Emil and The Stig.

Då har det gått ett tag igen, och jag känner att jag borde skriva av mig lite. Vi har inte direkt blivit nersprungna av besökare på vår nya adress, men märkligt nog är det de som bor lite längre bort som hälsat på, förutom närmast sörjande som föräldrar, systrar och barn då. Munkedalsbor (2), Göteborgare (1), Stockholmare (2), en Kungsbackabo och en Umebo (med hund) har förärat oss besök och övernattning. Näe, inte de från Munkedal, de åkte hem...

Lokala valarbetare räknas inte, även om syftet egentligen inte var just röstfiske utan snarare för att han befann sig i närheten och lite skamset insåg att han inte hälsat på ännu. Mannen tycker det borde ha varit pukor och trumpeter och en aldrig sinande ström av släkt och gamla vänner till mig som hälsat välkommen tillbaka för min del och gratulerat honom till beslutet öka på folkmängden och sänka medelåldern en aning i Bovall.

Sanningen att säga hade jag inte förväntat mig något sådant alls. Så värst många vänner hade jag inte innan jag flyttade härifrån heller. Det blir inte så när man jobbat som dagmamma, jobbat nattetid på Abba och börjat plugga på gamla dagar. Klasskamraterna och jag hamnade i helt olika faser i livet, i och med att jag fick barn innan jag gått ut gymnasiet och de andra läste vidare eller flyttade av andra anledningar.

Att jag blev mamma så tidigt är absolut inget jag ångrar, tror inte det! Det hann ju bli två barn till inom fyra år och jag var "färdig" vid knappt 23 års ålder. Men faktum kvarstår, kompisar glider ifrån varandra och det är inget konstigt med det. Jag har väldigt många bekanta däremot. Och en mycket god vän som är lycklig för att vi flyttat hit och vi ses med jämna mellanrum och bara är...

Jag har jobbat och stått i så att jag inte hunnit med att bjuda hem två nyfunna vänner ännu, men det ska bli av jag lovar, om ni läser detta S & S! Det är mycket saker som påverkar både mitt och mannens väl och ve. För mycket jobb, för lite jobb, osäkra inkomster, radikala beslut och "måsten" som ibland får gå före att planera in nöje och sällskap.

Ibland blir det helt enkelt lättare att andra tar beslut för en, som när några av ovan nämnda helt sonika bestämmer ett datum för påhälsning. Vi är synnerligen adaptiva och brukar lösa både mat- och övernattningsfrågor utan större problem, om ens några. Vi behöver bara en liten knuff, så sprudlar både glädjen, viljan och improvisationsförmågan.

Idag njuter vi av att bara få vara tillsammans, fixa lite med blommor, skruva upp fönsterbrädor, såpa till lössen i uterummet och laga mat ihop. I morgon är en annan dag och då ska jag jobba. I och för sig bara till 14, så vi får en ganska god bit av dagen över till att snabbgrava lax och kanske lite annat pyssel. För övrigt ska jag leta upp ett pussel...

Förrätten idag är lite av en återanvändning av tidigare middagar. Kulsåsen berikades med räkor och tångkaviar från fredagens middag för Umebon.

När åt du senast en räkfylld avokado?

Igår åt vi bergtunga, ty jag anser att de som bor på "fel" sida landet och i Norrland måste få lokala specialiteter när de har åkt så långt. Jag har redan nämnt räkorna och tångkaviaren. Stensjöpotatis kan man bara hitta i lokala välsorterade butiker härikring. Inte ens "stora" Ica i Kungshamn har dem, men jag kan ha fel. Vi har aldrig lyckats hitta dem där i alla fall.

Dagens varmrätt blir en kantarellrisotto och kycklingklubba. Nej, vi har inte jagat kantarellerna själva, det har vi inte orkat/hunnit med. Än. Vi hittade dem i vår Ica-butik och tog med hem. Mannen har huvudansvaret för risotton och jag har stuffat kycklingen med rosmarin, Chocolate Scotch Bonnet (en gnutta), citron och vitlök. Snart är det dags!

