Powered By Blogger

torsdag 12 november 2015

Busliv. #bloggswe

Ännu en maratondag till ända. Väckarklockan väckte mig kvart i sex och klockan sju var jag på jobbet. Autopiloten inkopplad förstås, kläderna framlagda redan kvällen innan och sen är det mediciner, kattmat och matlåda och svisch iväg. Kattmaten har jag ännu inte serverat mig själv, då hade katterna protesterat högljutt tror jag och på morgonen vill jag ha största möjliga tystnad.

Tills jag sitter i bilen i alla fall. För tillfället lyssnar jag på John Mayalls "Beano-platta". Den har legat i handskfacket ett tag, då jag har lyssnat dels på Robert Plant och Alison Krauss (som jag bjöd ett smakprov på i föregående inlägg), dels på Bill Wyman's Rhythm Kings, förutom Delbert McClinton förstås, på sistone.

Jag har ju så många skivor att välja på i mannens samling, så jag borde kanske ha en större omsättning på dem i bilen. Men å andra sidan, när jag hittar något jag gillar vill jag lära mig hela skivan och helst texterna utantill, först då kan jag skråla med och spela ut hela registret. Fast om sanningen ska fram så lyssnar jag mest på basgången numera.

Det blev ingen baslektion i måndags, av två anledningar. Den ena var att pekfingern blev öm som ögat efter att nageln gick av på ett väldigt dumt vis tidigare samma dag. Den andra var att mannens rep blev inställt på grund av sjukdom och vi umgicks med varann, istället för att föra oljud. Inte så att jag gör det, jag har inte ens kopplat in förstärkaren än...

Jag är ganska trött i huvudet efter jobbet, därför jag uppskattar tystnaden när jag kommer hem. Att jag skulle stänga av bilstereon på vägen till eller från mina arbetsplatser är däremot uteslutet. Musiken är ett sätt att både ladda inför arbetsdagen och att avkläda mig yrkesrollen på vägen hem. Vad vore livet utan musik? Platt och trist. Tråkigt och slätstruket.

Olika musik för olika tillfällen och känslor, för att förstärka eller dämpa sinnesstämningen. Viss musik kan fungera både när man är ledsen och glad, nästan som det som vanvördigt kallas "lyckopiller". Den tar udden av de "värsta" känslostormarna och håller en på ett lagom bra humör. I alla fall har jag några sådana plattor som alltid håller mig "på mattan".

Något som däremot får mig att trycka plattan i mattan är en av Status Quo's samlingsplattor. Jag vet inte vad den heter och orkar inte gå ut och hämta den i bilen. Första skivan är busbra och då är det en blandning av låtar från den "klassiska eran" jag syftar på. Den var alltid på högsta volym i bilen när jag bodde i skogen under Nordbytiden. Kontrollerad buskörning till och från stugan, alltså.

Undrar hur långt under mitt banrekord jag skulle hamna om jag körde samma väg idag, så här tre år senare? Nå, det lär jag inte få veta. Det finns ingen anledning att köra den vägen på snabbast möjliga tid längre. Jag har mannen här hemma och behöver inte skynda mig "hem" för att chatta med honom längre. Däremot hade det varit roligt att visa hur det ser ut där jag susade fram och tillbaka.



Mannen stod för maten idag, det kändes välkommet efter elva timmar på benen. I morgon tror jag att det blir ett samarbete mellan mannen, mig och slökokar'n. Lammlägg ska göra sällskap med lite vin, sherry och rotsaker, samt lök och vitlök och lite annat gott i pottan. Planen är inte helt klar än, men det ordnar sig ändå.

Ha en god natt och härlig fredag!


6 kommentarer:

  1. Jag lyssnar också alltid på musik på vägen till och från jobbet :) En favoritartist är Ozzy. Honom tröttnar jag aldrig på :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för tipset! Jag har inte lyssnat jättemycket på Ozzy, men det är aldrig för sent! :)

      Radera
  2. Jag lyssnar mest på ljudböcker när jag kör. Ett sätt för mig att hinna läsa alla böcker jag vill. Ändå hinner jag bara med en bråkdel, tyvärr.

    Härlig bild på stubbgubben!

    Kram Kim

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, visst är han fin? I jultider fick han en tomtemössa :)
      Jag är rädd för att tappa koncentrationen på körningen om jag lyssnar på något spännande, men jag tänker kanske fel?
      Kram!

      Radera
  3. Så du är också en så'n som skrålar i bilen! Där finns så mycket som kan användas för rytmpålägg. Fast det har hänt att jag fått konstiga blickar när jag gastat för full hals och trummat på ratten....antar att det ser tokigt ut utifrån utan ljud.... ;-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hahaha! Ja, det händer att man får en sned blick då och då i den stillastående "rusningstrafiken" :D

      Radera