Rätt eller fel?

Jo, men visst! Det är måndag, jag är ledig och jag tvättar. För övrigt är jag ganska seg, det blev sent igår. Jag håller nämligen på att förkovra mig i ämnet Beatles. Med få undantag har jag aldrig varit särskilt förtjust i deras låtar, men fick en utmaning av en god vän att börja lyssna på dem på riktigt. Jag började med den skiva som anses minst bra av både vännen och mannen.

Jag lyssnar i bilen, vilket varken den ene eller andre tidigare nämnda älskade människor tycker är särskilt klokt. Man ska tydligen lyssna koncentrerat för att höra nyanser, stämmor och andra finesser. Själv tycker jag att jag lyssnar fördomsfritt och mer tillåtande i bilen, eftersom jag har största koncentrationen på det som händer i trafiken.

Om jag inte vet vad låten handlar om lyssnar jag på melodin och är den tilltalande kommer jag till slut att höra texten och eventuellt ta till mig den. (Stäm)sången och kompositionen är de viktigaste faktorerna anser jag. Jag har ofta bestämt mig lite för snabbt att jag ogillar vissa låtar, det ska jag villigt erkänna, men i bilen är jag inte lika benägen att byta låt, av någon anledning. 

Därför kan en en låt som från början inte tilltalade mig särskilt mycket bli lyssningsbar och till och med favorit, när den får tid att mogna i mig. Hemma blir jag otålig och undrar varför jag ska slösa bort min tid med något jag inte uppskattar på bekostnad av det jag verkligen gillar. Dessutom lyssnar jag inte ofta på musik hemma, för jag behöver tystnaden efter allt skval, brus och röster på jobbet.

Vi har med andra ord inte samma åsikter om hur man bäst lär sig njuta av "ny" musik. Jag började med Sgt Pepper's Lonely Hearts Club Band och fick nästan krupp av flera låtar. Några av dem har jag dock lärt mig att uppskatta, tack vare min hjärntvättsmetod. Vissa är så hopplösa att jag blir arg när jag lyssnar på dem och då bör jag nog undvika dem, speciellt i bilen...

Det är väldigt intressant att lyssna in sig på en grupp som slutade spela ihop redan -70 och verkligen höra vilken influens de haft på andra grupper och artister både då och senare. Tom Petty, till exempel. Många av ELO's tidiga låtar har ju typiska "Beatles-konstigheter" i sig och nej, jag gillade inte dem heller förrän mycket senare.

White Album är en mycket bättre skiva. Den innehåller bara 3-4 låtar som gör mig irriterad, vilket är en klar förbättring eftersom det är ett album med 17 låtar till skillnad från Sgt Pepper som bara innehåller 13, varav titelspåret kommer som en repris och då är den en av de låtar som skaver lite för mycket i mina öron. För tillfället har jag Rubber Soul, Revolver och Abbey Road som favoriter, men det kan komma att ändras under resans (!) gång, det finns ju mycket kvar att lyssna på...

Jag har ju jobbat hela helgen och därför har mannen stått för matlagningen.

Jag fick förvisso undervisa honom i paneringskonsten, ty den bör göras i god tid så att panaden torkar in ordentligt innan man steker spättan (i detta fallet) i rikligt med smör på relativt hög värme. Mannen som efter en traumatisk händelse i bamba, inte varit särskilt glad i remouladsås rörde ihop en mycket smaklig sådan, det var en glad överraskning för mig som älskar remouladsås.

På lördagen fick jag kryddig kyckling med en annan gucka till. Mycket gott det med!

Igår blev det köttgryta, vilken tillagades av R2D2 efter förarbete av mannen. Perfekt mat och metod, när man måste åka till ÅV med hela bilen full av skräp eller gör annat.

Idag blir det torsk som jag fiskade upp ur frysen ihop med ett fång räkor. Hur det slutar vet ingen, men det är två av mina favoritråvaror och det är roligt att laga till och då vill det gärna bli bra.

