Baskunskaper.

Jag har fastnat i vinkelvolten och skyller allt på mannen. Kamelklubben är för bra för att lägga ifrån sig, så är det bara. Eller så har jag den som ursäkt för att inte göra något annat. Fast det är nog en kombination av båda. Luften har varit tung och jag är tacksam för de regnskurar som har rensat upp idag. Både ur värme- och pollenperspektiv.

Så snabeldraken har fått vila, katterna har sovit på sina respektive favoritställen, jag har suttit med näsan i boken hela dagen, förutom när jag lagade middag. Såhär sista dagen före löning tar man gärna det som finns hemma och det gjorde jag också.

400 g blandfärs
1 bit rotselleri
1 palsternacka
1 morot
1 lök
1 stjälk selleri
½ röd chili
1 liten bit habanero
1 frp cannellinibönor
(några bitar god korv och broccoli)
Spiskummin, gurkmeja, svartpeppar, lagerblad, köttbuljong och sesamolja.
Hacka rotfrukter. lök och chlili och fräs i olja i stekpanna, häll över till en kastrull och stek upp köttfärsen. Krydda så att smakerna förstärks. häll över i kastrullen och tillsätt 1- 1½ liter kokande vatten. Puttra till önskad konsistens på grönsakerna och tillsätt ev mer kryddor.

Kanske inte det bästa valet att äta soppa när det är varmt, men rensa näsan är det ju bra att göra då och då. Eller är det bara jag och mannen som blir "snuvig" av soppa? I och för sig var den lite chilihet också, men inte alls överdrivet. Och som sagt, bassortimentet av rot- och grönsaker finns alltid hemma, annars klarar man sig inte. Jo, kanske, men jag chansar inte...

Mannen är iväg och repar inför ett gig med No Fear Tattoo Rhythm & Blues Revue på lördag. Jag har minsann också repat, det vill säga, jag försöker komma ihåg vad strängarna heter (igen) och att inte spänna mig, eller trycka för hårt, samt att reglera axelremmen. Alltså, det är tre gånger lättare för en man att spela bas! Jag ska förklara varför.

För det första; en bas har väldigt lång hals, vilket kräver långa armar och jag är kortväxt.
För det andra; män har generellt sett större händer och längre fingrar. Det är ruskigt svårt att sätta pekfingern på band tre och låta ringfingern "sväva" över band fem. Även om jag anklagats för att ha långa "häxfingar", så räcker de inte till.

För det tredje; män har generellt inga bröst, eller relativt små i de flesta fall. Jag vill kunna se vad min högerhand håller på med, åtminstone till en början. Fast jag kanske tänker fel? Det gäller kanske att låta högerhanden finnas i skymundan, det är trots allt bara två fingrar som behövs för att pilla på fyra rätt grova strängar. Om man inte vill vara som Magnus Rosén, och det vill man inte!

Jag ska lära mig att stämma basen också, säger boken. Jo, det låter väl bra tänker jag, om man inte har en man som kan sånt på sina fem fingrar redan. Skulle jag vara lat? Kan jag väl aldrig tro! Nej då, jag ska allt lära mig det med, jag skojar bara. Det är ju en fördel att kunna, det är svårt nog att lära sig noterna ändå, ännu värre när de inte låter rätt.

Nästa steg är att plugga in mig eller snarare basen då, i förstärkaren, säger både boken och mannen. Men jag tvivlar på det, då låter det ju! Och jag vill öva i smyg, så ingen hör och störs. Jag vet, alla är barn i början, men jag tycker ju själv att det är pinsamt att höra folk spela eller sjunga falskt, framför allt om de är "proffs" redan. Jag bör inte utsätta mannen/grannarna för mina taffliga försök då väl?

Nu ska jag försvinna in i en annan värld och vila mitt stackars huvud, därför säger jag god natt och sov gott när det blir dags för dig. Glöm inte att vara rädd om dig och din omgivning!

Ståva.

Mina tre dagar är gjorda. Bra det, för jag är trött. Ändå är jag glad och tacksam för att jag har ett jobb som är så roligt, intensivt och utan konflikter. Inte för att jag har upplevt några på mina tidigare anställningar heller, men det är skönt att slippa nu och i fortsättningen också. Att trivas på sin arbetsplats har stor betydelse för hur man mår hemma också...

