och tacksam varje gång jag kommer hem och får så god mat. Idag ska vi ha short ribs, först slökokta och sedan grillade. Jag åkte iväg och för att hämta kol och lite andra saker medan mannen städade undan gamla säckar och skräp för att göra plats för våra nya sopkärl.

Nu sliter han i sitt anletes svett med att avlägsna algerna i altanvirket. Jag tar hand om tvätten och annat tråkigt inomhus. Våren är här och jag kan bara vara utomhus i korta stunder, det är inte vare sig roligt eller rättvist. Måtte åtminstone björkarna slå ut snabbt och effektivt, så är det värsta snart över. Sedan är det bara gräset, och gräsklippning framför allt, som bör undvikas...

Jag tänkte göra en somrig fördrink så småningom idag. En caipirinha eller rättare caipirissima, eftersom jag utgår från vit rom, är väl nästan det somrigaste som finns? Gin och fläder också, förstås. Varken mannen eller jag är förtjust i söta drycker, så det brukar gå åt ganska mycket lime- och citronsaft när jag tillverkar våra drinkar.

I slökoket åkte det ner en ordentlig skvätt bourbon, vilket förmodligen är det enda den duger till. Att dricka den som den är var nämligen ingen njutning, så den får smaksätta maten och framför allt sådant som ska grillas, det brukar funka. Till våra ribs blir det grillad potatis och majskolvar och förhoppningsvis en god bbq-sås av vätskan i Multin.

Imorgon ska mannen till sjukhuset för vidare utredning av vårt snarkproblem. Ja, jag säger vårt, för det är inte bara han som påverkas. Jag gör av med ganska många öronproppar på ett år och det är tröttsamt både för honom och mig att få nattsömnen störd. Jag tror dock inte att han fått några blåmärken än, jag är förhållandevis snäll när jag möblerar om honom...

Ha en fin extra helgdag och en skön kort vecka nu. Njut av solen, som lär hålla sig framme, om du har möjlighet. På återseende, hoppas jag!