Annars har jag tagit hand om tvätten. Måste ju ha byxor som sitter där de ska och är hyggligt representativa för företaget. Jag har också läst i min bok, pratat med modern och en av sönerna i telefonen. En ganska bra dag med andra ord.
Har lyssnat på musik som gjort mig till den jag är och vill bli. JJ Grey and Mofro får mig i bra stämning och ger mig hopp. Nordman är också bra att lyssna på, det är nog 15 år sedan jag gjorde det, men kom på att sonen var helt såld på dem då. Och texterna av Py Bäckman tar tag i en på något sätt. Ibland är det lite för lättuggat, men nyckelharpan...
Jag är helt klart född i fel decennium och möjligen fel land. Jag älskar säckpipor till exempel och blir högst provocerad och nästan kränkt när folk påstår att det låter illa. Existerar Edinburgh Tattoo fortfarande? Om den gör det om tio år kan jag upplysa om att det vore en formidabel 60-årspresent att få uppleva den. Jag har väl nämnt att jag närde drömmar om en karriär inom försvaret?
Fick ett brev från Ekobrottsmyndigheten i veckan. Mycket märkligt, för det gällde uppenbarligen ett ärende om en flyttfirma, till vilken jag tydligen hade betalt ett antal tusenlappar. Men jag har aldrig anlitat en sådan och definitivt inte betalt en faktura till den för två år sedan. När jag mailar inspektören har hen (ja, du läste rätt!) gått på semester.
Fyra dagar kvar tills jag går av skiftet och tar semester. Bara 38 timmar att jobba och ge järnet. Jag räknar ner, liksom halva Sveriges arbetande befolkning gör. Ska man leva för att jobba, eller jobba för att leva? Inget av det låter särskilt tilltalande, men vad är alternativet? Vinna på Lotto? Flytta ut i skogen och bli självförsörjande odlare av grönsaker och grisar?
Jag känner starkt att det inte är ett alternativ för mig, inte heller för mannen. Om vi varit tjugo år yngre, kanske. Men nu är vi för bekväma och åtminstone jag börjar få krämpor. Tum- och tåleder gör sig påminda nästan dagligen och jag drömde senast idag att jag besökte en ortopediklinik. Hallå, jag har inte passerat 50 än? Det ska vara efter den magiska gränsen som förfallet börjar, har jag hört.
Fast jag är ju inte som andra "normala" om det nu finns något normalt i att vara människa i den här världen? Det finns verkligen tillfällen då jag önskar att jag var ett UFO på riktigt och kunde förflytta mig långt ifrån Tellus och dess invånare. Några goda vänner kunde jag tänka mig att ta med, så länge vi har privata krypin att ta till, vid behov. Jag har ett stort behov av egen tid...
Sedan är det ju hela tjocka släkten också. Så barnen måste ju med, liksom barnbarnen. Och eftersom jag hoppas på fler barnbarn måste antagligen barnens partners och släkt med. Mor och far och systrar, och de har ju sina vänner, partners och syskon de vill ta med, antar jag. Lika bra jag stannar kvar och gör det bästa av situationen...
Tänk om man blev tvungen att välja ut ett visst antal människor att ta med om man måste lämna jorden om den blev dömd till undergång. Vilka skulle man välja? De som skulle få en att må bra, eller de som har de bästa praktiska förmågorna? Det är ju inte nödvändigtvis så att de man älskar mest är de som har bästa förutsättningarna för att överleva strapatser och svårigheter.
Jag hade inte klarat det, jag hade stannat kvar ända till undergången, tillsammans med mina nära och kära. Hade ju inte klarat av att gallra och sedan leva med det dåliga samvetet över de människor som inte fick följa med. Hur hade du resonerat? Hur hade du valt? Går det ens att välja?
Usch, det blev ett tungt avslut på detta inlägg, men som min gode vän säger, "det finns alltid en passande låt" och den får du här: "Always look on the bright side of life".
För övrigt vill jag säga att jag fortfarande är positiv och har ingen domedagskänsla om det verkade så, låt oss göra och vilja gott allesammans. Med det önskar jag dig en god natt och en härlig morgondag!
