I mål!

Jag hinner posta sista blogg24-inlägget innan utmaningen är över, men jag får hålla det ganska kort eftersom klockan har hunnit bli ganska sen. Vi har firat julafton hos mina föräldrar som vanligt. Systrarna, systersönerna, min son och mannen, förstås. Det var lika trevligt som vanligt och lika god mat som vanligt. Tänk att det kan vara så skönt med "vanligt".

Mannens och mina jultraditioner är de enda som ändrats från förra året. Men det innebär egentligen bara en smärre ändring av mathållningen, vilket jag berättat om tidigare. Julskinkan till mackan i morgon är från mamma och pappa, som delade på  vår Jansson med systrarna. Jag skickade med min sill i en av systrarnas matpåse. Vi väljer och delar upp favoriterna mellan oss.

Eftersom alla systrarna lever i små hushåll blir det väldigt praktiskt och ekonomiskt, för alla utom päronen då förstås. Vi är innerligt tacksamma för att vi har förmånen att ha generösa och pigga föräldrar som låter oss äta oss så mätta vi vill och dessutom skickar med oss överflödet hem. Det är inte alla förunnat att ha det så bra som vi har det.

Mannen och jag hade besök av dottern och barnbarnen igår och kläderna i ett av paketen uppskattades uppenbarligen, för de åkte på direkt. Böckerna i de andra paketen bläddrades det i och jag tror att de kommer vara både nyttiga och roliga, när det julen tagits ner till en lite lugnare nivå om ett par dagar. Hoppas och tror att dottern kommer att gilla den här, fast på svenska såklart.

Roligt var det att ha dem hos oss och se hur de växer från gång till gång. Jag hoppas att vi ska kunna träffas lite mer regelbundet snart, det är ett pussel med jobb och katter, samt logistiken när man bor en bit ifrån varandra. Finns viljan, finns det alltid möjligheter. Kanske får vi låna dem över natten också inom en snar framtid, så mamma och pappa kan få vuxentid tillsammans.

Jag saknar som vanligt min äldste son i juletider och för all del hela året, men det är som det är med barn som flyttar till kärleken och nya familjer och traditioner. Hoppas dock att vi ska kunna träffas snart och ha presentutdelning vid något lämpligt tillfälle. Logistiken är än värre i detta fallet då sonen bor i Borlänge och det tar en stund att ta sig dit eller hit.

Sådant är livet, man har barnen till låns och sedan gäller det att upprätthålla en god relation och träffas när det passar i livspusslet. Inte alltid det lättaste, men desto roligare när det äntligen blir av!

Ha en fortsatt god jul, mycket frid och umgänge med de människor som betyder mycket för dig!