Livrädd.

Idag är jag ledsen, arg och bedrövad över hur människor beter sig när en medmänniska och min och mannens mycket avhållna vän svimmar inne i en stor Ica-butik. Ingen, jag upprepar ingen reagerar. Åtminstone inte med att försöka hjälpa henne, men förmodligen genom att ta en omväg för att de inte "hade tid" eller var "rädda".

Rädda för ta emot tacksamhet från en människa som under flera år har försökt få medicinsk hjälp att förstå och acceptera feber, yrsel, värk och medvetslöshet, vilket är hennes vardag? Hon är söt, glad, lagom knäpp och luktar gott. Det finns ingen som helst ursäkt för att låta bli att hjälpa denna underbara människa, som har hur mycket empati som helst för de patienter hon möter på sitt jobb.

Skäms, ta mig fan! Det är inte konstigt att det ser ut som det gör i Sverige nu, med denna självupptagenhet, arrogans, ignorans och uppnästhet. Jag är så upprörd att jag snart jobbat mig upp till en hjärtinfarkt, men vem bryr sig? Jag är rädd, rädd för att jag kanske inte får hjälp att klara livet om jag drabbas av plötslig sjukdom och är utan mannen eller vänner. Ska det vara så?

I min handväska har jag en andningsmask för det fall jag skulle behöva återuppliva en medmänniska som av vilken anledning som helst behöver det. Ramlar någon ihop inför mig hade jag blivit förskräckt, men aldrig hade jag vänt på klacken eller tagit en omväg. Hur skulle du vilja bli behandlad om det var du som svimmade på en offentlig plats med mycket folk i rörelse?

Tänk om din son, dotter, syster eller bror ignoreras om de segnar ner på torget, i butiken eller på bussen? Eller ska vi ta fram det allra starkaste kortet, nämligen mamma eller pappa för den som inte har barn? Det spelar ingen roll vilken religion, kultur eller samhällsklass, mamma och pappa är nästintill helgonförklarade och ve den som behandlar dem illa.

Hur vet man då om människan som svimmar mitt framför ögonen är någons mamma eller pappa? Det gör man inte och handen på hjärtat, ska det spela någon roll? Är den människan inte lika mycket värd som du själv, dina barn, dina föräldrar, dina syskon eller bästa vän? Har alla glömt den gyllene regeln att det du vill att någon ska göra mot dig, ska du också göra mot dem. Hur svårt är det, egentligen?

Annars är det bra, hjärtat är intakt, det är tur det finns mediciner för mig som håller det i schack. Önskar så hett att min vän får en adekvat utredning, diagnos och behandling, så hennes liv och hälsa förbättras och att folk slutar upp med att vara så egoistiska, fega och flata.

För övrigt har jag beslutat mig för att inte delta i #blogg100 i år. Jag känner att jag inte har tid och ork. En månad kvar att jobba i Floda och Lerum och jag ska lära min efterträdare allt jag kan. "Tja, det lär ju ganska fort". Sedan ska jag lära mig allt om Kungsmässan och då blir jag trött i mössan. Så nej, jag inser mina begränsningar och drar mig tillbaka.

Ett inlägg om dagen i 100 dagar är svårare än man tror. Första året var det lätt, då var jag arbetslös, året därpå blev det lite svårare, men det gick ju. Jag skriver vidare när jag vill, kan och måste, för min egen skull och några till. Taggar med #bloggswe som vanligt och postar på fb och Google+. Har inte löst problemet med inbäddade bilder, men jobbar på saken.

Mannen lagade pastagratäng med kassler idag, men jag glömde fota den. God var den i alla fall! Nu kom jag på att jag kommer att bli av med bäste fiskhandlar'n när jag slutar i Floda. Hur ska det gååå? Finns det någon bra i Kungsbacka/Kungsmässan?

Ha en god natt, fin onsdag, lev väl och gör gott!