Powered By Blogger

lördag 3 juni 2017

Ögonflimmer.

En lång och arbetsam vecka är till ända. Av de senaste nio dagarna har jag jobbat åtta och det känns! Dessutom har jag vid tre tillfällen varit så rasande arg att jag efteråt blev alldeles matt. Fast tredje gången var ärligt talat inte lika farligt som de två första. Då trodde jag att jag skulle få hjärnblödning, faktiskt. Det var samma person som orsakade det båda gångerna också.

Livet på Apoteket är inte en dans på rosor, lika lite som på biblioteken runt om i vårt underbara land. Om bara människorna i landet kunde vara lika underbara, eller åtminstone hyfsade, tänk så mycket enklare och trevligare allt hade varit. Biblioteket, tänker du kanske nu? Där alla viskar och visar hänsyn och tyst väntar på sin tur? Icke! Det har jag från två mycket säkra källor.

Men på apoteket beter väl folk sig som tja, folk? Givetvis gör de allra flesta det, men så finns det sådana som alltid tror att just de har så mycket viktigare frågor, har mycket mer bråttom och är mer värda ens uppmärksamhet än andra. Sedan finns det kärringar som skriker, svär och far med osanning samt påstår att det är vårt fel att hon missar färdtjänsten, får betala dubbelt och vi manipulerar recept.

Man kan inte betala för en vara innan man tar med sig den därifrån, man kan inte boka en vara på två apotek och hämta ut den på båda om receptet är slutexpedierat. Och nej, hostmedicin ingår inte i högkostnadsskyddet. Inte ens om man beter sig som ett ouppfostrat barn som tror att det ska få sin vilja igenom genom att skrika så att övriga kunder tar illa vid sig. För att inte tala om personalen...

Människan i fråga lär regelbundet gå i kyrkan, men en mer okristlig individ har jag sällan skådat. Jag blev tvungen att skälla ut henne, utan att skälla om du förstår vad jag menar, första dagen hon kom. Det flimrade både rött och svart framför mina ögon under tiden och jag trodde nästan att min sista stund var kommen, men det blev tyst på henne i alla fall.

Nästa dag, eller kväll för att vara exakt, kom hon inrullande igen nära stängning trots att hon vet att vi bara är två som jobbar, precis som kvällen innan. Vi har många kunder som jobbar i handelsbranschen och vill handla på hemvägen, vilket innebär det kan köra ihop sig ordentligt då. Hon såg att jag var upptagen med kunder i egenvården, min kollega hade sin kund för ögonen.

Det dröjde lite längre än föregående dag innan hon började svära över den idiotiske taxichauffören som lagt hennes plånbok i fel väska (!) och att det tog så förfärligt lång tid innan det var någon som kunde hjälpa henne. Vi har ju kölappar och hon såg att det strax skulle bli hennes tur. Jag fick en lucka och försökte tala henne till rätta. Det hjälpte. I två minuter...

Sedan var hon igång igen och min kollega hade en ängels tålamod och förklarade hur det låg till med receptet, kostnaden och allt annat. Kärringen bara skriker och beter sig så att övriga kunder börjar skruva på sig. Men är det någon som säger till henne? Nej, de himlar med ögonen åt mig och tycker det är jobbigt, hela situationen. De tycker synd om oss, men ingriper inte, tyvärr.

Den vanliga svenska flatheten har talat. Eller tigit, snarare. Kärringen, för det är det snällaste jag kan kalla henne, har en röst som skär genom märg och ben och jag ber henne dämpa sig, men det kan hon inte för då är det ingen som hör henne, påstår hon. För någon har förstört hennes stämband vid något ingrepp och det måste hon leva med, skriker hon med darrande stämma för att försöka få någon att tycka synd om henne och ta hennes parti.

Tro mig, sa jag, det finns inte någon som kan undgå att höra vad du säger i vanlig samtalston här inne och nu har du höjt rösten långt över den gränsen för länge sedan och jag uppskattar verkligen inte att du skriker åt min kollega eller mig själv, så nu lugnar du ner dig och låter oss avsluta det vi håller på med i lugn och ro, så blir alla härinne mycket gladare och får det de ska ha innan vi stänger.