Igår åkte jag hem efter jobbet, så fort och olagligt jag vågade för att byta till civila kläder, stuva in mannen och present till ett födelsdagskalasbarn. Nåja, kanske inte barn, inte heller var det på födelsedagen, men kalas var det! Trevlig sammankomst som alltid, och vi tackar för att vi fick komma och umgås med så många härliga människor, förutom värdparet.

När klockan var 11 var jag tvungen att ursäkta oss, för då var jag nära att ståva, under ett livligt samtal med intelligenta och spirituella människor. Upp i sängen direkt, lösa lite korsord i stillheten och sova sött, det var min plan. Det gick sådär, kan jag upplysa om. Mannen somnade som vanligt på fem röda sekunder, men inte jag.

Varför ska det bli så, precis när man behöver det minst? Stått på benen i tolv timmar, ljud man inte kan värja sig emot i lika många timmar, minst. Då går det inte att somna?! Så jäkla orättvist. Klockan ringde som vanligt åtta i morse och då var jag mosig som om jag festat istället för att jobba hela dagen. Det är som sagt tur att det är fullt upp på jobbet, man får inte en chans att ta det lugnt.

Mannen serverade kyckling till middag och det är som bekant något av det bästa jag vet:

Gammal bild, för hungrig för att tänka på att "fotofagera", som min kära svägerska lär ha sagt som barn... 

Bulgur och bönor som tillbehör funkade klockrent, jag tror jag är frälst vad bönorna beträffar, äntligen!

I morgon ska jag inte göra något. Låter det bekant? Det blir sällan som man säger. Jag behöver tvätta förstås, men inte baka bröd. Jag ska laga mat, det gör jag gärna, raka benen (mindre gärna, men det är nödvändigt) och så måste jag pilla på basen. Har fått en liten utmaning och sådana är ju svåra att motstå. Mer än så säger jag inte, det är en utmaning i sig att övervinna tröttheten.

En annan utmaning är att pilla på basen när mannen är hemma och enligt senaste rapporten ska han inte repa på hela veckan. Men jag kanske kan sätta hörlurar på honom när han arbetar? Alla dessa frågor. Jag tror det är dags att jag drar mig tillbaka och samlar kraft, mod och ork för mina "måsten" i morgon. Tisdag-torsdag tar jag "semester" och jobbar 10-20. Då vet jag vad jag gör...

Hoppas du haft en härlig helg, trots vinterns återkomst. (Jag är glad att jag inte redan hade slängt mina trasiga handskar när jag åkte till jobbet idag.) Må din måndag bli precis så som du vill ha den!

PS. Där kom alltså ett nyord till, "ståva", det vill säga stå och sova. Var så god! Minns var du läste det först.

Lyxlirare.

Blev väckt av mannen idag, det är mycket mysigare än en väckarklockas envisa larmande. Puss, kaffe och GP gör att dagen börjar sådär fint. Eftersom jag har ledigt idag borde jag baka bröd, men jag hade verkligen ingen lust, så jag struntade faktiskt i det. Åkte däremot till ÅV med sådant som inte ska hamna i soptunnan. Det hade jag inte gjort om jag inte behövt batterier...

Musen dog inatt nämligen, så jag fick hämta ny kraft till den. Annars hade jag inte kunnat sitta här och blogga, bara en sån sak. Inte heller maila försäkringsbolaget för att rätta till några smärre detaljer. Jo, i mobilen hade jag kunnat göra det förstås, men näe. Det är så smått och plottrigt och jag kände inte för det heller. Dessutom hittade jag mat idag, till skillnad från igår.

Blandfärs, kyckling, lax och bröd, förstås. En riktigt stor lev, som räcker hela veckan och lite till tror jag. Vi äter inte så mycket bröd, mannen och jag, men lite frukost behöver man få i sig för att orka med att jobba. Tisdag-torsdag jobbar jag denna vecka. Det känns riktigt lyxigt! Nästa vecka blir det fyra dagar + en timme.

Låter konstigt, men så är det. Varje torsdag har vi möte mellan 9-10 på morgonen. Det är enda chansen att träffas och prata ihop oss, alla på en gång. Och när det bara tar tjugo minuter att köra dit är det okej, tycker jag. Då ska jag passa på att handla och kanske hälsa på min kära namne om hon inte utbildar sig i den stora staden då.