Ha en fin måndag och vecka!

Tidsoptimist.

Mannen går och lägger sig när jag står upp på morgonen. Med andra ord pratar vi inte med varandra längre. Det känns ovant och konstigt, men tack och lov är vår brist på konversation inte alarmerande på något sätt, utan har sin helt logiska förklaring. Tidsskillnaden är 8 timmar mellan Mölndal och LA. Men vänta nu, i morgon blir den 9 timmar väl?

Jag får en timme tillbaka i natt, det har jag koll på, och LA ligger idag -8. Eller tänker jag fel? Jag har aldrig fattat vitsen med sommartid i vilket fall som helst. Tiden har rusat på jobbet både igår och idag. Det märks att det är lönehelg, det har varit fullt upp hela tiden. Något som har bidragit till ovanligt många ungdomar i butiken är en bloggare och youtube-kändis.

Vi som jobbar på vårt apotek är för gamla för att platsa i Therese Lindgrens målgrupp och även om några av oss har barn i hennes ålder, så är det kanske inte något vi pratar om när vi träffar dem. Men jag ska fråga min dotter, för skojs skull. Jag tycker dock lite synd om hennes idoler, för produkterna är inte anpassade till målgruppens plånbok.

Jag anar att alla tjejer har skrivit ny önskelista och att föräldrarna kommer att springa benen av sig för att försäkra sig om att döttrarna kommer att bli glada på julafton och rädda hela helgen. För egen del önskar jag inget i julklapp längre, jag vill bara ha mina nära och kära omkring mig, men självklart har jag önskat mig saker lika hett som dagens barn och ungdomar...

LP-plattor med ABBA eller ELO, en Onepiece, fast så hette det förstås inte då. En plyschoverall, alltså. Det hette så då. Jag fick en brun, det varken är eller var min favoritfärg, men detta var ju på 70-talet och minns jag inte helt galet fick alla systrarna se ut som pepparkaksgubbar. För övrigt minns jag inte att jag någonsin blev besviken eller blev speciellt avundsjuk på kompisars julklappar.

Vi fick alltid något i klädväg som vi kände oss fina i, en bok att njuta av, något flärdfullt, något nyttigt. Det kanske finns nära och kära som minns annorlunda än jag, men det viktigaste tror jag ändå att vi var lediga, tillsammans, åt och drack gott under ordnade former, myste och mådde bra i största allmänhet, med mer pynt och glitter än de flesta hade och det var jag mallig över.

Det är och var inte julklapparna som var viktigast, det är känslan. Min känsla just nu, när jag sitter och tittar på "Så mycket bättre" är att jag önskar att mannen var här och delade det med mig. Vi är lite blödiga båda två och Magnus Carlson och Weeping Willows tar fram sorgerna och tårarna, i alla fall hos mig. Freddie Wadlings tolkning var brutal och tårarna sprutade, så vackert var det.

Musik är viktig på många sätt. Den kan förstärka känslor hos en, vare sig de är glada eller ledsna. Den kan ta en ur dalarna och lugna en när man är ur gängorna av olika orsaker. Jag återkommer till frågan om vilket sinne jag skulle kunna leva utan och det får nog bli synen. Synminnet finns ju kvar, det finns käppar och ledarhundar, ljudböcker och musik.

Jag älskar tystnad, men tror inte jag skulle må bra alls utan musik, utan att kunna höra barnbarnen ropa på mormor eller höra deras skratt. Å andra sidan vill jag ju kunna se människorna jag älskar och framför allt se barnbarnen växa och ändra utseende under uppväxten. Att se sin gubbe bli äldre är inte lika viktigt och jag är övertygad om att han tänker likadant som jag...

