Andas.

Vill börja med att önska alla en god fortsättning på julen, för att detta kan bli ett långt inlägg och då vet man aldrig var man hamnar. Det har gått närmare en månad sedan förra inlägget och det beror helt och hållet på att jag har jobbat som en gnu på Apoteket och förberett julmat de få dagar jag varit ledig. Julafton skulle ju firas hos oss i år och då blir det lite mer än Jansons frestelse...

Mannen hittade snyggaste granen <3

Men om vi börjar där vi slutade sist, kanske? Var det nu var. Jo, jag har vikarierat på Apoteket som ligger i anslutning till sjukhuset i Uddevalla under hela december månad och det har varit spännande och givande. Det tar 40 minuter att köra om väglaget är okej. Jag känner att där är nog min smärtgräns nådd för pendlande numera. (Tjugo minuter är perfekt.)

En av de sista dagarna råkade jag ut för en slangning på personalparkeringen under dagtid och det var mindre roligt. Bilen talade om att jag hade 11 mils körning kvar med det som fanns i tanken, så planen var att tanka på hemvägen, eftersom jag var lite sent ute på morgonen. Det kanske var tur, eller så var det därför ärthjärnorna till tjuvar gjorde som de gjorde efteråt.

Jag startade bilen och blir upplyst om att det är hög tid att tanka. Det är alltså inga 11 mil kvar utan det står "low range". Märkligt! Nåväl, jag skulle ju ändå tanka, så jag åker till St1 och vad får jag se där, när jag skruvar av tanklocket (!)? En bit slang sitter nedstucken i röret så att all tankning är omöjlig. Men för tusan hakar?! Jag har en tång i min handväska, men den är för liten...

Ser en arbetsklädd kille och frågar desperat om han har verktygen med sig i bilen, vilket han inte har, förutom en något större tång än min. Han kan i alla fall lirka upp slangen en bit innan det blir tvärstopp. Slangen sitter ohjälpligt fast och jag kan fortfarande inte tanka...

Lite längre bort ligger en verkstad, så jag kör dit i förhoppningen att alla inte har hunnit gå hem. En glad och hjälpsam kille följer med mig ut till bilen och sliter en bra stund för att med hjälp av vajrar få slangen att räta ut sig så att den går att dra ut. Min tacksamhet vet inga gränser, men han vill inte ha något för besväret. "Kom förbi med några bullar någon dag". Gissa om jag ska bjuda på bullar!

Mannen har beställt ett låsbart tanklock till mig. Det kom i ett demolerat paket förra veckan. Xenonlampan var dock borta, liksom en tempgivare och blinkerskam. PostMord har gjort det igen, alltså. De påstår att emballaget var för dåligt. Skulle inte tro att Hansen Racing använder undermåliga emballage till alla sina kundförsändelser, det är dålig ekonomi i det! Just detta paket var dessutom packat av en kollega till mannen, så PostMord är som vanligt ute och cyklar...

Lite roligare uppdatering är att mannen och jag numera är Boffa och Farmor till en ljuvlig liten gosse. Vi ska hälsa på honom, och för all del föräldrarna, snart. Den nyblivne farbrodern följer också med, såklart. Det är ett himla pusslande för att få till det, när de bor så långt bort. Jag tycker de borde flytta närmare. Speciellt nu, med vårt barnbarn. Fast jag anar att svärdotterns släkt inte håller med mig.

Samma dag detta underverk kom till världen gjorde jag paté till julbordet. Den bästa hittills, faktiskt! Snygg blev den med. Någon tycker den ser ut som en tvättsvamp, ytterligare någon som en tegelsten. Vad tycker du?

Också ett litet underverk?

Spelar ingen roll hur den eller annan mat ser ut, så länge det är gott! Och med Cumberlandsås och cornichons är det extra mumsigt.

Samma dag gjorde jag oxsvanssoppa i slökokar'n för att ha dagen efter. På kvällen åkte jag till Vann och avåt ett julbord tillsammans med ett antal arbetskamrater från både Hunnebo och Munkedal. Ett par av oss fick ingen julmust till maten, ty den "tog slut i helgen och bilen kommer inte förrän i morgon", det vill säga på torsdag. Däremot hade de Grythyttans buteljerade stilla vatten på borden.

Enligt min mening går vårt kranvatten alldeles utmärkt att tappa upp på flaskor eller karaffer och servera som bordsvatten. Då hade de kanske haft budget till ett större lager julmust, men det är väl bara jag som är tråkig och tänker praktiskt och ekonomiskt. Själv drack jag öl till maten, för jag samåkte med en kollega och vi hämtade upp ytterligare en på vägen. Miljövänligt och ekonomiskt.

En som är miljövänlig och ekonomisk är min svärmor. Ibland kan jag tycka att samlandet på plastburkar går till överdrift, men det är en petitess. Dessvärre har lilla mamma blivit så trött och kraftlös på sistone att hon inte orkade komma till vårt julfirande igår. Men jag kan ha kommit något på spåret och har diskuterat med doktorn om det kan handla om postpoliosyndrom. (PPS.)

