Vi gjorde det! Tog oss ut ur huset eller från ägorna, om man så vill. Det tog emot lite, det gjorde det, för man hade kunnat sitta ute på altanen och njuta av det våtvarma omslaget hela dagen. Men vi tog oss i kragen och åkte till Parasoll och reklamerade paviljongstaket. De lovade att kontakta tillverkaren och återkomma i början av nästa vecka, alltså i morgon eller på tisdag.
Kluran fick sin solstol och mamma Siv hittade vi som väntat liggande i rabatten. Vid god hälsa och vigör bör jag kanske förtydliga. Hon må vara 80+ men trädgården tuktar hon som den värsta general och ogräs göre sig icke besvär. Nu vill hon hitta Round-up för att utrota ogräset på garageuppfarten och en tvättvinda att torka lakan på under sommaren.
Vi ska göra vårt bästa för att hjälpa henne med det också. Mannen fick låset till källardörren att fungera under tiden vi var där, det känns ju bra att hon kan låsa ordentligt om sig. Lite mer ramslök kommer vi att få av henne, för förra årets frösådd genererade inte inte mycket i vår trädgård, tyvärr. Då är det fint att ha back-up både på Gotland och hos svärmor.
För övrigt kom vi på att vi glömde fira årsdagen av mannens och mitt förhållande, det har sina skäl i och för sig. Det var lite för mycket annat i huvudena då, men vi tar igen det idag, bara för att vi kan och vill. Man kan väl aldrig ha för många anledningar till att fira, tänker jag. Vi har ju faktisk ingen förlovningsdag, så vi ligger efter som det är.
Vi kom på det igår, ungefär samtidigt som vi diskuterade middagsmaten för idag. För att det som fanns hemma var typ blandfärs, vilket man kan göra mycket gott av, liksom av korrrv. men det känns lite för "vardagligt" för en söndag. "Har vi inte något att fira", frågade jag mannen. "Så att man kan med att tina upp ankan". Då kom vi på att årsdagen gick spårlöst förbi...
Så det blev en anka med diverse citrusfrukter i buken till middag idag. I vanlig (o)ordning har jag inte hållit mig till ett recept jag läst, utan till en kombination av några. Men detta är nog det som är mest avgörande för resultatet. Inte för att jag kokade några apelsiner, men jag stoppade in en halv i klyftor, tillsammans med en halv lime och dito citron. Samt en näve stjärnanis och salt.
Till detta blev det pressad potatis, brysselkål med brynt smör och en apelsinsås. Jag är mycket nöjd med resultatet, även om såsen beredde mig visst besvär innan jag var nöjd med den. Mer vinäger och apelsincest gjorde susen. Så nu har vi ätit kungligt, hjälpts åt med disken och är rätt nöjda med tillvaron. (Det är ju fortfarande söndag.) Det är 19 grader utomhus, vad finns det att klaga på?
Jag tar snart Baldacci med mig upp till sängen och laddar för inventering i morgon. Slutar 15 och mannen repar, så nu jäklar ska jag göra detsamma! Hoppas du haft en lika bra söndag som jag och att måndagen blir ännu bättre!
Visar inlägg med etikett årsdag. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett årsdag. Visa alla inlägg
söndag 22 maj 2016
måndag 7 mars 2016
Räddad från tråkigheter.
Idag har det hänt så mycket att jag inte hunnit göra det som stod på min "att-göra-lista". Brödbaket strök jag redan när jag låg i sängen och läste GP och drack kaffe som mannen serverade. Jag är ju ledig på onsdag också. Rapporterade till AF och a-kassan och strök dessa punkter, men det var väl de viktigaste, så det var bra att jag hann med.
Sedan ringde Magda och vi bokade en dag att umgås och mysa nästa vecka efter att ha pratat en lång stund om allt möjligt. Jag förberedde varma mackor och laddade för att ta itu med städningen, när Lotta ringde och räddade mig från denna utomordentligt tråkiga uppgift. Efter vårt samtal kom ett nödrop från en magsjuk Klura, så jag gav mig av till affären.
Levererade det hon behövde och tog en tur till Mölndals Centrum för att se hur det går för Ostbutiken och de andra under den massiva ombyggnationen. Det blir fint när det är klart och mannen och jag ser fram emot att få hämta ost och andra godsaker då. Förhoppningsvis får vi möjlighet att delta i en VIP-kväll framöver också.
Klockan var tre när jag kom hem igen och då hade jag verkligen ingen lust att rasta snabeldraken. Tog hand om tvätten istället, så jag kunde stryka den punkten från listan också. Det var en nödvändighet, annars hade jag inte haft rena arbetskläder i morgon. Det gäller att prioritera rätt och det är inte kul att fiska upp skitiga brallor ur tvättkorgen.
Dammråttorna ligger kvar tills på onsdag, när nästa lediga dag infinner sig. Om inte mannen får för sig att göra något åt saken. Vi får väl se hur mycket hans telefoner ringer i morgon...