Det finns såklart fördelar och nackdelar med allt, även att vara ensam hemma. Än så länge har jag matat fiskarna och vattnat cissusen och inte spelat bort hembiträdet på poker. Jag vägrar dock att bona golv och något piano finns inte stämma om. Katterna och jag anpassar oss till situationen och har redan skapat ett flödesschema som funkar bra för alla parter.

Jag släpper ut dem när jag kommer hem, lägger upp mat till dem, byter kläder och värmer mat i mikron till mig själv. I morgon lagar jag troligen till något nytt, eftersom måndagen är ledig och det i sig tillför energi efter jobbet. Tror det blir skaldjur. Då bli också fyrbeningarna glada. Lite för glada måhända, så jag kanske omvärderar mitt sug efter tiofotingar.

När jag tänker efter finns det nog ett par kammusslor kvar i frysen. Bra snabbmat det med. Nå, jag har flera timmar kvar innan jag måste ta ett beslut. Jag hänger med Harry Bosch och Pondus under tiden jag funderar, i brist på bättre sällskap.

Ha en god natt och en härlig söndag!

Pyssling.

Då var det söndag igen och vad passar väl bättre till middag än en finfin ribbestek, särskilt som vi har städat och härjat runt? Nåja, så himla mycket har vi inte gjort. Jag har klippt mannens hår, då måste man dammsuga. Sedan duschade han och rensade golvbrunn, medan jag rastade den ena snabeldraken på nedervåningen.

Sedan tog jag fram den andra och mannen skakade mattor. Efter denna bedrift behövde jag också duscha, vilket innebär klädbyte och då behöver man tvätta. Fast mest tvättar jag kläder till mannens packning, han åker ju till Stockholm redan på tisdag och vidare till Los Angeles på onsdag morgon. Jag är så avundsjuk, men håller ställningarna här hemma.

Igår var det ingen av oss som hade lust att städa, det blev visst lite sent i fredags. Vi åt middag och drack gott vin och hamnade sedan i musikträsket och gör man det är det svårt att ta sig ur och lägga sig i vettig tid. Jag hade ingen baksmälla igår heller, men det finns gränser för vad man tar sig för, så jag pysslade lite i köket istället.

Picklad rödlök är gott till mycket och är ett billigt tillbehör och så vackert! När jag stod där i ättiksångorna tänkte jag att det vore gott med surkål till ribben och frågade en god vän om råd för en snabbsyrad variant. Det blir gott, även om det inte är riktig surkål, som är så ljuvligt gott och kan ätas med bara en klick smör som får smälta över hela härligheten!

Sedan var det ju dags att förbereda fisksoppan. Vi tog med en påse "mixed seafood" från affären och jag petade ut "fulräkorna" och gav till katterna, så att jag fick skala och använda "finräkorna" till oss själva. Det spelar inte katterna någon roll vilken sort det är, men jag tycker det är menlöst både visuellt och smakmässigt och  med de bleka och pyttesmå räkorna i dylika blandningar.

Hackade grönsaker grovt till fonden och mycket fint till själva den färdiga soppan. Havskatt hade jag sparat sedan tidigare äventyr och laxen som vi hämtade i frysdisken på Willys fick stanna i kylen, för det blev mer av allt än jag trodde från början. Det blev mycket riktigt en stor portion över av den soppan, men den kan jag äta upp vilken dag som helst när ingen är hemma och lagar mat till mig.

Du som begripit hur mitt schema ser ut vet att jag jobbar måndag efter en ledig helg, sedan följer tre lediga dagar till, så det är ju typiskt att mannen åker redan på tisdag. Å andra sidan kan jag skjutsa honom och eventuellt en av hans kunder till flygplatsen och slippa ha bil stående på långtidsparkeringen där och jag kan hämta honom (dem) också.

Och visst är det lika bra att jobba nästa helg, när han ändå inte är hemma. Fast jag tycker lite synd om mig själv i alla fall. Tur att hela frysen är full av färdig mat som bara är att värma när denna hårt arbetande kvinna kommer hem och inte orkar laga mat. Jag vet hur det kommer att bli. Noggrant planerande av både lunch- och middagslådor, det är en evinnerlig tur att maskinen hann komma hem.

