Sen jag slutade på Nordby, har jag levt ett relativt normalt liv och haft lite vettigare arbetsdagar, till och med som mobil resurs. För att inte tala om hur bra jag haft det som lyxhustru under arbetslösheten.
Idag när jag kom hem hade mannen laddat för en ultimat grillkväll på tu man. Såhär såg det ut:
Man kan ha det sämre, eller hur? Jag satte mig i en solstol på altanen med ett glas vitt vin och bara latade mig, medan mannen fixade veckans absoluta höjdpunkt. Åtminstone så här långt...
I morgon blir det sovmorgon. Mannen är lika trött som jag och det ska bli skönt att få slappa lite. Det behöver vi båda två. Vi ska bara ut och spana in nya möbler till altanen. Det finns en soffgrupp som ser lovande ut på bild, men men måste ses, vem vet hur den är i verkligheten?
Apropå verkligheten, så träffade jag en farbror, alltså en äldre man från min hemort, på jobbet. Det gjorde mig ont att se hur gammal och sjuk han blivit. Jag har alltid gillat honom, men samtidigt varit lite skraj för honom, sen barnsben. Den lite barska typen, men samtidigt reko och bra att ha med att göra, om du förstår. Ser jag honom hemma på torget igen blir jag glad.
En gång för länge sen ville jag bli läkare. Insåg dock att jag engagerar mig för mycket för att klara av det. Det är svårt nog att koppla bort jobbet nu, när man åker hem. Det tar på krafterna att bry sig om hur andra har det och hur de mår. Jag känner mig nästan alltid otillräcklig och skulle så innerligt gärna ha mer tid och ork att stötta dem som behöver det och skäms ibland för att jag inte kan vara till mer hjälp.
Min kloka Dr A, frågade mig vid inte bara ett, utan flera tillfällen "vem är viktigast i ditt liv, Ann?"
Jag svarade fel många gånger. För att kunna hjälpa andra måste man tänka på sig själv också. Om man inte mår bra själv, hur ska man då orka att stödja andra? Jag lärde mig mycket under våra träffar, men har en tendens att glömma bort goda råd ibland.
Jag har haft flera bra "Dr A" att prata med. Bokstavligt. Förutom den diplomerade doktor Anders, fanns Andreas och en Anders till. Utan er hade jag inte mått så bra som jag gör nu. Det finns flera andra också som bidragit till det såklart och jag tror att ni vet vilka ni är.
Jösses, vad djupt och allvarligt det blev idag då... Men jag lovar, jag mår fint! Är bara trött och har haft mycket tid i bilen för eftertankar. Det känns som om framtiden är ljusare och hoppfull igen, på sanning.
Önskar dig en skön lördag och helg/semester eller vad som passar dig bäst. Ta hand om dig!
Så rätt, för att orka bry sig om andra måste man ta hand om sig själv, ge sig själv en paus och ladda med det som är bäst just för en själv. En annan sak som jag varit noga med under alla år i vården är att när jag går hem då lämnar jag jobbet kvar på jobbet. Det finns alltid nån annan där som gör jobbet lika bra som jag, när jag är ledig. Jag är inte oumbärlig. Så har jag lyckats tänka nästan jämnt och det har fått mig att orka i alla år.
SvaraRaderaHa en go helg, du och mannen :)
Tack detsamma!
Radera