Hon ska bli polis när hon blir stor. Vilket är en sanning med modifikation, för stor kommer hon aldrig bli och inte "riktig" polis heller. Men ändå. Lite coolt är det, tycker jag. Hon är i och för sig alltid cool, men det är en helt annan sak och en massa olika historier, så det tar vi en annan gång.

Igår var ju min ena älskade syster här och då fick jag en present av henne, bara sådär liksom! Jag blev lika förvånad som glad. Nej, det är inte sant, jag blev jätteglad! Hon är bibliotekarie och har bättre kanaler än vi vanliga dödliga, därför fann hon denna bok till mig:

Visst är hon helt underbart omtänksam och snäll? Nu sitter jag och bläddrar i den, men har inte satt på cd-skivan än. Var sak har sin tid, jag skyndar långsamt eller snarare, börjar om från början och gör förhoppningsvis rätt så småningom.

Ha en god kväll och fin tisdag! Var rädd om dig och din omgivning likaså!

Slöfock.

Näe, det blev varken det ena eller andra igår. Jag kom hem, efter att ha stängt och bommat igen apoteket, till katterna som sov. Precis där gick luften ur mig och jag satte mig ner och fåntittade på fiskarna en stund. Sen är det ju det där med arbetskläder som sitter på när man kommer hem. Det känns inte okej att ha dem på sig hemma.

Därför gick jag upp för att byta om till civilist. Det låg torr tvätt i tumlaren, så jag tog hand om den, och tänkte det var lika bra att vaska den där trötta kroppen när jag ändå var i badrummet/tvättstugan. Känslan av att krypa i pyjamasen efter duschen... jag säger bara; mmmm! Jag gjorde några hårda mackor till mannen och mig och väntade på att han skulle komma hem efter sitt rep.

Under tiden tittade jag på fiskarna, drack te (!), rörde inte basen och startade inte TV:n förrän klockan var närmare 22 då jag kände att jag (nog) behövde lite nyheter. Jag har inte en aning om vad det var för nyheter. Vi åt vår kvällsmat och hamnade i en norsk film vid namn "Hodejegeren" efter en bok av Jo Nesbö. Väldigt blodig, men bra! Fantastiskt välvävd historia, om än smått otrolig.

Varför var jag så trött då? När jag blev tillfrågad om jag kunde börja klockan nio istället för tretton svarade jag förstås ja. Varorna som kom i tisdags, efter stängning måste tas om hand. Och det var inte lite! Dessutom fanns det kvar sedan måndagen. Omsättningen är större än man tror på ett så, till storleken, litet apotek. Sen kom det ju nya varor under dagen också...

Jag hann inte fatta in alla varor utan lagerplats, men tack vare den lilla scannern lyckades jag få mer än hälften på plats mellan min halvtimmes lunch och dagens sista leverans. Chefen frågade om jag kunde stänga och eftersom mannen ändå inte skulle vara hemma tar jag gärna den extra kvarten. Med lön... Mitt schema för kommande period skrämmer mig, hur ska jag hinna, med alla lediga dagar?

Idag har jag bara jobbat mellan 12-19.15. På det andra apoteket, vilket är mycket lugnare. Jag behövde det. Det tog tio minuter att gräva fram bilen ur snön på pendelparkeringen, men jag hann hem till "På spåret" trots uselt väglag och lite snösopning utanför huset. Katterna sov, åtminstone tills kycklingbenen låg på min tallrik.

Ja, bara på min. Mannen är ute med några musikantkollegor, eller andra musiker som jag föredrar att se det. Han är lite blygsam med sin egen betydelse och förmåga, nämligen. De är tydligen på Pustervik och avnjuter Jason Isbell. Jag är lite avundsjuk, men jobbade ju sent och ska jobba i morgon också och nästa vecka blir ganska tjock med. De lediga dagarna kommer senare...

Bytte lördag med min härliga kollega som ska tenta, för sånt vill jag uppmuntra och underlätta, förstås. Jag har ju varit i samma läge ett antal gånger och inte alltid haft ro att plugga och kommit stressad och illa förberedd till tentor. Hennes förberedelser kan jag inte påverka, men åtminstone se till att hon kan ta chansen och jag håller tummarna för Cecilia nästa lördag, såklart!

Jaha, så här går det när jag är gräsänka, jag bara babblar på. Men samtidigt ser jag på Adele och jag måste säga att jag älskar hennes röst sen tidigare och numera hennes humor, sen hon var med på Skavlan och ännu mer efter idag.