Sedan kommer jag att sitta i mannens soffhörna och läsa böcker och lösa korsord. Lediga dagar lagar jag förstås mat, han är ju borta nio dagar och det blir arton matlådor det. Så många finns det inte och jag har tre lediga dagar under den tiden. Det lustiga är att det inte finns en enda maträtt jag ska passa på att laga och äta, för att mannen inte gillar den. På det viset är jag lyckligt lottad. Också.

Det blir vad det blir och jag finner prisvärt om det inte redan finns i vår välfyllda frys. Jag var tvungen att möblera om i den för att få plats med lammet. Även ett litet lamm på 12 kg tar plats. Litet, men naggande gott:

Sås med skogschampinjoner, hasselbackspotatis och lite ärtor och lyckan är fullständig.

Nu börjar det allt att suga i tarmen och snålvattnet rinner till, så jag ställer mig i köket och skalar potatis och förbereder så gott jag kan innan steken är klar. Pressad potatis och lite (mycket) sås ska man såklart ha till, förutom surkålen och löken.

Någon lök på laxen imorgon blir det nog inte i alla fall, men det är en annan historia...

Ha en fin kväll och var rädd om dig!

Vad är vad?

Äntligen helg! Ända sedan igår, faktiskt. Sista dagen på 6/7-veckan var den längsta på grund av ett morgonmöte som startade kl 9 och arbetsdagen slutade 20. Kände mig rätt mosig när jag kom hem till mannen som lagat jättegod middag, igen.

Helstekt ytterfilé, med champinjoner och pressad potatis. Mums!

Sedan slappade vi och tittade på film, vilket var precis vad jag behövde. Slutade aftonen med diverse musik efter en diskussion om genrer, eftersom mannen är med i en grupp där de lägger upp musik som följer ett tema, antingen veckovis eller dagligen. Det som är hårdrock för en är inte alls samma sak för en annan. I mångt och mycket en generationsfråga, men väldigt intressant sådan.

En ännu svårare nöt är vad "country" innebär för folk. Vilka artister är country för dig? För mig är det både Emmylou Harris, Johnny Cash, Carlene Carter, Willie Nelson, Dolly Parton och Bonnie Raitt och Rodney Crowell för att nämna några såhär i hastigheten. Mannen skulle kunna rabbla upp många fler, men så har han uppskattat "genren" mycket mer och längre tid än jag också.

Jag spelade upp några av Dollys låtar för honom, eftersom jag var väldigt förtjust i henne när jag var liten. Och minsann, låttexterna sitter där än! Till exempel den här. Kanske fastnade den för att texten är så sorglig och att barn är grymma mot varann. Nästa låt fastnade säkert för att den är så glad och för att budskapet är man inte ska döma någon efter utseendet eller vad andra tror...

Det är svårt att inte ha fördomar. Det är lätt att dra alla över en kam. Som att alla ensamkommande barn är vuxna och våldtäktsmän. Så är det förstås inte, men de "äkta" barnen och skötsamma sådana hör man inte så mycket om. Rättelse, man hör knappt något alls om dem, bara från några få som jobbar med dem och den motvikten behövs verkligen!

Jag brukar inte uttrycka några åsikter i invandringspolitiska spörsmål, eller politik överhuvudtaget, men jag menar bestämt att de som kommer hit omedelbart ska upplysas om vilka regler och normer som gäller i Sverige. Har de papper, sköter sig och uppträder så som vi vill, det vill säga lagligt, är de välkomna att stanna, men utan papper bör de inte få komma in, till att börja med.