Där kom den ja! Åh, jisses så god den risotton blev, även om mannen inte var riktigt nöjd med konsistensen! Och kycklingen blev riktigt bra den med. Tricket är att salta citronskivorna ordentligt innan man lägger dem på plats under skinnet. Då sätter sig smakerna bättre i köttet istället för i skinnet som vissa människor inte ens vill äta, vilket är fullständigt obegripligt för mig...

Här följer en bild på den lille olycksfågeln till hund som The Stig har delad vårdnad om. Han, Emil The Dog alltså, fick hybris under deras turné och smet från husse och blev påkörd. Ett fruktansvärt trauma för både hund och människa, men allt som hände var att en hörntand på vovven fick sig en törn. Båda har återhämtat sig från chocken och befinner sig väl och på återresa hem till Umeå...

Emil, The Dog. 

Ja, han lade beslag på Mayzans puff i köket, men hon har okejat detta idag. Överhuvudtaget gick det förvånansvärt bra att ha en hund på besök. Katterna visste inte riktigt hur de skulle bete sig, men det gjorde vår långväga gäst, så allt gick lugnt tillväga, vilket späder på min uppfattning om att hundar och katter mycket väl kan befinna sig under samma tak och tolerera varandra.

Vilket i princip borde gälla för hela mänskligheten, som trots allt är av samma ras och inte torde ha några problem alls att komma överens. Låt oss hoppas att alla Sveriges röstberättigade inser att det är barnsligt, dumt och onödigt att bråka för att vi har olika hudfärg, dialekt eller kultur och att vi bör ta seden dit vi kommer.

Jag ska rösta imorgon, efter jobbet. Hoppas du också gör det och stoppar de mörka makter jag märker infekterar vårt land och vårt världsberömda öppna och frigjorda sinne...

Balanserad? #bloggswe

Så var det plötsligt tisdag och jag har fått jobba med världens trevligaste kollega för att kunna ta över när hon tar tjänstledigt ett år. Jag frågar och hon svarar, vi bollar idéer och resonerar om allt möjligt. Det finns en kluvenhet i mig, jag vill ju både jobba med henne och samtidigt vill jag ha hennes jobb. Men jag kommer ha så mycket bättre kunskaper sen, att jag lättare får fast tjänst någonstans.

Om nu någon vågar anställa en femtioåring då... Jag ska inte tänka på det nu, det är för deprimerande och det behöver ju inte ens bli så. Gick in på Akademibokhandeln för att skaffa en liten och praktisk anteckningsbok och la märke till den bok som är på allas läppar, eller åtminstone på nattduksbordet. Jag menar förstås "Lär dig leva".

Den kanske jag ska läsa någon gång. Är det någon som vill låna mig den, så gör jag det definitivt, men för tillfället vill jag inte betala för den. Dessutom tycker jag att jag kommit ganska långt på vägen ändå. Jag är mer i nuet än någonsin tidigare och njuter av små och stora glädjeämnen på ett annat vis än förr. Oroar mig inte lika mycket för saker som kanske inte ens kommer inträffa.

Vissa ränder går dock aldrig ur, men det är fullt logiskt att vara orolig för hur det går för barnen. Även om de själva inte tycker man behöver vara det. Det är svårt låta bli, när man märker att livet inte fungerar riktigt så bra som det borde/kunde eller har varit. Små, små förändringar som man knappt märker av, men leder till oroshärdar och allvarliga problem.

Att då på ett försiktigt och fint vis försöka nysta upp och lösa knutarna för sin unge, är en balansakt utförd på slak lina. Speciellt när ungen är vuxen och det handlar om ett beteende som är svårt att ändra på hur önskvärt det än är. För då klampar man som mamma in på ungens privata sfär och det är synnerligen irriterande och snudd på oförlåtligt.

Ett sätt är att så små tankefrön och ta ett steg tillbaka, avvakta och återkomma. Ibland funkar det, men ofta stöter man på patrull och får argumentera igen, kliva tillbaka och vänta. Tålamod anbefalles å det bestämdaste i detta läge! Trots att jag vill skrika på ungen och skälla, gorma och domdera... För det går inte alls. Resultatet blir snarast att jag blir paria och får inte ens svar på tilltal.

