Knusslig?

Igår gjorde jag en stor laddning köttfärssås efter jobbet. Sedan vet jag inte vad jag gjorde mer än att jag och mannen åt middag och satte oss i "salongen". Det låter roligare än vardagsrum. Han i soffan med sin tegelsten till bok och jag med den nya korsordstidningen. Knäckjobbet brukar jag lösa på högst ett par timmar, om jag inte gör annat emellan.

Men jag somnade uppkrupen i min fåtölj, med korsordet på armstödet och pennan i högsta hugg. Nåja, kanske lite överdrivet, men skrivklar i alla fall. Märkte att Mayzan markerade att hon ville ut genom att hoppa upp på ryggstödet, men jag orkade inte reagera. Inte förrän mannen pussade mig på pannan och frågade något.

Då packade jag ihop mina pinaler, gick upp och borstade tänderna och somnade om i sängen. Klockan var inte ens tio och jag hade suttit en bra stund uppenbarligen, för halva kroppen hade domnat bort. Sov ytterligare elva timmar tills mannen antagligen tyckte det fick räcka och serverade kaffe och GP. Nå jag började vakna till ändå, det där med naturbehoven, du vet.

När jag läst tidningen och "Två Dagar" var jag hungrig, man blir det när man läser restaurangkollen och recept. Så motvilligt välte jag ur sängen och drog på paltorna och vinglade ner i köket. Suck, inget bröd upptaget. I kylen stod en kastrull med majsris och en annan med broccoli. Risplättar eller broccolisoppa? Det blev det sistnämnda till frukost. Eller frunch om man ska var noga.

Jag borde åka och hämta mat och ordna en tid för besiktning, men det tar emot. Har satt igång diskmaskinen, lagt sonens sängkläder i tvättmaskinen och deklarerat, det räcker väl för idag? Att räkna ut hur mycket jag skulle dra av för resor till och från arbetet hela förra året tog en bra stund. Sju olika arbetsplatser hade jag att räkna på. Minst 218 dagar jobbade jag och många mil blev det.

Tur att jag har varit noggrann och skrivit upp alla arbetspass i almanackan. Om jag hade varit ännu petigare i mina uträkningar hade jag kanske kunnat dra av några kronor till, men uppgiften var tillräckligt tröttsam som den var. Kortedala ligger längre bort än Östra till exempel, men räknades in på samma avstånd, liksom Stabbetorget. Man ska inte vara knusslig...

Fast om man ska tro allt man läser och hör, så ska man inte bjuda på något. Vare sig det gäller pengar, tid eller en hjälpande hand, för man blir bara utnyttjad. Vart är mänskligheten på väg om man ska behöva tänka så i alla situationer? Ingen tycker om en fullblodsegoist, men ändå beter de sig som en sådan? "Sköt dig själv och skit i andra", jojo, det funkar väl tills man sitter i knipa själv, förstås.

Då vill man nog att omvärlden "ställer upp" och hjälper till att byta däck på motorvägen, hjälper den som ramlat omkull, eller blir trakasserad av ett gäng på öppen gata, eller hur? Än så länge finns det vardagshjältar och superhjältar som utan att tveka (eller bara en kort sekund) rycker in och reder upp situationer i både stort och smått.

Jag beslutade mig nyligen för att mannen och jag ska dra vårt strå till stacken och bli världsföräldrar. Ingen kan göra allt, men alla kan bidra med något. Och så fortsätter vi att vara snälla mot varann och alla som förtjänar det, både bekanta, grannar, vänner och familjer. Hur svårt kan det vara? Icke alls och dessutom tror jag på karma.

Tog mig i kragen och bokade en tid för besiktningen via nätet, när jag nu råkade avslöja hur "präktig" jag är. Så nu är det bara maten kvar att laga. Det blir lax. Lättlagat och snabbt. Tillbehör? Ja, något blir det antagligen. Jag vill fortfarande inte åka till affären dock, så jag får inventera köksskåpen och hitta på något som funkar.

Ha en fin tisdagskväll och en skön onsdag!

Bojkott.

Fick kaffe och GP serverat på sängen av mannen idag igen. Jag borde kanske inte sovit så länge, men behövde det nog ändå. Hade förvisso sovmorgon igår också, men då ställde jag klockan på åtta i alla fall. Jobbade 12-19.15, så jag kunde ta det lugnt. Mannen stod för kvällsvarden såklart och det blev en pastagratäng med rökt bog (billigare än skinka) och broccoli som var jättegod.

Idag bakar jag bröd med vår nya köksassistent. Den har visserligen trettiofem år på nacken, men fungerar utmärkt fortfarande. Den ömma modern överantvardade sin trotjänare i vår vård, emedan den lika ömma Mormodern gjort detsamma med sin inte lika gamla assistent. Inte till oss då, utan till nämnda moder. Mormors hushållsassistent är bara tjugofem år...