Självklart ska de utvisas på livstid om de förfaller till brottslighet, oavsett om det är stöld, våldtäkt, misshandel eller mord. Nysvenskar som ger sig iväg för att ansluta sig till Daesh, anser jag ha förbrukat sitt svenska medborgarskap och är inte välkomna tillbaka. Alla har ett val. Vi kan inte dalta med dem som missköter sig, det skapar bara mer problem och fler likasinnade lycksökare.

Nu lämnar jag detta känsliga ämne och övergår till lättsammare saker innan jag får huvudvärk, halsbränna och blodsockerfall. Det först- och sistnämnda är i och för sig något jag sällan eller aldrig drabbas av, men det räcker med halsbränna för att man ska bli grinig. Tur det finns medel mot sådant, det vill säga byte av ämne eller antacida.

Idag ska vi slå till och äta trerätters middag, mannen och jag. En flaska bubbel står på kylning och den ska avnjutas till en grön ärtsoppa och kanske ostchips. Sedan går vi vidare till huvudrätten som består av lammrevben, hasselbackspotatis och faktiskt även idag, en champinjonsås. Eller -stuvning, det känns som ett roligare alternativ.

Vi avslutar med ostbricka ackompanjerad av äpple, melon och ananas. Lite lyxigare kyl- och frystömning med andra ord då vi behöver göra plats för nytt lammkött och slippa slänga sådant som börjar närma sig bäst-före-datum. I morgon åker vi norrut och hoppas på att det nappar på vägen. Vi har således gjort avsteg från vår traditionsenliga fiskfredag, men överlever nog det med.

Fördrinken är blandad och avsmakad, nu blir det dusch och något bekvämare i klädväg innan matorgien startar för vår del. Hoppas du också får något gott ikväll och att du har det så bra som du förtjänar!

Auf Wienerschnitzel!

Läkande.

Det är visst tant Valborg som firas idag, eller om det är Knugen. Jag har inte en aning, för jag har jobbat hela dagen. Mannen tyckte dock att något skulle firas för han har fixat och donat i köket idag och bjöd på skumpa och denna vansinnigt fina och goda förrätt när jag kom hem.

Han som igår sa att han inte hade fantasi för att hitta på någon middag och bad om tips. Därför tog jag upp en lammnacke ur frysen och tänkte att slökokar'n fick göra grovjobbet, när det känns på det viset. Men det stycket kött åkte in i kylen igen och får tillagas i morgon. För inte nog med förrätten, han hämtade entrecôte, sparris och annat gott.

Valborg är inget vi lägger någon vikt vid annars, men ibland är det helt enkelt så att man får sätta en extra guldkant på tillvaron, när det känns lite motigt. Varken mannen eller jag är någon tröstätare, men man kan med enkla och billiga medel lyxa till maten, så den blir festlig även omständigheterna inte är det. Man får så att säga lura sig själv, så känns det genast lite roligare.

Eller så kan man åka lyssna på Hook Herrera med band, en helt vanlig torsdag. Då blir man glad, för himmel, vad den mannen kan lira munspel! Vi har hört honom på Nefertiti tidigare och får du möjlighet tycker jag att du ska ta chansen nästa gång du ser hans namn på ett evenemang. Att gode vännen Göran spelar gura i bandet gör det extra roligt, för oss i alla fall.

Musik har en sådan makalös förmåga att lindra smärta, bota deppighet, muntra upp en och få en att se det mesta lite mer positivt. Den kan för all del förstärka "negativa" känslor också och vara en "ursäkt" för att släppa ut ilska, tårar och frustration när det behövs. Det är bara att välja rätt musik eller -stil utifrån önskad effekt och tillfälle.

För tillfället lyssnar jag på ELO i bilen, till och från jobbet. Då blir jag glad och piggare, vilket behövs båda vägarna. Enya funkar inte lika bra. Hon står för avslappning och eftertanke snarare, även om många av melodierna kan vara nog så kvicka och uppiggande bitvis (!). Jag ska titta i mannens cd-samling efter nya bekantskaper, det är spännande att utforska olika stilar och sound.  