Behöver jag tala om att det flimrade i rött och svart igen? I torsdags spanade jag efter henne hela kvällen, men vi slapp ytterligare spektakel, däremot såg jag henne sitta och vänta på den stackare som kör färdtjänsten då jag gick till parkeringen när vi stängt för dagen. Jag hoppas mina kollegor slapp henne igår. Själv slutade jag tidigt och åkte hem och lagade mat tillsammans med mannen.

Jag vet inte när det hände senast och det var väldigt trevligt. Tyst, lugnt, skönt och avkopplande, vilket var exakt vad som behövdes för att gå ner i varv. Mannen hade skaffat två stora torskfiléer när han ändå var ute och hämtade korrrv hos en bekant. Så nu är frysen smockfull igen. Jag delade upp fisken och gjorde en gratäng av de tjockaste bitarna och frös resten.



Idag blir det slökokt lammbog. Jag laddade Multin innan vi åt ett par mackor och åkte till Ica för att hämta grönsaker och annat som går åt. Mannen har klippt gräset med en gräsklippare som han fick av grannen, eftersom han köpte en ny när den gamla inte startade. Givetvis fick mannen igång den relativt enkelt, så nu är hela gräsmattan jämnt klippt.

Själv hamnade jag här och knattrar på, eller av mig. Ute ska jag inte vara när det klipps gräs. Om en stund ska jag dock våga mig ut och läsa den sista boken i Harry Bosch-serien. Det lär vara en till på gång i sommar och vi håller utkik efter den såklart. Ikväll blir det minst en Harry Potter-film. Mycket Harry i tillvaron nu.

Självklart ska jag blanda till en mojito, eftersom vi har så mycket mynta ute på altanen. Det vore ju synd om den inte kom till användning...

Ha en skön och lugn lördag, det ska jag och mannen ha!

10 kommentarer:

  1. Det är inte lätt att jobba i serviceyrken när folk beter sig illa.
    Men får man verkligen jobba så som du gör? Finns det inte en arbetstidslag?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Varannan vecka blir det väldigt mycket jobb och varannan lite mindre. När det blir mycket i slutet på den ena veckan och början på den andra är det väldigt intensivt, sedan blir det ledigt i slutet och början av följande veckor.
      Facket är bara intresserat av hur många timmar det blir över en fyraveckorsperiod utifrån mitt kontrakt, vilket är 30 timmar i veckan, men tillfälligt blivit 40.

      Radera
    2. OK, tycker det låter som om du jobbar mycket mer än 40 tim/vecka. Du måste vara rädd om dig. Men det tror jag att du är, skönt med en make som ställer på med markservice när det behövs och att ni har samma inställning till dammråttor :) :)

      Radera
    3. Hahaha! Ja, det är en himla tur att jag har mannen och att vi tänker lika om det mesta, för det mesta :D

      Radera
  2. Vad kan jag säga annat än *suck* :-( Hoppas att du fick en härlig stund på altanen å du mojito är mums :-)
    Kram och ha en fin söndag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den blev kort men härlig :)
      Kram och detsamma <3

      Radera
  3. Bitter kärringjä-l som tar ut missnöjet med sitt ynkliga liv på andra människor. "Om jag ska ha det jävligt ska alla andra ha en släng av sleven också", typ. Vad dessa personer inte fattar är ju, att om de vore trevliga mot folk så blir folk trevliga tillbaka och då blir livet lite mindre eländigt. Ett antal sådana har man ju stött på under 35 år i sjukvården, så ett och annat "ögonföimmer" har jag också haft 😖

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är en patetisk människa och på sätt och vis tycker jag synd om henne, men kan inte tolerera sånt beteende. Särskilt inte när det drabbar mina fina arbetskamrater och andra oskyldiga...

      Radera
  4. Visst är det synd om självcentrerade egoister, men det betyder inte att vi andra måste acceptera deras beteende. Men ibland är det så grovt och över alla gränser att man blir alldeles stum. Eller får ögonflimmer. Och känner hur det ryker ur öronen.
    Det gäller att komma ihåg alla go'a människor så att en så'n här inte tar en massa plats i ens tillvaro och minne och humör och....ja, inte tar plats helt enkelt. ;-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis! Har inte sett henne idag heller och nu är jag ledig tre dagar, så jag hinner hämta styrka innan nästa tillfälle :)

      Radera