Väckarklocka.

Jag förstår inte var tiden tar vägen, den rinner iväg så snabbt. Jobbade i måndags, men har varit ledig sen dess. Vad har jag gjort? Inte en aning. Samma gamla vanliga som jag alltid gör när jag är ledig. Hämtat mat, tvättat, lagat mat, vikt tvätt, fyllt diskmaskin, tömt densamma och så har jag läst ut Bruce Springsteens bok.

En bok som jag för övrigt fann mycket läsvärd. Roande, oroande, sorglig och väldigt intressant på många sätt och vis. Jag fick veta en massa som jag inte hade en aning om, jag har lyssnat på låtar som jag inte visste vad de egentligen handlade om och lärt mig ett och annat. Jag kan inte annat än beundra honom, för allt slit, all envishet, all humor och all tjurskallighet.

Min respekt för honom som låtskrivare, artist och människa har ökat. Man kan inte annat än beundra honom för att ha dragit runt hela cirkusen och med vilken energi han och hela E Street Band har underhållit miljoner och åter miljoner människor under så många år. Själv var jag helt utmattad efter konserten i somras...

Utmattad var jag också idag när väckarklockorna gick igång. Först Mayzan klockan sju, vad det nu skulle vara bra för, när jag hade ställt mobilen på kvart i åtta. Sömnen var inte den bästa inatt, jag blev tvungen att möblera om mannen och tala hårt till honom. Men förhoppningsvis kommer detta med snarkningen att snart vara ett minne blott.

I maj ska mannen få en apparat åtminstone för en utredningsperiod. Blir den inte permanent hans, så ska jag konstruera en kombinerad tvångströja och mask, eller så får jag sova i ett annat rum. Hellre det än att vi blir ovänner på riktigt. Inte för att vi skulle bli ovänner för något man(nen) inte kan rå för, det vore ju orättvist...

Det är så tragiskt när ett förhållande slutar i ovänskap och en oförmåga/ovilja att samarbeta för allas bästa. Jag har sett det på nära håll och det drabbar nästan uteslutande en tredje part, som är helt oskyldig dessutom. Jag har varit spion och spejare för en klasskompis familjs räkning, medlat mellan stridande part(n)er(s), lirkat, tagit i med tång för att dra ut sanningen och trippat på tå.

Allt för att ingen annan än jag själv skulle bli lidande. Om jag lyckades? Nej, inte alltid, men jag har lärt mig att sätta ner foten när jag blir utsatt för orättvisor, jag har reparerat några relationer i efterhand, tiger och lider inte i stillhet tills jag knäcker mig själv och försöker vara en god vän och medmänniska.

Det är inte lätt att vara människa; det stressas på jobbet, man ska hinna städa och piffa till hemmet på sin fritid, det ska tränas, umgås, vara snygg och rolig och så ska man förverkliga sig själv och sina drömmar. Resa och upptäcka nya kulturer, eller gamla. Leva sunt och nyttigt, yoga och ha tid för vänner, familj, släkt och sin hobby.

Jojo, man är glad om middagen kommer på bordet i rimlig tid, har någotsånär rena kläder, kammat hår och inte vadar i damm. Hellre lite skit i hörnen än ett rent helvete, tänker jag och säger till mannen att dammsuga när jag åker och handlar. Det funkar bättre. Samarbete och kompromisser är nödvändiga i alla relationer, varför ska det vara så svårt att förstå?

Idag blir det blodpudding och stekt fläsk till middag. Simpelt, billigt och gott. Igår gjorde slökokar'n en laddning köttfärssås, men vi blev bjudna på mat hos fina vännen M som fyllde år, så det mesta åkte in i frysen. I tisdags gjorde jag burgare av halva öringen från i söndags.

Det var inte alls dumt, lyckades redan i första försöket. Picklad rödlök och en "dressing" på philadelphiaost, grekisk yoghurt, limecest och citronsaft, samt sallad och tomat finns där mellan bröden också. Friterad potatis och palsternacka därtill.

Mannen bjöd på kycklingben dagen dessförinnan. "Hot legs" med ris, sallad och smörstekt shiitake.

Det var precis vad jag behövde efter jobbet! Vad jag får de närmaste dagarna har jag inte en aning om, men jag litar på att mannen hittar på något av det som finns i den, återigen, välfyllda frysen.

Ha en fin kväll och helg, vårda dina relationer, men låt dig inte trampas på!

Dumstrut.

Ännu en ledig dag, halleluja! Jag vaknade av att mannens telefon ringde, annars hade jag nog sovit en stund till. Det blev sent igår efter en dag med veterinärbesök och operation av Lilla Röd. Mannens födelsedag kom lite i skymundan och födelsedagsmiddagen fick intas lika sent som om jag hade jobbat. Fast den som väntar på något gott...