Ingen av oss vet om det blir något rep heller, därför är morgondagens middag än så länge ett osäkert kort. I alla fall i frågan om vem som lagar till chorizon och hur.
Jag har med andra ord haft tankarna på mycket annat än denna årsdag, inetsad i min hjärna och hjärta för all framtid. Fem år har gått sedan min bäste vän och svåger hastigt och oväntat gick bort. Jag varken ville eller kunde förstå varför han inte vaknade när jag klev in genom dörren för att hämta honom för en tur till Uddevalla tillsammans med min äldste son.
Hur jag genomlevde alla samtal med SOS Alarm, min syster, pappa, polisen, Claes syster och mamma, att köra mitt ex till Vårdcentralen, meddela mina barn som inte var med på plats, är mig fortfarande en gåta. Jag var som en urvriden trasa när jag och min syster äntligen kom hem på kvällen. Tur jag hade henne då och efterföljande dagar.
Idag kan jag lyssna på denna otroligt vackra komposition utan att gråta, men det tog tid. Den spelades på begravningen och du vet ju hur minnen förstärks av ljud, smak och doft. Jag tänker ibland att det inte får spelas någon musik alls på min begravning, så att mina anhöriga slipper bli påminda om den vid "fel" tillfälle. Å andra sidan hoppas jag ju att det ska bli ett så ljust minne som möjligt...
Knepiga saker det här. Man är ju inte odödlig, även om man känner sig sådan. Jag är ju så ung. Eller i alla fall inte särskilt gammal och då tar det emot att tänka på hur man vill ha det den dagen man kilar vidare till nästa dimension. Äktenskapsförord, arv och försäkringar, det är mycket att ordna och planera innan jag lägger hatten på hyllan för gott.
Lev väl och skjut inte upp något till morgondagen (annat än dammråttor), för då kan det vara för sent. Gå inte till sängs osams, var rädd om alla relationer och dig själv.
Sedan ringde Magda och vi bokade en dag att umgås och mysa nästa vecka efter att ha pratat en lång stund om allt möjligt. Jag förberedde varma mackor och laddade för att ta itu med städningen, när Lotta ringde och räddade mig från denna utomordentligt tråkiga uppgift. Efter vårt samtal kom ett nödrop från en magsjuk Klura, så jag gav mig av till affären.
Levererade det hon behövde och tog en tur till Mölndals Centrum för att se hur det går för Ostbutiken och de andra under den massiva ombyggnationen. Det blir fint när det är klart och mannen och jag ser fram emot att få hämta ost och andra godsaker då. Förhoppningsvis får vi möjlighet att delta i en VIP-kväll framöver också.
Klockan var tre när jag kom hem igen och då hade jag verkligen ingen lust att rasta snabeldraken. Tog hand om tvätten istället, så jag kunde stryka den punkten från listan också. Det var en nödvändighet, annars hade jag inte haft rena arbetskläder i morgon. Det gäller att prioritera rätt och det är inte kul att fiska upp skitiga brallor ur tvättkorgen.
Dammråttorna ligger kvar tills på onsdag, när nästa lediga dag infinner sig. Om inte mannen får för sig att göra något åt saken. Vi får väl se hur mycket hans telefoner ringer i morgon...
Ingen av oss vet om det blir något rep heller, därför är morgondagens middag än så länge ett osäkert kort. I alla fall i frågan om vem som lagar till chorizon och hur.
Jag har med andra ord haft tankarna på mycket annat än denna årsdag, inetsad i min hjärna och hjärta för all framtid. Fem år har gått sedan min bäste vän och svåger hastigt och oväntat gick bort. Jag varken ville eller kunde förstå varför han inte vaknade när jag klev in genom dörren för att hämta honom för en tur till Uddevalla tillsammans med min äldste son.
Hur jag genomlevde alla samtal med SOS Alarm, min syster, pappa, polisen, Claes syster och mamma, att köra mitt ex till Vårdcentralen, meddela mina barn som inte var med på plats, är mig fortfarande en gåta. Jag var som en urvriden trasa när jag och min syster äntligen kom hem på kvällen. Tur jag hade henne då och efterföljande dagar.
Idag kan jag lyssna på denna otroligt vackra komposition utan att gråta, men det tog tid. Den spelades på begravningen och du vet ju hur minnen förstärks av ljud, smak och doft. Jag tänker ibland att det inte får spelas någon musik alls på min begravning, så att mina anhöriga slipper bli påminda om den vid "fel" tillfälle. Å andra sidan hoppas jag ju att det ska bli ett så ljust minne som möjligt...
Knepiga saker det här. Man är ju inte odödlig, även om man känner sig sådan. Jag är ju så ung. Eller i alla fall inte särskilt gammal och då tar det emot att tänka på hur man vill ha det den dagen man kilar vidare till nästa dimension. Äktenskapsförord, arv och försäkringar, det är mycket att ordna och planera innan jag lägger hatten på hyllan för gott.
Lev väl och skjut inte upp något till morgondagen (annat än dammråttor), för då kan det vara för sent. Gå inte till sängs osams, var rädd om alla relationer och dig själv.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