Jag ska strax gå och lägga mig i sängen med en ny korsordstidning och förhoppningsvis sova som en stock. Hoppas att det inte snöar så mycket inatt, det räcker att behöva kolla däcktrycket innan jag "hit the road", att skotta fram bilen också är inte vad jag önskar mig. Ställer alltså klockan på sju, så jag hinner med det med.

Ha en skön fredag, ännu bättre lördag och ta hand om dig!

PS. "Fatta in" är benämningen på att lägga in varor på en lagerplats, om man hittar en plats som är ledig, vilket kan kräva lite pussel ibland.

Mångalen? #bloggswe

Osäker på om jag skulle börja åtta eller halv nio idag, så jag åkte i god tid och var på jobbet tio i åtta. På det schemat stod det halv nio, förstås. Men då jag sovit oroligt inatt av någon anledning, så var det lika bra att kicka igång dagen direkt, liksom. Lite småpyssel och utbildning har jag hunnit med och är redan sömnig och trött.

Mannen är och repar, så det har jag också gjort, tills jag fick kramp i både tumme och pekfinger. Två veckor utan noter och grepp var inte bra. Eller så hade jag inte greppat så mycket som jag inbillade mig. Jag inser att jag behöver noter på papper och gärna greppschema också. Det kanske inte heter så, men jag vet vad jag menar, i alla fall.

Nu önskar jag verkligen att jag hade en god vän att ringa, men mannen får hjälpa mig nästa gång. För jag kan ju inte tänka mig att ge upp redan. Lite mer ljud i skällan vill jag ha först. De som känner mig vet att Envis är mitt mellannamn. Ibland är det bra och annars inte alls. Fast ska man lära sig något nytt i den gyllene medelåldern, eller vad det heter, är det nog en fördel med envishet...

Mannen lagade middag idag, men det blev ingen bild, det var jag för hungrig för att komma ihåg. Ugnsstekt falukorv med potatismos blev det och det var också väldigt länge sen vi åt, trots att det är så gott! Senap och ost på korven, såklart. I morgon får han laga köttfärssås. Det kommer att smaka ljuvligt efter min tolvtimmarsdag.

Ja, jag är inte bara envis, jag ställer upp och jobbar lite för lättvindigt också. Men jag är ledig på onsdag, så det ska nog gå bra tänker jag. Inventeringen är snart i mål med andra ord och jag får förhoppningsvis ägna mig åt andra saker och inte lika tidigt om morgnarna. December månad kan vara den månad jag kommer ikapp med resten av lagerarbetet på båda ställena.

Jag ska snart lägga mig och ladda för morgondagens maraton, medelst sovning och meditation. Det vill säga korsordslösning. Det blev inte mycket korsord gjort igår och idag kom ett nytt, så jag riktigt känner hur sängen lockar och ropar på mig. Måste upp i god tid dessutom, för att kolla däcket som smygpyser. Alltid är det något som krånglar till det...

Önskar dig en god natt med denna bild, som inte på något vis gör kvällens måne rättvisa, men ändå är ganska fin.

Lerums måne idag, oooyl!

Sikta mot stjärnorna? #bloggswe

Jag har verkligen inte gjort någon som helst nytta idag. Började med att läsa tidningen i sängen i sällskap med morgonkaffet. Klockan var nästan oanständigt mycket innan jag rullade ur sängen och fick på mig kaftanen. Serverade mannen YoHoMys och mig själv, fast utan Honung, förstås. Korsord och lite fotograferande har jag gjort. Bannade fiskar, de är ju aldrig stilla...

Dessutom lyste solen in så det blev alldeles för många reflektioner och spegelbilder på mig själv, så de flesta bilderna är redan kasserade. Tog några fler och lite bättre alldeles nyss. Här kommer ett par bilder:

Inte så bra som jag skulle vilja, men har man inte talangen så får man öva lite mer bara.

Den här läckerbiten har gått klart i ugnen och givit plats till en potatis- och palsternacksgratäng med mycket ost och grädde.

Det var någon som sa att det var fredag idag och det måste ju firas med något extra gott, eller hur? Därför petade jag in vitlök, timjan och chili i kaviteterna som finns naturligt i en lammstek med ben. Gillar inte riktigt tanken på att sticka sönder köttet, som det beskrivs i många recept. Jag är inte heller särdeles förtjust i alltför mycket vitlökssmak, den ska helst bara anas.

