Verklighets(ut)flykt. #bloggswe #kattliv #sotenäskommun #npf

Tillbaka i hemmet och vi planerar att göra precis ingentingen hela dagen.
I söndags åkte vi till goda vännerna K och M i Malmö och hade en mysig eftermiddag och kväll med dem och två av deras vänner P och A, samt lille S. Fast så liten var han ju inte, precis.
Väldigt trevligt hade vi och fick så mycket gott att äta och dricka, det kan liksom inte kännas bättre än så.

Igår åkte vi över Öresundsbron, till Rödby och tog färjan till Puttgarden, för att handla inför stundande kalas. Vi kom hem igår kväll, strax före midnatt, ganska möra. Lastade ur bilen och gjorde klart för natten.
Jag var klar före mannen, han ville se till att Compiz-katten kom in, så jag låg redan i sängen när han borstade tänderna och inte hörde vilket liv det var på Mayzan.

Rätt som det var såg jag svansen på Mayzan vaja förbi fotänden på sängen och blev inte lite förvånad, för trots att grinden har stått öppen sen lille Attila lämnade oss på nyårsdagen, har ingen av dem vågat sig upp.
Grinden var tvungen att sättas upp för många år sedan, på grund av dåtidens kattinnevånare, som inte gick så bra ihop med vem som helst, dock med Attila som tillkom senare.

Jag har ju varit ganska nöjd med att Mayzan och Compiz hållit sig på nedervåningen; tycker det är rätt skönt att slippa katthår i sängen, nämligen. Förvåningen och glädjen mannen uppvisade är obetalbar, så jag "vilar min påse" eller, som man säger på engelska, "I rest my case". Mayzan sov i sängen nästan hela natten.
Compiz var väldigt sugen på att komma upp, det hördes, men han vågade inte. Än...

Han lär ta rygg på sin kaxiga syster en vacker dag, det är jag övertygad om och då blir det två hårbollar i sängen och ordningen blir återställd, på sanning. Jag är sist in, så jag får anpassa mig till urinvånarna.
Jag gläder mig åt mannens uppenbara förtjusning och är lite förvånad över att han inte hämtade upp Compiz, speciellt som han gastade så inatt. Såg allt hur det kliade i fingrarna, men icke...

Mannen var lika, eller ännu tröttare än jag, så han orkade nog helt enkelt inte. Vi somnade väldigt snabbt alla tre, när Mayzan slutat buffa runt och hittade en bra sovplats i fotänden. Ja, jösses.

Som tur var kom jag ihåg att ställa klockan för väckning klockan åtta idag, innan jag somnade.
Sonen måste ju komma iväg till jobbet i tid och tills vidare är det mitt ansvar att ombesörja detta. Inga sovmorgnar för mamma, med andra ord. Det finns kanske någon som tycker det är min plikt som mor att göra det, men sonen är vuxen och betalar skatt på sin aktivitetsersättning.

Alltså tycker jag att det är viktigt att få vardagen att fungera när man har en funktionsnedsättning, som inte är tillräckligt grav för att bli omyndigförklarad eller vara i behov av god man. Det finns fler i samma situation som min son och antalet bara växer. Vad gör Sotenäs kommun då? Skär ner i verksamheten, utarmar stödet till dem som behöver det, utan kunskap för, eller hänsyn till deras realitet och deras värld.

Betalar man skatt har man vissa rättigheter, även om den grundas på ett bidrag. Vem orkar och kan hålla reda på dessa, när ens tidsuppfattning är uppåt väggarna och myndighetsspråket är obegripligt; till och med för en bloggande mamma, som kan skriva vansinnigt högtravande insändare och andra skrivelser?

Jag vill betona att omsorgspersonalen har min respekt och tilltro, det är ledningen som har väldigt mycket otur när de tänker. Bara för att man inte bor i ett gruppboende, ska man inte behöva tåla osäkerheten som semestervikariat och stor personalomsättning medför. Vart tog förresten planen på ett anpassat boende för våra yngre med lättare funktionsnedsättning vägen?

Min son säger själv att han inte vill vara i baslägenheten, för han känner sig inte bekväm med dem som bor i samma hus och har sin trygghet där. De är för gamla, har andra och svårare funktionsnedsättningar än han och hans kompisar som har fått utflyttad verksamhet. Var finns mötesplatsen för de unga med npf-diagnoser?
En grupp som växer lavinartat, dessutom. Det vet Sotenäs kommun om...

Vi ska åka på en tur till vår personlige lammuppfödare och hans konstnärliga fru idag, kom vi på. Hämta två tavlor, klappa får och beundra den fantastiska trädgården, som jag bara sett på bilder än.
Så nåntingen blir det gjort idag, förutom att njuta av altanhäng, skriva blogg och ladda för att klappa till de verkliga fårskallarna som i sin dumsnåla inställning rycker undan vår trygghet och kompetenskälla.

Hoppas du har det bra, vad du än gör denna härliga dag och fortsätt så!