Jag gillar all musik brukar jag säga, men det är nog inte riktigt sant. Det finns modern jazz som jag blir rent förbannad av att lyssna på, death metal är för hårt, pop kan låta för fånigt och klassiskt vara för mörk och tung. Techno stressar mig intill hjärtflimmer och panik. Smaken för musik är, liksom den för mat, väldigt delad och det är ändå tur att det finns så mycket att välja bland, eller hur?

Man är ju lyckligt lottad när man lever med en som är en lika stor allätare oavsett om det är mat eller musik. Fast om jag ska vara uppriktig är nog mannen mer "tolerant" när det gäller musik. Jag är lite för snabb att dissa. Det är med musik som med böcker, är jag inte fast efter tio takter, eller tio sidor, då är det mindre njutbart. Eller dåligt rentav och det kan ju kvitta, inte sant?

Vad som inte var dåligt på något vis ser du här:

Entrecôte, rutig potatis, sparris och portvinssås

Mannen levererar och jag är lyckligt lottad som får komma hem till honom och god mat efter jobbet. Jag har kollegor vars män inte kan laga mat alls. Det är inget vidare att komma hem halv nio och vara hungrig som en varg och behöva laga mat själv, om man inte absolut kräver det. Vilket jag kommer att göra i morgon. Då är det min lördag, liksom. På tisdag är det måndag och ny vecka...

Ha en fortsatt underbar ...... -kväll! Och en härlig ...dag, såklart!

En annan frekvens.

Det blir aldrig som man tänkt sig. Eller ganska sällan, åtminstone. Min plan för dagen var att se över hållbarheten på sortimentet, men eftersom kollegorna i Floda haft extremt mycket att göra, så fick jag börja med varorna från igår. Annars är det liksom ingen idé, för det kommer ju nya varor hela tiden. Nå, det blev en del förbättringar innan dagen var slut.

På min lunchrast hade jag tänkt skaffa snabbmat till middagen ikväll, men det gick inte heller som jag tänkt mig. Inte när den eminente fiskhandlar'n har forell för 99:-/kg. Då tar man hem en sådan och fyller den med apelsin, citron och dill och bakar den i ugnen i ett foliepaket. Varken mannen eller jag var i något större behov av mat omedelbart då lunchen var sen och mäktig för oss båda.

Fiskhandlar'n var skicklig på att gissa vikten på den fisk jag valde ut. 1,5 kg, sa han när han var på väg till vågen. 1498 gram vägde den. Hälften åt vi upp idag, med en kall sås på rysk yoghurt, cf, citron- och apelsinsaft, dill, schalottenlök och färskriven ingefära. Till detta måste man ha helt vanlig kokt potatis. Resten äter vi till lunch i morgon.

Mannen får laga middag till kvällen, för jag jobbar till sju. Har önskat mig kyckling och så blir det. Hur han gör blir en trevlig överraskning. Jag har fullt förtroende för honom, när han lånar mitt kök. För den oinvigde bör jag kanske förtydliga detta med "mitt kök". Saken är den att när jag hade bott ett år i hans hus och han hade kommandot över köket på grund av mina arbetstider renoverade vi köket.

Då hade jag blivit av med mitt jobb och köksrenoveringen var ett projekt som var särdeles nödvändigt för min sinnesfrids skull. Efter grovjobbet, som vi utförde tillsammans, inredde jag hela härligheten så som jag ville ha sakerna åtkomliga. Nu var det ju jag som var hemma och stod för maten, vilket också fick mig att må bättre och känna mig "nyttig".

Detta medförde att mannen kände sig en aning bortkommen, för han var ju inte med när jag bestämde hur allt skulle förvaras. När jag av någon anledning inte var hemma hade han det inte helt lätt att hitta rätt. Det har nu gått två år sen dess och jag har jobbat i ett år, så han hittar igen. Men det är fortfarande mitt kök...