I morgon ska jag jobba i Floda. Vi har inte bestämt oss för om det blir en tur norröver efter jobbet, ännu. Kanske blir det lugnast för själen att stanna hemma, eller så blir det stjärnhimlen över Bovall som lugnar mest. Jag vill hur som helst ta en tur i svampskogen under helgen, spelar ingen roll vilken skog, så länge det finns kantareller att jaga...

Jag tror att mannen jobbat klart för idag, så det blir snart middag och sen kanske lite tittande på någon serie som Breaking Bad eller en film. Eventuellt en ny baslektion? Jag har "slarvat" och inte pillat på den som jag sa att jag skulle och borde ha gjort, men det har varit lite för mycket annat i huvudet på sistone. Det funkar utmärkt att bara vara till också.

Ha en skön fredag och start på helgen! Ta hand om dig och hälsan, det är de två viktigaste sakerna i ditt liv, glöm inte det!

And the winner is... #bloggswe

Vilken glad överraskning jag fick idag! Den fina Ostbutiken i Mölndal där vi bor hade en liten tävling som vi deltog i. Och jag vann ett presentkort på tusen riksdaler, minsann! Vi gjorde oss ärende dit i fredags och följde tävlingsreglerna till punkt och pricka. Den härliga Gunilla hjälpte oss med ostval och registrering och var dessutom den som drog mitt namn ur urnan. Tack för det!

Nu kan vi verkligen hämta hem goda ostar, utan det där tråkiga momentet med betalning. Förutom ostar finns det goda korvar och fint kött i butiken. Har du vägen förbi tycker jag definitivt att du ska titta in där. Personalen är go och glad och ägaren är en kul fyr och tillsammans bygger de upp en skön atmosfär där det är lätt att trivas och bli på gott humör.

Vi gick hem med Mölndalsost och emmentaler, förutom gott humör. Den sistnämnda osten användes i gårdagens fondue, tillsammans med en vällagrad prästost. Ojojoj, så gott det var! Vi valde bort doppebröd och hade selleri, squash, champinjoner, blomkål och kassler istället. Det var mäktigt och vansinnigt gott. Första gången jag gjorde detta, men det var av uppenbara skäl inte den sista...

Jag vann en bronsstatyett för ett tag sedan, men jag har inte sett den än. Tror jag får fråga KKV vart den tagit vägen. Den är tillräckligt liten att gå som brevpaket, sa den trevlige mannen som ringde upp och berättade att jag var en av vinnarna i sommarens utlottning. Samma dag fick jag frågan om jag ville ha vikariatet som gäller från 5/10. Jag som aldrig brukar vinna något alls.

Himla roligt att ha sånt flyt, men nu lär jag inte vinna något mer på lång tid tror jag. Därför får mannen vara den som deltar i utlottningar i fortsättningen. Eller?
Jag är glatt överraskad över detta vinststim och mycket tacksam. Presentkortet kan hjälpa till att sätta guldkant på både vardag och fest och vem vet, konstnären kanske blir världsberömd så småningom?

Idag åt vi rester av kåljoxen, för det var planerat att mannen skulle repa ikväll och jag jobba till 17. Nu blev det inget av repet då en av pojkarna skadat handen. Det är svårt att spela bas enhänt och framförallt gör det ont att försöka. Vilket får mig att snegla på basen i gitarrstället och vilja pilla lite på den. Dock ska jag spara det tills i morgon, för jag är för trött och okoncentrerad idag.

Obokad tisdag kan passa fint för baspillande och städning. Fast kanske bäst att ta det i omvänd ordning, annars blir det nog ingen städning alls. Och så ska jag hitta på något att laga till middag, förstås. Kotletter känns som ett bra val, eftersom de finns hemma redan. Frystömning pågår då vi förhoppningsvis snart får hem lamm att stuva in.

Ha en god natt och morgondag!

Ett skapande grand. #bloggswe

Mannen och jag diskuterade konstnärlighet igår. Vi har olika uppfattningar om vad som är konstärligt skapande, i så måtto att jag inte tycker att min matlagningskonst är det i samma utsträckning som han. Jag vill kunna teckna, måla eller skapa något bestående, om du förstår vad jag menar. Maten försvinner ju, vilket i sig är ett tecken på att jag skapat något bra, men det räknas inte...

