Överlevnadsstrategi.

Är mannen klippt? Nej. Jag föreslog det igen idag, men nej, senare sa han. Sedan fastnade han i en bok tills han fick ta hand om grillen och den sprängda ankan. Det går att förbättra resultatet, men det var ändå över förväntan. Jag gjorde en asiatiskt inspirerad sallad till den och fick nästan stående ovationer.

Annars har jag tagit hand om tvätten. Måste ju ha byxor som sitter där de ska och är hyggligt representativa för företaget. Jag har också läst i min bok, pratat med modern och en av sönerna i telefonen. En ganska bra dag med andra ord.

Har lyssnat på  musik som gjort mig till den jag är och vill bli. JJ Grey and Mofro får mig i bra stämning och ger mig hopp. Nordman är också bra att lyssna på, det är nog 15 år sedan jag gjorde det, men kom på att sonen var helt såld på dem då. Och texterna av Py Bäckman tar tag i en på något sätt. Ibland är det lite för lättuggat, men nyckelharpan...

Jag är helt klart född i fel decennium och möjligen fel land. Jag älskar säckpipor till exempel och blir högst provocerad och nästan kränkt när folk påstår att det låter illa. Existerar Edinburgh Tattoo fortfarande? Om den gör det om tio år kan jag upplysa om att det vore en formidabel 60-årspresent att få uppleva den. Jag har väl nämnt att jag närde drömmar om en karriär inom försvaret?

Fick ett brev från Ekobrottsmyndigheten i veckan. Mycket märkligt, för det gällde uppenbarligen ett ärende om en flyttfirma, till vilken jag tydligen hade betalt ett antal tusenlappar. Men jag har aldrig anlitat en sådan och definitivt inte betalt en faktura till den för två år sedan. När jag mailar inspektören har hen (ja, du läste rätt!) gått på semester.

Fyra dagar kvar tills jag går av skiftet och tar semester. Bara 38 timmar att jobba och ge järnet. Jag räknar ner, liksom halva Sveriges arbetande befolkning gör. Ska man leva för att jobba, eller jobba för att leva? Inget av det låter särskilt tilltalande, men vad är alternativet? Vinna på Lotto? Flytta ut i skogen och bli självförsörjande odlare av grönsaker och grisar?

Jag känner starkt att det inte är ett alternativ för mig, inte heller för mannen. Om vi varit tjugo år yngre, kanske. Men nu är vi för bekväma och åtminstone jag börjar få krämpor. Tum- och tåleder gör sig påminda nästan dagligen och jag drömde senast idag att jag besökte en ortopediklinik. Hallå, jag har inte passerat 50 än? Det ska vara efter den magiska gränsen som förfallet börjar, har jag hört.

Fast jag är ju inte som andra "normala" om det nu finns något normalt i att vara människa i den här världen? Det finns verkligen tillfällen då jag önskar att jag var ett UFO på riktigt och kunde förflytta mig långt ifrån Tellus och dess invånare. Några goda vänner kunde jag tänka mig att ta med, så länge vi har privata krypin att ta till, vid behov. Jag har ett stort behov av egen tid...

Sedan är det ju hela tjocka släkten också. Så barnen måste ju med, liksom barnbarnen. Och eftersom jag hoppas på fler barnbarn måste antagligen barnens partners och släkt med. Mor och far och systrar, och de har ju sina vänner, partners och syskon de vill ta med, antar jag. Lika bra jag stannar kvar och gör det bästa av situationen...

Tänk om man blev tvungen att välja ut ett visst antal människor att ta med om man måste lämna jorden om den blev dömd till undergång. Vilka skulle man välja? De som skulle få en att må bra, eller de som har de bästa praktiska förmågorna? Det är ju inte nödvändigtvis så att de man älskar mest är de som har bästa förutsättningarna för att överleva strapatser och svårigheter.

Jag hade inte klarat det, jag hade stannat kvar ända till undergången, tillsammans med mina nära och kära. Hade ju inte klarat av att gallra och sedan leva med det dåliga samvetet över de människor som inte fick följa med. Hur hade du resonerat? Hur hade du valt? Går det ens att välja?

Usch, det blev ett tungt avslut på detta inlägg, men som min gode vän säger, "det finns alltid en passande låt" och den får du här: "Always look on the bright side of life".