...väntar alltid för länge?

Idag har jag laddat slökokar'n med lammben. Det ska bli gott det med, hoppas och tror jag. Vilka tillbehör det blir ska jag fundera på en stund. Ett tips från en slökokande bekant var rostade rotsaker och det är ju gott. Buljongen som innehåller enbart rött vin och det som lammet och grönsakerna ger ifrån sig får bli en rödvinssky eller sås. 

Pressad potatis är ju väldigt gott också, och suger upp den goda såsen så bra. Broccoli har vi hemma så jag slipper nog ge mig ut idag. Jag väntar hellre med att handla och planera resten av veckans mat tills i morgon då jag ändå måste pallra mig iväg till jobbet och morgonmötet. Då ska jag passa på att lämna in gamla mediciner och få med koksalt att spola Mayzans dränage med. 

Hon är ju inte speciellt glad över sin situation och det är fullt förståeligt. Vem vill gå omkring med en dumstrut, liksom? Hennes bror tycker att hon är skum och går omvägar runt henne. Hon har sovit i min säng inatt och mat har hon också fått i sig. Nu är det bara medicinen som ska ner och det blir vanskligare, ty hon har gömt sig under sängen. Jag tror hon hörde oss prata om det...

Det känns inte rätt att skrämma fram henne ifall hon skulle fastna med tratten och sängen är för låg för att någon av oss ska kunna åla sig in till henne. Hon är förhoppningsvis snart lite hungrig, då får mannen fånga in henne innan hon smiter ner. Jag bestämde att badrummet är lämpligaste platsen för omskötsel och medicinering, nämligen. 

Med detta sagt så förstår du att jag inte tänker göra mycket idag. Slökokar'n gör mesta jobbet och jag ska läsa ännu en Harry Bosch-bok. Jag är väldigt förtjust i just den karaktären som Michael Connelly skapat och jag läser dem i kronologisk ordning förstås. När Harry är slut får jag beta av de andra böckerna han har skrivit. 

Det har tillkommit nya intressanta böcker alldeles nyligen och ombyte förnöjer ju, som bekant. Vad sägs om dessa, till exempel?

Bob Dylan är ingen favorit hos mig, för jag tycker inte om hans röst. Låtarna och texterna är alltid bättre med andra artister. Ja, jag är kategorisk och måhända orättvis, men den mannens gnälliga röst gör mig nästan förbannad. Likväl ska det bli roligt att läsa bakgrunden till hans låtar och få lite större förståelse för, i mitt tycke, ibland lite obegripliga texter. 

Boken om och av Bruce Springsteen sträckläste mannen under två dagar, så den bör ju vara bra. Han har heller aldrig varit en jättefavorit, The Boss alltså, men jag gillar hans röst mycket mer än Dylans, trots att han långt ifrån är någon skönsjungande figur. Vilket han är högst medveten om själv och tydligen påpekar i boken, enligt mannen. 

Det ska bli spännande att läsa hans historia, det lär finnas mycket mörker och depression i hans liv, men också en hel del roliga berättelser och situationer, för mannen fnissade ganska ofta. Jag ska kanske avsluta detta inlägg och Bosch, så jag kan börja med Springsteen redan idag. Dylans bok är en sådan man snarare bläddrar i då och då, tegelstenen är knappast lämplig för sträckläsning. Tror jag. 

Ha en fin onsdag och ta hand om dig och din omgivning på bästa sätt! 

Förbluffad.

Ja kära nån, så glad jag är för min present! Mr Springsteen och E Street Band levererade verkligen! Vilken mäktig och upplyftande känsla att sitta bland 60000 andra som sjunger så att taket hade lyft sig, om det funnits nåt riktigt tak på Ullevi. Regnet höll sig mestadels borta, så publiken var vid gott mod. Vi hade inte haft ont av det i och för sig eftersom vi satt under tak.

Min förstfödde son uppmanade oss att äta en god middag innan och skicka notan till honom efteråt. Ytterligare en present alltså. Vi valde att äta på Pinchos. För dig som inte vet vilket etablissemang det är, så kan jag förklara kortfattat att man beställer mat och dryck via en mobil-app och sedan är det självservering som gäller. Måhända det är brist på arbetskraft?

Fördrinkarna intogs vid baren, och de tre som jobbade där hade ett drygt jobb, men skötte det bra såvitt jag kunde se. Dessutom hade en av dem två utmärkta förslag på drinkar som inte är åt det vulgärt söta hållet, sådant betalar jag bara inte för. När vi äntligen fick ett bord var det på motorvägen. Precis intill köket, där alla gästerna sprang och hämtade sin mat, mer eller mindre skickligt balanserande de smala plankorna med smårätter, mötande personalen som försvann in genom dörren med disken. Vi behövde alltså varken duka av eller diska, där gick tydligen gränsen...

