Vilken röra.

Jag har jobbat dagligen sedan i torsdags, därför är jag ganska glad över att vara ledig idag. För även om det inte har varit jättelånga dagar har de varit intensiva med nya omgivningar och rutiner. Varje gång jag tror att jag nog har varit hos varenda vårdtagare i norr, så dyker det upp ett nytt namn på insatsschemat. Dessutom har jag ju jobbat inomhus på hemmet, det är mycket nytt nu.

Vissa vårdtagare har mycket specifika behov/krav och till dem får bara vissa i hemtjänsten åka, vilket är rätt intressant. Jag undrar om de lägger upp sina semestrar utifrån dessa krav? Jag har mycket att lära mig fortfarande, men känner mig ganska varm i kläderna när det handlar om de vanliga rutinerna och människorna.

Visserligen är det fortfarande så att jag inte hittar lika bra bland kökshyllorna hos alla, men det är okej att fråga när man blir alldeles vilsen. De flesta är så tacksamma för hjälpen, fast det i många fall förstås kan kännas jobbigt att behöva ta emot den. Jag skulle inte heller tycka det var så kul att inte klara hygienen, städningen och matlagningen själv.

Fast just städningen hade jag gärna sluppit, i och för sig. Det är alltså därför jag sitter här och skriver nu, för att det behövs dammsugas igen. Mannen städade förra veckan, men det märks inte nu. Det är något speciellt med framför allt köksgolvet, som gör att det verkar magnetiskt på katthår. Jag har aldrig upplevt att C och M hårat ner så mycket förr.

Mannen åkte till det gamla garaget igår och hämtade sommardäck och annat, inför den definitiva och avslutande flytten av egendomar till vårt nya hem. Bengan får återigen hedersuppdraget att flytta en bil och, icke att förglömma, flipperspelet som kommer att gå varmt när det står lite bättre till än det har gjort. Flera vänner och bekanta ser fram emot att hälsa på oss bara av den anledningen...

Nu har dock förutsättningarna för våra planer att renovera källaren ändrats en smula, så vi får väl se när flipperspelet står där det är tänkt och hur vi löser allt annat. Det kommer ta lite längre tid att få det som vi vill, speciellt om mannen också blir tvungen att ta ett deltidsjobb utanför hemmet. Man ska akta sig för samarbetspartners som "kommer överens" om saker i efterhand.

Nåja, vad är väl en bal på slottet? Jag får väl jobba varje helg, kvällar och storhelger så att jag kan lämna ett större bidrag till hushållets kassa. Och så får vi skynda på svärmors flytt, hur nu det ska gå till om vi båda jobbar minst heltid? Hon behöver ju hjälp med packning och rensning, och jag tror det blir väldigt svårt att övertala henne att leja den hjälpen.

Det löser sig på något sätt, det brukar det alltid göra. Så länge vi har varann, sover gott och tänker positivt klarar man mycket mer än man i förstone tror! Mat är något man också behöver, helst god sådan. Som till exempel torskryggen med vitvinssås i fredags.

Strösslet är knaperstekt bacon och svamp, vilket ger en trevlig sälta och textur till anrättningen. Det har gått inflation i det ordet, anser jag. Textur betyder i en vidare mening form eller utseende på en yta. TV-kockarna använder det dock ofta och gärna för att beskriva hur det känns i munnen, medan jag tycker att konsistens egentligen är ett bättre ord för vad de egentligen menar med det.

Jag kan förstås ha fel, men det tror jag inte. Mannen laddade två slökokare i lördags. En med refried beans till framtida pulled pork, kyckling eller något annat gott. Man sparar alltid buljongen från det koket för att använda till just pulled pork, och en gång till för att göra en grönsakssoppa. Om man gör trestegsraketen, som den gode vännen Tommy kallar det.

I den andra slökoktes en chiligryta med högrev och inga bönor alls. Det var så gott och värmande!

En massa brun mat blev det således och konsistensen var mjuk och lättuggad. Det varken ser ut eller låter särskilt trevligt, men du vet att skenet ofta bedrar. Jag ville ha något att skrapa upp det goda med och bidrog med hembakt tortilla, men de ser också rätt platta ut, därför blir det ingen bild på dem.

Eftersom jag kom hem före mannen igår, drog jag igång ugnen för att laga till en karréstek. En klassisk söndagsmiddag alltså. Lite mer färgglad och med flera olika konsistenser i kompositionen.

