Bomullsdag! #bloggswe

I fredags kväll fick vi ovälkommet besök på altanen. Jag vet fortfarande inte vad det var, men det skrämde upp mig ur sängen och i en väldig fart fick jag på mig morgonrocken och rusade ut för att kolla om Mayzan var oskadd. Hon hade inte kommit in för natten, men skulle strax släppas/lockas in, när ett våldsamt tumult och morrande därute nästan fick hjärtat att stanna av rädsla för att det hänt henne något. Det hade det gudskelov inte.

Raggen på hennes bror som var inne stod rakt upp och han ville ut och inspektera, vilket han givetvis inte fick. Mayzan puttade jag in och borta i häcken brakade det till. Såg inte ett dugg, så jag hastade in och fick tag på en liten ledlampa, men det hjälpte ju föga. Vilken best det än var som ställde till denna cirkus hade försvunnit och jag återgick till sängen med en hjärtklappning utan dess like.

Jag är inte särdeles lätt att skrämma upp och hade båda katterna varit inomhus hade jag nog bara öppnat fönstret för att se vad det var som strök runt. Å andra sidan, då hade det förmodligen inte morrats alls. Antingen ville Mayzan försvara sitt revir mot en inkräktare eller sig själv från angrepp, vilket fick djuret att morra djupt och kraftfullt. Varg, lös hund eller vildsvin? Ingen aning!

Igår jobbade jag och mannen hämtade mat från en av våra favoritbutiker, Kustcharken. Han fann, passande nog, grillskivor av vildsvin där och det blev vår middag igår, när vi inledde firandet av vår bröllopsdag idag. Här kan du läsa om vårt 100-årskalas med en extra krydda. Jag ler fortfarande lyckligt när jag tänker på den dagen, det blev så härligt och otvunget som vi önskade oss.

Ett år går fort, särskilt när man hittat hem på riktigt och mår bra med sin partner. Visserligen har vi haft våra svåra stunder under året som gått, men inte på grund av varann. Arbetslöshet, hopplöshet och våndor av olika slag har vi stångats mot, men alltid tillsammans. Jag känner aldrig något annat än stöd, uppmuntran och uppskattning från mannen och jag tror han känner samma sak.

Det är så skönt att kunna vara sig själv ihop med en annan människa. Att inte behöva göra sig mindre, dummare eller något ännu värre för att duga och uppskattas, det är en härlig frihetskänsla. Jag kan tala om saker som intresserar mig och har en uppmärksam lyssnare, jag kan diskutera saker utan att bli förlöjligad, jag kan be om hjälp, jag kan ställa frågor och få uppriktiga och ärliga svar.

Allt detta kan jag göra för att mannen respekterar mig, mina känslor och mina åsikter. Vi har då och då olika åsikter om saker och ting, i ärlighetens namn inte särskilt ofta, men jag är inte orolig för att tycka annorlunda. Det finns kanske någon som tänker "såklart, det är så det är". Nej, säger jag, det är så det borde vara för alla och alltid, men tyvärr finns det människor som saknar respekt för andra.

Jag är tacksam för att jag funnit en klok, intelligent, humoristisk och uppriktig man att leva med. Det tog några år, men vi har många år kvar och vi kommer att göra det bästa av dem. Som i sången som framfördes efter vigseln; Anders, du är början för mig, början på ett gott liv i frihet, ihop.

Tack Åsa för den fina bilden och tack Anders för att du sa ja! 

Ha en skön dag och ta hand om dig och de människor som betyder mycket för just dig!