Det blev ingen Julkalender idag heller, undrar hur jag ska hinna ikapp? Mannen spisade musik och diskade när jag kom hem och vi har fortsatt att lyssna sen dess. Trevlig syssla, tycker jag. Fast han var tvungen att sänka ljudet. Jag orkar inte efter en hel dag på jobbet att ha för hög volym på. Kan det bero på att jag börjar bli gammal? Fast nej, det måste bero på ljudfrekvensen på jobbet...

En ljudmatta som man inte slipper ifrån, det är datorer, prat och allmänt brus. Jag blir mer och mer beroende av tystnad. Störssssta möjliga tystnad. Förmodligen är det en av anledningarna till att TV:n sällan sätts igång här hemma. Och för att att det är så mycket elände och dåligheter på den. Jag orkar inte ta till mig allt, vilket inte får förväxlas med att jag inte skulle bry mig om omvärlden.

Ha nu en god natt och en härlig fredag! Detta är en lämplig låt för partystämning (tycker jag)!

Tunggung. #bloggswe

Det blev en härlig kväll på Bluesbåten igår. No Fear Tattoo Rythm & Blues Revue på scenen, minus sångaren och gitarristen Roger Öjersson som blev akut sjuk i fredags. Mannen blev inkallad, liksom två andra gitarrister; Joe Pesce och Mathias Smedberg. På trummor, som vanligt Hasse Kosonen, på bas Anders Iwers, och munspel samt denna kväll även sång, stod John Larsson för.

Vi var många som svängde våra lurviga framför scenen, vilket var svårt att låta bli när det bjuds på tunggung. Man blir helt enkelt tvungen att gunga med. Några stelbenta typer finns det förvisso alltid, men jag tror det är en fasad. Hemma i vardagsrummet kanske även de skakar loss, när de inte "måste" se coola ut.

Jag bryr mig inte om sånt, är typiskt ocool och har kul istället. Det är väl själva tanken med att gå ut och lyssna på musik? Nå, det är klart att man inte shakar loss till all musik. Klassisk musik får inte mig att börja dansa, men kan ibland få mig att önska att jag kunde dansa balett. Techno går också bort, jag blir stressad och börjar hyperventilera...

Idag ska vi äta tunna revben, med cole slaw och kanske något mer. Mannen fixade frunch så vi är fortfarande ganska mätta på ägg och bacon. Jag tänkte prova en Serranochili i dagens kålsallad. Hämtade några sådana häromdagen, förutom Bird Eye Chilin. Den hade hetta, men inte så mycket smak. Ska nog spara frön från båda sorterna och se om det kan bli något av dem.

För övrigt tar jag det lugnt. Vaknade med en kniv i magen. Självklart inte bokstavligt, men det kändes så. Två naproxen senare känns "äggsjukan" kontrollerbar åtminstone.
Jag behöver egentligen baka bröd. men det har jag inte lust med. Det finns nog så vi klarar frukostarna ett par dagar. Alltså är det en väldigt lugn dag och det är gott så.

Ha en fortsatt skön söndag och var rädd om dig och dina kära!

Ett skapande grand. #bloggswe

Mannen och jag diskuterade konstnärlighet igår. Vi har olika uppfattningar om vad som är konstärligt skapande, i så måtto att jag inte tycker att min matlagningskonst är det i samma utsträckning som han. Jag vill kunna teckna, måla eller skapa något bestående, om du förstår vad jag menar. Maten försvinner ju, vilket i sig är ett tecken på att jag skapat något bra, men det räknas inte...

Jag är kluven i denna fråga. Jag vill ju att de som äter min mat ska tycka att det är jättegott och länsa faten och kanske minnas smakerna åtminstone ett tag efteråt. Å andra sidan är det en praktisk aspekt i detta skapande, man behöver ju näring för att överleva. Man måste inte ha en tavla på väggen för att klara livhanken. Förstår du skillnaden?