Mycket var bättre förr, det måste man medge. Speciellt maskiner och apparater av olika slag. De var ämnade att hålla länge, helst livstid. Numera verkar det finnas inbyggda komponenter i varenda elektronisk tingest, vilka effektivt ser till att de slutar fungera efter fem år. Maximalt. Slit och släng är inte politiskt korrekt i dessa dagar, men hur ska man få bukt med dessa uppenbara sabotage?

Ta bara en dator som exempel. Hur ofta måste man byta en laptop för att den plötsligt inte vill starta? Mannen han bankat igång sin ett antal gånger, men nu går det inte mer. Min förra laptop gick sönder förra året, inte mer än fem år gammal och jag fick en ny av mannen. Jag är tyvärr inte i den positionen att jag kan återgälda den generositeten, så han får stå ut med sin padda.

Jag vågar påskina att det inte hjälper att bojkotta ett fabrikat, för det finns för många andra och alla gör likadant. Till yttermera visso är vi så beroende av att vara uppkopplade hela tiden, vilket gör att branschen  inte är intresserad av att skapa hållbara och långlivade apparater. Slit och släng, som sagt.
Men det känns inte rätt.

Om jag är nöjd med min mobil/laptop/TV och inte "måste" ha bästa/snyggaste/senaste, ska jag då vara nödd och tvungen att byta bara för att den är programmerad att hålla precis så länge som garantin gäller och knappt ens det? För garantier har så många kryphål och undantag att det knappt går att starta utensilierna utan att göra fel...

À propos garantier. Jag funderar på om det är värt att byta bil, när femårsdagen för min lilla Pärla börjar närma sig. Renault tycker det, för de skickar brev med rabatter på olika modeller och erbjuder 10000 extra vid inbyte av min. Jag är frestad, det måste jag tillstå. Skattebefrielsen upphör nämligen också, samtidigt med garantin. Sen är det ju det där med automatväxlad eller "riktig" bil...

I stadstrafik är det oerhört komfortabelt med automatlåda och man slipper riskera kramp när man fastnar i de evinnerliga köerna i rusningstrafiken. Jag har kört mannens bil tillräckligt många gånger för att bli frälst, jag får erkänna det. Men den extra kostnaden för en dylik automat synes mig ohemul. Detta må stötas och blötas med mannen och andra bilkunniga innan jag gör slut med Pärlan.

För övrigt blir det soppa till middag, då har man nämligen en riktigt bra ursäkt att äta nybakt bröd. Jag ska laga en broccolisoppa med inslag av brysselkål som blev över en annan dag. Så får det bli, det ska inte slängas något ätbart heller, tycker jag. Vegetarisk tisdag således, det är mycket roligare än att göra som "alla" andra och spisa köttfri mat på måndag.

Jag lär återkomma redan i morgon med "Dagens rätt", ty i ett svagt ögonblick jag anmälde mig till "blogg 24", vilket föranleder dagliga inlägg ända fram till julafton. Den utmaningen antog jag förra året också och jag vill ju inte vara sämre i år. Fast frågan är om jag tagit mig vatten över huvudet, trots allt. Nå, det visar sig och jag ger aldrig upp utan att ha gjort ett ärligt försök. Eller två-tre.

Jag ska titta på Julkalendern ikväll eftersom jag gillar företeelsen som sådan och är ytterligt nyfiken på hur paret Haag/Lundgren tar sig an uppgiften. Det "rasas" över sexualundervisning i skildringen av 70-talet har jag läst. Jag undrar vilka som rasar och vill bojkotta. Var de inte med då, bör de upplysas om tidsandan för att inte (för)bli totalt historielösa.

Hur bebisar blir till är alla barn nyfikna på oavsett vilken dekad vi befinner oss i. Och jag tror för all del att många föräldrar drar en lättnadens suck om de får lite hjälp på traven, så de inte trasslar till det i onödan. Det är ganska obegripligt tillförne hur det går till, så låt barnen ta det i sin egen takt och efter egen förmåga, samt svara enkelt och bara på det de verkligen frågar efter.

En fråga som rimligen borde komma är: "Vad är en slida?" Enda svaret är att det är detsamma som snippa, vilket tydligen är det vedertagna ordet nuförtiden. I min familj, när mina barn var små kallades det kvinnliga könsorganet för "muff". Det tycker jag är gulligt och rart, och föredrar det framför snippa, men så är jag ju tämligen ålderstigen av mig, sannolikt.

Ha en fin 1:a december, med eller utan Julkalender. Ta inte allt så gruvligt allvarligt, ha så roligt du kan och njut av de fina stunderna!