Doktor Emma har beställt extra provtagning för att kolla upp detta, därför åker jag direkt från Apoteket i Munkedal och hämtar svärmor på torsdag så vi hinner till VC innan klockan tre då labbet stänger. Måtte vi ha hittat orsaken till denna abnorma trötthet och utmattning, samt att hon svarar på behandlingen i sådana fall. Det var ju inte såhär det skulle bli när hon sålde huset och flyttade hit!

Arbetsterapeuterna har besökt svärmor två gånger och haft med lite hjälpmedel. På fredag kommer den hett efterlängtade rullatorn för inomhusbruk, hurra! Mannen ska göra en extra hylla under ett av köksskåpen, så det blir lättare att nå och att det blir mer fri arbetsyta på bänken. Klarar man inte kamma sig ens, är det omöjligt att hämta saker på hyllor över axelhöjd.

Som du ser är julefriden total här hos oss. Jag ska också sätta mig med min bok när detta inlägg postats och för en timme inte tänka på vare sig tvätten som ska hängas upp eller diskmaskinen som ska tömmas. Sedan ska vi äta rester. Julmaten tog inte slut, fast vi som vanligt delar med oss av alla härligheter som alla bidrar med.

Sonen sa idag, innan jag skjutsade hem honom, att det nog var tjugo år sedan han firade julafton hemma hos sin mamma. Han har nog rätt. Vi har länge firat julafton hemma hos min mamma och pappa, samt i några få fall hos en av mina favoritsystrar. Sannolikt kommer julaftnarna i framtiden firas hos oss, eftersom vi har mest plats och inte mig emot! I år startades en ny tradition, minsann.

Ta väl hand om dig och din omgivning nu och njut av allt gott, fint och vackert. Att andas och bara vara är fina grejer! Pax Vobiscum!

Balanserad? #bloggswe

Så var det plötsligt tisdag och jag har fått jobba med världens trevligaste kollega för att kunna ta över när hon tar tjänstledigt ett år. Jag frågar och hon svarar, vi bollar idéer och resonerar om allt möjligt. Det finns en kluvenhet i mig, jag vill ju både jobba med henne och samtidigt vill jag ha hennes jobb. Men jag kommer ha så mycket bättre kunskaper sen, att jag lättare får fast tjänst någonstans.

Om nu någon vågar anställa en femtioåring då... Jag ska inte tänka på det nu, det är för deprimerande och det behöver ju inte ens bli så. Gick in på Akademibokhandeln för att skaffa en liten och praktisk anteckningsbok och la märke till den bok som är på allas läppar, eller åtminstone på nattduksbordet. Jag menar förstås "Lär dig leva".

Den kanske jag ska läsa någon gång. Är det någon som vill låna mig den, så gör jag det definitivt, men för tillfället vill jag inte betala för den. Dessutom tycker jag att jag kommit ganska långt på vägen ändå. Jag är mer i nuet än någonsin tidigare och njuter av små och stora glädjeämnen på ett annat vis än förr. Oroar mig inte lika mycket för saker som kanske inte ens kommer inträffa.

Vissa ränder går dock aldrig ur, men det är fullt logiskt att vara orolig för hur det går för barnen. Även om de själva inte tycker man behöver vara det. Det är svårt låta bli, när man märker att livet inte fungerar riktigt så bra som det borde/kunde eller har varit. Små, små förändringar som man knappt märker av, men leder till oroshärdar och allvarliga problem.

Att då på ett försiktigt och fint vis försöka nysta upp och lösa knutarna för sin unge, är en balansakt utförd på slak lina. Speciellt när ungen är vuxen och det handlar om ett beteende som är svårt att ändra på hur önskvärt det än är. För då klampar man som mamma in på ungens privata sfär och det är synnerligen irriterande och snudd på oförlåtligt.

Ett sätt är att så små tankefrön och ta ett steg tillbaka, avvakta och återkomma. Ibland funkar det, men ofta stöter man på patrull och får argumentera igen, kliva tillbaka och vänta. Tålamod anbefalles å det bestämdaste i detta läge! Trots att jag vill skrika på ungen och skälla, gorma och domdera... För det går inte alls. Resultatet blir snarast att jag blir paria och får inte ens svar på tilltal.

Och vem vill utsätta sig för att barnen inte ens vill prata med en i telefon? Inte jag i alla fall! Därför har jag lagt band på mig och försett mig med munkavle ett antal gånger, andats djupt och väntat. Så även nu. Jag är ute på tunn is och kan bara hoppas på att mina argument gått fram och sätter igång en process som slutar med att vi är vänner och mår bra. Båda två.

Det är inte lätt att vara människa och ännu svårare att vara förälder. Jag har gjort och gör fortfarande så gott jag kan, utifrån de uppgifter jag får och kan fiska fram. Det har visat sig svårare än man kan tro, men är tack och lov lättare nu än när barnen var yngre. Jag vet att det låter märkligt, men lojalitet är inte alltid av godo.

Jag har ätit rester av den goda ribbesteken till middag och tänker sitta och lyssna på diskmaskinens skvalp och lösa korsord en stund. Tittar kanske på "Halv åtta hos mig" om jag kommer ihåg att sätta på dumburken. Fiskarna ska matas och katterna klappas. Mannen hör säkert av sig under kvällen också, så du förstår att jag har fullt upp...

Ska vara på jobbet tidigt i morgon och det blir en lång dag, så jag ska sitta här och njuta av mitt eget sällskap och ha det mysigt.

Peace and Love!