Jag lade till lite pickles på tallriken också, det bryter av så trevligt mot den gräddiga såsen, men de kom alltså inte med på bild. Det blev lite broccoli över och den åt katterna upp. Att Compiz gillar det visste vi sedan tidigare, men nu har hans syster fått upp ögonen och glufsade glatt i sig. De upphör aldrig att förvåna en, de där katterna...

Idag blir det pasta och något hopkok av rester. Jag har absolut inte någon lust att vare sig gå utanför dörren eller göra något annat än lättare sysslor, nämligen. Därför rensar jag kylen på gammal skåpmat och kanske tar ett glas vin. Jo, jag får det, för jag ska jobba kväll i morgon. Men först var det ju det där med att rasta snabeldraken, suck...

Ha det gott och var rädd om dig!

Planlös.

Så konstigt det kändes att handla efter jobbet igår. Det är inte ofta jag slutar redan klockan fem, som du kanske vet. Ica har ju öppet till natten i och för sig, men det är sällan jag utnyttjar det. Faktum är att jag ogillar dessa öppettider till 23. Jag tycker synd om personalen. Jag åkte dessutom till Bolaget, eller Gôttebue, som min far säger.

Lite gott i glasen kan vi unna oss, det är ju ändå årsdagen för mitt frieri idag. Dagen till ära hade jag också beställt tid för en klippning och lite annat som får mig att må bra. Tjejerna på Vacker på Frölunda torg gör mig inte besviken. De låter mig bestämma och resultatet blir alltid bra. Det är inte alltid lätt att få en herrklippning när man är tjej, tro mig!

Jag skyndade mig hem för att ladda slökokar'n med högrev, champinjoner, rotselleri, palsternacka, morot, lök, vin, portvin, sherry, vitlök, buljongtärningar och lagerblad. Det var inte den bästa högreven jag sett, men Compiz blev glad för spillet och för 89:-/kg var det inte hela världen. Jag funderar på att göra mos med blomkål, potatis och rotselleri och ha till.

Det finns gott om tid att ändra sig om mannen har ett bättre förslag. Jag ska fortsätta dagen med att klura på bokslutsredovisningen. En mycket snäll och omtänksam vän erbjöd sin hjälp och jag tar tacksamt emot den och då vill man vara lite förberedd så att det går snabbt. Det är så att vi ska träffas IRL för första gången och då är jag övertygad om att vi har roliga saker att prata om också.

Tvätten är något som behöver tas om hand, och jag är tacksam för att det finns en maskin för det ändamålet. Så mycket tid vi sparar tack vare våra maskiner och apparater, men ändå känns det som om tiden aldrig räcker till, är det inte märkligt? Fast det är klart, sätter man sig vid datorn för att "kolla lite", så springer tiden iväg.

Eller så får man för sig att blogga lite. Understundom kommer orden alldeles av sig själva i en strid ström och man har flyt. Ibland blir det totalt ebb och man vadar i bottendyn utan att komma vare sig vidare eller till ett vettigt avslut, vilket gör att ett inlägg kan ta åtskilliga timmar. Det är sällan jag har en plan från början, det får bli som det vill.

Planer är sådant som ofta går i stöpet ändå. Till exempel på jobbet. Jag hade redan räknat ut att jag jobbar den dagen lilla Jonna fyller år och tänkte då att vi får fira henne dagen innan, om jag kan få ledigt från morgonmötet den veckan. En timme som chefen kan lägga en annan dag är ju lätt ordnat. Då¨visar det sig att jag förväntas vara på jobbet 9-12! Attans också...

Nå, det är bara att fråga chefen om det går att ändra på, 3-åringar borde gå före eventuella kvartssamtal, tycker jag. Det borde chefen också tycka, hon har en sådan själv, eller i ungefär samma ålder i alla fall. Det är lustigt egentligen, jag är tredje yngst på jobbet, men den enda med barnbarn mig veterligen.

Vi hinner ju aldrig prata om livet utanför apoteket, så fortfarande efter snart ett år på Kungsmässan är det inte mycket jag vet om mina arbetskamrater. Vi ska iväg på en personaldag nästa vecka förvisso, då kanske det finns tid att prata annat än jobb. Hoppas det är planen, men återigen, planer tenderar att spricka, så vi får väl se hur det blir...