För övrigt vill jag säga att jag fortfarande är positiv och har ingen domedagskänsla om det verkade så, låt oss göra och vilja gott allesammans. Med det önskar jag dig en god natt och en härlig morgondag!




 

Bucket list.

Och plötsligt var det söndag! Det har varit bråda dagar på jobbet och absolut ingen ork att blogga, vilket jag hade väntat mig och därför avstod jag ju #blogg100-utmaningen i år. Jag har blivit varmt och hjärtligt välkomnad av mina nya kollegor på Kungsmässan. Rakt in i hetluften och heldag 10-20 i fredags. Gissa om jag blev glad för denna när jag kom hem?

Igår jobbade jag "bara" 10-18 och det var väldigt mycket att göra hela tiden. Upptäckte till min glädje att fiskaffären hade öppet en timme längre än alla andra butiker (förutom Ica som stänger 23) och fick med mig tonfisk och bläckfisk hem. Tonfisken blev vår middag förstås, bläckfisken åkte in i frysen igen. Den ska jag eventuellt färga och definitivt fylla med något gott en annan gång.

Det har blivit lyckat tidigare, så varför inte igen? Det var länge sedan jag gjorde det och när jag såg dem i frysdisken blev jag sugen. Men tonfisken var ju färsk och tillsammans med en fänkålssås och pressad potatis blev det en utmärkt middag med lite rött i glasen.

Tittade på en film som gick på tårkanalen. "The bucket list" eller "Nu eller aldrig" på svenska, med två av mina favoritskådespelare, Jack Nicholson och Morgan Freeman. Vådan av att skjuta upp allt till senare blev påtaglig. Plötsligt kan det vara för sent, om man drabbas av sjukdom. Fast hur lätt är det att förverkliga sina drömmar när man inte har ekonomiska förutsättningar?

Jag vill uppleva USA (utan Trump-galningar), gärna Australien och lite Asien, Grekland, speciellt Aten och Kreta, Kroatien igen och att kuska runt i Tyskland och Frankrike. Rom ska ju bli av, för den staden står på både mannens och min önskelista och är målet för vår alldeles för sena bröllopsresa. 320 kronor på Postkodlotteriet räcker inte längre än till färjan i Helsingborg...

Idag vaknade jag en minut innan väckarklockan hade väckt mig. Lite trött, kom i säng lite för sent igår eftersom jag fick leta en stund efter en såg när fogsvansen gömt sig för mig. Jag ville inte väcka mannen och fråga, han behövde sova och till slut hittade jag en ersättare alldeles själv. Vän av ordning undrar vad jag ska ha en såg till, mitt i natten.

Jo, eftersom vi skulle till kyrkan klockan 11 idag och få oss lite andlighet och skönsång laddade jag slökokar'n för att ha maten klar när vi kom tillbaka. "Va?!" Så tänker du nu, eller hur? Om det inte hade varit för att Sofiakören, i vilken en av mina favoritsystrar sjunger, gästade Fässbergskyrkan hade det sannolikt inte hänt. Både kören och prästen var dock väl värda besöket.

Hur var det då med sågen? Lammbogen var för stor för slökokar'n, så jag fick ta bort en benknota helt enkelt. Jag slängde ner en rödlök, morot, selleri, palsternacka, champinjoner, sumak, salt och peppar, lite vatten och det mest spännande av allt, nämligen äppleglögg. Den fick vi av min andra favoritsyster och har gäckat mig en tid, för hållbarheten börjar närma sig bäst-före-datum.

Det doftade otroligt gott när jag vaknade, en minut innan väckarklockan hade gått igång. Lite orolig för att ha försovit mig var jag nog, annars hade jag inte kastat mig över mobilen på det viset. Fördelen med det är att jag slapp larmljudet, nackdelen är att jag var lite stressad från start, liksom. Bara att hämta kaffe och GP slappna av i sängen med drygt två timmar i lugn och ro. Och doften...

Lillasyster skjutsades till bussen efter lunchen och en kopp te. Vi åkte vidare till Willy's och hämtade mat. Min tanke var middagsmat för kommande vecka, men det blev ostar till dagens kvällsmys, lite basvaror och en anka! 35:-/kg kan man inte motstå efter att ha diskuterat pekinganka idag. Ingen vardagsmat precis, därför fick den ta plats i frysen tills vidare.

Nu önskar jag dig en skön söndagskväll och hoppas att du haft en fin helg på det hela stora taget!