Flashback.

Jag har inte skrivit ett ord sen i måndags då jag var ledig sist. Det blir ingen ork eller tid över, varför jag är ännu mer nöjd med beslutet att inte delta i blogg100. Om jag hade börjat, hade jag blivit så arg på mig själv om jag hade varit tvungen att avbryta. Om jag hade avbrutit, för jag är för envis för mitt eget bästa. Det händer inte ofta, men ibland är jag klok i förhand, istället för efterhand. Jodå.

Nu är jag ledig i tre hela dagar och jag ser fram emot att umgås med min son, framför allt i morgon. Tyvärr ska han ju delta i en kurs under helgen, så det blir med mat och skjuts jag får överösa ungen med all den moderskärlek jag har. Alla andra kärleksbetygelser är väl fortfarande pinsamma och jobbiga, fast han snart fyller 30+. Makalöst! Ålder är bara en siffra, sägs det...

När jag åkte till jobbet i morse hamnade jag i en så kallad "situation" i  fjärde rondellen. En mycket gammal farbror i en inte alls lika gammal bil hade lite otur med hur man bör placera sig för vänstersväng. Han började byta fil när jag kom i vänsterfilen, men stoppade stoppade mitt i, tack och lov, och blinkade. Som tur var hade trafikanterna bakom honom inte heller bråttom, så det gick bra.

Jag lovar, han såg ut att vara 120 år gammal. Troligen är han bara 90-95. Men den som sålde honom bilen vid pass 80-85 års ålder, borde inte han eller hon ha avrått från att köra bil överhuvudtaget, då han redan då måste ha sett ut att vara 100+? Nu är jag säkert väldigt fördomsfull och elak enligt vissa, men personer som inte klarar en liten rondell ska nog inte framföra något som helst fordon.

Min bäste vän skulle ha fyllt 50 år idag och det har gått lite drygt fem år sedan han lämnade det här livet. Jag är övertygad om att han firar där han är och vi som är kvar tänker lite (läs mycket) på honom och saknar hans skratt och sjuka humor. För egen del har jag haft ovanligt många minnesbilder som blixtrat förbi och jag har, trots saknaden, lett mycket idag. Tack Claes!

Ja, det må vara sent att äta middag klockan nio, men jag är hungrig som en varg när jag kommer hem. trots lunch och mellanmål på jobbet. Lax fanns färdiglagad i frysen, så det var bara att koka potatis och slänga på en näve spenat eller två på tallrikarna och njuta.

Jag är så trött att ögonen går i kors nu, så jag önskar dig en god natt och en underbar fredag, det kommer jag att ha, med två av mina favoritpojkar. Jag hade gärna haft en eller två till här, plus min favoritflicka, men man kan inte få allt man önskar.

Livrädd.

Idag är jag ledsen, arg och bedrövad över hur människor beter sig när en medmänniska och min och mannens mycket avhållna vän svimmar inne i en stor Ica-butik. Ingen, jag upprepar ingen reagerar. Åtminstone inte med att försöka hjälpa henne, men förmodligen genom att ta en omväg för att de inte "hade tid" eller var "rädda".

Rädda för ta emot tacksamhet från en människa som under flera år har försökt få medicinsk hjälp att förstå och acceptera feber, yrsel, värk och medvetslöshet, vilket är hennes vardag? Hon är söt, glad, lagom knäpp och luktar gott. Det finns ingen som helst ursäkt för att låta bli att hjälpa denna underbara människa, som har hur mycket empati som helst för de patienter hon möter på sitt jobb.

Skäms, ta mig fan! Det är inte konstigt att det ser ut som det gör i Sverige nu, med denna självupptagenhet, arrogans, ignorans och uppnästhet. Jag är så upprörd att jag snart jobbat mig upp till en hjärtinfarkt, men vem bryr sig? Jag är rädd, rädd för att jag kanske inte får hjälp att klara livet om jag drabbas av plötslig sjukdom och är utan mannen eller vänner. Ska det vara så?

I min handväska har jag en andningsmask för det fall jag skulle behöva återuppliva en medmänniska som av vilken anledning som helst behöver det. Ramlar någon ihop inför mig hade jag blivit förskräckt, men aldrig hade jag vänt på klacken eller tagit en omväg. Hur skulle du vilja bli behandlad om det var du som svimmade på en offentlig plats med mycket folk i rörelse?

Tänk om din son, dotter, syster eller bror ignoreras om de segnar ner på torget, i butiken eller på bussen? Eller ska vi ta fram det allra starkaste kortet, nämligen mamma eller pappa för den som inte har barn? Det spelar ingen roll vilken religion, kultur eller samhällsklass, mamma och pappa är nästintill helgonförklarade och ve den som behandlar dem illa.