Tänk att kunna göra en teckning på barnbarnen och ge bort som en present och minne. Måla en tavla med motiv från min barndom och naturen där barn jag lekt. Jag har gått från att bli provocerad av alster jag inte ser vad de föreställer, till att jag kan förstå känslan i dem. Eftersom jag själv anser mig helt oduglig att rita något som inte en treåring gör bättre, blir det svårt att ta tag i detta.

Jag menar inte alls att jag har en önskan om att bli nästa Liljefors, Zorn eller Picasso, därtill är jag för sent ute. Jag vill bara kunna uttrycka min konstnärlighet på samma sätt som min mormor, mamma och kusiner. Förstår inte alls hur generna kunde ta det skuttet över mig och mina syskon. Fast nu är jag elak mot mina systrar. En är riktigt duktig på att fotografera och den andra är mer musikalisk.

Musik är i mina öron och ögon en konstform. Att kunna traktera ett instrument och förmedla en känsla via det är en konst. Jag är lite avundsjuk på mannen som spelar gitarr och gör det på ett sätt som berör. Det säger jag inte för att han är min man, så subjektiv är jag inte. Jag vet vad som är bra och dålig musik. Vissa kan spela tekniskt perfekt, men utan känsla och det är den jag vill åt...

Att förmedla en känsla på ett pappersark, kanvasduk, i en skulptur eller något annat konstverk vill jag också kunna göra. Jag vet bara inte vad jag ska börja med. Inte heller är jag tillräckligt modig för att stå på en scen, så musikaliskt blir det svårt att få utlopp för mina känslor. Jag kan sjunga, men inte bättre än någon annan och så är det den där blygheten...

Vi har pratat om att jag ska lära mig spela gitarr och igår fick jag min första baslektion. Det är ju bara fyra strängar på en bas, därför börjar jag med det enklare. Mannen är en utmärkt pedagog (också), så lite begrep jag i alla fall. Jag inbillar mig inte att jag kommer bli en fena på vare sig det ena eller andra, men det är roligt att lära sig något nytt och prova lite av varje.

En anledning till att jag inte skaffat ritpapper och pennor eller målarfärger är att jag är lite småsnål. Förutom att jag inte tror på min egen förmåga, förstås. Tanken på att slösa papper och färger som hamnar i papperskorgen är där hela tiden. Det är inte försvarbart att lägga pengar på något som kastas bort, tänker jag. Jag vet, alla är barn i början. Men jag är lite mer barn än alla andra, förstår du...

Självförtroendet är således mitt största problem. Jag vet att jag är duktig på att laga mat och jag tycker det är roligt att göra det. Det är min avkoppling, terapi och skaparglädje. Det är kul att lägga upp maten på ett estetiskt tilltalande sätt och där kan också jag utvecklas mer, det vet jag med mig. Men jag vill mer! Jag ska köpa vattenfärger och billigt papper och börja där.

Jag vet inte om jag fick dig att förstå hur jag tänker och vad jag egentligen vill, men jag tror minsann att jag lyckades förmedla känslan av förvirringen jag känner inför skapelseprocesser och vad som är konstnärligt eller inte...

Idag ska jag skapa en Spaghetti Bolognese och förhoppningsvis överträffa mig själv. Smakmässigt alltså. En köttfärssås är knepig att lägga upp vackert, tycker jag. Däremot blev gårdagens middag ganska snygg, faktiskt:

Och förbaskat god, dessutom! Ett hittepå, som smakade bättre än förväntat och jag är jättenöjd med mig själv. Jag är så glad att mannen är en allätare, precis som jag. Det är lätt att variera maten och smakerna och allt tas emot med tacksamhet och glädje. Jag har hittills aldrig hört att något är oätligt eller att han "aldrig kan tänka sig" att prova det ena eller andra. Vilken tur jag har!

Ha en fin dag och våga prova nya saker du också, oavsett om det handlar om mat eller en ny hobby!