Syster Annders.

Sötebrödsdagarna är snart slut, i morgon påbörjas jobbperioden 3:1:3. Jag jobbar alltså tre dagar, är ledig en, sedan tre arbetsdagar till. Jag klagar inte, för sedan blir de följande sju dagarna tvärtom. Eftersom Lilla Röd blev sjuk fick vi inställa vistelsen i sommarstugan och att hälsa på nära och kära. Men nästa helg, då ska stygnen tas och förhoppningsvis är hon pigg nog för en biltur efter det.

Hon är fortfarande trött och hängig, men äter bättre och försöker skynda sig till dörren när vi släpper ut Compiz. Han är förresten väldigt sjåpig och undviker sin syster som pesten, vilket förmodligen är lika bra, för hon skäms med sin fåniga strut och "kryper" för att inte synas för mycket. Hon ligger mest uppe i sängen eller på en pläd i soffan och försöker tvätta sig, stackar'n.

Det går dock bättre än väntat att ge henne medicinerna och vi har spolat dränaget varje dag. Under protest givetvis, men som tur är är vi två som kan hjälpas åt. Jag får ställa klockan lite tidigare i morgon så vi hinner med alltihop innan jag åker till jobbet. Mannen tar henne till veterinären på eftermiddagen och får dränet avlägsnat om de bedömer att det inte behövs längre.

Såvitt vi kan se borde det räcka med dessa tre dagar, men man vet ju aldrig. Det är tur att hon är så frisk som hon trots allt är, med tanke på hennes ålder. Femton år är en ganska hög ålder på en katt, även om det inte är helt ovanligt med en livslängd på 18-20 år. Jag gissar att båda två hänger med ett par, tre år till.

Mannen gav sig iväg för ett möte ikväll, så jag lagade mat till mig själv. I och för sig blev det över till lunch för oss båda två. Snabbmat igen. Jag skar laxfilé i mindre bitar och marinerade dem i fisksås, pressad lime, sesamolja, chili och färsk ingefära. Strimlad lök och morot fick fräsa lite innan laxen åkte i stekpannan. Lite cf, vatten, sherry och ytterligare fisksås, samt ostronsås, så var det klart!

Minimal arbetsinsats och tidsåtgång, det gillar jag! Fast ibland ska det ta lång tid, det är bra terapi för mig att stå och hacka, strimla, röra, smaka av och dona i timmar. Jag har inte en aning om vad mannen hittar på för mat åt oss i helgen, men jag är viss om att det blir jättegott, för det brukar det bli.
Ha en underbar helg, säger jag redan nu! Var rädd om dig och din omgivning, på återseende!

PS. Rubriken är givetvis en ordlek med mannens och mitt namn, för dig som inte redan vet vad han heter...

Livrädd.

Idag är jag ledsen, arg och bedrövad över hur människor beter sig när en medmänniska och min och mannens mycket avhållna vän svimmar inne i en stor Ica-butik. Ingen, jag upprepar ingen reagerar. Åtminstone inte med att försöka hjälpa henne, men förmodligen genom att ta en omväg för att de inte "hade tid" eller var "rädda".

Rädda för ta emot tacksamhet från en människa som under flera år har försökt få medicinsk hjälp att förstå och acceptera feber, yrsel, värk och medvetslöshet, vilket är hennes vardag? Hon är söt, glad, lagom knäpp och luktar gott. Det finns ingen som helst ursäkt för att låta bli att hjälpa denna underbara människa, som har hur mycket empati som helst för de patienter hon möter på sitt jobb.

Skäms, ta mig fan! Det är inte konstigt att det ser ut som det gör i Sverige nu, med denna självupptagenhet, arrogans, ignorans och uppnästhet. Jag är så upprörd att jag snart jobbat mig upp till en hjärtinfarkt, men vem bryr sig? Jag är rädd, rädd för att jag kanske inte får hjälp att klara livet om jag drabbas av plötslig sjukdom och är utan mannen eller vänner. Ska det vara så?

I min handväska har jag en andningsmask för det fall jag skulle behöva återuppliva en medmänniska som av vilken anledning som helst behöver det. Ramlar någon ihop inför mig hade jag blivit förskräckt, men aldrig hade jag vänt på klacken eller tagit en omväg. Hur skulle du vilja bli behandlad om det var du som svimmade på en offentlig plats med mycket folk i rörelse?

Tänk om din son, dotter, syster eller bror ignoreras om de segnar ner på torget, i butiken eller på bussen? Eller ska vi ta fram det allra starkaste kortet, nämligen mamma eller pappa för den som inte har barn? Det spelar ingen roll vilken religion, kultur eller samhällsklass, mamma och pappa är nästintill helgonförklarade och ve den som behandlar dem illa.

Hur vet man då om människan som svimmar mitt framför ögonen är någons mamma eller pappa? Det gör man inte och handen på hjärtat, ska det spela någon roll? Är den människan inte lika mycket värd som du själv, dina barn, dina föräldrar, dina syskon eller bästa vän? Har alla glömt den gyllene regeln att det du vill att någon ska göra mot dig, ska du också göra mot dem. Hur svårt är det, egentligen?

Annars är det bra, hjärtat är intakt, det är tur det finns mediciner för mig som håller det i schack. Önskar så hett att min vän får en adekvat utredning, diagnos och behandling, så hennes liv och hälsa förbättras och att folk slutar upp med att vara så egoistiska, fega och flata.

För övrigt har jag beslutat mig för att inte delta i #blogg100 i år. Jag känner att jag inte har tid och ork. En månad kvar att jobba i Floda och Lerum och jag ska lära min efterträdare allt jag kan. "Tja, det lär ju ganska fort". Sedan ska jag lära mig allt om Kungsmässan och då blir jag trött i mössan. Så nej, jag inser mina begränsningar och drar mig tillbaka.

Ett inlägg om dagen i 100 dagar är svårare än man tror. Första året var det lätt, då var jag arbetslös, året därpå blev det lite svårare, men det gick ju. Jag skriver vidare när jag vill, kan och måste, för min egen skull och några till. Taggar med #bloggswe som vanligt och postar på fb och Google+. Har inte löst problemet med inbäddade bilder, men jobbar på saken.

Mannen lagade pastagratäng med kassler idag, men jag glömde fota den. God var den i alla fall! Nu kom jag på att jag kommer att bli av med bäste fiskhandlar'n när jag slutar i Floda. Hur ska det gååå? Finns det någon bra i Kungsbacka/Kungsmässan?

Ha en god natt, fin onsdag, lev väl och gör gott!