Hur vet man då om människan som svimmar mitt framför ögonen är någons mamma eller pappa? Det gör man inte och handen på hjärtat, ska det spela någon roll? Är den människan inte lika mycket värd som du själv, dina barn, dina föräldrar, dina syskon eller bästa vän? Har alla glömt den gyllene regeln att det du vill att någon ska göra mot dig, ska du också göra mot dem. Hur svårt är det, egentligen?

Annars är det bra, hjärtat är intakt, det är tur det finns mediciner för mig som håller det i schack. Önskar så hett att min vän får en adekvat utredning, diagnos och behandling, så hennes liv och hälsa förbättras och att folk slutar upp med att vara så egoistiska, fega och flata.

För övrigt har jag beslutat mig för att inte delta i #blogg100 i år. Jag känner att jag inte har tid och ork. En månad kvar att jobba i Floda och Lerum och jag ska lära min efterträdare allt jag kan. "Tja, det lär ju ganska fort". Sedan ska jag lära mig allt om Kungsmässan och då blir jag trött i mössan. Så nej, jag inser mina begränsningar och drar mig tillbaka.

Ett inlägg om dagen i 100 dagar är svårare än man tror. Första året var det lätt, då var jag arbetslös, året därpå blev det lite svårare, men det gick ju. Jag skriver vidare när jag vill, kan och måste, för min egen skull och några till. Taggar med #bloggswe som vanligt och postar på fb och Google+. Har inte löst problemet med inbäddade bilder, men jobbar på saken.

Mannen lagade pastagratäng med kassler idag, men jag glömde fota den. God var den i alla fall! Nu kom jag på att jag kommer att bli av med bäste fiskhandlar'n när jag slutar i Floda. Hur ska det gååå? Finns det någon bra i Kungsbacka/Kungsmässan?

Ha en god natt, fin onsdag, lev väl och gör gott!

Målgång! #blogg100 #bloggswe

100.
Hurra för mig, jag är så bra! Klarade det i år också. Hundra inlägg på lika många dagar. Just nu känns det kanske inte som att jag ska anmäla mig nästa år, om utmaningen återkommer. Men man ska aldrig säga aldrig och osvuret är bäst. Jag skriver ju relativt ofta ändå, så jag trillar säkert dit...

Det har varit så vackert väder hela dagen, men på hemvägen såg jag mörka moln torna upp sig och jag tänker att det är typiskt. Jag som skulle sätta mig på altanen och och sola mina kritvita ben. Något annat orkar jag inte, har mått lite halvvisset hela dagen och nu känns min hals lite svidig. Borde nog gurgla mig med något starkt.

Jag försöker ignorera dammråttorna och sätter mig i fåtöljen istället med mina korsord och inväntar hungern. Det har jag gjort i flera dagar nu, alltså inte låtsas om att det behöver dammsugas. Jag är duktig på det också. Mat behöver jag inte laga idag, det blev över lite av ankan och salladen räcker nog till lunch i morgon dessutom.

Rekommenderar varmt att tråckla anka på grillen, den blev väldigt bra och som sagt, inte mycket kvar sen vi tre högg in på den. 2½ kilo vägde den från början, men jag vet inte hur mycket fett som droppade ner i tråget på grillbotten. Cirka en timme tog det för den att bli klar.

Fylld med citroner och koriander, föreställ dig doften!

Allt som blev över... 

Börjar bli lite sugen när jag tittar på bilderna. Bäst jag ställer fram nudelsalladen så den blir rumstempererad och smakerna kommer fram bättre.

Sådär ja!

Mannen är på turné igen, hoppas det går bra denna gången också. Stockholm och några andra ställen "mitt" i landet först, sen drar de till Skåne igen. Bara fyra dagar, men det blir ändå många mil och nya platser. Jag är lite avundsjuk, faktiskt. Vårt land är fantastiskt vackert och hotellfrukost är ju trevligt. Fast det är skönast att sova i sin egen säng, med sin egen kudde, förstås.

Dit längtar jag redan, är sjukt trött utan att förstå varför. Visserligen har jag jobbat, men det var ganska lugnt. Jag ska inte bli sjuk nu, det får bara inte hända. Ge mig sol och värme, så blir allt fint inbillar jag mig. Det blir ingen semester i år, men det gör inget om de lediga dagarna kan spenderas på altanen eller på Badholmarna.

Ha en fin måndagskväll och var rädda om varann!

Ps. Grattis till alla andra som klarade utmaningen!