Vad som hade behövts däremot, är någon som tar fram saltkaret och smakar av alla rörorna. Själva huvudingredienserna, såsom räkor, kyckling, dumplings och allt vad vi inmundigade var välkryddade och goda, men att doppa i något som ska förhöja smaken ytterligare och det smakar platt och intetsägande, då känner man sig gäckad. Jag var på väg ut till köksan för bringa ordning ehuru det var tid för tête à tête med den eminente och entusiastiske gentlemannen på arenan. Maken ingrep.

Det får bli ett rendez-vous. Jodå, både mannen och jag kan tänka oss att ge dem en chans till, om inte annat så för de goda drinkarna. Efter konserten gällde det ju att ta sig hem på snabbast möjliga sätt, vilket inte var det lättaste. Det skulle ju alla andra också. Vi följde lämmeltåget till Gothia, ty där brukar det alltid dyka upp droskor och vi väntade icke förgäves.

Kunde jag somna? Nej! Ville jag stå upp när klockan ringde? Nej, verkligen inte! Men man är ju plikttrogen och kommer i tid dessutom. Jag var i stort behov av luktsalt när aftonen nalkades, det får jag tillstå. När kunden som kommer in halv åtta och ber om Behepan och jag hör Bepanthen, då är man på väg att dåna...

Inte tillräckligt trött för att gå och lägga mig i tid efter räkorna som mannen dukade upp med till aftonvarden, tydligen. Vi satt och konverserade och plötsligt var det midnatt och väl det. Hade föredragit att behålla nattmössan på och somna om när mannen serverade kaffe och tidning i morse, fast det nändes jag inte. När sudokun var löst klädde jag på mig och satte igång tvättmaskinen.

"It's a dirty job, but someone has to do it", tur att det finns maskiner för sådant. Kokade ägg och gjorde ett par mättande och närande knäckemackor till oss. Mannen glömmer alltid bort att frukostera, ergo tar jag hand om den detaljen när jag är hemma, nio gånger av tio. Sedan åkte jag för att hämta mat och kom hem med en massa klädesplagg. Också, bör jag kanske tillägga.

Dessa hittade jag dessutom på H&M, till min stora förvåning. Två blusar, en rutig skjorta (mannen höll på att förlora sansen), två par finbyxor, en kavaj, en klänning och ett vackert linne. Åtta plagg på en gång, som jag sa till expediten i kassan, det har inte hänt på år och dagar. Det blev tre plagg till, på Ica... Sådana där benkläder, som man har under en klänning eller en lila tunika.

Inalles elva plagg på en och samma dag. Jag är fortfarande i chock och det bästa av allt är att det var realisation på nästan alltihop och det gick på under 1500 riksdaler. Jag är dock fortfarande i behov av ett par vardagshosor till eller två, enär det fortfarande dröjer med våra arbetskläder. Mina svarta börjar bli sorgligt urtvättade och trasiga.

Nå, efter denna bedrift för vilken jag torde förlänas en Serafimermedalj för effektiviteten och modet i omklädningsrummet samt det bidrag till statskassan jag upplät, tyckte jag att det var dags att belöna mig själv med lite god mat. Mannen förtjänade också det, han har jobbat på hela dagen vid sin pultet och skulle även traktera lutan med kvintetten, varför det fick tillagas något smakligt geschwint.

Lite kylskåpsrensning kan man säga att det blev, för inget av det jag ville ha i butiken fanns att uppbringa. Varken den ekologiska nötfärsen eller högrevsfärsen (går inte in på detaljer om benämningar idag) stod att finna. Därför blev det som det blev och gott blev det med. Två lunchlådor med resterna ligger i frysen nu, det är ingen måtta på min förträfflighet idag, som du förstår.

Ity jag har bäddat rent i sängarna så borde jag verkligen gå och tvaga min lekamen innan läggdags. Min plan är att äntra sängen avsevärt mycket tidigare än sistlidna aftnar. Det är emellertid högst otroligt att min förträfflighet varar någon längre stund, således går jag inte ed på att det blir så.

Jag önskar dig en god natt, närhelst det blir dags för dig och hoppas du är rädd om dig och din environg. God afton!

Något för Bruce?

