Busliv. #bloggswe

Ännu en maratondag till ända. Väckarklockan väckte mig kvart i sex och klockan sju var jag på jobbet. Autopiloten inkopplad förstås, kläderna framlagda redan kvällen innan och sen är det mediciner, kattmat och matlåda och svisch iväg. Kattmaten har jag ännu inte serverat mig själv, då hade katterna protesterat högljutt tror jag och på morgonen vill jag ha största möjliga tystnad.

Tills jag sitter i bilen i alla fall. För tillfället lyssnar jag på John Mayalls "Beano-platta". Den har legat i handskfacket ett tag, då jag har lyssnat dels på Robert Plant och Alison Krauss (som jag bjöd ett smakprov på i föregående inlägg), dels på Bill Wyman's Rhythm Kings, förutom Delbert McClinton förstås, på sistone.

Jag har ju så många skivor att välja på i mannens samling, så jag borde kanske ha en större omsättning på dem i bilen. Men å andra sidan, när jag hittar något jag gillar vill jag lära mig hela skivan och helst texterna utantill, först då kan jag skråla med och spela ut hela registret. Fast om sanningen ska fram så lyssnar jag mest på basgången numera.

Det blev ingen baslektion i måndags, av två anledningar. Den ena var att pekfingern blev öm som ögat efter att nageln gick av på ett väldigt dumt vis tidigare samma dag. Den andra var att mannens rep blev inställt på grund av sjukdom och vi umgicks med varann, istället för att föra oljud. Inte så att jag gör det, jag har inte ens kopplat in förstärkaren än...

Jag är ganska trött i huvudet efter jobbet, därför jag uppskattar tystnaden när jag kommer hem. Att jag skulle stänga av bilstereon på vägen till eller från mina arbetsplatser är däremot uteslutet. Musiken är ett sätt att både ladda inför arbetsdagen och att avkläda mig yrkesrollen på vägen hem. Vad vore livet utan musik? Platt och trist. Tråkigt och slätstruket.

Olika musik för olika tillfällen och känslor, för att förstärka eller dämpa sinnesstämningen. Viss musik kan fungera både när man är ledsen och glad, nästan som det som vanvördigt kallas "lyckopiller". Den tar udden av de "värsta" känslostormarna och håller en på ett lagom bra humör. I alla fall har jag några sådana plattor som alltid håller mig "på mattan".

Något som däremot får mig att trycka plattan i mattan är en av Status Quo's samlingsplattor. Jag vet inte vad den heter och orkar inte gå ut och hämta den i bilen. Första skivan är busbra och då är det en blandning av låtar från den "klassiska eran" jag syftar på. Den var alltid på högsta volym i bilen när jag bodde i skogen under Nordbytiden. Kontrollerad buskörning till och från stugan, alltså.

Undrar hur långt under mitt banrekord jag skulle hamna om jag körde samma väg idag, så här tre år senare? Nå, det lär jag inte få veta. Det finns ingen anledning att köra den vägen på snabbast möjliga tid längre. Jag har mannen här hemma och behöver inte skynda mig "hem" för att chatta med honom längre. Däremot hade det varit roligt att visa hur det ser ut där jag susade fram och tillbaka.

Mannen stod för maten idag, det kändes välkommet efter elva timmar på benen. I morgon tror jag att det blir ett samarbete mellan mannen, mig och slökokar'n. Lammlägg ska göra sällskap med lite vin, sherry och rotsaker, samt lök och vitlök och lite annat gott i pottan. Planen är inte helt klar än, men det ordnar sig ändå.

Ha en god natt och härlig fredag!

Hårklyveri. #blogg100 #bloggswe

091.
Ja, nu är vi snart i mål med detta års bloggutmaning. Jag ska erkänna att jag varit på väg att ge upp några gånger, när vardagen kommit i vägen ganska ordentligt. Konstiga arbetstider och utflykter kräver verkligen sin kvinna. Speciellt när hon hittills vägrat att installera appar i mobilen för att kunna lägga ut när och var som helst. Kommer fundera på det tills nästa år, antagligen...

När jag väl kommit igång brukar det inte vara några problem, ämnena är ju vardagliga och kommer till mig oavsett tid och plats. Jag har inte haft ork att skriva beskrivningar på maten jag lagar, men det är bara att be mig, så fixar jag det i efterhand om det finns sådana önskemål. Kommande vecka ser ut att bli relativt lugn, då kanske jag bättrar mig. Eventuellt.

Jag är nödd och tvungen att besöka Af och ringa till A-kassan igen. Inskriven blir man inte om man inte dyker upp personligen och det kan tyckas motsägelsefullt, för inte är det någon handläggare som vill träffa en för handlingsplanens utformande. Det tar vi per brev efter mailkontakt, så de vill inte precis ha oss där för ofta. Inte gör det någon skillnad heller i långa loppet, så jag är glad att slippa.

Min frisyr ser ut som en sopkvast av den typ som påskkärringar anses flyga på. Jag platsar lätt i Leningrad Cowboys och Boppers kan slänga sig i väggen.

Bildkvalitén är lika usel som ljudet ovan, men du fattar ändå vad jag menar och det är huvudsaken!
Att få ordning på håret är alltså ett måste nästa vecka. Drygt en decimeter lång lugg är det länge sen jag hade, om ens någonsin. Jag påminns varje gång jag måste föna håret om varför jag klippte mig kortkort för 25 år sen. Det tar dyrbar tid att bli snygg. Tid jag kan dra mig i sängen.

Oekonomiskt är det också, för man måste klippa sig regelbundet och så är det ju det där hårkletet också, vilket krävs lite grann av för att få rätt stuns på "lockarna". Jo liksom på sonen så blir håret lockigare med längden, till och med jag hade korkskruvar som liten. Nåja, jag lyckades trassla in tuggummi i dem, så mamma klippte av dem sen var de historia.

Spikrakt har varit kännetecknet, vilket inte uppskattas när håret var bebismjukt och tunt. Stripigt och eländigt såg det ut tills jag började få gråa hår. Fast de är snarare vita och de är tjocka och bra när man ska se längre ut än man är. Jag älskar mina vita hår och önskar det gick lite fortare bara. Tänk så bra att se ut som Marie Fredriksson, fast naturligt liksom?

Nå, för att inte hårdra detta längre avslutar jag med ett klipp med en av mina favoritartister och går och gör precis det han sjunger om. Get it worked on, med Delbert.

Ha en härlig lördag och var rädd om dig!