Jag är kluven i denna fråga. Jag vill ju att de som äter min mat ska tycka att det är jättegott och länsa faten och kanske minnas smakerna åtminstone ett tag efteråt. Å andra sidan är det en praktisk aspekt i detta skapande, man behöver ju näring för att överleva. Man måste inte ha en tavla på väggen för att klara livhanken. Förstår du skillnaden?

Tänk att kunna göra en teckning på barnbarnen och ge bort som en present och minne. Måla en tavla med motiv från min barndom och naturen där barn jag lekt. Jag har gått från att bli provocerad av alster jag inte ser vad de föreställer, till att jag kan förstå känslan i dem. Eftersom jag själv anser mig helt oduglig att rita något som inte en treåring gör bättre, blir det svårt att ta tag i detta.

Jag menar inte alls att jag har en önskan om att bli nästa Liljefors, Zorn eller Picasso, därtill är jag för sent ute. Jag vill bara kunna uttrycka min konstnärlighet på samma sätt som min mormor, mamma och kusiner. Förstår inte alls hur generna kunde ta det skuttet över mig och mina syskon. Fast nu är jag elak mot mina systrar. En är riktigt duktig på att fotografera och den andra är mer musikalisk.

Musik är i mina öron och ögon en konstform. Att kunna traktera ett instrument och förmedla en känsla via det är en konst. Jag är lite avundsjuk på mannen som spelar gitarr och gör det på ett sätt som berör. Det säger jag inte för att han är min man, så subjektiv är jag inte. Jag vet vad som är bra och dålig musik. Vissa kan spela tekniskt perfekt, men utan känsla och det är den jag vill åt...

Att förmedla en känsla på ett pappersark, kanvasduk, i en skulptur eller något annat konstverk vill jag också kunna göra. Jag vet bara inte vad jag ska börja med. Inte heller är jag tillräckligt modig för att stå på en scen, så musikaliskt blir det svårt att få utlopp för mina känslor. Jag kan sjunga, men inte bättre än någon annan och så är det den där blygheten...

Vi har pratat om att jag ska lära mig spela gitarr och igår fick jag min första baslektion. Det är ju bara fyra strängar på en bas, därför börjar jag med det enklare. Mannen är en utmärkt pedagog (också), så lite begrep jag i alla fall. Jag inbillar mig inte att jag kommer bli en fena på vare sig det ena eller andra, men det är roligt att lära sig något nytt och prova lite av varje.

En anledning till att jag inte skaffat ritpapper och pennor eller målarfärger är att jag är lite småsnål. Förutom att jag inte tror på min egen förmåga, förstås. Tanken på att slösa papper och färger som hamnar i papperskorgen är där hela tiden. Det är inte försvarbart att lägga pengar på något som kastas bort, tänker jag. Jag vet, alla är barn i början. Men jag är lite mer barn än alla andra, förstår du...

Självförtroendet är således mitt största problem. Jag vet att jag är duktig på att laga mat och jag tycker det är roligt att göra det. Det är min avkoppling, terapi och skaparglädje. Det är kul att lägga upp maten på ett estetiskt tilltalande sätt och där kan också jag utvecklas mer, det vet jag med mig. Men jag vill mer! Jag ska köpa vattenfärger och billigt papper och börja där.

Jag vet inte om jag fick dig att förstå hur jag tänker och vad jag egentligen vill, men jag tror minsann att jag lyckades förmedla känslan av förvirringen jag känner inför skapelseprocesser och vad som är konstnärligt eller inte...

Idag ska jag skapa en Spaghetti Bolognese och förhoppningsvis överträffa mig själv. Smakmässigt alltså. En köttfärssås är knepig att lägga upp vackert, tycker jag. Däremot blev gårdagens middag ganska snygg, faktiskt:

Och förbaskat god, dessutom! Ett hittepå, som smakade bättre än förväntat och jag är jättenöjd med mig själv. Jag är så glad att mannen är en allätare, precis som jag. Det är lätt att variera maten och smakerna och allt tas emot med tacksamhet och glädje. Jag har hittills aldrig hört att något är oätligt eller att han "aldrig kan tänka sig" att prova det ena eller andra. Vilken tur jag har!

Ha en fin dag och våga prova nya saker du också, oavsett om det handlar om mat eller en ny hobby!