Och vem vill utsätta sig för att barnen inte ens vill prata med en i telefon? Inte jag i alla fall! Därför har jag lagt band på mig och försett mig med munkavle ett antal gånger, andats djupt och väntat. Så även nu. Jag är ute på tunn is och kan bara hoppas på att mina argument gått fram och sätter igång en process som slutar med att vi är vänner och mår bra. Båda två.

Det är inte lätt att vara människa och ännu svårare att vara förälder. Jag har gjort och gör fortfarande så gott jag kan, utifrån de uppgifter jag får och kan fiska fram. Det har visat sig svårare än man kan tro, men är tack och lov lättare nu än när barnen var yngre. Jag vet att det låter märkligt, men lojalitet är inte alltid av godo.

Jag har ätit rester av den goda ribbesteken till middag och tänker sitta och lyssna på diskmaskinens skvalp och lösa korsord en stund. Tittar kanske på "Halv åtta hos mig" om jag kommer ihåg att sätta på dumburken. Fiskarna ska matas och katterna klappas. Mannen hör säkert av sig under kvällen också, så du förstår att jag har fullt upp...

Ska vara på jobbet tidigt i morgon och det blir en lång dag, så jag ska sitta här och njuta av mitt eget sällskap och ha det mysigt.

Peace and Love!

Envis och tjurskallig. #bloggswe

Det märks att man legat av sig sen tiden på Nordby. Jösses, vad trött jag var när jag kom hem igår. 10,5 timmar jobbade jag och hade en kvarts rast på ena stället då jag slevade i mig mannens goda leverstuvning. Förvisso även 45 min mellan passen, då jag fick sitta ner en stund och vila benen i bilen och sen gå i sakta mak till nästa ställe och ta tjuren vid hornen och jobba som en gnu.

Jag kan inte skylla på någon annan än mig själv, man är ju snäll och ställer upp när det fattas folk och då kan det bli långa dagar. Fick en förfrågan från Lindome igår, men eftersom jag redan är bokad idag avböjde jag. Lite synd, men det finns gränser för vad jag orkar att ta på mig. Jag bad AC återkomma om behov uppstår vid andra tillfällen. Vi får se hur det går...

Nu är älgarna tillbaka i trädgården om kvällarna, tydligen. Mannen har skrämt iväg dem, så jag gissar att det är fjolårskalvar och skygga individer. Tills skillnad från föregående år, då inte ens trätofflor mitt i planeten hjälpt ett dugg. Älgkor (läs alla honor) är inte så lätta att skrämma, eller sjasa bort. Det gäller även tvåbenta honor. Vi är ett tjurskalligt och envist släkte, om man säger så...

Idag får vi kärt besök av våra bröllopsvittnen och hemlighetsmakare. Attans tråkigt att behöva åka och jobba då, men de får klara sig med mannens sällskap tills jag kommer loss igen. Tanken är att vi ska grilla och äta innan jag åker till jobbet och sen är det upp till dem vad de hittar på. Kulturnatt i Kvarnbyn i Mölndal är ju ett alternativ till soffhäng.

I morgon kommer ytterligare en kär vän och besöker oss. Värst vad sociala vi blivit! Om jag inte minns helt fel i "veckevillan", var vi ute förra fredagen och umgicks med groupisar och annat löst folk på lokal. Två besök denna helgen, ett dop nästa, och veckan därpå middag hemma hos våra kära vänner på andra sidan "gatan". Så kan det gå när man blir groupie...

Man träffar sin själsfrände och livskamrat, får nya vänner för livet och lånebarn till och med. Man träffar vänners vänner och får nya trevliga bekantskaper och har ett socialt umgänge som aldrig förr. Man lever upp igen och trivs med livet. På sanning. Förtretligheter som att man inte har ett fast jobb är lättare att hantera när man har så härliga människor runt om sig.

Därför ska man vara tacksam för, och rädd om dem. Ta hand om dig och dina nära och kära, ha en härlig fredag och start på helgen nu.

PS. Jag har visst svårt att låta bli utmaningar numera. Denna gång är det "Plankan" och ska visst ge mig en platt mage på en månad. Nåja, plattare och åtminstone starkare. Schemat ser ut såhär och jag ligger visst före, men det är nog bara bra att klara 40 sekunder istället för 35, utan att svimma? Envis, som sagt och glömsk, men det är en annan sak...