Nu är det dags att göra något åt min kurrande mage, de varma mackorna mättade uppenbarligen inte ända till middagsdags. Se där, ännu en plan som sprack!

Ha en fin tisdag och var rädd om dig!

Rökta morötter.

Idag har det hänt mycket och jag är trött. Vaknade tidigt för att hinna beställa ny tvättmaskin, boka tid för leverans och bortforsling av gamlingen. Den blev 23 år, det lär inte den nya bli. Men den är energisnål och tyst... Mannen och jag läste trots allt tidningen i lugn och ro i sängen innan vi gav oss iväg till vitvaruaffären och en engagerad säljare.

I måndags trodde jag att vi skulle ha hela dagen på oss, men så knackade chefen på dörren under min lunchrast och frågade om jag kunde jobba på min lediga dag. Självklart svarade jag att det var okej. Hon blev glad och jag fick sova lite mindre idag bara. Och under tiden kom jag på att jag jobbar sex dagar denna veckan, men det blir pengar av det, så jag klagar inte så mycket.

När det ärendet var avklarat körde vi hem och jag laddade slökokar'n snabbt och lätt, så att dagens middag inte skulle ta en massa onödig tid från våra respektive arbetstider och fritid. Fick med en fin högrev från Coop i lördags, vilken höggs upp i grova bitar och fick sällskapa med lök, morot, glögg, vatten, kryddpeppar och lite annat.

Och jag hann läsa lite kokbok innan jag åkte till jobbet dessutom. På jobbet fick vi besök av "Bröderna Morot" som jag kallar två gossar som alla apotek och andra butiker bör hålla ögonen på. Trots sin brandgula färg, vilken kommer av ett frenetiskt insmörjande av brun-utan-sol-preparat, så ser de så oskyldiga och rara ut att de lätt kan dupera vem som helst.

Om de inte vore så korkade och påtända, vill säga. När den ene gossen får en helt befogad fråga varför han behöver ögondroppar mot röda ögon svarar "för att man rökt på", då fattar man, även om man redan innan haft sina misstankar. Det var i måndags som "Jimmy" besökte oss första gången. Igår kom han med en kompis, minst lika korkad och pårökt.

På frågan från Jimmy om han fick låna hans mobil för att ringa sin mamma, svarade han "men jag har väl inte hennes nummer i min mobil?". Jag fick en kollega att hjälpa mig punktmarkera dem, för jag misstänker att ögondropparna försvann när jag blev distraherad av andra kunder. Idag kom de in på "mitt" andra apotek och åtminstone en av dem hajade till när han såg mig. Shit, liksom...

Påkallade kollegornas uppmärksamhet och de var punktmarkerade igen. Trots det försöker "Lill-Jimmy" att komma undan med att stoppa på sig två tuber, ja du fattar nog vad, brun-utan-sol-tuber. Jag stod bakom, såg honom hålla dem i handen, men plötsligt hade han en mobil i ena handen och den andra tomt viftande, varpå jag vänligt och bestämt bad honom ta fram tuberna...

På min andra anmodan gjorde han det. "Menar du de här? Dem ska jag betala" Ja det ska du, sa jag. Där blev han av med 200:- och förhoppningsvis lusten att försöka igen. Kollegan stod ju bredvid och en annan uppfattade mycket väl vad som hände också. Och med den orangea färgen lär ju ingen missa dem. Ja, i handflatorna också alltså...

Jag blir betryckt, ledsen och sorgsen när barn beter sig såhär. Jo, de är barn, yngre än mina och borde inte hålla på med detta. Varken röken eller snatterier. De är än så länge hela, rena och relativt välskötta. Jag antar att de duperar sina familjer fortfarande, hur de nu kan komma undan med färgen... Men alla hästar var inte hemma innan de började röka på heller, gissar jag...

Nej, nu ska jag lägga mig och sova. Hämta nya krafter och orka konfrontera Bröderna Morot igen. Och igen, tills de ger upp, vilket jag hoppas blir väldigt snart. Jag blir arg när apoteken råkar ut för snattare, jag tar det personligt och det suger energi. Dessutom har orange färg inte varit en favorit.
Men kan bli, för jag har fått en ljuvlig tunika i den färgen, förutom fyra till i andra färger. Tack till mannen och Anne!

Må väl, sköt om dig och sov gott!