Powered By Blogger

måndag 4 augusti 2014

100-årskalas med överraskning. #bloggswe

Nu har ståhejet lagt sig och vi njuter av stillheten och varandras sällskap, numera som äkta makar.
100-årskalaset var en tillställning för att samla så många som kunde, ville och önskade fira en händelse som bara händer en gång i livet. Jag är förvisso bara 48 och mannen 52, det är inte så märkvärdigt var för sig, men summan av kardemumman kommer aldrig bli 100 år igen.

Jag friade till mannen på Alla Hjärtans Dag, då jag tyckte att vi har "bevisat" på något sätt, att det är vi nu och att "provringen" inköpt på Nordby förra året och inköpt för en spottstyver, hade spelat ut sin roll. Med andra ord hoppade vi över förlovning och gick direkt på giftermål, i ett överraskningsmoment. För att få gifta sig hemma i trädgården krävs dock vittnen, så två sådana fick frågan om de ville och kunde, rent praktiskt.

Våra goda vänner T&E styrde om lite i sina planer och bad om tillstånd att få involvera broder/svåger S i planen, för att skapa lite trevligt och musikaliskt gemyt under själva vigselakten. Att planen blev modifierad under dagen är bara ett tecken på att stämningen var hög från början och när det blev skarpt läge och Marcus fick klartecken att äntra altanen, behövdes ingen "signal".

E gjorde en rockad bland gästerna och hela altanen var vår. Jag fick en vit och lila gladiolus i famnen och sen var det igång. Vår käre lille Bob agerade ringbärare och det gjorde han med den äran, fast han var nog lite blyg... Sen framförde våra vittnen och S en sång, med texten omskriven för vår skull och den sången är hädanefter "vår" sång: You are the beginning. Hälsning från Ebbot filmledes från Storsjöyran kändes fint!

Överraskningen var total och det var precis så vi önskade det. Ingen prestige, inget tvång eller måsten. Bara enkelt och som vi önskade oss. Det var vår dag och vi ville inte känna att någon skulle slå knut på sig för att delta. Därför var barfotavigseln hemlig och otvungen.

Mat har lagats och förberetts en längre tid och jag var så orolig för att den inte skulle räcka. Alltså äter vi korrrv idag och har tre kilo till i frysen. Potatissalladen som faster gjorde och pastasalladen min kusin L gjorde, sjunger på sista versen. Frysen är full av frallor och pizzabullar som var tänkta som nattamat.
Tack för er insats och Å och mamma som fixade efterrätter och tog hand om köket.

Tack till alla som på olika sätt gjort allt detta möjligt! Medvetet eller omedvetet, så har väldigt många en del i att jag hittat hem och mår fantastiskt bra. Jag tänker inte nämna någon mer vid namn, men har heller inte glömt någon. Jag har min man, släpper honom inte förrän han själv vill det. Fast jag tror inte han vill... Det var såhär: It's now or never. Typ ;) Eller kanske såhär? Maneda. ;) (Obs! Lokalt, dialektalt skämt)

Denna vecka har jag inget bokat, vad gäller jobb. Tänker försöka turista i närmsta omgivningen, om vädret tillåter. Det har jag varit dålig på, men med rätt sällskap, så kan det bli av. På torsdag kommer bästa vännen L och då blir det kalas igen! Malmön i slutet av veckan och sen vet ingen vad som händer. Jag tänker fånga dagen och ha det sådär fint, i alla fall. Med min Man, varje dag.

Ha det bäst och ta hand om dig, låt ingen diktera dina villkor!




3 kommentarer:

  1. Men oj, så skoj! Stort grattis till din aktenskapliga lycka! HURRA!

    SvaraRadera
  2. Stort grattis och lycka till!!! Var rädda om varandra!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så mycket Ia!
      Det har varit mycket annat, därav min sena respons! :)

      Radera