Det finns vänner och vänner. #blogg100 #bloggswe

098.
För att kunna hjälpa mannen med hans nya företag efterlyser jag en "Bokföring för Dummies" och syftar givetvis på mig själv. Den företagsekonomi jag (av tvång) läste på gymnasiet är såklart borta ur minnet och de transaktioner jag behövt göra inom apoteksbranschen är inte av den arten som lär förekomma här. Tacksam för all hjälp i denna fråga!

Det är så mycket annat mannen behöver koncentrera sig på, så jag vill kunna vara behjälplig vid behov. Ibland är han ju på resande fot och ibland kan han faktiskt behöva slippa tänka på jobbet och relaterade spörsmål. Är det någon som har tips på prisvärd dator med dockningsstation mottages detta också tacksamt.

Jag är lite förundrad över att vissa vänner vi vänt oss till med sådana frågor inte verkar ta dem på allvar. Som om det vore självklart att man är expert på datorer för att man är expert på bilar och reservdelar? Det är inte fråga om att få något "gratis", utan bara för att slippa gå på minor och/eller tappa tid och fart för arbetsuppgifterna i sig, det vill säga sälja sina produkter och få nöjda kunder.

Tjänster och gentjänster är trevligt och ibland kan den ena stå till tjänst med både råd och praktisk hjälp, medan den andre kanske "bara" har möjlighet att tipsa om någon annan som kan och det duger lika gott. Den som klart och tydligt säger att "jag inte kan just nu" faller det ingen skugga på, det är ärligt och mycket bättre än att påskina att man ska hjälpa till och sen inte gör det.

Mannen är en sån som alltid ställer upp och hjälper andra när han kan och även när han egentligen inte har tid. Jag är likadan, vi slår gärna knut på oss själva för att hjälpa någon i knipa. Därför blir kanske besvikelsen större än hos andra, när vi inte får samma respons. Inte heller ber vi om hjälp i "onödan", utan tänker att vi inte vill "besvära" och "kan själva".

Dock har vi väl båda två blivit äldre och klokare och inser att det blir för jobbigt att alltid fixa allt själv och bedömer att det är sunt att be någon annan om assistans och i förekommande fall betala för den. Sorgligt nog är vi uppenbarligen alltför naiva och godtrogna fortfarande, eftersom hjälpen uteblivit. Är vi "gammaldags" och hopplöst efter vår tid, när man tror på hjälpsamhet mellan vänner?

I dessa tider med "kläd- och prylbytardagar", loppisar, samåkningsgrupper, matlag och återbruk och -vinning, blir åtminstone jag helt desillusionerad. Men för att inte vara negativ hela inlägget igenom, vill jag berätta om en jätterolig sak. Igår fick jag ett paket från min kära vän Argyro i Grekland.
Hon är en mycket god vän och nästan som en syster, fast vi aldrig har setts "IRL".

Det hon och jag har är väldigt speciellt och vi har både skrattat och gråtit ihop under många år. Hon önskade sig en burk honung, egentligen dansk, när hon fyllde år. Jag frågade mina danska (mer eller mindre) vänner om det var någon skillnad på svensk och dansk honung och fick nekande svar. Jag skickade en burk svensk, ekologisk honung till henne och påskgodis till barnen.

Hon "svarade" med dessa handarbeten och jag är helt stum av beundran:

Som sagt, det hon inte vet om mig är inte värt att veta och självklart vet hon vilka färger jag gillar! Armbandet är fantastiskt vackert och handväskan är den första hon tillverkat, men det hade man inte kunnat tro, eller hur? Färgerna återges inte riktigt bra med min mobilkamera, de är ännu starkare i verkligheten. Jag blev så glad över presenterna och teckningarna från hennes dotter.

Idag ska vi röja ur mannens gamla arbetsplats, hämta lite "gammal" potatis till en potatisgratäng som ska serveras till lammrevben. Tanken var att röja lite i trädgården också, men det är vått och mulet igen. Å andra sidan behöver vi städa inomhus också...

Ha en fin Nationaldag och fira den på ett föredömligt vis. Inga dumheter eller rasistiska inslag, bara svensk stolthet över vårt vackra land!