Powered By Blogger

torsdag 16 februari 2017

Obegripligt.

Igår var det en riktigt usel dag. Jag var inte i form för någonting alls. Från det jag vaknade var det totalt stillestånd. Jag hade tänkt komma iväg till affären på förmiddagen, jag åkte klockan ett. En tvätt blev ren och torr. Det blev middag till slut, hamburgare närmare bestämt. Sedan skrev jag ut mallar till årsredovisningen på mannens dator...

Min har inte Office och Word, ty jag är för snål för att betala för "extrautrustning" som inte redan finns när jag köper. Fast det gjorde i och för sig den älskade mannen, emedan jag var synnerligen utfattig vid den tiden min gamla dator gick hädan. Jag saknar inte dessa funktioner i vanliga fall, men när Bolagsverket envisas med att lägga upp alla dokument i det formatet, då blir det tröttsamt.

Sedan tittade vi på Sveriges Mästerkock, det vill jag inte missa, vilket jag förvisso gör varannan vecka. Tur det finns "Äpple-tv" och sådana nymodigheter, så jag får mitt lystmäte av mat(lagning). Läste bok och sneglade på ett annat program tills jag insåg att jag skulle upp tidigt och närvara vid det sedvanliga morgonmötet vi har på torsdagar, oavsett om vi är lediga resten av dagen, eller inte.

Glädjande nog kommer en kollega tillbaka, i fast tjänst dessutom, fick vi veta. Jag vet att många kunder kommer att bli glada också. Lite "bu och bä" fick vi oss till livs, förutom frukostfrallan. Jag kommer aldrig begripa hur vi kan förväntas öka försäljningen i butik, när bolaget samtidigt gör allt i sin makt att få kunderna att handla på nätet, det är ju orimligt.

Efter mötet åkte jag hem för att städa bort de värsta dammråttorna, vilket jag hade tänkt göra igår egentligen. Min kära vän Kerstin lovade att hjälpa mig med bokföringen och underlaget till årsredovisningen eftersom hon är en mycket snäll människa. Jag är rädd för att hon blev helt bestört över mina minst sagt undermåliga kunskaper, det såg faktiskt ut som om hon fick huvudvärk...

Själv inser jag att jag borde ha tagit lektionerna i företagsekonomi på allvar den gången det begav sig. Men jag hade inte fattat matematikens logik på den tiden, så det kändes lönlöst att ens försöka begripa vad den utomordentligt tråkige gymnasieläraren malde på om. Inte förrän jag fick en fantastiskt bra lärare på Komvux, trillade polletten ner och heureka! Jag begrep, äntligen.

Innan jag fullt ut begriper mig på bokföring, konteringar och nollställning kommer antagligen både jag, mannen och Kerstin ha fått ännu fler gråa hår. Mindre hår, i värsta fall. Kort sagt, jag har gjort rätt till hälften, men inte förstått hur man balanserar in- och utkontona. Jag måste alltså lagra ännu fler sifferkombinationer i huvudet och förstå var, när och hur de ska stå på ena eller andra sidan.

Nå, man lär så länge man lever och jag ska leva länge till. Tänk så klok jag kommer att bli! Att inte överdriva är uppenbarligen inget jag har lärt mig, hittills. Dagens middag var dock inte överdriven, vare sig i svårhetsgrad eller mängd, åtminstone. Dels för att det inte finns en enda ledig matlåda att lägga resterna i, dels för att allt som behövdes var kycklinglever, hackad lök, en buljongtärning, peppar, lite sherry, cf och en skvätt grädde.

Mycket godare än det ser ut på bilden!
Från och med imorgon är det mannen som står för maten, eftersom jag går på mitt "skift" då. Det finns redan en del hemma som kan användas. Tjocka revben, kyckling och skinksnuttar i kylen, samt räkor, lamm, strömming och lutfisk i frysen. Det blir alldeles säkert mycket gott och det är som vanligt spännande att se vad han väljer att göra.

Nu blir det Antikrundan för hela slanten, så god natt, ha en skön helg och ta väl hand om dig!






4 kommentarer:

  1. Inte fick jag ont i huvudet inte. Det var nog värre för er :-) Vi kör en omgång till om några månader för då har du nog hämtat dig ;-)
    Kram, sov gott och ha en fin fredag <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, så skönt! Lite skäms jag för min okunskap...
      Kram och detsamma! Och tusen tack igen! <3

      Radera
  2. Eller som kloke Christer Olsson säger: man lever så länge man lär!

    SvaraRadera