Tjoho, nu är det dags!
Idag kommer mannen och jag uppleva Bruce-febern på riktigt. Vi fick en liten försmak av den i förrgår, när tonerna svävade över Änggårdsbergen ända till Hagen. Jag utgår ifrån att han värmde upp i fyra timmar då, för att leverera ännu mer och bättre idag. Jag menar, det är ju idag jag får min 50-årspresent av barnen, så nu förväntar jag mig bästa giget någonsin!

Det är få förunnat att få fira en hel månad, men vi börjar alltså med att äta middag på stan och festar med Springsteen på Ullevi, sedan vet man inte vad som händer...
Jo, vi åker hem och sover fem kvart i timmen, för jag ska jobba i morgon. Efterfest med The Boss är uteslutet, men det hade varit kul det med, tror jag.

Jag ska gå och duscha och fundera på hur man klär sig för att klara alla möjliga väderomslag utan att behöva ta med sig en resväska. Sedan ska vi fundera på hur vi tar oss till händelsernas centrum och vad vi vill äta. Bordsbokning är för mesar! I värsta fall får vi ställa oss i kön till korvmojen.

Ifall du undrar hur matjessilltårtan blev, så blev den utmärkt och ganska snygg också.

Det blev en bit över som jag åt till lunch igår på jobbet, och den var lika god då. Undrar vad Bruce hade tyckt om den? Men är han polare med Mannerstöm så lär han ha fått smaka både sill, strömming och annat vid detta laget, misstänker jag.

Ha en härlig dag, det ska i alla fall jag ha!

Mina ungar alltså.

Efter lycka kommer vemod och saknad. Ja, sonen har åkt tillbaka till sin fästmö och sitt liv, med alla truckbehörigheter man kan tänka sig. Hoppas han får den uppskattning han förtjänar både av Förlagssystem och Manpower då han bekostade både utbildningen och resan hit själv. Önskar förstås att han också får en fast anställning, jag vet ju hur otryggt och slitigt det är att inte ha det.

Jag gjorde bort mig med maten igår. Glömde bort att sonen tycker att koriander smakar schampo. Men vi hade jalapenopoppers och goda korvar på lut ändå, jag förstärkte kvällsmaten med några kycklingben dessutom och han åt inte upp alla, så han var väl mätt när han la sig. I annat fall får han skylla sig själv. Jag bakade bröd häromdagen, de är nästan slut...

Nå, det är inget problem, jag jobbar bara 8-15 i morgon och är ledig tisdag-torsdag, så jag tid att baka. Inte behöver jag städa heller för det gjorde vi i fredags. Mannen tog övervåningen och jag här nere, vi delar för det mesta på det tråkjobbet så blir det fort överstökat. Ja, du fattar. Vi tycker det är ett nödvändigt ont båda två och att det är dumt att dra ut på lidandet.

Jag har som sagt stått för markservicen med skjuts till och från kursen och mat i parti och minut denna helg. Men jag gör det så gärna. Och jag har fått presenter. Dels en Mors Dagspresent, dels en för tidig 50-årspresent av alla barnen. Jag och mannen ska se och höra "The Boss" på Ullevi i sommar, närmare bestämt exakt en månad innan jag fyller år. Snacka om lång förfest!

Om jag kan slita mannen ur Ken Folletts grepp ska vi, eller i alla fall jag, mumsa ost och sånt ikväll. Det blev ju tidig middag eftersom sonen slutade i såpass god tid före tåget gick, att vi fick en tredje gemensam matstund. Det blev kycklingklubbor, majsris, blomkål, broccoli och cf-röra. Gårdagens middag såg ut såhär:

Fylld bläckfisk med kelpsallad

I morgon blir det troligen spaghetti med köttfärssås, eller något annat lättlagat. Mannen ska iväg och repa och jag ska leta reda på någon som kan besiktiga min bil. Jag vet att jag är ute i sista minuten, men det borde finnas gott om tider, andra har nog bättre framförhållning än jag? Det finns så många ställen numera som pysslar med sånt, jag tänker att det är som med apoteken.

Kundunderlaget blir inte större för att det finns fler apotek eller besiktningsstationer, eller hur? Det är i princip bara tillgänglighet, bra bemötande och framför allt kunskap som kan konkurrera ut andra aktörer, inte sant? Det gäller alla branscher och jag tänker även på mannens nisch. Det finns inte många i Sverige med hans expertis och kundvänliga sätt.

Det finns en till och resten är pensionärer och ganska trötta vid detta laget. Jag menar inte alls att pensionärer är allmänt trötta, men företagsandan kan ta död på all arbetsglädje och -moral. Det finns ju en anledning till att mannen lämnade sin trygga anställning...

Nu ska jag avsluta detta inlägg med att återigen uttrycka min tacksamhet och kärlek till mina barn. Jag älskar er alla tre och är så glad för presenten!